En vandrande vålnad och pensionärsklåda

Maken och jag har fått sommarjobb. Ställer klockan på tidigt och beger oss efter frukost iväg till vårt dagsverke. Som trädgårdsarbetare i sonens och sonsambons firma Kullerstad Trädgårdsservice. Känns som i gamla tider, då vi ägnade oss åt skötseln av kyrkogårdar. Enda skillnaden är att vi blir allt som oftast undfägnade med kaffe, kakor, bullar och ibland bredda smörgåsar av tacksamma kunder som av olika skäl inte längre orkar med sina trädgårdar.

Det är spännande att träffa på nya människor. Vissa visar vad som ska göras medan andra söker kontakt. Många lider av ensamheten och törstar efter mänsklig omtanke och samtal.
En kvinna blev dock rädd då jag knackade på hennes dörr. Förskräckt kikade hon genom dörrspringan och jag meddelade skyndsamt vem jag var och i vilket ärende jag kom.
Dörren slogs upp på vid gavel och kvinnan drog en suck av lättnad.
"Jag blev förfärligt rädd ty jag trodde du var min syster", sa hon.
"Men, var hon farlig?" en naturlig följdfråga från min sida.
"Nej inte farlig men hon har varit död i flera år".
Att bli tagen för en vålnad hör verkligen inte till vanligheterna.
Maken däremot har blivit tagen för att komma som representant från hemtjänsten då han presenterat sig och grästrimmern.

Trädgårdsarbetet har för oss varit lönsamt i form av en rejäl solbränna. Då menar jag bränna i ordets rätta bemärkelse. Nu har dock det röda övergått i mörkt brunt och kommentarerna därom har yttrats sig olika. Några har ansett det snyggt och ett tecken på att vi tillhör det vackra soldyrkande folket. Andra har däremot gett en ingående beskrivning omkring farorna med allt för mycket solande.
Enda dilemmat för min egen del är det ständiga kliandet en brun hud bjuder på. Klådan kan även komma an på de otaliga bett jag fått av myggor, knott och allahanda flygfän. Samt taggar med hullingar som rispat armar och ben. Att vara trädgårdsarbetare medför risker om blessyrer.

I morgon är det måndag och en ny arbetsvecka inleds. Midsommarafton närmar sig och i juli tänker vi säga upp vårt vikarierande sommarjobb. Vi är när allt kommer omkring pensionärer.

Raggaråk och åldrade bönor

"Nu kommer snart bönorna", sa den åldrige mannen som stod vid min sida. Han var från födsel en äkta söderkis men hamnat i Skärblacka tack vare sin kusin. Han hade varit bokbindare hos Bonniers passade han på att förtälja i väntan på bönorna.

Så kom de då äntligen. Mullret hördes först svagt men i höjd med Vånga kyrka mullrade motorljuden rejält och fem raggarbilar gled långsamt fram på den asfalterade landsortsvägen.
Den första bilen hade nercabbat och bönans gråa hår såg aningen ostyrigt ut.

När jag blir så gammal att jag inte längre kan bo hemma tänker jag ansöka om boende på Hallegården. För då får även jag åka raggarbil. I alla fall en gång om året. När sommaren står i sin vackraste skrud.
Initiativtagare till årets viktigaste händelse för de som bor på Hallegården är ortens egen mjölnare.
Han är av den åsikten att oavsett ålder ska alla ha möjligheten att ha roligt. Därmed samlade han ihop sina polare och deras amerikanare för att bjuda Skärblackas medborgare vilka tillhör de övre åldersgrupperna på en rejäl åktur. För femte året i rad, var det någon som upplyste mig om.

Svenska kyrkan och framför allt  kyrkliga syföreningen i Vånga står för den efterföljande festen. Sill, färskpotatis, jordgubbar och glass. Samt musikalisk underhållning av det lättsamma slaget framfört av Mona.

