Armhålesniffare och tuggmotstånd

Jag fick en förfrågan gällande fotografering av tomteklädd personal i en matvarubutik. Naturligtvis tackade jag inte nej till detta schangtila erbjudande.
Medan personalen styrslade ut sig plockade butikschefen fram tre blå backar. Han staplade dem på varandra och beordrade mig att kliva upp på dessa för att komma i höjd. Dock misstog han sig på min förmåga att klättra på staplade backar varpå den högsta fick bli ett lämpligt steg upp till höjden.
Där stod jag sedan och väntade. Länge och väl medan kunder storögt tittade. En dam höll på att köra på mig och backarna med sin rollator. Hon föreföll ej förvånad enbart förgrymmad över att jag spärrade hennes framfart.

Inför en fotosession är det mycket att tänka på enligt expertisen. Bland annat gäller det att vara utvilad. Därtill avlägsna överflödig ansiktsbehåring (för kvinnor på överläpp och haka), noppa ögonbrynen, raka ben och armhålor och avlägsna gammalt nagellack. Samt ha rena och skrynkelfria kläder.
Några sådana krav ställer jag inte på butikspersonal utklädda till tomtar. Jag bara fotar och skickar därefter en faktura. Med det är jag nöjd och belåten.

Jag känner ett stort välbehag över att vara frilansare och ägna mig åt det jag gillar bäst. På topp ligger frilansande pensionär tätt följd av skribent och fotograf. Jag har alltid själv valt vad jag vill syssla med och det som inte passat mig har jag sållat bort. Vilket inte är alla förunnat. Vissa är tvingade att ta de jobb som erbjuds hur motbjudande de än må vara.
Som till exempel armhålesniffare.Vilket går ut på att lukta i andra människors armhålor för att ge de som jobbar i luktlaboratorier en hint om vilka produkter som passar bäst att använda i armhålor. Eller lukta på kattsand som katter kissat i för att därefter ta fram en produkt som inte luktar efter det att katten kissat.  Allt för att behaga luktsinnet hos kattägare som har till uppgift att tömma kelgrisarnas avträdeslådor.
Att jobba som ersättare åt kunder som köar i väntan på att få betala sina varor verkar nästan värre än att sniffa folk i armhålorna. Eller vara hundmatsprovsmakare. Där ska hundmatens konsistens, tuggmotstånd och smak utvärderas. Det måste ändå vara värsta tänkbara yrke. Då föredrar jag att damma av skelettdelar från dinosaurier och andra hudlösa djur på Naturhistoriska museet.

Nu behöver jag dock inte fundera över framtida försörjning. Jag har mitt på det torra. Även om jag en gång i tiden fick frågan huruvida jag ska klara av att bli pensionär. Med tanke på att jag enligt frågeställaren aldrig haft ett ordentligt jobb och därmed aldrig kommer att få någon pension. Jag har  dock skrapat ihop så pass mycket att jag kunnat påbörja mitt pensionärsliv i förtid utan att behöva nalla på min folkpension. Ej heller tvingas att äta hundmat i brist på annat.

Adventscamping och femstjärnig lyx

Det pågår för fullt. Förberedelserna inför den stundande högtiden. Jag hänger med och har inlett med ett lussekattbak. Varm choklad och färska lussekatter strax innan sänggående ger en god natts sömn.

Att fira advent och jul i vårt pyntade hem har alltid varit en självklarhet. Tillsammans med de som står mig allra närmast. Vilket inte är alla förunnat. För många är julen långt ifrån glädjens högtid.
Som för de vilka har funnit sin bostad nere vid idrottsplatsen i Skärblacka. I närheten av de uppställda sopkärlen för återvinning. Kanske kommer de att tillbringa advent, jul och nyår i den för oss betraktare bristfälliga bostaden.

Många är bekymrade över detta plötsliga härbärge bestående av ett par bilar och en till synes ruffig husvagn. Det lyser svagt ur fönstren där kondensen rinner i tunna strilar över rutorna.
Vilka är dessa människor? undrar ortsbefolkningen. Och var kommer de ifrån?
Busar och löst folk, resonerar vissa. Utlänningar, säger andra.
En del har till och med gett sig på en vild gissning att det är en läkare med anställning på vårdcentralen som ställt upp sin husvagn på den asfalterade planen. Ty enligt rykten bor läkaren i husvagn.
Men ingen vågar sig fram för att fråga utan hoppas på att polismakten ska ta sig an det medborgerliga bekymret.
Det är mycket möjligt att det finns en helt naturlig förklaring. Att det är några gästarbetare som slagit läger för en liten tid. När jobbet är klart försvinner bilar och husvagn lika fort som när de kom till platsen.

