Patologi och ett riktigt skitproblem

Det händer att jag faller för frestelsen och köper en stor påse lösgodis. Väljer och vrakar bland sötsakerna. Öser på och får betala därefter.
De första tio bitarna smakar himmelskt. Sedan börjar det ta emot. Kroppen säger ifrån. Men hjärnan talar ett annat språk. Bara en till, sedan lägger jag undan påsen. På hedersord. Sockerstinn och näst intill illamående för jag ner handen i påsen. Fingrarna sluter sig kring en sötsur bit färgad med tillåtna medel. Så till sist tar illamåendet överhand och påsen stoppas undan i skafferilådan.

Samma känsla har jag haft de senaste veckorna gällande sociala medier. Insett att behovet av att ha kontrollen över andras liv blivit mer ett beroende än något nöjsamt.
När så en hetsig debatt gällande hundbajs rullades upp fick jag nog. Kattägare och hundägare har vitt skilda åsikter gällande det deras husdjur släpper ifrån sig. Hundbajs är inte okej men kattbajs går bra. I sandlådor och rabatter. På offentliga platser lika väl som andras privata egendomar eftersom katter tillhör den självständiga djurarten. Varpå hundägarna blir sjövilda och menar att kattbajs är lika besvärande som hundbajs. Skillnaden är bara att hundägare tar sitt ansvar vilket kattägare inte bemödar sig om. Kriget om skiten rasar vidare i oförminskad styrka.
Som icke djurägare kastar jag mig inte i meningsskiljaktigheterna. Skulle jag av någon anledning besväras av hundar och katters avföring skulle jag inte beklaga mig på sociala medier utan vända mig direkt till djurens ägare för en gemensam problemlösning.

De senaste två veckorna har jag med anledning av en mättad tillvaro på sociala medier levt det riktiga livet. Tillsammans med barnbarnen. Testat om vi klarat av tekniska problem samt dissekerat en kropp där inälvor, tarmar och muskler undersökts i minsta detalj. Spelat luftharpa och testat reaktionsförmågan. Grillat korv över öppen eld och studerat istappar som kylan skapat. Varit på kreativ verkstad där maken och jag klippte sönder pappersark i försöket att skapa visuell konst.

Nu smyger sig en annan känsla innanför mitt skinn. Känslan att vara en usel person som inte gillat, skickat hjärtan, födelsedags- och krya på dig vännenhälsningar samt hyst beundran över alla som bemöta sig med att baka bullar och lagat festmåltider. Kanske mitt uppehåll från sociala medier bidragit till att vissa dissat mig. Inte längre vill vara min vän och hemskast av allt, blockerat mig från vänlistan. Det är risker som finns då vi umgås på nätet istället för i verkliga livet. Där det är svårt att med en rimlig förklaring säga upp bekantskapen. På sociala medier trycks vi enkelt bort om vi inte kopierar och skickar vidare viktiga upprop som handlar om vänskap. Eller har avvikande åsikter om  skitproblem.

Blodbad och en luftfylld manschett

En till mig närstående, närmare bestämt maken, har under en längre tid plågats av näsblod. Lite näsblod drabbar alla och envar någon gång under livet men ibland kan det bli aningen för mycket.
När jag var barn rann det ständigt röda strilar från näsan som letade sig ner till hakan där de smala rännilarna upphörde och övergick till ett droppande. Under skoltiden drog jag nytta av mitt gissel. Obemärkt körde jag ett pekfinger i näsborren och rotade runt. När den uppnådda effekten startade förde lärarinnan mig varsamt till lärarrummet. Där fick jag ligga på schäslongen ämnad för vilsamma pauser för uttröttade lärare till dess blodflödet stillnat. Gick koaguleringen för snabbt drog jag ut levrat blod och flödet startade på nytt. Lärarinnans oroliga blickar när hon då och då kom för att titta till den blödande nosen gav en känsla att jag var betydelsefull.
Sen blev jag nödd och tvungen att låta läkaren bränna ihop näsans blodkärl och lärarinnan fick ha sin schäslong helt för sig själv.

Gällande makens näsa och det häftiga blodflödet som uppstår utan synbar anledning börjar bli påfrestande. Jag tror inte att han känner sig betydelselös och därför triggar igång näsblod för att få min uppmärksamhet, nej här finns något annat bakomliggande. Då jag under min uppväxt hade bestämt mig för att bli kirurg har jag viss insyn i läkekonsten efter att ha införskaffat mig kunskap genom att bläddra i Hemmets stora läkebok. Kunskap som visserligen inte bygger på erfarenhet men som ändå fastnat och till viss del blivit bestående.
Därmed uppmanade jag maken att kontakta vårdcentralen för en mer säker diagnos än den lekmannamässiga jag kan erbjuda.

