Skavanker och en spelare på bänken

Stundom har saker och ting benägenhet att samlas på hög. Dessa högar blir ett hinder av samvetskval som är svårt att ta sig över. Oftast är det lättare att gå runt högen, låtsas som om den inte finns. Det funkar fram till den dag då högen lutar betänkligt av dess tyng och hotar falla i golvet.
Precis en sådan hög har jag tagit mig an. Känslan av lättnad är obeskrivlig.

Vi har julat ut. Allt är som vanligt och på köksbordet står en härlig bukett tulpaner. En föraning om våren. Julkakorna börjar sina i burkarna och lussekatterna lämnar inte längre kvar smaken av saffran i gommen. I morgon startar vår bys eminenta bagerska Camilla upp degen som sedan formas till semlor. Med detta sagt kommer jag att vara en ständigt återkommande kund i hembageriet.
Lagom till vårens utomhusaktiviteter har jag därefter lagt på ett lager fett som sedan ska smältas undan i vårsolen. Figuren måste vara i trim innan badsäsongen.

Tidigare i min ungdom, var jag smärt som en vidja. Mager som en stör, påtalade vissa. Vilket gav mig så mycket ångest att jag började dagen med att dricka ett glas fet grädde. Jag trånade efter minsta antydan till valkar.
När maken och jag träffade brukade han nå runt med sina händer kring min midja. Kärleksfullt lyfte han mig mot skyn och snurrade runt. Nu jämrar han sig om jag sitter i hans knä. Han påstår att han får stickningar i låren och knäna domnar. Grädden som lagrats i depåer har till sist uppnått den effekt jag då stävade efter.
Att vara smal och smidig kan ha sina fördelar. Vilket jag minns från min skoltid. Från de gemensamma aktiviteter i skolans gymnastiksal. Vi fick ställa oss på rak linje, i varje hand höll läraren en bunt med blå och röda bomullsband. Vart efter vi barn namngav de klasskamrater som skulle vara med i lagen hängde läraren banden runt våra bringor. Jag blev alltid vald, till och med först av alla.
Värre var det för det barn som var överviktig, ej snabbfotad eller led av någon skavank. Ingen ville ha med denna klasskamrat i sitt lag. Med hänvisning till att laget i så fall skulle sinkas och i värsta fall koras som förlorare. Utanförskapet blev ett faktum som ingen av oss barn eller vår lärare tog någon större notis om.

"Du kan sitta på bänken och skriva upp poängen".
Bollen studsade i mål eller ramlade rakt genom basketkorgen. Jublet steg och notarien gjorde streck i blocket. Tyst och kravlöst, införstådd i att så här är livet för den som skiljer sig från mängden. Som inte är lik alla andra. Då är det bänken som gäller. Gemenskap på avstånd. Eller en ensam promenad på skolans idrottsplats om så önskades. Med taggar som sticks under huden.

Idag pratar vi om vikten kring gemenskap för att förhindra utanförskap. Ställer upp för varandra. Hemma och ute bland andra. I skolor, arbetsplatser och föreningsliv. Vi har de verktyg och den kunskapsguide som behövs för ett fungerande samarbete. Ingen ska behöva känna sig åsidosatt.
Ensam är inte stark. Styrka uppstår genom alla som frikostigt delar med sig av sin egen styrka. Som vågar sätta emot och inte låta någon sitta på bänken.

Tropiska bröst och en kravfylld resa

I morgon sker det. Julgranen kastas ut. Eller inte kastas, den klipps helt enkelt ner och grenarna läggs i en sopsäck. Praktiskt och mycket smart för den som vill slippa jaga granbarr en bit in i juli.
Äntligen är det dags att hänga upp vårgardiner. Släppa in det lilla av ljuset som erbjuds. Jag kanske inbillar mig, men jag tyckte mig höra fåglar som kvittrade. Trots meteorologernas påbud att vintern snart är här. Vilket tydligen än så länge inte omfattar ostkusten.

