Lejontassar och dubbelbröllop

Ibland behövs de där stunderna av stillhet. Nödvändigheten av energipåfyllning. När det känns som pyspunka. Det kan vara svårt att dra sig undan till en enskild vrå. Vägen är snitslad, den som vill hittar fram till mig och bubblan av behövlig ensamhet spricker precis som när en syl sticks in i en uppblåst ballong.

Genom att tackat jag till värdskapet i Kolmårdskyrkan fick jag under gårdagen njuta av den välbehövliga ensamheten. Väskan packad med mat, min stickning och en ljudbok nedladdad i telefonen drog jag åstad. Tillsammans med goda vänner som ämnade idka friluftsliv bland de inhägnade vilda djuren i Kolmårdens djurpark. Deras korg var sprängfylld med fikabröd, en korg som jag ömsint vakade över till det var dags för eftermiddagsfika då de dök upp för en vilopaus.

Att vistas i kyrkan mellan klockan 10.00 till 17.00 kan tyckas lång. Men faktum är att tiden rusar. Det gäller bara att ta vara på timmarna. Förvalta dem väl och se det som ett slags retreat. Hinna ifatt mig själv och reflektera över vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Då och då kom människor på besök. Tyst och stilla skred de in i kyrkan, andäktiga. Jag stängde av min ljudbok, lade undan stickningen och hälsade. Frågade om de ville veta något speciellt om den unika kyrkan. De flesta ville vara ifred, de sa inte det uttryckligen men jag läste av deras kroppsspråk. Drog mig undan till min avskilda plats. Lät människorna sitta på de klädda stolsdynorna och fundera över sina egna ämnen som de kanske behövde fundera över. Ingen vet vad som rör sig i andras inre.

En man kom och frågade om det var möjligt att gifta sig i Kolmårdskyrkan. Ja visst, det har vår yngsta dotter gjort. Har du någon käresta så skrid till verket. Får ni sedan en unge kan ni ordna med barndop i er vigselkyrka. Han suckade, berättade att han redan var gift och hade en hel hög med ungar. Han såg inte glad ut. Jag lät saken bero ty jag är inte hågad att axla främmande människors eventuella bekymmer. I alla fall inte då jag idkar retreat på helig plats i Kolmårdens djurpark.

Idag är en ny dag. Energipåfylld. Vilket kan behövas då jag i dagarna tre ska vistas tillsammans med en stortvillingpojke som drabbats av ögoninflammation. Där till är han nödd och tvungen att stanna hemma från skolan. Äta medicin och få ögonsalva, på bestämda tider. Ingen kan sköta ett sådant uppdrag bättre än en farmor.

Ett salladsblad nära dig och syndarens lilla slatt

Jag gillar våra soptunnor som vi nu haft ett tag. Två stycken "fyrfackstunnor" vilka avsevärt underlättar sopsorteringen.
Måste tillstå att jag är en mycket duktig sopsorterare. Varje skräp har sin givna plats och då maken stundom fuskar eller inte tänker sig för blir jag anklagade. Håller upp en sladdrig plastpåse där osten lämnat sina spår och frågar med skärpa i rösten hur påsen egentligen hamnat i facket med papper som ska återvinnas.

Likaså köper jag så långt det är möjligt svenskproducerat. Väljer mellan ekologisk sallad med sitt ursprung i Spanien och icke ekologisk sallad producerad i Mantorp. På en gård nära mig. Eller i alla fall producerad i Östergötland. Där vinner transportsträckan så det får bli Mantorpssalladen som åker ner i min varukorg tillsammans med svenskt kött, smör, mjölk och grädde.

Olivolja är min favoritolja. Olivolja pressas inte i Sverige men jag köper flaskan med etiketten som talar om att den är ekologisk. Nu har en bekant i Växjö köpt ett olivträd och ämnar pressa den finaste jungfruoljan. Jag ska nogsamt följa experimentet innan jag själv införskaffar ett olivträd för att starta upp produktionen av egenpressad olja. Måste dock poängtera att jag alltid har en flaska rapsolja från Sänkdalens gård på Vikbolandet hemma. Som kompensation till att jag köper olivolja med lång transportsträcka.

