Skattefusk och sur mjölk

När det knackar på dörren och grannarna står utanför med en stor korg fylld av läckerheter kan det utan överdrift kallas  god grannsämja. Gåvan kan till viss del komma an på att vi lånat ut ett av våra hus till deras gäster under jul.
Grannar är viktiga. Men viktigast är goda relationer grannar emellan. Eljest kan livet bli riktigt besvärligt.
Ett påstående baserat på egna erfarenheter.

När vi bodde i Värmland fanns en fastighet tillhörande vår gård. Då vi inte själva var i behov av huset sålde vi det till ett par som hade en liten son. Gossen blev vår sons lekkamrat och de spenderade några timmar i veckan tillsammans.
En dag traskade vår son hem från en stund av lek och stoj men något var annorlunda än då han gick hemifrån. Utstyrseln av kläder skilde sig markant från det då jag vinkade av honom vid ytterdörren.
Vid en närmare granskning visade det sig att lekkamratens mamma på eget bevåg hade gjort ett klädbyte. Varpå jag travade dit för att hämta de kläder som tillhörde vår son och ställde samtidigt en fråga var i problemet bestod eftersom hon försett vår son med en ny kollektion.
Svaret kom snabbt som ett piskrapp. I hennes tycke var pojken olämpligt klädd, hon kunde inte ha på sitt samvete att låta ett gossebarn bära kläder som inte föll henne i smaken.

Klädbytet blev inledningen till en bitter strid som i sin tur ledde till otaliga polisanmälningar från grannfruns sida.
Poliskonstapel Håkansson i Degerfors fick bråda dagar. Varje morgon fick han påringningar av grannfrun som uppmanade Håkansson att upprätta en anmälan mot kvinnans svårhanterliga grannar.
Bland annat anklagade hon oss för att syssla med svarta affärer. Ärendet gällde obeskattad mjölkförsäljning.
I sitt ämbete låg det på Håkanssons bord att kontakta skatteförbrytarna. Jag hörde genom telefonluren hur  poliskonstapeln släppte från sig en djup suck då det gick upp för honom att det rörde sig om cirka tio liter mjölk i veckan där köparen var anmälaren själv och ingen annan.

Grannfrun var av segt virke och finskt hett blod pulserade i hennes ådror. Dessvärre led hon av svagt hjärta. På grund av våra elaggregat som var kopplade till de trådar som höll våra kossor på plats i hagen blev grannfruns hjärta allt svagare ju längre sommaren led. Vilket föranledde en ny polisanmälan. Denna gång gällande mordförsök på en värnlös kvinna.
Håkansson suckade ånyo, vässade pennan och skrev rapport. Vid det laget hade ytterligare grannar gett sig in i stridens hetta. De såg som sin uppgift i livet att försvara oss och gjorde allt för att reta gallfeber på vår stridslystna grannkvinna. Men då de i sin försvarsiver kom dragande med en burk surströmming som de hade för avsikt att hälla under motorhuven på kvinnas bil sade maken och jag stopp och belägg. Därmed övertog de kampen om makten och vi stod enkom på åskådarplats.

Polisanmälningarna mot oss fortsatte dock i oförminskad styrka varpå Håkansson kände sig nödd och tvungen att sammankalla till ett möte på polisstationen.
Grannkvinnan hävdade att vi fabulerade vilt och hämningslöst och att hon ville tränga in i pudelns kärna för att komma åt det verkliga problemet.
Håkansson tittade förvirrat upp från sitt block. Därefter slog han näven i bordet och uppmanade samtliga att genast bege sig hemåt och aldrig mer visa sig på hans polisstation. Han betackade sig för ytterligare telefonsamtal och strax därefter satt en skylt utanför grannhuset.
TILL SALU! Vi drog en suck av lättnad och livet återgick till sitt normala mönster.

På vår gata råder lugn och ro. Inga häftigt uppkomna konflikter men om det skulle uppstå någon form av divergenser är det inte värre än att vi kan prata med varandra. Som goda grannar emellan.

