Störst är värst och polisiärt trassel

Vårt hem är vår ombonade trygghet. Dit ingen ovälkommen släpps in. Ett pansar och en kokong, ogenomtränglig för andra än för de vi öppnar dörren för.
Ändå smyger sig olustkänslor över mig. Det trygga känns plötsligt inte längre tryggt. På grund av två män som tävlar om vem som har störst...knapp.

Dessa två män har släppts in hos oss alla via medier. Även om vi inte vill. Det går inte att värja sig för det faktum att de har makten att se hur världen håller andan medan de fingrar på sina knappar.
Rätt vad det är rinner galenskapen över och en av knapparna trycks ända ner i botten. resultatet blir en stor smäll och vi ryker alla med i den förödande smällen.

Samtidigt som människor hejar på. Sitter bredvid sandlådan och håller tummarna för att någon ska vinna kampen. Utan att för den del reflektera över konsekvenserna. Den lille raketmannen mot den store twittraren. Det är lätt att hålla sig för skratt.

Dock livar ett gott skratt upp i vardagens jämmerdal. Ett sådant skratt förärades jag med en dag som denna.
Jag skulle tala med en polis och hans insats i brottsförebyggande arbete. Jag skickade ett mejl med en vädjan om snabb återkoppling. Polismannen ringde upp och jag gick rakt på sak.
"Hej, har du lust att träffa mig"?
Tystnaden som uppstod gick inte att misstolkas.
"Eh, alltså jag menar inte på DET sättet. Jag är egentligen en äldre dam, men öhhh, äldre damer kanske är de värsta. Vad vet jag, vi firar 40-årig bröllopsdag min man och jag. Är du själv gift? Usch så jag beter mig, säg för allt i världen inte det här till någon är du snäll".
Kände en krypande känsla under skinnet. Var detta mån tro en #metoo-varning?!

Märkte själv hur jag trasslade till det allt mer i mitt egentliga polisiära ärende utan att egentligen veta hur jag skulle ta mig ur det. Han räddade situationen med ett klingande skratt som aldrig tycktes avta. Jag anslöt mig med att försiktigt fnissa innan jag släppte loss.
Samtalet blev uppsluppet trots allvaret som låg i botten för vårt samtal. Vi enades om att träffas på polishuset i Norrköping.

"Tänker du ha en röd ros i handen"? frågade polismannen.
"Nej, ingen röd ros men du känner igen mig på min svarta ryggsäck".

Nu funderar jag ändå på det där med rosen. Vet att småtvillingarnas storasyster har en slags blomma som hon fäster på sitt hårband då hon vill snitsa till sig. Kanske jag kan få låna blomsterhårbandet av henne då jag beger mig till polishuset på dejt.
Får fundera lite över det där samt rådfråga min make. Han brukar ha bra lösningar på det mesta. Troligtvis tycker han att jag ska bege mig till mötet precis så vacker som han anser att jag är. Helt utan några som helst varianter på accessoarer eller extra utstyrsel.

Om några timmar får vi krypa ner tillsammans i vår säng. Sova och vakna till en ny dag där allt är som vanligt och att herrarna långt där borta i andra länder håller fingrarna borta från sina knappar medan vi vilar i natten.

Rosa kängor och slagsmål bland fredskallorna

Vi var på stan idag, en småtvillingflicka och jag. I mitt uppdrag ingick att köpa kängor åt barnet. Vad är då mer lämpligt än att ta med sig fötterna till skobutiken.
Då våra julblommor befinner sig i ett miserabelt tillstånd beslutade jag mig för att ta svängen om blomsterhandlaren för att införskaffa lite mer vårliga växter. Jag följde mitt medhavda smakråd och valet av krukväxter var snabbt avklarat.

Framme vid kassan stod en mamma och hennes två barn. Båda sneglade på godishyllan och pockade på sin mammas uppmärksamhet.
"Inget godis idag"! Mammans röst var bestämd.
Varpå det ena barnet började skrika och slå på sin ömma moder som enkom beskyddade sina barn mot sockergiftet.

