Livets appar och vardagsfrossa

Det jag kan sakna från vårt tidigare liv är den braskamin vi en gång var ägare till. Maken är av samma åsikt och vi har haft funderingar huruvida vi kan klämma in en liten eldstad i vårt hus. Möjligtvis att det går, men då får vi elda inne och sitta ute ty inomhusvärmen skulle bli outhärdlig.
Nu får vi nöja oss med att knalla över till vårt andra hus om vi vill elda braskamin. Vilket av bekvämlighetsskäl blir allt för sällan.
Ändå sög habegäret till under förmiddagens möte med en specialist på braskaminer. Han förevisade även en konstlad eld som sattes upp på väggen och liknade en avlång platt-teve. Kanske vore något, en liten fläkt spred värmen, dock hördes inget knaster. Det hör liksom till själva eldandet och mysfaktorn. Så vi skrinlägger nog planerna på konsteld.

Off the record började kaminmannen och jag tala om vår ålder. Jag hävdade att min ålder förhöjer livskvalitén. Han såg skeptisk ut. Men jag insisterade att ju äldre vi blir desto bättre är det. Allt ter sig mer behagfullt lugnt. Dock bör vi ej undervärdera våra förmågor att hänga med i utvecklingens mönster. Vi måste hålla oss ajour och lära oss behärska de verktyg som numera hört till vår överlevnad.
Inte minst gällande appar. Hela vår vardag bygger på appar. Vare sig vi ska bläddra bland recept, betala räkningar, parkera bilen eller uppsöka sjukvården.
Men, appar är inte helt tillförlitliga har det visat sig. Det kan gå så illa för en kvinna i fertil ålder att hon blir havande trots att appen lovat något annat. Nu är appen anmäld till Läkemedelsverket efter trettiosju uppkomna graviditeter.

Själv är jag inte i behov av denna specifika app. Numera går det bra att roa sig utan några efterföljande effekter. Ännu ett bevis på att livet är bra gött ju äldre vi blir. För att spä på livets behagfulla leverne har maken och jag unnat oss semlor. Två dagar i rad. Bäst att passa på, vi vet inte hur länge vi lever. Dessutom är påsken tidig i år och då är det slut med semmelfrossan.

Lagom flyt och färgade minnen

På grund av sjukdom blev det inbokade mötet inställt. Vilket i sin tur ledde till en ledig dag för min egen del. Nu kan jag softa inomhus, titta ut genom skrivarbodens fönster och se hur rimfrosten förvandlat landskapet till iskristaller.
Maken är ute på promenad med ledarhunden som har sin hemvist hos oss ett par dagar. Han har lovat ordna fika när de är tillbaka. Med andra ord, jag har bra och lagom flyt i vardagen.

Under gårdagen träffade jag polisen. Det hela var enkom ett tjänsteärende gällande brottsförebyggande åtgärder.  Han ställde upp med de polisiära uppgifterna medan jag skrev och fotograferade.
Hans tjänsterum i Norrköping polishus var spartanskt möblerat. En tavla hängde ovanför skrivbordet och på fönsterkarmen en bild av frun och två barnbarn.
Jag hajade dock till på åsynen av de små statyetterna som placerats en bit från fotografierna. Den ena föreställande påven i Rom och den andra Leif G. W. Persson. Allt har sin förklaring så även dessa inredningsdetaljer som bar på en egen historia.

Då vi var innehavare av vårt företag tyckte jag om att omge mig av diverse prylar som jag ställde upp i mitt arbetsrum. Ofta små prydnadssaker jag fått i gåva av någon som ville visa sin uppskattning över det jag gjort för dem. Andra saker tog jag med mig hemifrån. När vi sålde företaget fraktades grannlåten hem till oss. Vissa har fått en egen plats i vårt hem medan andra prylar undanstoppade i lådor.
Jag har svårt för att göra mig av med saker. Mycket har ett affektionsvärde trots att det egentligen är skräp. Maken däremot kastar gärna vilket ibland har lett till missbelåtenhet från min sida. Han gick till och med så långt en gång att han kastade mitt körkort i papperskorgen. Endast av misstag, hävdade han då jag konfronterade honom. Eller som den gången då jag hittade mina långbyxor i soptunnan. Förgrymmad stod jag framför mitt livs kärlek med byxorna i näven. Förklaringen som gavs var att byxorna inte passade hans kropp. De måste ha krympt i tvätten varpå han inte fann någon anledning till att låta plagget hänga kvar på galgen i hans del av garderoben.

En kär ägodel vilken jag fått som förskott på arvet av mina föräldrar är den gamla brevpressen i glas. Ett minne från min barndom. Den stod på pappas skrivbord och jag fascinerades över de färgade luftbubblorna som syntes så tydligt men ändå var oåtkomliga. Satt länge och stirrade in i glasmassan där bubblorna levde sitt eget färgglada liv.
Nu står den runda tunga brevpressen på en hylla i skrivarboden. Då och då tittar jag på den, inte lika hänfört som när jag var barn. Men jag tycker brevpressen är vacker där den står. Fylld av färgade bubblor och barndomsminnen.

