En överjäst pint och vilsna turister

Om lite mer än en månad är det dags för den traditionsenliga Londonresan dottern och jag gör varje sommar. Vilt och ohämmat har vi kastat oss ut i turistvimlet. Slagit våra lovar runt Big Ben, sökt oss till Covent Garden, stått under Lonon Eye och åkt kanalbåt till Camden Market. Botaniserat bland växterna på Kew Gardens samt shoppat i butikerna på Oxford Street. Precis så som det anstår en äkta turist.

Denna gång har vi dock beslutat oss för att ta oss från Stansted Airport till The English Countryside. Bo några nätter i ett litet gemytligt hotell med spröjsade fönsterrutor. Dricka afternoon tea och bre tjock med lemon curd på nybakade scones. Strosa runt på smala gator, dricka mörkt öl på en av byns kvällsöppna pubar och insupa atmosfären som för tankar och sinnen direkt till Midsomer. Förhoppningsvis utan några inslag av  mord.
Hur hittar jag då en by som motsvarar våra förväntningar? Jo jag googlar. Skriver i textraden "mysig by på den engelska landsbygden". Anmodar datorn att enkom söka på bilder. Och där, exakt det vi söker. Små hus, smala gator, gott om pubar och näringsställen där det säkerligen serveras fish and chips. Som om detta inte vore nog, en flod med överbyggda gamla stenbroar skär genom byn vilket förhöjer den pittoreska stämningen.

Byn är beskaffad med ett bed&breakfast. Jag söker på datum, två nätter och mina förhoppningar om att tillbringa nattlig vila på den engelska landsbygden slår in. Jag bokar och betalar. Allt är förberett.
Berättar för dottern att nu är det bokat och klart. Bara att ge sig iväg när tiden är kommen. Hon tycker det låter förnämligt det hela. Passar samtidigt på att fråga mig var i den engelska landsbygden denna by är belägen.
Något jag helt förbisett, jag vet nämligen inte var. Jag vet inte i vilket väderstreck vi ska vända oss eller med vilket fortskaffningsmedel vi ska ta oss dit. Dottern lär bekymrad. Mest med tanke av tidigare erfarenheter då jag nära nog bryter ihop varje gång vi lämnat flygplasten och inte hittar ut. Jag fräser och grälar på dottern som i en avvärjande gest sätter upp sina händer och säger: "Skäll inte på mig, jag är ju synskadad så det här måste du klara själv åt oss". Jag har lyckats varje gång att så småningom hitta till rätt adress och rätt hotell. Även om vi fått trava länge och väl med våra rullväskor i släptåg.

Om vi nu tar oss till den engelska landsbygden dit jag inte vet vägen för att sedan lämna den bakom oss blir det en natt i London. "Var"? frågar dottern. "Vet inte", svarar jag. "Bara att hotellet ligger nära en tunnelbanestation. Det är bokat och klart så känn ingen oro".
Innan vår resa är slut ämnar dottern gå till en butik i London för att köpa sig lite nya prästskjortor. Hon har googlat och vet exakt var butiken är belägen. Det är bara för mig att hänga på.

Gastropoda och med huvudet i en buske

Plötsligt försvann de från Skärblackas två största gator. Skolbarnen. Det är sommarlov, ett lov som under 1800-talet anpassades efter det gamla bondesamhället. Då, när skörden skulle bärgas behövdes barnen som extra arbetskraft. Även jag har under min tidiga ungdom jobbat under sommarloven. Med att rulla timmer som min pappa virkesmätaren skulle mäta in åt skogsbönderna. Så småningom avancerade jag och fick vara med och mäta massaved i Kristinehamns hamn.

Numera befinner sig de flesta barnen på frita eftersom deras föräldrar måste jobba fram till den dag då de får semester. Så även våra barnbarn. Eftersom maken och jag på gamla dagar fått sommarjobb kan det bli svårt att kombinera jobbet med barnpassning av barnbarnen. Då får barnbarnen helt enkelt följa med oss och träna inför deras förhoppningsvis framtida sommarjobb när de har åldern inne.
Stortvillingpojken gav sig i kast med att plocka häckklipp. Stuvade korgen full och tömde därefter i släpkärran. Fram till dess han hittade en trädgårdssnäcka. Då tog intresset av snäckan överhand och granskades minutiöst under minst en halvtimmas tid.
Plötsligt kom tre flickor utspringande genom dörren till villan där vi klippte trädgårdens häck. Glada skuttade de fram över gräsmattan, föga saknade de klassrummets instängdhet. Jag frågade om de skulle gå och bada. Eller kila till affären och köpa glass. Ingendera hävdade de. Kanske leka med Barbie eller My little ponny. För det är väl sånt flickor gör. De skrattade. Sa att de tyckte jag verkade konstig för ingen leker väl med Barbie eller My little ponny i deras ålder. Jag envisades. Ville veta vad de tänkta ägna sommarlovet till. Se på teve eller spela dataspel? Nej, de skulle leka kurragömma. Vår stortvillingpojkbarnbarn fick också vara med. Han blev först lite blyg men flickorna drog med honom. Efter att ha räknat till tjugo letades kamraterna upp där de satt bland buskar och snår i ett försök att hålla sig tysta och stilla.