Ett opassande tilltag och radiosportens dragningskraft

Jag har sagt det tidigare och jag säger det på nytt. Jag är inte bra på att leka med barn. Inget som jag har dåligt samvete för. Det finns inga naturlagar som säger att en vuxen måste kasta sig ner på golvet och köra runt små leksaksbilar, leka affär eller kamma dockhår.
Men ändå - när barnbarnen kommer på besök förväntas det att jag ska ställa upp på någon sorts aktivitet. Förväntningarna ställs av mig själv och ingen annan. Barnen är oftast nöjda med högläsning ur "Samlade sagoskatter" eller få vara med och röra om i bunken med sockerkakssmet.

Nu har jag dock införskaffat ett kit med en sorts lera i bjärta färger. Då får jag sitta vid köksbordet och vara kreativ. Min konstnärliga ådra är inte mycket att hurra för men barnen tycker det är roligt att få kladda och skapa tillsammans med mig.
Igår åkte leran fram då stortvillingarna var på besök. Även farfar kände sig kreativ och tillverkade snögubbar och fåglar. Själv lyckades jag åstadkomma ett slags djur som efter överläggningar klassades som en gris.

När pojken åkte hem stannade flickan kvar. Hon hade packat ner sitt nattlinne i väskan tillsammans med en flera meter lång tygorm. När vi lagt oss och slagit ihop sagoboken beslutade sig flickan för att bosätta sig hos oss för all framtid. Bristen på egen säng var ett smärre problem, farmors och farfars är stor nog att rymma tre samt en flera meter lång tygorm. Efter frukost blev hemlängtan dock allt för påträngande, inte minst med tanke på att farfar och hon skulle leverera en julgran som skulle kläs där hemma. Samt ett telefonsamtal där flickebarnet förhörde sig med samtliga övriga familjemedlemmars förehavande i hennes frånvaro.

Nu är vi barnbarnslösa och tänker fira vår "grafitbröllopsdag". Men vi började med att fira redan igår ty vad passar väl bättre med makaronilåda, kallt kranvatten och lättöl inför en bröllopsdag? Samt en puss. Vilket förfärade vårt barnbarn som fann det högst opassande att en farmor och farfar pussas.

Igår var det 6 år sedan min pappa lämnade jordelivet. Mamma och pappa hann med att fira "guldbröllop" plus sju år därtill innan döden skilde dem åt. Precis som maken och jag gifte de sig i all enkelhet. Därefter for de på bröllopsresa till Karlstad, närmare bestämt till ett sportevent. I hällande regn har jag fått mig berättat. Pappa var inger för glitter och glamour. Det enkla var gott nog bara det var någon form av sport inblandad. Då vi växlade ringar och jag som fröken Axelsson blev fru Larsson smet pappa ut till bilen för att lyssna på sportradion efter att först ha tagit sig en liten tupplur mitt under vigselakten.

Jag saknar min pappa. Men jag har tappat hans röst. Vilket jag finner mycket märkligt. Det är väl så det är kan jag tro. Efter en lång tid av varandras frånvaro upplöses röster och försvinner. Men aldrig alla minnen. De lever kvar så länge förmågan finns att minnas.

Butikserbjudande och gasbedövning

Julsånger kan låta nästan hur som helst, huvudsaken är att sångerna framförs i glatt tempo. Inte minst i våra butiker där forskning visat att julmusiken som strömmar ur högtalarna ökar på vår konsumtion. Speciellt om musiken innehåller bjällerspel.
Om jag blev mer konsumtionsbenägen efter gårdagens upplevelse i Skärkind kyrka då vår dotter, en prästkollega samt kantorn bjöd på julsånger är tveksamt.
En dam i församlingen blev liksom vi övriga upplivade efter att ha lyssnat på trions örongodis. Hon lovprisade kantorn att inga sånger framfördes i moll. Om hon blev sugen på att bege sig in till stadens gator för att julhandla sa hon dock inget om.

