Vasasoppa och ensamhetens spegelbild

Lagom till Sveriges försök till plagiat av Norges nationaldagsfirande slog våra doftpioner ut i full blom.
Tillsammans med den blå-gula flaggan, som maken efter påminnelse av mig hissat och som nu muntert och trivsamt  fladdrar i blåsten är det hela fullbordat. Svenskare än så kan det knappast bli.

Nationaldagen är dock ingen nykommet påfund. Sverige har till skillnad mot Norge ingen grundlag och självständighet att luta sig mot gällande firandet. Däremot har vi Gustav Vasa som valdes till konung på tronen den 6 juni 1893 och bara det torde vara skäl nog att fira. För utan Gustav Vasa funnes inte Vasaloppet och då hade blåbärssoppebranchen gått putten.

Vår kung drar också sitt stå till stacken gällande denna dag genom att bjuda in alla intresserade undersåtar i sitt rike till ett besök på slottet. Helt gratis dessutom. Det finns ingen hejd på generositeten. En röd dag som markerar dagens betydelse för det svenska samhället och det smäller högre än grosshandlare Nils Ljunggrens påhitt om Svenska flaggans dag.

Liksom högtider som jul, påsk och midsommar har nationaldagen infört traditionsenlig mat. Nu är det smörgåstårta samt grillat som gäller. Dock bör varje medborgare tända grillen med sunt förnuft och iakttaga försiktighet när markerna är torra,  värre än fnöske.

Själv följer jag bränderna i Västmanland med stor förskräckelse. Massmedias svarta rubriker låter meddela att en kvinnlig mordbrännare härjar och att det torde vara hon som tuttat på. Även om det  alla gånger inte är lätt att begripa sig på människors förehavande är insikten inte långt borta att det här är en person med en allvarlig störning. Om det nu är hon som strukit eld på stickan. Det återstår att se.
Enligt källor på sociala medier ska röklukten från Västmanland kännas ända till Skärblacka. Vilket skapar en viss oro mitt i nationaldagsfirandet. Jag har dock inte känt av någon röklukt, däremot var maken och jag för ett par år sedan till Västmanland och skådade förödelsen efter den förra branden.
Vilket var en mycket skräckinjagande syn.

Vårt eget nationaldagsfirande har inletts med bokföring och stadsfotografering. Endast jag och min kamera avspeglades i en glasad dörr under den tidiga morgontimman. Övriga medborgare låg antagligen och sov. Strax innan jag åkte hem vaknade staden Norrköping. Till en blåsig men solig nationaldag.

Kärlekens dag och djupa tidsfåror

Den 3 juni 1975 dog min farfar. Jag var 20 år och döden existerade inte innan dess. Sorgen sköljde över mig, som ett svart täcke genomdräkt av tårar. Vi stod varandra mycket nära, min farfar och jag.

Den 3 juni 1978 växlade min blivande make och jag ringar. Val av förlovningsdag var en ren slump och hade ingen koppling till min farfars dödsdag. I efterhand känns det dock bra att vår förlovning skedde på samma dag tre år senare. 3 juni kom att bli en kärleksdag fast med olika betydelser. Ett farväl till en älskad farfar och en innerlig kärlek mellan man och kvinna med sikte på en gemensam framtid.
Idag, 40 år senare sitter ringarna av guld fortfarande kvar. Vi är ett med varandra och med våra ringar. Om de någon enstaka gång tas bort visar huden på ringfingrarna en djup tidsfåra.

När våra barn var små for vi ganska ofta ut med vår båt till S:t Annas skärgård och lade till vid bryggan på Västra Gärdsholmen. Högst upp på öns klippa står Capella Ecumenica, som ett kristet landmärke öppet för alla.
Föga anade vi då att på vår förlovningsdag den 3 juni 2018 skulle vi borda kyrkbåten tillsammans med våra barnbarn för att vara med på gudstjänst ledd av vår prästvigda dotter.

När kyrkbåten närmade sig bryggan såg en av småtvillingarna sin mamma som åkt dit i förväg stå utanför kapellet. Flickan vinkade och ropade på mamma, ivrig över att få komma i land. Vår sons reaktion var att ön verkade mindre än han uppfattade den från sina barndomsminnen.
I ett barns ögon är hela världen enorm, vid vuxen ålder krymper det mesta av barndomens intryck.