Mitt barnbarn såg storögt på dramat som utspelade sig. Tog min hand och försökte viska så lågt hon kunde.
"Just det där godiset är väldigt gott". Vilket resulterade i att barnet med de inbördes svallande känslorna slog allt vildare på den nivå han nådde upp till. Nämligen sin mammas akterkastell.

Jag såg frustrationen i mammans blick. Riktigt hörde hennes ej onämnbara tankar tränga ut. Svettig och stirrig betalade hon sina växter, drog med sig det skrikande barnet genom dörren och lugnet lägrade sig i butiken.

Vad gör en vuxen då ett barn börjar krångla i det offentliga rummet? Några håller tyst medan andra skriker tillbaka. Experterna påtalar vikten om att inte vika sig för att på så sätt belöna det aggressiva beteendet. Bestraffning är också bannlyst, däremot att inleda en förhandling går bra. Bekräfta barnets känslor samt belöna ett moget beteende.
Svårt agerande, tänker jag och känner en befriande lättnad över att småbarnsåren för min del sedan länge ligger bakom mig.

Ett minne dök upp. En familj som vi för många år sedan var vagt bekanta med hade en stor skara egenproducerade barn. Tror nästan de var uppe i ett helt fotbollslag. Även om det är roligt och trevligt med många barn är det en kostsam historia att föda och klä samtliga.
Då våra egna barn var så små att de ännu stod under vårt beskydd var de ofta med mig till matvaruaffären. Där stötte vi en dag ihop med storfamiljsmamman och några av hennes hjärtegryn. Vi stannade upp och växlade några ord. Precis framför montern med smågodis. Mamman vände sig till sina barn och sa "idag vore det väl gott med lite godis. Eller vad tycker ni"? Innebörden av jublet som uppstod gick inte att ta miste på.
"Nja", fortsatte mamman. "Jag tror ändå att vi inte satsar på något godis". Barnen var knäpptysta. Inte ett enda litet jämmerrop undslapp deras sötsugna munnar.

Kanske kunde mamman med så många barn som nästan fyllde ett helt fotbollslag konsten att förhandla och bekräfta barns känslor. Däremot tror jag hon för egen del hade svårt för ett moget beteende.

"Mormor, såg du pojken? Han slog sin mamma när han inte fick godis", sa mitt barnbarn när vi satt i bilen.
"Ja jag såg", svarade jag.
Gemensamt kom vi fram till att godis är gott. Men inte så gott att det är mödan värd att slåss med sin mamma för att få en påse karameller.

För övrig blev det rosa kängor. Med invändigt vitt lurvigt ludd. Passade precis, satt som gjutna. På första försöket dessutom. Till skillnad då våra barnbarns mor ska köpa sig skodon. Då är det lite mer komplicerat det hela. Hon är oerhört kräsen med vad hon sticker ner sina fötter i.

Säkerhetskopior och tillrättavisningar

"Titta ut genom fönstret", sa maken när vi under gårdagskvällen skulle gå till sängs.
Tunga snöflingor singlade ner och lade sig som en matta på vår farstukvist. Nu ska våra barnbarn äntligen få inviga sina julklappspulkor. Tänkte vi. Men vi tänkte fel. Pulkaåkandet är avblåst. Om någon timma är snön borta.

Sista dagen på det gamla året. I år skriver jag inget nyårsbrev. För jag vet inte vad jag ska skriva. Året som gått har varit märkligt på många sätt och vis. Förändringarnas år med olika slags bud gällande glädje och sorg. En mix svår att sätta ord på. Både i tal och i skrift. Därför avstår jag från att skriva nyårsbrev, det är lätt hänt att mörkret överskuggar ljuset.