Skavanker och en spelare på bänken

Stundom har saker och ting benägenhet att samlas på hög. Dessa högar blir ett hinder av samvetskval som är svårt att ta sig över. Oftast är det lättare att gå runt högen, låtsas som om den inte finns. Det funkar fram till den dag då högen lutar betänkligt av dess tyng och hotar falla i golvet.
Precis en sådan hög har jag tagit mig an. Känslan av lättnad är obeskrivlig.

Vi har julat ut. Allt är som vanligt och på köksbordet står en härlig bukett tulpaner. En föraning om våren. Julkakorna börjar sina i burkarna och lussekatterna lämnar inte längre kvar smaken av saffran i gommen. I morgon startar vår bys eminenta bagerska Camilla upp degen som sedan formas till semlor. Med detta sagt kommer jag att vara en ständigt återkommande kund i hembageriet.
Lagom till vårens utomhusaktiviteter har jag därefter lagt på ett lager fett som sedan ska smältas undan i vårsolen. Figuren måste vara i trim innan badsäsongen.

Tidigare i min ungdom, var jag smärt som en vidja. Mager som en stör, påtalade vissa. Vilket gav mig så mycket ångest att jag började dagen med att dricka ett glas fet grädde. Jag trånade efter minsta antydan till valkar.
När maken och jag träffade brukade han nå runt med sina händer kring min midja. Kärleksfullt lyfte han mig mot skyn och snurrade runt. Nu jämrar han sig om jag sitter i hans knä. Han påstår att han får stickningar i låren och knäna domnar. Grädden som lagrats i depåer har till sist uppnått den effekt jag då stävade efter.
Att vara smal och smidig kan ha sina fördelar. Vilket jag minns från min skoltid. Från de gemensamma aktiviteter i skolans gymnastiksal. Vi fick ställa oss på rak linje, i varje hand höll läraren en bunt med blå och röda bomullsband. Vart efter vi barn namngav de klasskamrater som skulle vara med i lagen hängde läraren banden runt våra bringor. Jag blev alltid vald, till och med först av alla.
Värre var det för det barn som var överviktig, ej snabbfotad eller led av någon skavank. Ingen ville ha med denna klasskamrat i sitt lag. Med hänvisning till att laget i så fall skulle sinkas och i värsta fall koras som förlorare. Utanförskapet blev ett faktum som ingen av oss barn eller vår lärare tog någon större notis om.

"Du kan sitta på bänken och skriva upp poängen".
Bollen studsade i mål eller ramlade rakt genom basketkorgen. Jublet steg och notarien gjorde streck i blocket. Tyst och kravlöst, införstådd i att så här är livet för den som skiljer sig från mängden. Som inte är lik alla andra. Då är det bänken som gäller. Gemenskap på avstånd. Eller en ensam promenad på skolans idrottsplats om så önskades. Med taggar som sticks under huden.

Idag pratar vi om vikten kring gemenskap för att förhindra utanförskap. Ställer upp för varandra. Hemma och ute bland andra. I skolor, arbetsplatser och föreningsliv. Vi har de verktyg och den kunskapsguide som behövs för ett fungerande samarbete. Ingen ska behöva känna sig åsidosatt.
Ensam är inte stark. Styrka uppstår genom alla som frikostigt delar med sig av sin egen styrka. Som vågar sätta emot och inte låta någon sitta på bänken.

Tropiska bröst och en kravfylld resa

I morgon sker det. Julgranen kastas ut. Eller inte kastas, den klipps helt enkelt ner och grenarna läggs i en sopsäck. Praktiskt och mycket smart för den som vill slippa jaga granbarr en bit in i juli.
Äntligen är det dags att hänga upp vårgardiner. Släppa in det lilla av ljuset som erbjuds. Jag kanske inbillar mig, men jag tyckte mig höra fåglar som kvittrade. Trots meteorologernas påbud att vintern snart är här. Vilket tydligen än så länge inte omfattar ostkusten.

Jag har träffat en kvinna vars affärsrörelse handlar om resor. Det känns lockande att boka biljett och fara iväg till varma länder i väntan på den vårliga fågelsången.
Tyvärr kan vi  utefter rådande omständigheter ej åka till platser som kräver en snabb förflyttning hemåt. Vilket inte hindrar vår dotter och mig att smida planer. Maken är den som får stanna hemma och hålla i de nödvändiga trådarna.
Dottern har hakat på de trender gällande resor jag gjort under några års tid. Den första är tidningen VI:s litterära båtresa. För andra året i rad kastar vi två loss och får frottera oss bland författare och böcker. Två fullspäckade dagar vilka vi med stor förväntan ser fram emot.
Den andra resan är vår årliga Londontripp. Något maken ställer sig oförstående till. En gång London och aldrig mer. Beror antagligen på att vi omsveptes av dimma, regn och blåst då vi var där tillsammans med vår son, yngsta dotter och hennes man.

