Dreglande åskådare och ett inneställe med klös

En vecka kvar av januari. Det är nu som hasseln börjar blomma. En tid då pollenallergikerna börjar snora och snörvla. En solig dag så öppnar hasselhängena sig och släpper ut pollen som får känsliga ögon att klia. Som idag till exempel. Nu har molntäcket spruckit upp och solstrålarna landar på snötäcket som sakta smälter undan.
Talgoxarna varsnar att våren är i antågande. Det kvittrar livligt utanför mitt fönster. Väcker lyckorus, den där pirrande känslan i kroppen som startar när ljuset återvänder är ljuvlig.

Och inte är jag allergisk mot pollen. Vilket ger våren extrapoäng. Endast hasselnötter får munnen att börja klia. Vilket är ett smärre problem ty hasselnötter kan jag vara för utan. Det händer dock att maken köper en chokladkaka där hasselnötter ingår som en ingrediens. Då ser jag anklagande på honom och godtar inga ursäkter som att "åh förlåt, jag glömde". Njutningsfullt bryter han därefter bit för bit och stoppar i munnen medan jag sitter på åskådarbänken och dreglar.

Också katter kan vålla mig bekymmer. Beroende på hur jag hanterar dessa självständiga djur. Jag skulle aldrig hitta på att ta anställning som kattklappare. Ett yrke som faktiskt är på frammarsch i staden Dublin. "Just Cats veterinary Clinic" söker kattklapparmedarbetare. Det är bara att fylla i en ansökan och om turen är framme går det att tjäna pengar på att klappa katter dagarna i ända. Förutsatt att ögonen inte börjar klia.

Under åren har  många katter passerat genom vårt hem. Katter tillhör lantbruket och i deras jobb ingår att hålla råttpopulationen nere. Våra katter har gått olika öden till mötes. Speciellt en av dem var en riktig överlevare med tanke på att den blev både överkörd av ensilagetrucken och genomdräkt av skållhett vatten. Blessyrer uppstod men inte värre än att katten repade sig. Lantbrukaryrket medför sina risker där det stundom behövs uppsöka läkarvård såväl som veterinärvård.

Den hängivne kattentusiast kan boka in en resa till London i juli. Då går nämligen Kattfestivalen av stapeln. Arrangörerna uppmanar publiken att klä sig kattinspirerat för att få den ultimata upplevelsen. Samtidigt som festivaldeltagarna gör något behjärtansvärt för katter som har det svårt i livet. Det utlovas god mat (kattmat?), underhållning och massor av kattrelaterade varor till försäljning.

Förvisso räcker det att stanna i Sverige för den som på ett spektakulärt sätt gillar att kela katt. Då kan det vara värt ett besök hos The Cat Corner som är ett nyöppnat kafé på Södermalm i vår kungliga huvudstad. Nio hemlösa katter har flyttat in i kaféet vilka ställer sitt förfogande till kelsugna gäster. Dock måste de kattälskande kaffedrickarna boka sitt besök i förväg som ett led i katternas stresshantering.

The Cat Corner, ett nytt inneställe med klös!

En evighetskaka och en död undulat

Jag har blivit ombedd hålla ett föredrag. Ämnet är valfritt och jag har funderat mycket över vad jag ska tala om. Det ska vara lättsamt tillika förnöjsamt. Passa ihop med kaffe och kakor.
Ett kåseri, blev slutsatsen. En berättelser över alla de människor jag mött. Men hur ska jag sortera bland alla som valt att släppa in mig i sina liv?

I hyllan ute i skrivarboden står pärmar i rad. Pärmar med urklipp från alla artiklar jag skrivit sedan snart fyrtio år tillbaka i tiden. Olika människoöden, sorg uppblandat med glädje, förväntningar och framtidsplaner är samlade på ett och samma ställe. Några har jag glömt medan andra fortfarande är levande inom mig.

Så finns alla de människor jag mött i mitt yrke som begravningsentreprenör. Anhöriga, många vars namn och utseende också fallit i glömska. De kommer dock ihåg mig, hon som tog hand om oss och allt omkring begravningen.
Det händer att jag stöter på någon när jag är inne i Norrköping. Vissa kommer fram och hälsar övertygad i sin tro att jag minns. Andra väljer att titta bort. Min gestalt gör sig smärtsamt påmind om det som varit.
Några anhöriga har blivit mina privata vänner.  Som den kvinna vars son omkom i en tragisk olyckshändelse. Vi delar numera varandras tankar, ibland tankar som vi inte vill dela med någon annan. Vi har en osynlig tråd knuten mellan oss, en tråd som är fäst i navet, hennes son.