Jag har träffat en kvinna vars affärsrörelse handlar om resor. Det känns lockande att boka biljett och fara iväg till varma länder i väntan på den vårliga fågelsången.
Tyvärr kan vi  utefter rådande omständigheter ej åka till platser som kräver en snabb förflyttning hemåt. Vilket inte hindrar vår dotter och mig att smida planer. Maken är den som får stanna hemma och hålla i de nödvändiga trådarna.
Dottern har hakat på de trender gällande resor jag gjort under några års tid. Den första är tidningen VI:s litterära båtresa. För andra året i rad kastar vi två loss och får frottera oss bland författare och böcker. Två fullspäckade dagar vilka vi med stor förväntan ser fram emot.
Den andra resan är vår årliga Londontripp. Något maken ställer sig oförstående till. En gång London och aldrig mer. Beror antagligen på att vi omsveptes av dimma, regn och blåst då vi var där tillsammans med vår son, yngsta dotter och hennes man.

Denna gång ska vi bege oss ut på den engelska landsbygden. Bo på B&B, dricka öl på landsortspub och lösa mysterier. I andan av Morden i Midsomer innan vi drar tillbaka in till storstadens puls.
Jag har googlat lite på lämpliga engelska byar och vilka kollektiva fortskaffningsmedel vi ska nyttja.
Medan jag skrollade i flödet dök det upp olika förhållningsregler som är lagstadgade i Storbritannien.
Vetgirigheten tog överhand, dessutom kan det vara bra att ta reda på vad som gäller och vad vi har att rätta oss efter.

Att besöka parlamentsbyggnaderna är inte tillrådligt i den händelse någon av oss dör. Det är nämligen förbjudet att dö innanför parlamentets vägar. Däremot går det bra som kvinna att kissa lite var stans, även i en polismans hjälm. Det ställs enkom ett krav, att den som vill lätta på blåsan är gravid. Den paragrafen kan vi låta vara ty ingen av oss är av naturliga förklaringar i havandeskap. Inte heller får vi vara barbröstade, så till vida vi inte tar anställning i en affär som säljer tropiska fiskar. Endast då får vi slänga med våra bara bröst. Vidare har vi på laglig väg rätt att slå ihjäl en skotte förutsatt att denne är beväpnad med båge och pil.
På våra resor brukar vi utlysa en tävling i sociala medier som går ut på att gissa vart vi är på väg.  Den som först gissar rätt föräras ett handskrivet vykort. Det gäller att vi klistrar frimärket på korrekt sätt. Hamnar monarkens huvud upp och ner är vi illa ute.

Det är mycket en turist bör hålla ordning på om vi vill undslippa dagsböter eller bli slagna i bojor. Bäst att notera regelverket och lägga lappen tillsammans med våra giltiga identitetshandlingar.

Störst är värst och polisiärt trassel

Vårt hem är vår ombonade trygghet. Dit ingen ovälkommen släpps in. Ett pansar och en kokong, ogenomtränglig för andra än för de vi öppnar dörren för.
Ändå smyger sig olustkänslor över mig. Det trygga känns plötsligt inte längre tryggt. På grund av två män som tävlar om vem som har störst...knapp.

Dessa två män har släppts in hos oss alla via medier. Även om vi inte vill. Det går inte att värja sig för det faktum att de har makten att se hur världen håller andan medan de fingrar på sina knappar.
Rätt vad det är rinner galenskapen över och en av knapparna trycks ända ner i botten. resultatet blir en stor smäll och vi ryker alla med i den förödande smällen.

Samtidigt som människor hejar på. Sitter bredvid sandlådan och håller tummarna för att någon ska vinna kampen. Utan att för den del reflektera över konsekvenserna. Den lille raketmannen mot den store twittraren. Det är lätt att hålla sig för skratt.

Dock livar ett gott skratt upp i vardagens jämmerdal. Ett sådant skratt förärades jag med en dag som denna.
Jag skulle tala med en polis och hans insats i brottsförebyggande arbete. Jag skickade ett mejl med en vädjan om snabb återkoppling. Polismannen ringde upp och jag gick rakt på sak.
"Hej, har du lust att träffa mig"?
Tystnaden som uppstod gick inte att misstolkas.
"Eh, alltså jag menar inte på DET sättet. Jag är egentligen en äldre dam, men öhhh, äldre damer kanske är de värsta. Vad vet jag, vi firar 40-årig bröllopsdag min man och jag. Är du själv gift? Usch så jag beter mig, säg för allt i världen inte det här till någon är du snäll".
Kände en krypande känsla under skinnet. Var detta mån tro en #metoo-varning?!