"Vilket rekorderligt fruntimmer", kanske någon tänker nu. Förutom de som är anförare i genusdebatten där båda könen räknas och där ordet fruntimmer är smått kränkande.
Men, jag måste härmed erkänna att jag använder sköljmedel som avslutning på tvättmaskinens tvättprogram. Visserligen enbart en liten slatt men är ändå ett dåligt föredöme gällande vår miljö.
Ättika går lika bra. Med tillsats av en aning eterisk olja typ lavendel som doftförhöjande tillsats. Olja som pressats ur mandel vilket flaskan innehållsförteckning ej kan upplysa om mandeln utsatts för bekämpningsmedel eller ej.
Jag har testat denna form av sköljmedel. Därefter gick jag omkring i min präktighet och doftade spya. Till den dag då mina blusar var behov av tvätt. Då återgick jag till slatten med sköljmedel.

Nu är jag uthängd som värsta sortens miljöförstörare tack vare mitt sköljmedel. De som anklagar mig skulle aldrig komma på den befängda idén att hälla sköljmedel i tvättmaskinen som sedan pumpar ut smörjan till våra reningsverk för vidare färd till den miljö vi ska vara så rädda om.
I samma stund som de miljömedvetna ickeanvändarna av sköljmedel uttalad sitt förakt mot mig och mitt usla agerande berättar de med stor tillfredsställelse att de ska åka bort. Till fjärran länder. Med flygmaskin. Samt att det finns bra långtidsparkeringar som inte kostar så mycket i nära anslutning till flygplatsen. Bilen är ett måste. Mycket packning ska med och det är därmed knöligt att åka kollektivt. Men de använder i alla fall inte sköljmedel utan tar sitt ansvar för miljön på största allvar.

Till skillnad mot mig, min arma syndare...

Bejaka livet och den långa väntan

Vi ser ut genom fönstret medan vi tuggar i oss vår frukostmacka. Sippar på kaffe och te och skalar våra ägg. En ensam svan glider fram över vikens vatten och klyver vattenytan med sitt huvud. Halva kroppen försvinner och jag föreställer mig hur näbben söker över botten efter något att beta.
Den andra hälften glider upp bredvid sin partner. Jag undrar hur länge de levt tillsammans. Svanar sägs leva och vara varandra trogna livet ut.

"Bejaka livet och inte döden", sa doktor Nikolaos och tittade på min mamma och mig. "Lev varje dag och försök att njuta", fortsatte han.
Vi satt vid mammas köksbord. Doktorn, hans medhjälpare, mamma och jag. Mamma vårdas nu i sitt hem. Den svenska sjukvården när den fungerar som allra bäst. Till skillnad mot vår vårdcentral där det råder personalbrist. I undersökningsrummen dukas diverse instrument upp åt patienterna som får egenvårda sig själv efter bästa förmåga och därefter lämna resultatrapport i receptionen. Jag hoppas verkligen att jag inte drabbas av någon sårskada som bör sys ihop ty jag är helt kass på att hantera nål och tråd.

Doktor Niko frågade om mamma är rädd. Om hon har ångest och oro. Hon skakade på huvudet. Varken det ena eller det andra. "Bra, då höjer vi morfindosen ett snäpp". Då såg mamma orolig ut. Hon vill inte bli någon morfinist vid livet slut. Eller dö av en överdos. Niko skrattade. "Vi tänker inte ta livet av dig, inte heller få dig att bli beroende". Mammas oro övergick i ett lugn.

Men för första gången sedan hennes resta tog sin början kan jag skönja ett missmod hos henne. Den råa humorn över tillståndet har dragit sig tillbaka en aning. Att sitta i ett väntrum och vänta på att bli uppropad kan kännas tröstlöst. När de slitna och tummade veckomagasinen, där någon helt fräckt ryckt ur en sida med beskrivning hur en god måltid ska tillagas, är färdiglästa för länge sedan kan väntan kännas mycket lång. Mammas glädje är numera att sitta ute på sin altan där maken och jag ställt i ordning utemöblerna. Där sitter hon och tittar på sina barnbarnsbarn som leker på gräsmattan utanför deras radhus som ligger mitt emot min mammas radhus. Mamma ger mig rapport om mina barnbarns förehavande.

Jag hjälper min mamma så mycket jag kan och förmår. Är det praktiskt jobbigt? Svar nej. Är det känslomässigt jobbigt? Svar ja. Att se sina föräldrar sakta brytas ner är fasansfullt. Dessutom har mamma släppt in mig i det allra mest privata. Jag har total insyn i hennes liv vilket jag måste bemöta med stor respekt och varsamhet. Det finns inte längre några gränser som säger hit men inte längre.

