Förväxling och en bukett med sorgband

Har gått igenom sommarens bilder som ligger ostrukturerat lite var stans i min dator. Kunde konstatera att det ätits exceptionellt mycket glass denna sommar. På nära nog varje bild där barnbarnen fångats av kamerans lins sitter de med glasspinnar i händerna då de gästat oss.

Jag har fått för mig att jag är en omåttligt populär farmor/mormor, ej endast baserade på våra barnbarns intryck och en frys fylld med glass. Det tycks även förhålla sig så hos barnens förskolekamrater.
När jag häromdagen skulle hämta småtvillingarna uppehöll de sig i "rörelserummet". Vanligtvis släpper de vad de har för händerna och kommer rusande mot mig. Denna gång upptäckte de inte min ankomst utan hängav sig åt rörelserytmiken enligt frökens instruktioner.
Efter en stund frågade jag om någon ville följa med en mormor hem varpå hela flocken förskoleungar samlades runt mig. Taggade för avfärd ty samtliga ansåg det som ett trevligt avbrott i den ordinära förskoleverksamheten.
Eftersom vi inte är ägare av någon buss lyckades jag avstyra det hela med motiveringen att det inte fanns något lämpligt transportmedel. Snopna tittade de små barnen efter småtvillingarna då vi gick hand i hand till bilen. Lurade på mormorskonfekten.

Värre gick det för den morfar vars opublicerade namn florerar i media. Han tog helt enkelt med sig fel unge då han blivit tilldelad ansvaret att hämta på förskolan. Först efter ett par timmar upptäcktes fadäsen och barnet återlämnades till ett mycket upprört föräldrapar.
Tyvärr måste även jag erkänna att jag gjort samma sak när stortvillingarna en vintereftermiddag skulle hämtas av mig. Hela klassen uppehöll sig på skolgården som var dåligt upplyst. Flickan var inga problem att hitta men med hennes bror var det värre. Flickan kunde dock peka ut sin bror som snällt tog min hand och vi gick mot utgången. Efter några meter tog det dock stopp då fröken påkallade min uppmärksamhet. Det var fel gosse som utan tvekan ämnade följa med till Skärblacka.

Vi gör alla stundom våra fel någon gång under livet. Som då maken och jag under vår verksamma tid som begravningsentreprenörer skulle åka på 50-årskalas. Då vi hade god kontakt med kommunens samtliga blomsterhandlare ringde jag och beställde en blomsterbukett passande en man som tagit sig halva vägen till 100.
Jag gick under attributet "Begravnings-Carina" vilket jag ofta presenterade mig som under vissa omständigheter. Så även vid denna påringning varpå beställningen mottogs och noterades. Då vi skulle hämta blomsterkreationen överräckte blomsterhandlaren en praktfull sorgbukett med vit rosett. Vilket i mitt tycke var mycket opassande att överlämna till en jubilar som i goda vänners lag firade sina 50 år.
"Men du är ju "Begravnings-Carina" försvarade sig den arma blomsterhandlaren och undrade därefter vad som skulle ske med sorgbuketten.
"Jag har ett liv utanför boxen. Spara sorgarrangemanget då ett mer lämpligt tillfälle dyker upp", svarade jag och bytte ut sorgens blommor mot glädjens. Inslagna i cellofan och krusade band i läckra färger.

Rivalen i rutan och vägen mot slaktbänken

Årets julvärdar är korade och det stora rabaldret kunde därmed ta sin början.
Katastrofalt, anser vissa medan andra är nöjda över SVT:s beslut. De som beklagar sig tänker protestera genom att inte titta på teve under julafton. Förhoppningsvis kommer klagolåten övergå i ett hängivet umgänge tillsammans med nära och kära istället för soffhäng framför den moderna bildåtergivningstekniken.
Den som möjligtvis kan tänkas lida mest borde vara en av julvärdarnas före detta. Som efter separationen skrev en bok där den som ville ha inblick i hur det känns att bli utbytt mot en annan kunde få sitt lystmäte mättat. Att se rivalen tillsammans med den nya kärlek under hela julaftonen kan inte stå högt upp på den juliga önskelistan.

Själv har jag ingen åsikt. Teve är inte det jag prioriterar högst under julen men jag kan förstå alla som finner det som en nöjsam sysselsättning. Speciellt om det inte finns någon annan än teveapparaten att fira julen med.
I kväll tänker jag dock titta på julvärdarna när de på gammalt manér åker till Amerika. Ser verkligen fram mot den serien.
Jag hyser en stor förkärlek till allt det gamla, om det som hände förr i tiden.