Det kändes fint att tillsammans med våra barn och barnbarn samt våra grannar tillika goda vänner få fira vår 40-åriga förlovningsdag med gudstjänst och efterföljande kyrkfika ute på denna heliga skärgårdsö.

Bedårande skönhet och ett oförklarligt fenomen

Det klagas på värmen. Människan är benägen att ständigt klaga. I juni, då lågtrycket stärkt sin position och det regnar ihållande från en mörkgrå himmel tar nästa klagovisa vid. Då är det helt plötsligt för kallt och blött. Sverige är ett riktigt skitland sommartid. Tacka vet jag Thailand, Turkiet, Grekland och Spanien. Dit vallfärdar många medan vi andra som väljer att stanna hemma går omkring i regnkappa, sydväst och gummistövlar. Och känner oss lika mörka inombords som den himlen visar upp. Suckar över skitlandet Sverige där det alltid regnar sommartid.

Själv njuter jag av värmen. Den driver på blomningen (som så snart midsommar passerat är överspelad) och vi som har tillgång till sommarvatten direkt från Glan kan hålla blomningen i gång och gräsmattorna gröna.
Många av våra blommor väcker varje blomningstid minnen. Som vår pion, den har följt med oss i över trettio års tid. Snällt och lydigt har den gjort sig hemmastadd och blommat rikligt vart än vi flyttat.

När vi första gången stiftade bekantskap med denna röda skönhet växte den tätt intill en fallfärdig stentrappa. Till synes bortglömd av världen. Pionen ingick i det gårdsförvärv vi gjorde av två bröder som var barnfödda på gården. Bröderna vandrade mellan ladugården och mangårdsbyggnaden, dag ut och dag in. Till en dag då orken tog slut och vi blev gården nya ägare. Bröderna var ogifta och lite säregna. Den ene av dem hade ett blått och ett brunt öga. Ett originellt och svårförklarligt fenomen. Hygienen sköttes på lördagar och julgranen kastade ut ur finrummet den dag då det var dags att hugga en ny.
Eftersom vi inte hade för avsikt att flytta in i huset då brödernas flyttlass lämnat gårdsplanen grävde vi upp pionen och flyttade hem den till vårt. Ett flytt på några hundra meter genvägen tvärs över åkrarna.

Efter några år blev pionen liksom vi östgötar. Den grävdes upp och grävdes ner, denna gång i rabatten intill mangårdsbyggnaden på gården vi köpt på Vikbolandet. Det skulle dröja fjorton år innan det blev dags för en ny flytt. Till Kolmården, närmare bestämt Sandviken. Ett kort mellanspel innan det åter var dags att ta fram spaden. En ny boplats väntade.
Nu, snart trettio år senare har jag lovat vår pion att den för evigt ska få stå på den plats där den under tio års tid rotat sig ordentligt.

Det händer att maken och jag står framför den röda pionen. Sida vid sida står vi där och beundrar den.
"Nybäckspionen", säger vi till varandra. Att fortsätta meningen är överflödigt. Vi bär på en och samma känsla, maken och jag. En känsla som inte behöver uttalas i ord.

Våta jaktmarker och bättre kommunikationsförmåga

Söndagens tilldragelse som omtalats i dagar blev en flopp. På grund av tre hästar. Uppsatta varningstexter lät påskina att ingen utomstående hade på hästarnas territorium att göra. Vi ifrågasatte Allemansrätten men hästarnas pådrivna nyfikenhet avgjorde det hela. Vi slog upp vår markfilt med tillhörande fikakorg utanför det elektrificerade stängslet.
Hästarna tröttnade snart och återvände till sitt. När fikakorgen var tömd dristade vi oss det vill säga småtvillingarna, deras storasyster, mamma och barnens morföräldrar, att trotsa det uppsatta förbudet och krypa under avgränsningsbanden. Vi var på jakt efter salamandrar. Då dundrade hästhovarna över den torra marken varpå jag kastade mig tillbaka över stängselgrinden för att finna trygghet.
Två salamandrar visade sig som hastigast då de simmade upp mot ytan för att snappa åt sig något, ingen vet riktigt vad. Fångsten blev tre små genomskinliga räkor och en vattensnäcka. Vilka nu bosatt sig i vår trädgårdsdamm.