Ibland tänker jag på den gamla damen som bakat en kaka till sin avlidne make. Hon skickade med kakan som färdkost. Utifall sötsuget på kaka skulle slå till under resans gång in i evigheten. Eller mannen som hade sin undulat i bröstfickan på sin kavaj. Undulaten lika död som ägaren själv.

Mitt anförande kommer inte att handla om döden. Jag ska istället leta bland mina tidningsartiklar och försöka plocka fram det bästa. Kanske vinkla det omöjliga till det möjliga. Människors vilja att publikt dela med sig av sina erfarenheter och strävan efter förändring ger en positiv styrka till andra.

"Du måste alltid tänka positivt", sa en kvinna till mig förra veckan. "Endast genom positivt tänkande går det att förändra det som verkar tröstlös", fortsatte hon.
Det lät allt för enkelt, för mig är det inte den ultimata problemlösningen. Däremot tror jag att gemensamma erfarenheter kan stärka oss. Det vill jag förmedla genom mitt föredrag. Och till hjälp har jag en rik källa att ösa ur tack vare mina väl bevarade tidningspärmar.

En lycklig resa och hopp från höga höjder

Med fara för mitt eget liv har jag färdats på vintervägar. Sakta likt en väglus har jag rattat bilen och undvikit att se i backspegeln. Morska män har pressat på, men jag tar alltid det säkra före det osäkra. Vilken den som under gårdagskvällen körde före mig i mörkret utan vett och sans också borde ha tänkt på. Därmed hamnade bilen med förare på taket, hade jag vågat släppa ratten hade jag satt upp långfingret och triumferande viftat åt honom.
Jag kramade istället rattmuffen och lät den vänlige polismannen lotsa mig förbi olycksplatsen.
"Ta det lugnt och passa dig för mötande trafik", sa han och log.

Hemma väntande maken med fika. Lika glad och tacksam som jag över att min resa slutade lyckligt. Jag summerade kvällens upplevelser och delgav dessa till maken. Rädslan att köra ihjäl mig var lika stark som rädslan att drunkna. Han nickade och förstod. Väl medveten om att jag avskyr vintrigt väglag så väl som att simma på djupt vatten.

Jag har bevittnat sjöjungfrusimning i grannkommunens badanläggning. Liggande på magen högt ovanför vattenytan följde jag sjöjungfrur som simmade graciöst men ändå mycket snabbt.
Det kittlade oroväckande i magtrakten och svindlade för ögonen. Höga höjder är inte min grej. Fast övertygad om att jag skulle ramla ner i vattnet och slå mig fördärvad samt dessutom förstöra min kamera fruktade jag därefter nedstigningen. Simläraren hejade på och berömde min vighet när jag tagit mig ner för stegen.

När jag som ung flicka skulle ta simmärken ingick hopp från hög höjd. Min mamma och jag tog tåget till stadens badhus. Där klättrade jag upp till högsta höjden och förvandlades därefter till en bildstod. Stel och skräckslagen såg jag på hur mina kamrater gjorde dödsföraktande hopp och leende mottog sitt märke ur badmästarens hand.
Efter någon timma tröttnade mamma. Hon gastade och skrek att jag skulle hoppa. Tåg efter tåg inkom och avgick vid järnvägsstationen men jag stod kvar i samma position. Därefter lade sig badmästaren i mitt hopp. Han anslöt vid mammas sida och gormade att han tänkte släcka och låsa badhuset.  Hans arbetsdag var till ända. Men jag stod kvar utan att göra anspråk på att vare sig hoppa eller klättra ner. Hot, löften lock och pock hjälpte föga., Till slut fann badmästaren ingen annan råd än att klättra upp och plocka ner mig. Rosenrasande och det förvånar mig än i dag att han inte kastade ner mig i bassängen.

Jag var märkeslös och mamma orkeslös. Vi åkte hem med vad jag tror vad sista tåget för dagen. På min medaljsköld hade jag nålat fast några simborgarmärken som jag lyckats erövra. Medalj i simhopp är inte det jag värderar högst. Det räcker gott och väl med simborgarmärket.

Fysisk inaktivitet och en odräglig tonåring

"Ska vi idka osunt leverne"? frågade jag maken och höll fram en stor skål ostbågar.
Han såg förbryllad ut. Jag förtydligade mig. "Alltså, jag menar fysisk inaktivitet".
Det jag åsyftade var filmmaraton. Åtta timmar i sträck. Som ett slags testpiloter bara för att se om vi klarade av det.
Vi startade vårt maraton klockan 18.00. Vi föll strax innan målsnöret. På en sluttid av sju timmar och trettio minuter. Med kortare pauser för intagande av drycker och påfyllning av ostbågar.