Klockan 11.00 ringde vårdcentralen tillbaka och maken konsulterade med sköterskan.  De talade en god stund varpå jag förväntade mig att ett läkarbesök var inbokat.
Tyvärr, inga lediga tider för medborgare som lider av näsblod. Att personen i fråga äter blodförtunnande var inga förmildrande omständigheter som skyndar på en läkartid. Jo, först om en månad men vårdcentralens regelverk låter påskina att en läkartid så långt i förväg är förbjudet.
Däremot är maken välkommen att få blodtrycket kontrollerat, sa sköterskan i telefonen. Dessvärre har blodtryckssköterskan slutat sin tjänst och ingen ny är i antågande. Men maken kan ändå mäta sitt blodtryck på vårdcentralen genom att ta det på sig själv utefter de uppsatta och mycket tydliga instruktionerna. Trycket blir sedan noggrant dokumenterat i journalen efter det att resultatet rapporterats i receptionen, poängterade sköterskan.

 Nu löper vi linan ut vad det gäller egenvård. Jag har inhandlat blodstillande vadd på vårt lokala apotek. När jag kommer till stan nästa gång ska jag köpa en traditionell blodtrycksmätare med tillhörande stetoskop. Sen ska jag öppna en egen vårdcentral. Med de läkarkunskaper jag har i bagaget sedan späda år borde räcka för behandling av lindriga sjukdomar och små blessyrer. Som näsblod till exempel.

Äggskallebyn och värdefulla upplevelser

Dagarna springer iväg i en rasande fart. Därmed närmar det sig mars. Månaden som öppnar dörren mot den stora förändringen.
Jag kommer att lämna över den journalistiska stafettpinnen till någon annan. Åtminstone vad det gäller grannkommunen Finspång. En plats jag under åren lärt känna innan och utan.
För mig framstod tidigare Finspång som en ointressant håla där köpcentrum Viberga stod för ortens signum. Ack, vad jag bedrog mig. Kommunen har öppnat min trångsynthet och "Äggskallebyn" med sina omgivningar har berikat mig i ett helt nytt perspektiv.
Det är med blandade känslor jag nu säger tack för mig. Tack till alla människor jag mött, till de som släppt in mig i sina liv, i sina hem och proffesioner. Politiker, kulturambassadörer, äventyrare, polis- och räddningstjänst, butiksinnehavare, hantverkare, hembygdsföreningar, bönder, grevar,  restaurangägare, friluftsentusiaster, musiker och helt vanliga intressanta människor som lever och verkar i bygden. Listan kan göras oändligt lång.

Socknarna Hällestad, Regna, Risinge och Skedevi bildades vid kommunreformen 1862. Orter som bland annat Igelfors, Rejmyre, Hävla, Grytgöl och Ljusfallshammar har fått besök av mig. Sommartid ofta i sällskap av maken. Vi har packat en välfylld utflyktskorg och efter avslutat arbete suttit i någon skogsglänta ute på landsbygden och sammanfattat händelserna och språkat kring de som gett oss sina historier. Ätit av den medhavda matsäcken och känt oss upprymda.

Några "äggskallar" har jag dock aldrig stött på. Kanske beror det på att deras huvuden antagit en mer rundad form under åren som gått. Benämningen "Äggskallebyn" grundar sig på förlossningsläkarnas förkärlek till, under den tid då sjukhuset hade en förlossningsavdelning, att förlösa de flesta kvinnor med hjälp av sugklocka. Därmed hade var och varannan Finspångsunge äggformade huvuden.
Om Finspångs havande kvinnor var mer trånga i porten än andra ska jag däremot låta vara osagt. Kanske fann läkarna helt enkelt professor Tage Malmströms förbättringar av förlossningsverktyget från 1950-talet som praktiskt och tidsbesparande.

Det har varit fartfylla år som genererat till pärmar fyllda med de artiklar jag skrivit och klippt ut. Tusentals bilder har sorterats i mappar på den externa hårddisken. Som en säkerhetsåtgärd i den händelse datorns hårddisk kraschar. När minnet av de jag träffat bleknar kan jag återskapa möten, känslor och upplevelser genom att bläddra runt bland allt sparat material.

Finspångs kommun har berikat mitt liv. Jag känner en stor tacksamhet över möjligheten att ha fått lära känna orten och dess innevånare på djupet.