Det där med vatten och barn har en egen historia. Ju blötare ett barn blir ju bättre verkar det som.
Barns lek med vatten lär vara pedagogiskt och främjar barnets utveckling. Ja till och med en viktig del av ett sunt lärande. Helst om det finns tillgång till sand att blanda upp det hela med. Vi vuxna kan sitta bredvid och bidra med att hjälpa barnet till ett bättre vokabulär och kommunikationsförmåga genom att gegga med vatten och sand. Dessutom blir barnet kreativt, socialt anpassad samt lär sig vikten av att sköta sin hygien. Allt enligt expertisen.

Igår var stortvillingarnas lillebror här hela dagen. Under en hel timmas tid ägnade han sig åt att skruva på och av kranen till vårt sommarvatten. Vattenstrålen gav upphov till skräckblandad förtjusning. Och blöta kläder. Då stortvillingarna dök upp efter skoldagens slut greppade flickan genast vattenslangen som ringlade sig över gräsmattan. Jag förmanade. Spruta inte vatten på dina bröder! Jag talade för döva öron och snart nådde vattenleken sin kulmen. Kläderna åkte av och barnens farfar fann det för gott att helt enkelt sätta fart på vattenspridaren. Svårare än så är det inte att roa barnbarn en varm och knastertorr dag i slutet av maj då syrenerna inom ett par dagar är helt överblommade.

Assisterande fäder och bräckligt lergods

I morse ringde jag och gratulerade min mamma. Hon tackade, blev därefter tyst en stund innan hon ställde frågan vad denna morgongratulation gick ut på.
Mors dag, för tusan! Varje dag är Mors dag hävdade mamma. Varje dag och stund då jag ägnar henne omsorg för att tillgodose hennes behov betyder mer än den sista söndagen i maj. Enligt mamma.

En mamma väcker starka känslor. I båda riktningar. Hon kan vara lika älskad som hon är hatad. Ändå gör de flesta av oss mammor så gott vi förmår. Med varierat resultat. Att bli mamma betyder inte med automatik att mammarollen bli perfekt. En mamma är dock en mamma livet ut. Kärleken till sitt barn slocknar aldrig även om kärleken från barnets sida kan slockna och de förkolnade resterna spridits för vinden. En mamma gör så gott hon kan i tro och förhoppning att det hon gör är till gagn för sitt barn. Ibland blir det fel men fel går alltid att rätta till om bara viljan finns.
Det går heller aldrig till fullo att lösgöra sig från sin mamma. Hon finns med som en ständig påminnelse om vår existens. Utan våra mödrar, och med viss assistans av våra fäder, skulle vi inte finnas till.
Den omsorg hon visat oss när vi var små byts ut ut mot något annat när hon blivit gammal, sjuk och orkeslös. Då träder barnets oro för sin mamma in. Mamman blir ett bräckligt kärl som måste vårdas för att inte gå sönder. Malas ner i byråkratins kvarnar när hon inte längre kan stå upp för sina rättigheter. Det är då vi barn får hoppa in och ta upp kampen för det värdiga liv vi önskar våra mödrar innan de lämnar jordelivet.

Som dotter ser jag det inte som en plikt att finnas till för min mamma. För mig är det en lika stor självklarhet som att finnas till för mina barn då de ber om det. När vi tillsammans med läkaren satt hemma hos mamma vid köksbordet för att tala om den lilla framtid som finns kvar ville han skriva ett intyg. Ett intyg som ger mig rätten att få betalt för den omvårdad jag ger mamma. Jag blev förfärad. Vill inte ha betalt i pengar för det jag uträttar. Jag vill bara ha den kärlek mamma ger mig. En kärlek som kommit att bli mycket speciell för oss båda.

Nu blommar vår rhododendron. Precis lagom till Mors dag. En dag som vi ska fira genom att äta nybakad sockerkaka och tillsammans med barnbarnen fånga salamandrar.
Dagen kommer att avslutas med grillat hemma hos sonen och hans familj. En riktigt bra dag för mor är förhoppningen.