När jag kör förbi det lilla lägret ryser det till i mig. Inte för att det stör mig utan för att det ser kallt och otrivsamt ut. Men inte heller jag vågar mig fram för att knacka på och fråga om det finns något jag kan göra för att underlätta. Vill inte störa eller bli tillintetgjord i den händelse att personerna som bor där har valt att göra det av praktiska skäl. Den svenska fegheten slår till,  jag väljer att köra förbi och inte låtsas om att jag ser något.

Det jag funderar mer över är den femstjärnig lyxsemester på Malta som jag fått. Gratis dessutom. Via sms. Bara att klicka på länken så är resan bokad och klar. Synd att den troligtvis går av stapeln nu när det ska bli jul och allt. Har så mycket att dona med inför helgerna så det blir ingen tid över för någon resa. Kanske kan jag få ha trippen innestående till fram i januari. Ska mejla researrangören och fråga. Om det finns någon mejladress i den bifogade länken vill säga. Eljest får jag stanna hemma vilket går bra det också. Allt som är gratis behöver nödvändigtvis vara till belåtenhet.

Papperskonst och en evighetslång natt

Vissa människor påverkar mig starkt. Då det handlar om positiv energi tackar jag och tar emot. Idag har jag träffat en kvinna som förutom kaffe därtill utsökta kakor gav mig en sådan energiboost att jag sjöng högt i bilen hela vägen från grannkommunen till vårt hem.
Där maken väntade med påtår och morotskaka. Mellan tuggorna berättade jag hänfört om min upplevelse. Maken nickade och lyssnade tålmodigt.

För över två decennium sedan blev kvinnan änka. Alldeles för ung för att konfronteras med döden. Kreativiteten kom att dra henne ur mörkret. Hennes fantastiska tavlor gjorda av små sönderklippta papperslappar vars ursprung är reklamblad, dagstidningar och magasin har inte enbart gett kvinnan tröst utan skänker glädje åt varje betraktares ögon.

Apati och undvikande är fallgropar då livet förändrats. Men kreativiteten kan vända hopplöshet mot nya ljusa höjder. Det gäller bara att hitta rätt.
Själv är jag inte konstnärligt lagd. Ej heller musikalisk. Vid sömnad slår tråden knut på sig själv och knyppling verkar komplicerat. Däremot kan jag skriva. Vilket hjälpt mig genom stunder som känts motiga. Ofta styr sinnesstämningen över mina texter och det pendlar mellan ljust och mörkt. Där oftast de ljusa partierna ligger i framkant.

Att ta sig ur svårigheter är en styrka, inte alla förunnade. Något maken och jag talade om igår efter ett tv-inslag vi såg.
"Du är starkare än vad du egentligen tror. Det är mest synd om de som ger sig på dig", sa maken.
Jag funderade över vårt samtal. Kom fram till att styrkan kommer med åldern. Vilket nödvändigtvis inte behöver bero på ökad livserfarenhet. Idag kan jag unna mina eventuella motståndare sista ordet.
Vilket var helt otänkbart för tjugo år sedan. Då kämpade jag verbalt till dess orken och orden tog slut. Utmattad föll jag samman i en evighetslång natt där jag brottades med negativt tänkande.

Jag är född som en glad människa. Men när jag för många år sedan drabbades av utmattningssyndrom försvann all glädje. Sakta men säkert kom glädjen tillbaka, visserligen med många djupa dalgångar men idag ska det mycket till för att rubba glädjen som finns inom mig.

Efter förmiddagens möte känner jag mig extra glad och tillfreds. Vackra tavlor, samtal om livets mysterium, lyckan över våra barn och barnbarn, katolsk respektive protestantisk lära, gudstro och att rida ut sorgen då döden knackat på gav mina goda endorfiner en extra kick. Dessutom har jag lärt känna en kvinna som jag gärna vill knyta en närmare kontakt med. Orädd tänker jag skicka henne ett vykort med en inbjudan till en vänskaplig återkoppling. Bara tanken är något att glädjas över!

En svart dag och stark begärelse

Min smarttelefon blinkade till, först en gång sedan en gång till. Meddelande på ingång. Min vana trogen klickade och skrollade jag för att inget skulle undslippa mig.

Första meddelandet handlade om att minst femton personer dödats då gratis livsmedelsransonering delades ut. Hungriga människor trängdes för att hinna fram. Panik uppstod med tragisk utgång.
Platsen belägen inte allt för långt från en turistort där ett femstjärnigt hotell kostar i snitt 758 kronor per natt för två personer.
Turister med paraplydrinkar i händerna bekvämt tillbakalutade i solstolar. Halvliggande under samma sol som torkar upp grödorna för fattiga bönder. I brist på mat finns ingen annan råd än att med risk för sina liv bege sig till platser som delar ut gratis föda. Allt medan turisten beställer mer att dricka och samtidigt klagar över rummets bristfälliga luftkonditionering.