Herrskapsbönder och hemlängtan

Jag längtar hem. Hem till gemenskapen med andra. Gästfriheten och hjälpsamhetsandan.
"Öschöte, skene gate upp å gate ner å bare glane. Kan dä va oätt å oiktitt. Gu´ så dant".
Nej, jag blir aldrig någon östgöte.
Trots det är Östergötland sedan tjugoåtta år tillbaka min fasta punkt i livet. Jag överger inte det bördiga landskapet där bönderna bor som herrskap. Enligt Selma Lagerlöf.
Ändå är det tillåtet att längta hem en smula.

Under gårdagskvällen var jag irriterad. Irritationen fanns kvar då jag slog upp ögonen i morse. Som en däven filt hade sinnesstämningen lagt sig över min nattvila. Egentligen handlade det enkom om en meningslös ordväxling. Jag hade mycket väl kunnat lagt det åt sidan, muttrat lite och sedan släppt taget. Men det skavde, kände ett skriande behov av att svara. Helst så otrevligt som möjligt, men jag avstod. Gav dock svar på tal, med en anstrykning av skärpa. För att sedan avsluta det hela artigt och belevat.

Det är just sådana här uppkomna situationer som berör mig i negativ riktning. Människor i grupp som agerar och strävar mot en gemensam lösning. Då dyker plötsligt en nejsägare upp. En krångelmakare som inte ser någon som helst lösning på problemet utan skickar istället iväg anklagelser. Mot bättre vetande, till råga på allt. Inte inser krafterna som läggs ner utan ser istället klagande som sin livsuppgift.

Jag beklagade mig i den tidiga morgontimman. Maken lyssnade och höll turligt nog med mig i min ensamma argumentation. Han förstår inte heller vikten av att vara ohjälpsam, lösa enkla problem smidigt och kravlöst.
Av tidigare erfarenheter, där hemma dit jag stundom längtar mig tillbaka, hjälptes vi åt. Problem var till att lösas och många var problemlösarna. Ingen ställe sig på egen planhalva och lät bollen rulla av egen kraft. När problemet var löst drack vi kaffe med dopp av det som för tillfället fanns att tillgå i brödburken.

Irritationen har gett med sig. Undslipper mig endast en och annan tyst fnysning. Om några dagar packar vi bilen och åker hemåt. På ett kortare besök. Jag längtar.

Knyppelpinnar och dödsmusik

Gårdagen bjöd på tvära kast. Från att ha suttit i godan ro med ett gäng knypplande damer till en heavy metal- avslutning. Måste dock tillstå att båda dessa möten var givande. Var och en på sitt sätt.

Det var med blandade känslor jag lät mig föras genom långa korridorer ner till hårdrocksbandets replokal. Jag är inget större fan av den traditionella rocklyriken som utvecklats till att rikta allt  ljus på ondska, brutalitet, krig och våld genom death metal.
Källarlokalens väggar var prydd med dämpande äggkartonger, madrasser och allehanda tygstycken. Fyra grabbar där två av dem var kraftigt skäggprydda tog emot.
"Är ni farliga"? frågade jag inledningsvis. De skrattade. Inte rått och brutalt så som jag förväntat mig utan mjukt och förtroendeingivande. Därmed var isen för min del bruten.

Bakom den hårda fasaden på scengolvet dolde sig ett sprött innanmäte. En historia om mobbning och utanförskap rullades upp. En hård väg från barn till vuxen och vad det inneburit. Om känslan att stå på scenen och utföra rå och brutal musik. Känslor som flödar och den totala utmattningen när uppträdandet är över. Om revansch och avslitna gitarrsträngar.

Jag förundras över människans förmåga att resa sig ur mörker för att möta ljus, vänskap och drömmar som ska förverkligas. Kanske är death metal och subkulturen ett verktyg inom alla tänkbara områden.
Dock är ej alla skapta som hårdrockare utan får välja andra vägar till resning. Som att headbanga på en lättare nivå eller ge upp förlösande avgrundsvrål.

Jag blev bjuden på en spelning. Omtänksamma grabbar gav mig öronproppar. Oanvända. När de spelade bytte samtliga skepnad. Musiken fick mina revben att klappra i takt. Jag fotade och applåderade. Efter sista ackordet och trumvirveln återkom mjukheten. Gitarristen monterade sin mobil på en selfiepinne och vi förevigades för de sociala mediernas räkning.

Gentlemannamässigt följdes jag genom de vindlande korridorerna. Fram till hissen som tog mig upp ur underjorden. Ringde hem till maken och bad honom värma den överblivna makaronipuddingen.
 "Kör försiktigt hem", uppmanade han. Som alltid mån om att få hem mig välbehållen.