Märkte själv hur jag trasslade till det allt mer i mitt egentliga polisiära ärende utan att egentligen veta hur jag skulle ta mig ur det. Han räddade situationen med ett klingande skratt som aldrig tycktes avta. Jag anslöt mig med att försiktigt fnissa innan jag släppte loss.
Samtalet blev uppsluppet trots allvaret som låg i botten för vårt samtal. Vi enades om att träffas på polishuset i Norrköping.

"Tänker du ha en röd ros i handen"? frågade polismannen.
"Nej, ingen röd ros men du känner igen mig på min svarta ryggsäck".

Nu funderar jag ändå på det där med rosen. Vet att småtvillingarnas storasyster har en slags blomma som hon fäster på sitt hårband då hon vill snitsa till sig. Kanske jag kan få låna blomsterhårbandet av henne då jag beger mig till polishuset på dejt.
Får fundera lite över det där samt rådfråga min make. Han brukar ha bra lösningar på det mesta. Troligtvis tycker han att jag ska bege mig till mötet precis så vacker som han anser att jag är. Helt utan några som helst varianter på accessoarer eller extra utstyrsel.

Om några timmar får vi krypa ner tillsammans i vår säng. Sova och vakna till en ny dag där allt är som vanligt och att herrarna långt där borta i andra länder håller fingrarna borta från sina knappar medan vi vilar i natten.

Rosa kängor och slagsmål bland fredskallorna

Vi var på stan idag, en småtvillingflicka och jag. I mitt uppdrag ingick att köpa kängor åt barnet. Vad är då mer lämpligt än att ta med sig fötterna till skobutiken.
Då våra julblommor befinner sig i ett miserabelt tillstånd beslutade jag mig för att ta svängen om blomsterhandlaren för att införskaffa lite mer vårliga växter. Jag följde mitt medhavda smakråd och valet av krukväxter var snabbt avklarat.

Framme vid kassan stod en mamma och hennes två barn. Båda sneglade på godishyllan och pockade på sin mammas uppmärksamhet.
"Inget godis idag"! Mammans röst var bestämd.
Varpå det ena barnet började skrika och slå på sin ömma moder som enkom beskyddade sina barn mot sockergiftet.

Mitt barnbarn såg storögt på dramat som utspelade sig. Tog min hand och försökte viska så lågt hon kunde.
"Just det där godiset är väldigt gott". Vilket resulterade i att barnet med de inbördes svallande känslorna slog allt vildare på den nivå han nådde upp till. Nämligen sin mammas akterkastell.

Jag såg frustrationen i mammans blick. Riktigt hörde hennes ej onämnbara tankar tränga ut. Svettig och stirrig betalade hon sina växter, drog med sig det skrikande barnet genom dörren och lugnet lägrade sig i butiken.

Vad gör en vuxen då ett barn börjar krångla i det offentliga rummet? Några håller tyst medan andra skriker tillbaka. Experterna påtalar vikten om att inte vika sig för att på så sätt belöna det aggressiva beteendet. Bestraffning är också bannlyst, däremot att inleda en förhandling går bra. Bekräfta barnets känslor samt belöna ett moget beteende.
Svårt agerande, tänker jag och känner en befriande lättnad över att småbarnsåren för min del sedan länge ligger bakom mig.

Ett minne dök upp. En familj som vi för många år sedan var vagt bekanta med hade en stor skara egenproducerade barn. Tror nästan de var uppe i ett helt fotbollslag. Även om det är roligt och trevligt med många barn är det en kostsam historia att föda och klä samtliga.
Då våra egna barn var så små att de ännu stod under vårt beskydd var de ofta med mig till matvaruaffären. Där stötte vi en dag ihop med storfamiljsmamman och några av hennes hjärtegryn. Vi stannade upp och växlade några ord. Precis framför montern med smågodis. Mamman vände sig till sina barn och sa "idag vore det väl gott med lite godis. Eller vad tycker ni"? Innebörden av jublet som uppstod gick inte att ta miste på.
"Nja", fortsatte mamman. "Jag tror ändå att vi inte satsar på något godis". Barnen var knäpptysta. Inte ett enda litet jämmerrop undslapp deras sötsugna munnar.