Nästa meddelande gällde Black fredag. Denna magiskt härliga dag då vi välbeställda beger oss ut på jakt efter extra billigt. Med fara för liv och lem, det måste vi ha i åtanke. Vilket Ö&B i en svensk stad kan vittna om. 70 vattenkokare till extra lågt pris skapade ett liknande kaos som vid utdelandet av matransoneringar i fattiga länder.
Då vattenkokarna slumpades bort ramlade en äldre dam omkull. Utan att någon av hennes medkonsumenter tog någon större notis om henne. Folkmassan pressade på och damen fick ett blått öga. Precis som delar av personalen vilka gjorde sitt yttersta för att lugna horden  som var i skriande behov av en billig köksattiralj som värmer friskt och rent vatten på några ynka minuter.
När hyllan var länsad begav sig flocken ut på lagret i den tron att personalen undanhöll ytterligare vattenkokare. Vilket slutade med högersvingar mot personalstyrkan som under tumultet tagit sin tillflykt ut på lagret där de förskansat sig bakom lagerhyllor. Resultatet slutade med skrubbsår, blåtiror och tårar. Samt tillkallande av en vaktstyrka i ett försök att eliminera uppretade kunder.

Tacka vet jag näthandeln! Alla dagar året om. Letar jag noga kan jag hitta varor till låga priser tillverkade i länder med billig arbetskraft. Det främjar min plånbok och jag får råd till fler inköp.

Fantasin omkring en ensam sko och en låda fylld med mystik

Damskon stod uppställd på fönsterbrädan i den tomma lokalen. Vart den andra skon tagit vägen är höljd i dunkel. Ingen visste, därmed ingen förklaring. Jag kände en lätt förvåning, det måste märkas om promenaden hem utförs med endast en sko. En sko med klack dessutom. Gången borde därmed vara aningen haltande.
Skon är ett fall för hittegodsavdelningen då den såg ut att vara välskött och ämnad tillhöra en dam med relativt god smak. Även om det aldrig skulle falla mig in att införskaffa skor med höga klack såg den tilltalande ut. Min förhoppning är att skon så småningom kommer den rättmätiga ägaren till del. Vilket nödvändigtvis behöver vara en kvinna. Den kan lika gärna tillhöra en man, eller en hen.
Kanske det till och med har förekommit en dragshow i den lantliga hembygdsgården. Även om jag finner det föga troligt eftersom det då kommit till min kännedom. En frilansande reporter är alltid på plats om det händer något stort i bygden.
Tänk vad en ensam sko kan sätta fart på fantasin...

Hittegods i centrala Stockholm får dagligen in runt 300 föremål som folk glömt då de kliver av sin resa med kollektivtrafiken. det har till och med hänt att någon glömt sin hund. Vilken därmed räknas som hittegods. Däremot inte hästar, kor och grisar. Om nu någon händelsevis får för sig att ta med sig sin kossa under resan med kollektivtrafiken. För dessa kreatur gäller helt andra regler.

Som barn var jag ofta med min pappa i hans arbete som virkesmätare. Det var vid en av mina strapatser i skog och mark som jag hittade unikaboxen. Förväntansfullt petade jag upp spännet och öppnade locket. Där låg en hel bunt med ovikta sedlar i stora valörer. Vilket kunde ha varit grundplåten till en kommande rikedom. Det fanns dock ett hinder för upptakten till att bli miljonär. Min pappa. Utan ett ord satte han tillbaka locket och ställde unikaboxen med hela dess innehåll i den svarta folkvagnens baksäte.
På kvällen ringde en åkare. Han undrade med skakig röst om pappa händelsevis sett till en unikabox då han mätte det virke åkaren skulle lasta på sin timmerbil.
"Jodå, dotra hittade den och nu finns din unikabox här hos mig".
Ett par timmar senare stod åkaren i dörren och med allvarsam min överlämnade pappa lådan med det dyrbara innehållet.
Åkaren drog upp ett paket cigaretter som han tryckte i pappas hand.
"Som tack för hjälpen", sa åkaren och försvann.
Cigarettpaketet åkte i soporna eftersom min pappa endast nyttjade snus.
När jag gått och lagt mig om kvällen hörde jag pappa muttra till mamma något om att flickan ändå kunde ha fått en tia eller mer som hittelön. Men antagligen var de upphittade pengarna omgivna  av mystik.
Morgonen därpå tittade pappa på mig och började tala. Lade tonvikten på att aldrig någonsin behålla det som upphittas, oavsett vad fyndet bestod av.

Min pappa hade också ett regelverk där ärlighet och att inte falla för ekonomiska frestelser var de viktigaste punkterna. En unikabox till bredden fylld av tusenlappar kunde aldrig rucka hans moral.