Om allt var bättre förr är ett ämne för diskussion. Frågar jag dagens skolelever om de tror att skolan var bättre förr får jag säkert ett rungande NEJ! För vilken av dagens skolelever skulle till exempel  nöja sig med att titta på faunan och floran, bibliska motiv och historiska händelser uppvisade på planscher. Nu gnäller de att det finns för få eluttag i skolväggarna eftersom det förorsakar problem med deras mobiluppladdning. Utan mobila verktyg stannar skolarbetet.
Jag som är så gammal minns med glädje då dessa underbara planscher hängdes upp på kroken ovanför svarta tavlan. Fick jag dessutom följa med fröken till materialrummet för att hämta grannlåten var lyckan total. Pekpinnens skrapande mot den hårda pappen när fröken lärde oss allt om grisens födelse fram till slaktbänken.
För att inte tala om bildspelet. Projektorns surrande och dammet som rörde sig i ljusstålen. I mörkret följde vi spelet och drogs med i stillbildshandlingen med andlös spänning.

Idag är de gamla skolplanscherna en trendig heminredning. Helst med motiv som går i lantlig stil.
Vissa är beredda på att begå brottsliga handlingar för att komma åt åtråvärda planscher i original. Som att knycka dem från någon skola för att sedan idka försäljning via Blocket.

von Past och den darrande mustaschen

Det är något speciellt med advent. Första ljuset hälsar det nya kyrkoåret välkommen och vad passar väl bättre än att gå på adventsgudstjänst. Trots en under natten uppkommen magsjuka för kyrkvaktmästarens räkning klarade präst, kantor, cellist, kyrkvärdar och den hastigt ditkallade vikarien för vaktmästaren som vanligtvis arbetar som församlingens pedagog, gudstjänsten med bravur. Visserligen uppstod en del förvirringar innan kyrkklockorna drog igång vilken påvisar kyrkvaktmästarens stora betydelse vid gudstjänster och högmässa. Ingen församling klarar sig utan vaktmästare!
Snart står vi också inför ett nytt kalenderår. Lika spännande varje gång. Ingen vet vad det nya året bär med sig på de ännu oskrivna bladen.

Detta års första advent gjorde vi tillsammans med våra grannar något så extraordinärt som att gå på stumfilm. Vilket för min del innebar både arbete och gratisnöje.
Stumfilmspianisten hade en mustasch jag sällan skådat. Men med det klingande efternamnet von Past borde jag inte blivit överraskad. Efternamnet och mustaschen gick i symbios med varandra.
Jag dristade mig till att fråga om den prydda överläppens behåring var äkta eller enkom ditklistrad som en extra finess dagen till ära. Den var äkta, sa pianisten och vred upp spetsarna ett varv. Tagit tre år att odla, tillade han stolt.
Bra att veta, kontrade jag och pillade på min egen mustasch som borde vaxas bort innan jul. 

Varför visas det inte oftare stumfilm? undrar jag efter gårdagens föreställning. Under en timma och fyrtiofem minuter satt vi, en ynka skara på tolv personer i biosalongen, som trollbundna. Pianisten spelade så mustaschen fladdrade, ökade och saktade ner på tempot utefter stämningen i de olika scenerna.
Vi försökte efter bästa förmåga att inte prassla allt för högt med pappret till det medhavda biogodiset. Minsta ljud kunde ha sabotera allt.
Men var befann sig publiken? Möjligtvis slösade de bort sina pengar på julmarknaden som gick av stapeln samtidigt. De visste inte vad de gick miste om. Vi andra tolv fick dock uppleva filmkonst när den är som bäst!

Att kröka en märla och slipstvång

Hela veckan har jag känt mig som en fidget spinner. Det ena har avlöst det andra. Nu landar jag och lutar mig tillbaka. Tänker låna ledarhunden och ta en lång promenad. Jag får andas in den friska klara luften medan hunden med nosen tätt utefter marken drar i sig urindofter som andra hundar lämnat efter sig.

Fortfarande är jag uppfylld av förra helgens kusinträff. Efter tjugo år fick vi äntligen till det. Vilket firades med champagne i vårt kök. Samtalen flöt på. Om det som är viktigt i livet, då och nu. Vi talade om vår morfar som ingen av oss träffat eftersom han dog innan vi var påtänkta.
Träffarna med vår mormor, där två av oss gjorde mer praktiska besök medan den andra satt och sjöng visor tillsammans med henne. Vi är alla olika men har några gemensamma nämnare som kopplar oss samman till en enda enhet.

Efter frukosten i morse drog jag mig tillbaka till platsen för avskildhet. Eller som vi upplyser varandra i vår familj: "Du, nu går jag och sätter mig på"!
Då vet alla och envar att toalettdörren ska vara stängd även om vi aldrig reglar den.
När meddelandet ljöd då barnen ännu bodde hemma visste de att deras mor gärna satte sig tillrätta med en tidning. Vilket oftast var Kooperativ Förbundets tidskrift VI. Som kuriosa; Första upplagan utgiven den 1 mars 1913. Allt sedan jag flyttade hemifrån har jag fått denna fullspäckade tidskrift med proffsigt tagna bilder av mina föräldrar i julklapp. Om mina farhågor besannas blir det sista gången min mamma betalar in prenumerationsavgiften för min räkning.