Kanske kunde mamman med så många barn som nästan fyllde ett helt fotbollslag konsten att förhandla och bekräfta barns känslor. Däremot tror jag hon för egen del hade svårt för ett moget beteende.

"Mormor, såg du pojken? Han slog sin mamma när han inte fick godis", sa mitt barnbarn när vi satt i bilen.
"Ja jag såg", svarade jag.
Gemensamt kom vi fram till att godis är gott. Men inte så gott att det är mödan värd att slåss med sin mamma för att få en påse karameller.

För övrig blev det rosa kängor. Med invändigt vitt lurvigt ludd. Passade precis, satt som gjutna. På första försöket dessutom. Till skillnad då våra barnbarns mor ska köpa sig skodon. Då är det lite mer komplicerat det hela. Hon är oerhört kräsen med vad hon sticker ner sina fötter i.

Säkerhetskopior och tillrättavisningar

"Titta ut genom fönstret", sa maken när vi under gårdagskvällen skulle gå till sängs.
Tunga snöflingor singlade ner och lade sig som en matta på vår farstukvist. Nu ska våra barnbarn äntligen få inviga sina julklappspulkor. Tänkte vi. Men vi tänkte fel. Pulkaåkandet är avblåst. Om någon timma är snön borta.

Sista dagen på det gamla året. I år skriver jag inget nyårsbrev. För jag vet inte vad jag ska skriva. Året som gått har varit märkligt på många sätt och vis. Förändringarnas år med olika slags bud gällande glädje och sorg. En mix svår att sätta ord på. Både i tal och i skrift. Därför avstår jag från att skriva nyårsbrev, det är lätt hänt att mörkret överskuggar ljuset.

Vid frukost talade vi om nyårsaftonen 1977. Det som kom att bli den stora förändringen i våra liv. Då ett blev två. Början på något gemensamma med allt vad det innebär. I början av juni ska vi ställa till med kalas. Barn och barnbarn ska tillsammans med oss fira våra 40 gemensamma år. 23 år fyllda var jag när vi träffades. Stod mitt i livet bärande på en sliten och mycket tung ryggsäck samt stabila promenadskor. För då det blåser som mest gäller det att ha rejält på fötterna. Skorna hamnade ganska omgående i soptunnan medan jag gjorde allt för att tråckla ihop ryggsäcken samtidigt som jag försökte plocka bort det som tyngde. Vilket kom att ta runt trettio år. Sedan förpassades även ryggsäcken till soporna. Inte ens en liten rem är sparad som ett plågsamt minne.

Däremot minns jag när vi skulle kliva in i år 2000. Feta tidningsrubriker spådde om ett icke fungerande samhälle i det nya årets uppvaknande. Butikerna tömdes på spritkök, konservburkar och fyllda vattenflaskor. Datorer säkerhetskopierades och frysboxar lindades in i varma sovsäckar.
Men inget hände. Allt var som vanligt. Enkom ett nytt år som började med siffran två och efterföljande nollor. Däremot föranledde det nya året vilda diskussioner hur årtalet egentligen uttalades. Tjugotusen hävdade några medan andra envist höll på tvåtusen.

Sedan dess har utvecklingen stegrats. Det mesta sköts via appar och skärmar som styrs med våra pekfingrar. Även McDonalds är numera datoriserat. Vilket dottern och jag fick erfara då vi ämnade äta snabblunch efter att ha ränt på realisation i Linköping.
Jag hyser agg mot att bli mottagen av en maskin. Blir nervös och lättirriterad. Klarade inte av att göra vår beställningen. Kände mig tvingad till att be en anställd om hjälp. Hon flackade med blicken, försökte sig på ett leende och sa att hon inte kunde med systemet.
Med pekfingret på Big Mac-menyn fräste jag åt min älskade dotter varpå hon tillrättavisade mig. Lite hövlighet om jag får be!

Den nya almanackan hänger på plats intill mitt skrivbord i skrivarstugan. Med månadsbilder vilka jag med min kamera knäppt under året som gått. Inväntar ett nytt år som vi tar precis som det kommer, utan några förpliktelser. Vi har endast stora förväntningar på allt det goda som ligger framför oss.

GOTT NYTT ÅR!