Dottern och jag begav oss däremot in till Norrköping för att inhandla det sista på önskelistan efter att ha inmundigat gröt i församlingshemmet. Än så länge håller sig folk skapligt lugna, julträngseln tar nog fart först nästa vecka kan jag tro.
Det hjälper mig föga, jag blir alltid stressad när det gäller besök i butiker. Oavsett mycket eller lite medkonsumenter.
I en klädbutik påtalade kassörskan att jag skulle få den tredje varan gratis efter att ha lagt upp två paket underkläder till barnbarnen på disken. Genast slog stresshormonet till. Vilket dottern lade märke till och gjorde allt för att avstyra gratiserbjudandet.
Kassörskan stod på sig. Uppmanade mig att ta för mig, vad som helst bara hon fick ge bort gratiserbjudandet.
Svettig och stirrig rev jag åt mig en bunt sockor i juligt mönster och damen i kassan såg nöjd ut.
Antagligen först det statistik över gratisgåvor och den som prånglar ut flest belönas med en egen gåva.

Förutom julhandeln är grisens skinka på tapeten. I år liksom alla andra år. Djupgrävande reportrar dyker ner i skinkspat och ger oss skinkätare dåligt samvete. Denna gång handlar det inte om grisskit som förorenat köttet utan om den gasbedövning som grisarna genomlider innan de slaktas.
Trots det köper vi skinka, griljerar, skär upp i skivor och brer senap över hela härligheten. Utan att ägna de stackars grisarna en enda tanke.
Och när skinkan är uppäten, granen barrat klart och julklapparna bytts ut mot något bättre börjar våren göra sitt intåg. Därmed åker grillarna fram och den danska fläskfilén sprider sitt grillos över land och rike.

Det är tiden före jul som vi konsumenter värnar mest om grisar som ska slaktas. För vem vill äta en skinka som plågsamt gasats innan den ligger på vörtlimpan? Gissningsvis de flesta av oss för när snålvattnet rinner över de doftande skinkbitarna med den perfekta fettranden har gasmetoden fallit i glömska.

 

Prästkragar och stekta prinsar

"Det vänder snart", sa maken när vi stirrade ut i mörkret under vår frukoststund.
Jag nickade. Tänkte att det står inte på innan det är dags att plocka ner pyntet för att ersätta det med vårgardiner och tulpaner på borden.

Någon lucia såg vi under gårdagen inte röken av. I vår by fanns ingen lucia att uppbringa trots enträgna försök. Däremot höll hembageriet öppet från arla morgonstund. Jag har sett på sociala medier att bagerskan Camilla satt ljus i håret. Samt att två gubbar i tomteluva underhöll med dragspelsmusik medan gästerna avnjöt lussekatter och pepparkakor.
Någon möjlighet att besöka hembageriet fanns inte för vår del. Jag stod och knådade egen deg medan maken hjälpte sonen att skotta snö. Därmed gick vi miste om underhållningen.

För ett par dagar sedan blev jag bjuden på skinkmackor och ägghalvor med räkstjärtar. Ett gäng äldre herrar stod för inbjudan. Trivselnivån var hög ända till dess en i gänget beklagade sig över en präst som nekade hålla en kyrklig begravning för en man som under sin levnadstid gått ur Svenska kyrkan.
"Skandal", skallade ropen. Kyrkan är till för alla, speciellt för att hedra en död då denne ger sig ut på sin sista seglats.

Samtalen stegrades. Nu åkte samtliga präster med i ett och samma svep. Dessutom hotar kyrkan med att sälja församlingshemmen lite var stans i vårt avlånga land. Sannerligen, det är dags att lämna kyrkan!
Och prästerna, de gör så lite som möjligt. Står på kyrkbacken med hängande armar och lyfter sin lön.
Jag lyssnade och tuggade skinkmacka. Jagade runt ägghalvan på tallriken med min tilldelade gaffel.
Några ögon föll på mig. De uppretade ville höra min åsikt.
Ett par varv runt munnen med servetten, därefter lovade jag att ta med mig deras åsikter till vår dotter. Samt kastade fram ett erbjudande om att den som ville nog kunde få gå bredvid henne under en arbetsdag. Det kunde kanske passa en dag då hon jobbar 11 timmar för att få ut så mycket som möjligt av studiebesöket.