Vid frukost talade vi om nyårsaftonen 1977. Det som kom att bli den stora förändringen i våra liv. Då ett blev två. Början på något gemensamma med allt vad det innebär. I början av juni ska vi ställa till med kalas. Barn och barnbarn ska tillsammans med oss fira våra 40 gemensamma år. 23 år fyllda var jag när vi träffades. Stod mitt i livet bärande på en sliten och mycket tung ryggsäck samt stabila promenadskor. För då det blåser som mest gäller det att ha rejält på fötterna. Skorna hamnade ganska omgående i soptunnan medan jag gjorde allt för att tråckla ihop ryggsäcken samtidigt som jag försökte plocka bort det som tyngde. Vilket kom att ta runt trettio år. Sedan förpassades även ryggsäcken till soporna. Inte ens en liten rem är sparad som ett plågsamt minne.

Däremot minns jag när vi skulle kliva in i år 2000. Feta tidningsrubriker spådde om ett icke fungerande samhälle i det nya årets uppvaknande. Butikerna tömdes på spritkök, konservburkar och fyllda vattenflaskor. Datorer säkerhetskopierades och frysboxar lindades in i varma sovsäckar.
Men inget hände. Allt var som vanligt. Enkom ett nytt år som började med siffran två och efterföljande nollor. Däremot föranledde det nya året vilda diskussioner hur årtalet egentligen uttalades. Tjugotusen hävdade några medan andra envist höll på tvåtusen.

Sedan dess har utvecklingen stegrats. Det mesta sköts via appar och skärmar som styrs med våra pekfingrar. Även McDonalds är numera datoriserat. Vilket dottern och jag fick erfara då vi ämnade äta snabblunch efter att ha ränt på realisation i Linköping.
Jag hyser agg mot att bli mottagen av en maskin. Blir nervös och lättirriterad. Klarade inte av att göra vår beställningen. Kände mig tvingad till att be en anställd om hjälp. Hon flackade med blicken, försökte sig på ett leende och sa att hon inte kunde med systemet.
Med pekfingret på Big Mac-menyn fräste jag åt min älskade dotter varpå hon tillrättavisade mig. Lite hövlighet om jag får be!

Den nya almanackan hänger på plats intill mitt skrivbord i skrivarstugan. Med månadsbilder vilka jag med min kamera knäppt under året som gått. Inväntar ett nytt år som vi tar precis som det kommer, utan några förpliktelser. Vi har endast stora förväntningar på allt det goda som ligger framför oss.

GOTT NYTT ÅR!

Ett svårtytt tecken och ett snett uppvaknande

Plötsligt bröt solen igenom det mörka molntäcket. Bildade en stjärna och jag förundrades över fenomenet som endast varade en kort stund.
Det kändes som ett slags tecken som jag dock inte kan tyda. Förhoppningsvis betyder det något bra  som jag fylld av förväntan kan se fram emot. 

Mycket finns att förundras över, inte enbart en stjärnformation som solen skapat. Till exempel människor beteende finns mycket att analysera omkring.
Direkt när vår lokala matvarubutik öppnade sina portar fanns jag på plats och hängde på låset. Innan ortsbefolkningen kom för att göra sina nyårsinköp. Jag vill ha gott om plats och svängrum när jag kör min kundvagn.

Snabbt och effektivt uträttade jag det som skulle uträttas. Langade upp varorna på varubandet, betalade och började plocka ner i mina medhavda kassar.
Efter mig stod en man som även han bunkrat upp inför den stundande högtiden då 2017 blir 2018.
Hans varor kom sakta mot mig, åtskilda av varubandets avskiljare. Några av hans inköp svajade till och hotade med att hamna på golvet. Blixtsnabbt sträckte jag ut min hand och höll varorna på plats. Kassörskan sneglade mot mig, log och nickade tacksamt. Min medkonsument såg däremot mindre road ut. Han blängde. Ilsket. Jag suckade inombords och gick ut till min bil. Som visade sig stå parkerad i rutan intill den buttre mannens bil. Precis innan jag slängde ner bagageluckan slöt mannen upp vid min sida.
"Du ska ge blanka fan i att röra mina varor"!
Häpet glodde jag på honom. Innan jag hann svara satte sig mannen i sin bil, lade i backen och försvann.

