Knyppelpinnar och dödsmusik

Gårdagen bjöd på tvära kast. Från att ha suttit i godan ro med ett gäng knypplande damer till en heavy metal- avslutning. Måste dock tillstå att båda dessa möten var givande. Var och en på sitt sätt.

Det var med blandade känslor jag lät mig föras genom långa korridorer ner till hårdrocksbandets replokal. Jag är inget större fan av den traditionella rocklyriken som utvecklats till att rikta allt  ljus på ondska, brutalitet, krig och våld genom death metal.
Källarlokalens väggar var prydd med dämpande äggkartonger, madrasser och allehanda tygstycken. Fyra grabbar där två av dem var kraftigt skäggprydda tog emot.
"Är ni farliga"? frågade jag inledningsvis. De skrattade. Inte rått och brutalt så som jag förväntat mig utan mjukt och förtroendeingivande. Därmed var isen för min del bruten.

Bakom den hårda fasaden på scengolvet dolde sig ett sprött innanmäte. En historia om mobbning och utanförskap rullades upp. En hård väg från barn till vuxen och vad det inneburit. Om känslan att stå på scenen och utföra rå och brutal musik. Känslor som flödar och den totala utmattningen när uppträdandet är över. Om revansch och avslitna gitarrsträngar.

Jag förundras över människans förmåga att resa sig ur mörker för att möta ljus, vänskap och drömmar som ska förverkligas. Kanske är death metal och subkulturen ett verktyg inom alla tänkbara områden.
Dock är ej alla skapta som hårdrockare utan får välja andra vägar till resning. Som att headbanga på en lättare nivå eller ge upp förlösande avgrundsvrål.

Jag blev bjuden på en spelning. Omtänksamma grabbar gav mig öronproppar. Oanvända. När de spelade bytte samtliga skepnad. Musiken fick mina revben att klappra i takt. Jag fotade och applåderade. Efter sista ackordet och trumvirveln återkom mjukheten. Gitarristen monterade sin mobil på en selfiepinne och vi förevigades för de sociala mediernas räkning.

Gentlemannamässigt följdes jag genom de vindlande korridorerna. Fram till hissen som tog mig upp ur underjorden. Ringde hem till maken och bad honom värma den överblivna makaronipuddingen.
 "Kör försiktigt hem", uppmanade han. Som alltid mån om att få hem mig välbehållen.

En krossad insekt och en körtel av valnötens storlek

Vägbanan var under morgonen isbelagd då jag körde iväg mot min destination. De mest våghalsiga lättade dock inte på gasen och hamnade därmed i diket. En viss förvirring uppstår alltid bland trafikanterna då bilar ska trixas mellan varandra och bärgningsbilar.
Framför mig låg en lastbil och bakom hade jag en timmerbil. Strängen mellan körbanorna skvalpade av snö uppblandad med vägsalt. Det sprätte på rutan då den mötande trafiken kom allt för nära den dolda mittlinjen.

Timmerbilen pressade på. Jag höll luckan mellan mig och den framförvarande lastbilen. I en svag kurva påbörjade timmerbilen sin omkörning. I sidospegeln såg jag hur den först nosade lite försiktigt innan den satte fart. Jag bromsade mjukt och prövande. Så blev omkörningen ett faktum. Timmerbilens släp svajade hotfullt fram och tillbaka. 
"Nu blir jag mosad likt en insekt under skosulan". Det var min fasta övertygelse. Sedan kom ilskan som en het våg. Jag satte upp vänstra handens långfinger och hoppades timmerbilschauffören uppmärksammade min gest.

Rädslan och ilskan stack i skinnet. Hjärtat pumpade och jag andades tungt. Rädslan förflyttades till strax under nyckelbenen som en molande värk.
Rädsla kan visas på flera olika sätt. Men gemensamt för alla är det sympatiska nervsystemet som slår till. Adrenalinet flödar och ilskan tar så småningom överhand.