Tystnaden som uppstod kunde skäras med kniv. Även om kniven råkade vara trubbig och slö.
Jag har hört det förr. Anklagelser riktade mot prästmamman vars dotter njuter av fridagarna då hon stått en ynka timma i kyrkan och predikat en söndag. Fridagar som inte är helt lätt att plocka ut. Speciellt för präster i små pastorat med många kyrkor och där det jobbar få präster.

Julen står för dörren. En av de mest hektiska helger för präster och övriga anställda i kyrkan under kyrkoåret. Vi kyrkobesökare kommer när klockorna kallar samman till gudstjänst. Sätter oss tillrätta i bänkarna och sjunger "Hosianna Davids son". Åker därefter hem, värmer glögg och äter skinka, lutfisk och prinskorv. Allt medan tjänstgörande präster från norr till söder lättar på locken till deras medhavda matlådor för att få i sig lite av julborden innan det är dags att hälsa välkommen till en ny julgudstjänst.

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden", det finns ju fridagar...

Swix Blå extra och en ljusbrun man

Så kom vintern. Vi vaknade upp i ett vinterlandskap. Omgående åkte skidorna fram. Vallade med

traditionella fästvalla för nysnö, hällde varm choklad i termosen, skalade en apelsin och drog på mig knickersbyxorna med tillhörande röda långstrumpor.
Naturligtvis är inget av det där sant. Jag har inte skidat på många år. Äger inte ett par lagg att klämma. Inte ens pjäxor finns längre i min skogarderob.

Istället har jag suttit och jobbat. Jag måste göra det ingen annan gör åt mig. Och nu töar det. En helt normal svensk vinter med andra ord.

För några veckor sedan var jag inne i Norrköping. Gick utmed Strömmen, på väg till Arbetsmuseet för att beskåda gammalt hantverk i form av sömnad. Inte för att jag är speciellt intresserad av sömnad men besöket gav mig en slant in på kontot och då går det att stå ut med det mesta.

Människor i rörelse bland de kulturmärkta industribyggnaderna. Några gick snabbt och målmedvetet medan andra mest verkade strosa runt  i godan ro.
Ett äldre par kom mig till mötes. Hand i hand sedan ungdomsåren. Eller möjligtvis en nyuppkommen och spirande kärlek på äldre dagar. Om det vet jag inget utan spekulerar endast i största allmänhet. Kärleken kan slå till precis när som helst. Smygande eller häftigt, lika smärtsamt ljuvligt vilket som.

Det som var iögonfallande var mannens klädsel. Precis som min inledning var mannen klädd i knickersbyxor. Modell äldre. Pösiga upptill och åtsmitande strax under knäna där de hölls på plats med ett spänne. Mannens jacka och byxor gick i ljust brunt och strumpornas rutmönster matchade färgerna i den övriga utstyrseln.
Han såg, liksom sitt tillhörande sällskap, mycket nobel ut. Rak i ryggen och forskande blick. De småpratade med varandra, antagligen om arkitektur och dåtidens industribyggmästare.

Jag anfölls av en plötslig iver att stoppa paret. Säga att jag tyckte de såg stiliga ut. Speciellt stiligt att bära knickersbyxor vilket jag trodde var förlegat i dessa tider.
Men modet svek mig, den typiska svenska hövlighet att inte hoppa på främmande människor för att uttrycka min förtjusning, slog till.
Jag hade velat plocka fram kameran ur min kameraryggsäck, ställt upp paret framför den forsande Strömmen och förevigat dem digitalt.
Nu lät jag dem obemärkt passera. När jag kände mig säker vände jag mig om och såg efter dem. Han i ljusbruna knickersbyxor och rutiga strumpor. Men vad kvinnan bar för klädsel har jag inte den blekaste aning om. Ibland behövs det så lite för att bli sedd. Det räcker med att gå klädd i ljusbrunt. Om plagget är knickersbyxor, vill säga. Annars är främlingar mest osynliga för varandra. Även om det händer att vi vänder bort våra huvuden från de vi känner och låtsas som om vi inget sett.