För att återvända till mina företagande efter frukost satt jag på tronen av vitt porslin och bläddrade i det senast utgivna exemplaret av VI. Vilket pryds av vår konung som gärna vistas ute i skog och mark.
Det är där han pratar för sig själv och låter tankarna flyta. Allt medan säkerhetsstyrkan håller sig på avstånd så de inte blir delgivna kungens innersta tankar förmodar jag.
Han är propert klädd vid sina skogsutflykter, vår konung. Bruna byxor, mörkare brun blazer, vit skjorta med diskret blå ränder, naturligtvis hatt, samt slips. Slipsen verkar för mig aningen överdrivet. Men det kanske krävs av en man i hans ställning då han vistas ute i skog och mark.

Min egen make avskyr slips. Då det är slipstvång ser han närmast strypt ut. Trots att han passar i denna accessoar, vilket jag alltid påpekar då han drar den förhatliga snaran runt sin hals.
Morgondagens begivenheter kräver ingen slips. Vi kommer att starta dagen i Kullerstad kyrka med adventsgudstjänst. Därefter åker vi tillsammans med våra grannar till Finspång. Vi ska gå på stumfilm med en livs levande stumfilmspianist. Se hur den döende slumsystern Edit vill träffa den alkoholiserade David Holm. Naturligtvis åsyftar jag på Körkarlen efter Selma Lagerlöf roman med samma namn,
Skräckfilm när den är som bäst och jag ser verkligen fram mot en händelserik 1 advent. Men fram till dess ska jag göra som kungen, prata med mig själv och låta tankarna flyta då jag tar en lång hundpromenad.

Färgade kulor och oväntat besök

Jag klänger mig fast vid julens traditioner likt en reva vildvin vid en grindstolpe. Dock har jag lugnat ner mig gällande bestyren. Vi har till exempel inte längre någon gris att slakta. Ej heller några hemmavarande barn med tindrande ögon behjälpliga med julpyntandet och för varje år blir allt mer av julpyntet liggande kvar i lådan.

Varje år tillverkade våra barn julpynt i skolan, främst då de gick i de lägre klasserna. I samband med inträdet till jullovet forslades detta pynt av skiftande kvalité och kreativitet hem i skolryggsäckarna. Kreationer ämnade som utfyllnad till det mer kommersiella pyntet.
I föräldraskapet ingår hänförelse för barns egenhändiga knåpande och skapande av kräppapper, flirtkulor och piprensare. Vad är då mer lämpligt än att införskaffa två julgranar? Vilket vi själva praktiserat under ett antal år. I den stora granen hängdes de tunna färgade glaskulorna och tjockt glitter. Den lilla granen, vilken placerades i närheten av barnens rum på övervåningen, fick barnens alster dingla från granens grenar.

Förra året kom maken och jag oss inte för att införskaffa någon gran. I år tänker vi inte frångå traditionen. Dessutom kommer hela flocken av barnbarn och då måste vi ha en gran med tillhörande julklappar.
Någon jultomte har vi inte beställt. I vår familj är tomten överskattad. Den kan även tyckas rent livsfarlig för ett litet barn. Vilket är vetenskapligt bevisat. Jag har själv testat reaktionen på ett av våra barn genom att dra på mig en tomtemask och sedan kräla mig uppför trappan till övervåningen. Bara
för att få se mitt barns förvånande min som enligt min egen bedömning skulle åtföljas av ett skratt.
Resultatet blev allt annat än muntert, kan i och för sig bero på att det var mitt i sommaren och ett oväntad besök av en tomte blev aningen skrämmande för ett litet aningslöst barn.

Jag har för övrigt läst att i Nederländerna blir mindre snälla barn stoppade i en säck och förda till Spanien av tomtens medhjälpare. Det kan mycket väl vara en skröna, eller fake news som mister president Trump säger.

För ett par år sedan intervjuade jag en pensionerad präst om hur han firade jul. Helt traditionsenligt lät han meddela. Med tomte, gran och hela den juliga verksamheten. Han var den som agerade tomte, sa han och jag hörde en smula stolthet i rösten.
Jag kunde inte hålla mig utan ställde frågan vem han trodde mest på. Tomten eller Jesus. Faktiskt tyckte jag att prästen tvekade en sekund för länge men det var nog inbillning. Han skrattade och berättade vem som stod honom närmast hjärtat. Det var inte tomten...