Under en tid har männens prostata knådats och om den finns det delade meningar. Socialstyrelsen tycker på ett sätt medan prostataföreningar tycker något helt annat. Socialstyrelsen främjar männens rädsla över en felaktig ställd diagnos. Vilket jag mycket väl kan förstå. Lika väl som jag förstår män och prostataföreningars åsikter om en provtagning som leder till överlevnad.
Själv känner jag mig kluven i frågan. Baserad på egna erfarenheter. Trots att jag inte själv är innehavare av någon prostata har jag stått vid sidan om den valnötsstora körteln som befarades ha drabbats av cancer. Dagar av skräck och fasa slutade med galopperande blodförgiftning som nära nog tog livet av prostatakörtelns ägare dagen efter provtagningen. Det hela visade sig vara falskt alarm och samtliga inblandade drog en suck av lättnad. Efter några dagar och med kroppen stinn av marknadens starkaste antibiotika kom sjuklingen som egentligen var fullt frisk hem från lasarettsvistelsen.
Då kom ilskan. Ilskan över utsatthet och brist på information.  Ilska över att ha varit ofantligt rädd, på gränsen till en ångestfylld väntan på besked.
Aldrig mer, säger prostatans ägare. Varpå jag fortsätter att känna mig kluven till Socialstyrelsens beslut. Min rädsla kan inte riktigt släppa taget. Därför ställer jag stundom frågan; Hur mår din prostata idag tycker du? En fråga som jag anser vara berättigande att ställa lite då och då.

Medeltida tradition och latent kärlek

Min smarta mobil plingar stup i ett. Nya meddelande landar i min inbox. Meddelande som till största delen handlar om att jag ska köpa presenter och röda blommor till någon jag tycker om.
Kärlekens största dag, Alla hjärtans dag, en dag som främst gynnar affärsidkarna. Dagen då vi ska ge kärleken ett extra påslag.

Jag är emot all kommersiell extravagans. Anser att vi inte behöver ge varandra kärleksförklaringar och snällhet på anmodan sprunget ur en medeltida tradition.  Kärlek och ömhet bör finnas latent.
Precis som empati och lyhördhet. Eller som att prioritera vänskap framför makt och pengar.

Det är också smart att vara snäll och kärleksfull mot sig själv. Vetenskapliga studier har visat att den som är snäll mot sig själv löper framgång i jobbet, ute i samhället och på privat plan. Är jag snäll mot mig själv har jag förmågan att vara snäll mot andra och på så sätt må mycket bättre. Både till kropp och själ.
Vassa armbågar behövs förvisso, speciellt i ett samhälle där det ställs oerhörda krav och mycket av ansvaret läggs på enskilda personer. Läste nyss en artikel där skribenten påstod att vår hjärna varit på samma nivå idag som för 40 000 år sedan. Där har hjärnan lagrat det viktigaste av allt för vår överlevnad. Samarbete och gemenskap, sympati och medkänsla. En medfödd beredskap att hjälpa andra, inte enbart sig själv. Det stärker relationer och vi blir lyckliga.

Ramdom acts of kindess går ut på att överraska någon med goda gärningar. Som att till exempel betala ett cafébesök till den som står efter mig i kön på konditoriet. Köpa en lott till en okänd person, plocka upp skräpet som någon kastar på trottoaren eller hålla upp en dörr utan att samtidigt kolla på mobiltelefonen. Istället le och önska en fortsatt bra dag innan dörren smäller igen.
Risken är dock överhängande att jag anses som märklig om jag utövar dessa snällhetsöverraskningarna på vilt främmande personer.

Nu tänker jag vara snäll mot mig själv efter att under förmiddagen utfört vissa goda gärningar som gynnar de jag älskar. Ska börja med att stänga ner min dator vilket är en ömhetsbetygelse i sig och ge ledarlånehunden en välbehövlig rastning och ett mål mat. Tror att han tycker väldigt mycket om mig vilket kan bero på att jag gillar honom trots att jag inte är någon hundmänniska av stora mått mätt. Därefter ska jag se till att maken och jag får mat. Ingen kärleksmåltid precis men makaronipudding är gott nog för ett älskade gammalt par som vi är.

Knäppta händer och en bön om att orka ta det sista steget

Maken och jag har hjälpts åt att koka fågelmat. Det gäller att ta hand om de som befinner sig ute i kylan. Nu följer vi med spänt intresse hur fåglarna letar sig fram till läckerheterna. De är vaksamma. Ser att något är nytt. Osäkra på om det som dinglar från grenen har någon hjälpande inverkan med att  fylla magarna och på så sätt hålla värmen.

Även vi människor kan bli skrämda av nymodigheter. Vi vill gärna befinna oss i det invanda och trygga. Inte kliva ur den komfortabla zonen. Det är ett risktagande. Men det kan även vara ett livsavgörande val.