"Du vet Carina, pappa väntar på mig. Tänk på det och var inte ledsen", säger mamma och stryker med en mycket tunn hand över min kind.
Jag tänker på det, på pappas otålighet då han och mamma skulle någonstans. "Rappa på ôm du ska mä. Vad du knôvvlar och môrslar", sa han alltid.

Precis som svanarna på sjön utanför vårt fönster levde mamma och pappa trofast med varandra i över femtio år. Om några månader, ett halvår, ett år eller mer är de återförenade. Jag kan förstå om väntan för dem båda känns mycket lång.

En knuten hand och ett svårhanterligt verktyg

Hon är där nu. På den plats jag en gång befann mig. Det var väntat. Frågan jag ställt så många gånger; När kommer det att ske?
Ett år av tapperhet har nått sin kulmen. Hon satt bredvid mig i bilen då jag hämtade henne. Tårar och snor. Ordlösa hulkningar. Kräkreflex. Jag kände mig tafatt. Stök henne över håret, försökte ta handen som var så hårt knuten.
Vårt vuxna barn. Nu har hon en resa framför sig.

Kan vi göra något? Barnen, hjälp mig med barnen i kväll. Och hunden. Och stallet. Och att handla mat. Och tvättkorgen. Så är det stopp i handfatet också.

Ring vårdcentralen. Sjukskriv dig. Sluta tänka. Låt andra ordna sina egna problem. Släpp inte igenom allt. Vila. Sov. Läs. Ät.

Jag vill kräkas. Ja jag vet. Men ändå. Jag sa inte skärp dig. Inte heller ryck upp dig eller det ordnar sig. Jag sa, vi kommer att hjälpa och stötta dig så mycket vi förmår.

Det finns tidiga tecken som omgivningen ser. Det finns också verktyg att hantera situationen. Gäller bara att hitta rätt. Bästa verktyget i verktygslådan heter NEJ. Men det är det svåraste verktyget att hantera. Ett NEJ för med sig så mycket obehag. Mest för andra. NEJ skapar besvikelse, brutna löften. Ibland till och med skuldkänslor.

Just nu är jag rädd. Rädd för efterdyningarnas hjärntrötthet. Som aldrig vill släppa greppet utan följer med år efter år. Rädd för att den tunna tråden mellan välbefinnande och olust ska brista. För kroppens tröttheten som inte vill ge vika. Sömnlösa oroliga nätter. Orkeslöshet och irritation. Bristen på lust inför det som gör gott.

Allt detta är skrämmande. För jag vet hur det känns. Men bakom det där mörka bryter solen igenom. Så småningom.

Frimodighet och kaos i örtagården

Han vinkade hej då, stortvillingarnas lillebror. Utan några som helst betänkligheter stannade han hos farmor och farfar när föräldrarna skulle göra ärende i Norrköping.
Fika, glass och varmkorv. Strövtåg i vår trädgård och en cykeltur genom örtagården. Obekymrad om den snabbt växande libbstickans väl och ve då cykelhjulen passerade.

Vi är betrodda att ta hand om det dyrbaraste som finns. Känner oss privilegierade för att få umgås med sina barnbarn är ingen självklarhet.
Den här ungen står på tillväxt. Formar ord som stundom är svåra att tolka. Han blir frustrerad, försöker forma om. Visar med sitt kroppsspråk vad som gäller och får på så vis fram budskapet.

Jag ler mot honom och han ler tillbaka. I hans värld finns ingen ondska. Ingen ovänskap och ingen som gör varandra illa i ord och handling. Jag avundas barnet. Frimodigheten i sitt inre. Nöjd med det som sker för stunden.

Med åren kommer pojken att stöta på hinder. Som han måste kravla sig över i hopp om att någon finns där för att ta emot om han faller. Stress och jäkt kommer att förfölja honom precis så som det förföljer de som är långt före honom. De som är vuxna och har makten att styra över sina egna liv men även över andras. Vid den tanken blir jag modstulen för jag vet vad det innebär.

Vi lever ett intensivt liv som farmor/farfar, mormor/morfar. Är behjälpliga i smått och stort. Om tio år är den mista en gänglig tonåring. Min förhoppning är att vi då fortfarande kan le tillsammans. Och om vår örtagård ännu är i livet så kanske han erbjuder sig att rensa lite ogräs mellan timjan, basilika, mejram och libbsticka.