Antagligen hade han vaknat på helt fel sida. Värst för honom själv. Olyckliga människa. Eller så tillhörde han patriarkatet som hatar kvinnor. Kvinnor som vill hjälpa till. Men en bra karl reder sig själv, så ock i matvarubutiken. Det ska jag för all framtid lägga på minnet.

Min mormor sa alltid; "Carina, du måste vara snäll, trevlig, glad, visa hyfs och fason samt medmänsklighet under de sista dagarna på året. Risken finns annars att dålig sinnesstämning och uselt uppförande fryser fast och då får du och din omgivning dras med det under hela det nya året".

Något som makthavare och medborgare borde tänka på inför året som kommer. Hyfs och fason, tolerans och medmänsklighet. Några enkla grundstenar i samhälle som borde vara fritt från konflikter, hot, hat och våld.

Den obrukbara cykeln och en häpnadsväckande lista

Vaknade i morse av att ljuset silade in genom rullgardinsglipan. Hjärtat slog några extra slag ty jag drabbades av farhågor om något möte jag bokat upp mig på och nu missat. När tankarna i min trötta men utvilade hjärna sorterats till dess rätta fack sjönk adrenalinpåslaget till normal nivå.
Vi hade enkom tagit en rejäl sovmorgon, så som en frilansande pensionär stundom kan unna sig.

Visserligen har jag ett möte inbokat, men inte förrän under seneftermiddagen. Då ska jag slå min omgivning med häpnad och ge mig i kast med något som egentligen inte tillhör min image.
Men vi står inför ett nytt färskt år och jag känner att jag måste försöka vara vågad. Kliva ur ramarna och låta 2018 bli året då jag ska satsa på något nytt och uppseendeväckande.

Det är lätt att bli nostalgisk över året som gått. Summera händelser, tankar och det som aldrig blev av. Inför varje nyår beslutar jag mig för att göra en Bucket list, för vem vet. Jag kanske är död och begraven innan nästa nyårsklocka klämtar. Även om just den händelsen inte klottras ner på någon lista utan mer är ett projekt som ligger i framtiden. Om jag själv får bestämma.

Nu har mina tankar dragit sig så lång tillbaka som sju år bort i tiden. Mycket tack vare det evinnerliga bläddrandet bland mina bilder. Där dök cykeln upp. Det som kom att bli Norrköpings största attraktion decembermånaden år 2010. Även jag drogs som en magnet till den nerisade cykeln som någon ställt ifrån sig. Frågorna hopade sig. Vem är velocipedens rättmätiga ägare? Varför står den där i sin tragiska ensamhet? Och hur länge ska den stå där till allmän beskådan? Cykeln blev en snackis och väl fotodokumenterad.
Månaden var kall och istappar hängde från hustaken, beredda på att släppa sitt grepp och spetsa någon oaktsam krake i huvudet.

2017 slutar med regn och grådask. Vid vår trappa blommar en stackars ensam ros. Som en påminnelse om att vintern har ett slut. Oavsett om det regnar eller snöar.

Tre nya projekt står på min ännu oskrivna Bucket list. Det första ska infrias idag. Under seneftermiddagen. Om jag vågar. Vilket är min förhoppning. Jag har konsulterat maken och han säger som han alltid brukar då jag kommer med något nytt: "Vad i all sin dar, fundera inte så mycket utan gör det bara. Allt du gör brukar bli bra"!

Han är min största supporter. Utan honom skulle inga av mig uppkomna förslag bli annat än för evigt vilande. Det gäller att göra det roliga lite mer roligt, även utan någon Bucket list som troligtvis hamnar oläst i någon låda. När den så småningom kommer upp i dagsljuset kan allt vara för sent. Och istället för samlade planer bli ett arvegods som med en huvudskakning kastas bland soporna.