Under veckan som gått träffade jag en kvinna som bjöd mig på kaffe och hembakat. Vi gled in på just livsavgörande frågor och de val vi väljer att göra. Men även de val som vi tvingats till. Val gjorda utifrån påverkan av andra. De där valen som smärtar och som vi inte delar med oss av på sociala medier. Där har vi det bättre ställt med kärleken, resor, umgänge, ekonomi och trevliga utsvävningar än alla andra. Mycket bättre till och med. Där tvingas vi inte att välja det svåra.

Min pappa stod upp för sin tro där tron på det röda partiet var starkare än gudstron. Han var ingen ateist, gick aldrig ur Svenska kyrkan men gav ändå inte mycket för de religiöst tänkande. Det var hans val. Ingen hade tvingat in honom till det röda partiet och ingen tvingade honom till att tro på Gud.
När pappa kom till vägs ände gjorde han något mycket förbluffande. Han såg djupt in i min mammas ögon och frågade henne om hon trodde att han skulle komma till himlen och Gud om han knäppte händerna och bad en bön.
Mamma nickade och sa att med största säkerhet skulle han tillåtas ta klivet in genom pärleporten.
Pappa knäppte händerna, la de grova arbetarnävarna på magen och bad tyst och stilla. Vad och hur han bad framgick dock inte för det var mellan honom och Gud.
För min burduse pappa var det inte längre något livsavgörande val. Han hade troligtvis inga planer på att omvända sig och sälla sig till den religiösa skaran. Det var nog mest en hjälp på traven att orka släppa taget och låta någon annan leda honom den sista biten.

Jag har tänkt mycket på det där. Att min pappa bad till Gud de sista dagarna i livet. Kanske frös han ända in i märgen, kände en ängslan över det okända och att lämna mamma ensam. Då kan det kännas skönt att be om hjälp. För min egen del är varje tanke en bön. Därmed tänker jag väldigt mycket...

Amen!

Skärmdump och en komplett tillvaro

Jag fick barn i natt. En liten krake som jag ömt överlämnade till maken. Han tog barnet i sin famn, tittade frågande på mig och undrade hur det hela egentligen gått till.
"Jag har skärmdumpat den", svarade jag och ett stråk av lättnad for över makens ansikte.
Ungen skrek så till den milda grad att jag väcktes ur min sömn. Många småbarnsföräldrars dilemma trots babylyckan. Att aldrig få sova. Hålögda på grund av sömnbrist försöker de hålla sig i upprätt ställning. Utföra det nödvändigaste och tråna efter en hel natts sammanhängande sömn.

När jag vaknade dröjde doften av bebis kvar. En doft som berusar och aktiverar hjärnans belöningssystem. Förvirrat famlade jag efter ungen. Det var tyst och stilla i vårt sovrum. Jag insåg att jag varken genomlidit födslovåndor eller skärmdumpat. Gick därmed upp och drack ett glas vatten, gled därefter ner under täcket och sov drömlöst resten av natten.

Drömterapeuter menar att drömmar är terapi som kostar gratis. Det är bara att ta för sig av den personliga spegeln. Det ger styrka framåtanda i stävan efter personliga utveckling. En hjälp att jobba vidare med sin självbild eller ett sätt för att ändra sin attityd. Det kan även handla om förvandling och pånyttfödande. Allt enligt drömterapeuter.

Faktiskt kände jag en lättnad över att inte ha en liten unge vid mitt bröst. Vilket är helt naturligt för  kvinnor i min uppnådda ålder. Visserligen födde en kvinna på 60 plus bosatt i Göteborg ett barn för något år sedan men det torde i denna tidsålder vara ganska sällsynt. Och i Indien blev en kvinna på sjuttiofem år förstagångsmamma efter en två år lång IVF-behandling. Hennes liv blev därmed komplett. Vilket mitt liv också känns. Småbarnstiden är förbi. Istället njuter jag av barnbarnstiden.
Var sak har sin tid. Som att hämta våra barns barn på skola/förskola/fritis, vara barnvakt och tillsammans med dem grilla korv över öppen eld en solig vinterdag.

För övrigt har jag en dag som denna varit barntransportör, mattransportör och klädtransportör. Jag har helt enkelt inte tid att ta hand om ett eget spädbarn. Dessutom är jag hundvakt och hundtransportör mellan varven. Det räcker gott och väl med det som är.