Det gick inte att ta miste på glädjen. Vissa återupplevde 1950-talet då de själva var raggare. Några behandlade forna bönder då de körde förbi gårdar. Bönder som en gång levt och verkat på sina gårdar som med tidens gång genomgått generationsskiften eller slutat brukas. Andra däremot drabbades av åksjuka som vid framkomsten till Vånga snabbt botades med ett glas vatten i svalkan under ett träd.
Rollatorer, kryckor och käppar lastades ur bagageutrymmen. De med svaga ben lyftes ur bilsätet av starka raggararmar.

Jag blev rörd av åsynen. Drog mig undan en bit och lät tårarna trilla. När jag såg glädjen hos dessa gamla människor med böjda ryggar, skröpliga ben, svag syn och hörsel samt alla de krämpor som hör ålderdomen till berörde det mig djupt. De må vara gamla men vill precis som barn, unga och medelålders som ännu inte kommit dit hän att orken tryter ha roligt. Jag håller fullt och fast med i mjölnarens åsikter.

Tack vare denne driftiga mjölnare, engagerad personal på Hallegården och Vånga kyrkliga syförenings damer blir den äldre generationen i Skärblacka raggare för en dag.

Herrens mustasch och vetenskapens vatten

Vi har kört Vätternrundan. Jag lämnar fritt spelrum för den som vill fundera i termerna hur vi tog oss runt.
Två hela dagar har vi fått spendera helt för oss själva. En välbehövlig ledighet utan hets och jäkt. Ej heller har vi strävat efter att komma i mål på en tid som ger medalj, ära och berömmelse. Finner därmed turen runt Vättern som väl utnyttjad tid.

Vi tog den långa vägen via Aneby. Där finns Thimons café vilka serverar allt en småländsk bagare kan åstadkomma. I Husqvarna åkte cyklisterna vilse i skogen och på utsiktsberget fanns en bänk ämnat för kuttrasju. Tyvärr var bänken upptagen av ett yngre par som genom sitt ihärdigt kyssande visade att kärleken var nyutsprungen.

Mycket glass har det blivit. Och i Hjo går folk i badrockar ute på gator och torg eller så kör de raggarbil. Sparris odlade de också. Vit. Om tid finnes röker de även fisk och fångar kräftor.
Vårt natthärbärge var i ett stall där det en gång i tiden fanns plats för både grisar och hästar. Det enda inneboende djur för tillfället är en lurvig hund. Något Vätternbad har det inte blivit för vår del. Misstänker att det var kallt i vattnet efter att ha hört badarna utstöta små stön och rop då de kastat av sig badrockarna och sänkt ner sina näst intill nakna kroppar.

Karlsborgs fästning är en egen värld och i Nässja har Jesus mustasch. Utanför kyrkan från 1100-talet ligger de som drunknat i Vättern.  Kyrkogården är liten, en storslagen viloplats är inte helt nödvändigt då de sextio personer som bor i byn lär få plats när den dagen kommer. Troligtvis dör de inte på en och samma gång utan sprider ut dödsfallen förmodar jag.  I Nässja finns även domarringar äldre än järnåldern.

I Medevi är de snåla om hälsokällans vattnet men säljer gärna salva som lindrar sveda i ömmande rumpor. Vi tackade nej till salvan eftersom vi inte fick dricka doktor Urban Hjärnes vatten som han analyserade efter det att bonden på Stora Baggeby år 1678 fyllt två buteljer från den heliga källan och skickat honom i vetenskapligt syfte.

En tur runt Vättern är inte enbart ett stort nöje. Det ger även en lektion i vår svenska historia.

Vasasoppa och ensamhetens spegelbild

Lagom till Sveriges försök till plagiat av Norges nationaldagsfirande slog våra doftpioner ut i full blom.
Tillsammans med den blå-gula flaggan, som maken efter påminnelse av mig hissat och som nu muntert och trivsamt  fladdrar i blåsten är det hela fullbordat. Svenskare än så kan det knappast bli.