Nu har det gått några dagar sedan målgången. Dagar av återhämtning. Maraton sliter på kroppen och psyket. Sömnen har varit rubbad ett par nätter, delvis beroende på att något stort är i görningen. Något som upptagit mina tankar, både i vaket och sovande tillstånd. Allt är inte enkom filmmarans förskyllan.

Innan vi inledde vårt maratonlopp gällde det att utröna en lämplig väg genom filmens digra utbud. Ingen film varar i åtta timmar. Det konstaterade vi snabbt. Den längsta film vi tidigare sett är katastroffilmen Titanic. Tre timmar och femton minuter. På den tiden kan det hända mycket utanför biosalongen. Då vi klev in var det vår, jag hade mina nyputsade vårskor och innan vi for in till Filmstaden hängde jag en tvätt ute på torkvindan. När filmen var slut rådde totalt snökaos. Gator, torg och bilar var översnöade. Så även vår bil. Resan hem tog minst lika lång tid som själva filmförevisningen. En resa som normalt skedde på fyrtiofem minuter. Vi var i sällskap med våra grannar vilka efter någon mil körde i diket. Vår son och hans kompis placerades därmed i vår bils bagageutrymme så alla skulle få plats. I en brant uppförslutning tog det stopp varpå vi knacka på hos ett sovande äkta par som förfärade bjöd in till en kanna rykande hett te.

För att återvända till vårt maraton. När vi utforskat tablån beslutade vi oss för en serie bestående av tre säsonger. En serie fullmatad av intriger, några mord och hårdkokta kriminalare. En bedragen hustru samt en odräglig tonåring, personer med psykiska åkommor och en radda förbipasserande statister. En mix av allt där vi drogs med i handlingen och lärde känna rollinnehavarna på djupet.

Nu är vi back in reale life och har återfått våra krafter. Likt pånyttfödda kastar vi in oss i sociala medier som stundom inte upplevs verklighetstrogna och kollar nyhetsflödet i dagspressen. Vardagssysslorna utförs och snön som föll i natt håller på att smälta undan. En kaka är bakad och tiden är inne för eftermiddagsfika.

Råttor i mörkret och generande klåda

Det kliade i skalpen, vid hårfästet, bakom öronen, på armarna, ryggen och i skrevet. Jag krafsade så diskret jag kunde. Klådan tilltog. Det kändes som läge att åka hem och ställa mig i duschen.
Plötsligt märkte jag att personen som satt mitt emot mig på andra sidan bordet också rev sig. Mer ogenerat än jag. Skrapljudet hördes tydligt när naglarna försökte ta sig inom bomullsskjortan.
Hans fingrar borrade sig ner i kalufsen vilket resulterade i att hans frisyr till sist blev riktigt ostyrig.

Vi talade om råttor, vägglöss och andra små kryp som med förkärlek bosätter sig i människans direkta närhet.
"Hela Norrköpings avloppsnät är fylld med råttor", sa mannen och tog fram en golvbrunn tillverkad av polypropen. Eller om det nu var polyeten. Lång livslängd har den i vilket fall som helst utlovar fabrikörerna. Förutsett att det inte finns några råttor i närheten.
Golvbrunnen som jag blev förevisad var i ett bedrövligt skick. Gnagmärken efter råttornas skarpa tänder syntes tydligt. Av det som en gång var en helt fungerande golvbrunn fanns endast några rester kvar.
Marken under våra fötter lever ett eget liv, gångar och avloppsrör är råttornas hemvist. Där mår de gott av det som vi människor släpper ifrån oss.

Vägglöss är en annan plåga för den som drabbas. Illistiga små varelser som gärna dyker ner i resenärers väskor och blir därmed riktiga globetrotters. Ser världen med egna ögon medan de kalasar på sitt värddjurs blod.
Det hjälper föga hur renliga vi är. Även den som sköter sin kroppshygien och sitt hem exemplariskt kan få oönskade husdjur.

Vi kunde ha talat i timmar om dessa varelser. Mannen i fråga kunde allt om population, de latinska namnen, dofter de sprider och hur de ska bekämpas. Jag lyssnade hänfört samtidigt som jag äcklades över hans yrkesmässiga upplevelser som jag delgavs. Tacksam över att inte behöva ringa för att anlita honom och hans fångstmetoder.

"Satan vad det kliar"! utbrast mannen på andra sidan bordet.
Jag kunde bara hålla med. Det räcker att tala om det som kryper, sticks, bits och den fasansfulla tanken på att få vägglöss i sitt hem för att klådan ska eskalera till det outhärdliga.
Både för oinvigda och yrkesproffs. Ingen slipper undan.