Denna gång ska vi bege oss ut på den engelska landsbygden. Bo på B&B, dricka öl på landsortspub och lösa mysterier. I andan av Morden i Midsomer innan vi drar tillbaka in till storstadens puls.
Jag har googlat lite på lämpliga engelska byar och vilka kollektiva fortskaffningsmedel vi ska nyttja.
Medan jag skrollade i flödet dök det upp olika förhållningsregler som är lagstadgade i Storbritannien.
Vetgirigheten tog överhand, dessutom kan det vara bra att ta reda på vad som gäller och vad vi har att rätta oss efter.

Att besöka parlamentsbyggnaderna är inte tillrådligt i den händelse någon av oss dör. Det är nämligen förbjudet att dö innanför parlamentets vägar. Däremot går det bra som kvinna att kissa lite var stans, även i en polismans hjälm. Det ställs enkom ett krav, att den som vill lätta på blåsan är gravid. Den paragrafen kan vi låta vara ty ingen av oss är av naturliga förklaringar i havandeskap. Inte heller får vi vara barbröstade, så till vida vi inte tar anställning i en affär som säljer tropiska fiskar. Endast då får vi slänga med våra bara bröst. Vidare har vi på laglig väg rätt att slå ihjäl en skotte förutsatt att denne är beväpnad med båge och pil.
På våra resor brukar vi utlysa en tävling i sociala medier som går ut på att gissa vart vi är på väg.  Den som först gissar rätt föräras ett handskrivet vykort. Det gäller att vi klistrar frimärket på korrekt sätt. Hamnar monarkens huvud upp och ner är vi illa ute.

Det är mycket en turist bör hålla ordning på om vi vill undslippa dagsböter eller bli slagna i bojor. Bäst att notera regelverket och lägga lappen tillsammans med våra giltiga identitetshandlingar.

Störst är värst och polisiärt trassel

Vårt hem är vår ombonade trygghet. Dit ingen ovälkommen släpps in. Ett pansar och en kokong, ogenomtränglig för andra än för de vi öppnar dörren för.
Ändå smyger sig olustkänslor över mig. Det trygga känns plötsligt inte längre tryggt. På grund av två män som tävlar om vem som har störst...knapp.

Dessa två män har släppts in hos oss alla via medier. Även om vi inte vill. Det går inte att värja sig för det faktum att de har makten att se hur världen håller andan medan de fingrar på sina knappar.
Rätt vad det är rinner galenskapen över och en av knapparna trycks ända ner i botten. resultatet blir en stor smäll och vi ryker alla med i den förödande smällen.

Samtidigt som människor hejar på. Sitter bredvid sandlådan och håller tummarna för att någon ska vinna kampen. Utan att för den del reflektera över konsekvenserna. Den lille raketmannen mot den store twittraren. Det är lätt att hålla sig för skratt.

Dock livar ett gott skratt upp i vardagens jämmerdal. Ett sådant skratt förärades jag med en dag som denna.
Jag skulle tala med en polis och hans insats i brottsförebyggande arbete. Jag skickade ett mejl med en vädjan om snabb återkoppling. Polismannen ringde upp och jag gick rakt på sak.
"Hej, har du lust att träffa mig"?
Tystnaden som uppstod gick inte att misstolkas.
"Eh, alltså jag menar inte på DET sättet. Jag är egentligen en äldre dam, men öhhh, äldre damer kanske är de värsta. Vad vet jag, vi firar 40-årig bröllopsdag min man och jag. Är du själv gift? Usch så jag beter mig, säg för allt i världen inte det här till någon är du snäll".
Kände en krypande känsla under skinnet. Var detta mån tro en #metoo-varning?!

Märkte själv hur jag trasslade till det allt mer i mitt egentliga polisiära ärende utan att egentligen veta hur jag skulle ta mig ur det. Han räddade situationen med ett klingande skratt som aldrig tycktes avta. Jag anslöt mig med att försiktigt fnissa innan jag släppte loss.
Samtalet blev uppsluppet trots allvaret som låg i botten för vårt samtal. Vi enades om att träffas på polishuset i Norrköping.

"Tänker du ha en röd ros i handen"? frågade polismannen.
"Nej, ingen röd ros men du känner igen mig på min svarta ryggsäck".

Nu funderar jag ändå på det där med rosen. Vet att småtvillingarnas storasyster har en slags blomma som hon fäster på sitt hårband då hon vill snitsa till sig. Kanske jag kan få låna blomsterhårbandet av henne då jag beger mig till polishuset på dejt.
Får fundera lite över det där samt rådfråga min make. Han brukar ha bra lösningar på det mesta. Troligtvis tycker han att jag ska bege mig till mötet precis så vacker som han anser att jag är. Helt utan några som helst varianter på accessoarer eller extra utstyrsel.

Om några timmar får vi krypa ner tillsammans i vår säng. Sova och vakna till en ny dag där allt är som vanligt och att herrarna långt där borta i andra länder håller fingrarna borta från sina knappar medan vi vilar i natten.