Nationaldagen är dock ingen nykommet påfund. Sverige har till skillnad mot Norge ingen grundlag och självständighet att luta sig mot gällande firandet. Däremot har vi Gustav Vasa som valdes till konung på tronen den 6 juni 1893 och bara det torde vara skäl nog att fira. För utan Gustav Vasa funnes inte Vasaloppet och då hade blåbärssoppebranchen gått putten.

Vår kung drar också sitt stå till stacken gällande denna dag genom att bjuda in alla intresserade undersåtar i sitt rike till ett besök på slottet. Helt gratis dessutom. Det finns ingen hejd på generositeten. En röd dag som markerar dagens betydelse för det svenska samhället och det smäller högre än grosshandlare Nils Ljunggrens påhitt om Svenska flaggans dag.

Liksom högtider som jul, påsk och midsommar har nationaldagen infört traditionsenlig mat. Nu är det smörgåstårta samt grillat som gäller. Dock bör varje medborgare tända grillen med sunt förnuft och iakttaga försiktighet när markerna är torra,  värre än fnöske.

Själv följer jag bränderna i Västmanland med stor förskräckelse. Massmedias svarta rubriker låter meddela att en kvinnlig mordbrännare härjar och att det torde vara hon som tuttat på. Även om det  alla gånger inte är lätt att begripa sig på människors förehavande är insikten inte långt borta att det här är en person med en allvarlig störning. Om det nu är hon som strukit eld på stickan. Det återstår att se.
Enligt källor på sociala medier ska röklukten från Västmanland kännas ända till Skärblacka. Vilket skapar en viss oro mitt i nationaldagsfirandet. Jag har dock inte känt av någon röklukt, däremot var maken och jag för ett par år sedan till Västmanland och skådade förödelsen efter den förra branden.
Vilket var en mycket skräckinjagande syn.

Vårt eget nationaldagsfirande har inletts med bokföring och stadsfotografering. Endast jag och min kamera avspeglades i en glasad dörr under den tidiga morgontimman. Övriga medborgare låg antagligen och sov. Strax innan jag åkte hem vaknade staden Norrköping. Till en blåsig men solig nationaldag.

Kärlekens dag och djupa tidsfåror

Den 3 juni 1975 dog min farfar. Jag var 20 år och döden existerade inte innan dess. Sorgen sköljde över mig, som ett svart täcke genomdräkt av tårar. Vi stod varandra mycket nära, min farfar och jag.

Den 3 juni 1978 växlade min blivande make och jag ringar. Val av förlovningsdag var en ren slump och hade ingen koppling till min farfars dödsdag. I efterhand känns det dock bra att vår förlovning skedde på samma dag tre år senare. 3 juni kom att bli en kärleksdag fast med olika betydelser. Ett farväl till en älskad farfar och en innerlig kärlek mellan man och kvinna med sikte på en gemensam framtid.
Idag, 40 år senare sitter ringarna av guld fortfarande kvar. Vi är ett med varandra och med våra ringar. Om de någon enstaka gång tas bort visar huden på ringfingrarna en djup tidsfåra.

När våra barn var små for vi ganska ofta ut med vår båt till S:t Annas skärgård och lade till vid bryggan på Västra Gärdsholmen. Högst upp på öns klippa står Capella Ecumenica, som ett kristet landmärke öppet för alla.
Föga anade vi då att på vår förlovningsdag den 3 juni 2018 skulle vi borda kyrkbåten tillsammans med våra barnbarn för att vara med på gudstjänst ledd av vår prästvigda dotter.

När kyrkbåten närmade sig bryggan såg en av småtvillingarna sin mamma som åkt dit i förväg stå utanför kapellet. Flickan vinkade och ropade på mamma, ivrig över att få komma i land. Vår sons reaktion var att ön verkade mindre än han uppfattade den från sina barndomsminnen.
I ett barns ögon är hela världen enorm, vid vuxen ålder krymper det mesta av barndomens intryck.

Det kändes fint att tillsammans med våra barn och barnbarn samt våra grannar tillika goda vänner få fira vår 40-åriga förlovningsdag med gudstjänst och efterföljande kyrkfika ute på denna heliga skärgårdsö.