Jag blev varm och glad när jag såg barnen springa omkring i den lummiga trädgården. Trygga barn i ett tryggt land. Det började lukta pannkaka. Köksfläktens system släppte ut doften som spred sig. Lekande bekymmerslösa sommarlediga barn vilka serverades pannkaka som energipåfyllning. En i tycke helt vanlig och normal företeelse vilket inte är alla barn förunnade. Barn som riskerar att få benen söndersprängda då de leker kurragömma. Eller barn som får finna föda på soptippar. Om de inte ligger i magplågor efter att ha druckit orent vatten. Eller vistas i en gummibåt över ett osäkert hav i hopp om att finna trygghet.

En vandrande vålnad och pensionärsklåda

Maken och jag har fått sommarjobb. Ställer klockan på tidigt och beger oss efter frukost iväg till vårt dagsverke. Som trädgårdsarbetare i sonens och sonsambons firma Kullerstad Trädgårdsservice. Känns som i gamla tider, då vi ägnade oss åt skötseln av kyrkogårdar. Enda skillnaden är att vi blir allt som oftast undfägnade med kaffe, kakor, bullar och ibland bredda smörgåsar av tacksamma kunder som av olika skäl inte längre orkar med sina trädgårdar.

Det är spännande att träffa på nya människor. Vissa visar vad som ska göras medan andra söker kontakt. Många lider av ensamheten och törstar efter mänsklig omtanke och samtal.
En kvinna blev dock rädd då jag knackade på hennes dörr. Förskräckt kikade hon genom dörrspringan och jag meddelade skyndsamt vem jag var och i vilket ärende jag kom.
Dörren slogs upp på vid gavel och kvinnan drog en suck av lättnad.
"Jag blev förfärligt rädd ty jag trodde du var min syster", sa hon.
"Men, var hon farlig?" en naturlig följdfråga från min sida.
"Nej inte farlig men hon har varit död i flera år".
Att bli tagen för en vålnad hör verkligen inte till vanligheterna.
Maken däremot har blivit tagen för att komma som representant från hemtjänsten då han presenterat sig och grästrimmern.

Trädgårdsarbetet har för oss varit lönsamt i form av en rejäl solbränna. Då menar jag bränna i ordets rätta bemärkelse. Nu har dock det röda övergått i mörkt brunt och kommentarerna därom har yttrats sig olika. Några har ansett det snyggt och ett tecken på att vi tillhör det vackra soldyrkande folket. Andra har däremot gett en ingående beskrivning omkring farorna med allt för mycket solande.
Enda dilemmat för min egen del är det ständiga kliandet en brun hud bjuder på. Klådan kan även komma an på de otaliga bett jag fått av myggor, knott och allahanda flygfän. Samt taggar med hullingar som rispat armar och ben. Att vara trädgårdsarbetare medför risker om blessyrer.

I morgon är det måndag och en ny arbetsvecka inleds. Midsommarafton närmar sig och i juli tänker vi säga upp vårt vikarierande sommarjobb. Vi är när allt kommer omkring pensionärer.

Raggaråk och åldrade bönor

"Nu kommer snart bönorna", sa den åldrige mannen som stod vid min sida. Han var från födsel en äkta söderkis men hamnat i Skärblacka tack vare sin kusin. Han hade varit bokbindare hos Bonniers passade han på att förtälja i väntan på bönorna.

Så kom de då äntligen. Mullret hördes först svagt men i höjd med Vånga kyrka mullrade motorljuden rejält och fem raggarbilar gled långsamt fram på den asfalterade landsortsvägen.
Den första bilen hade nercabbat och bönans gråa hår såg aningen ostyrigt ut.

När jag blir så gammal att jag inte längre kan bo hemma tänker jag ansöka om boende på Hallegården. För då får även jag åka raggarbil. I alla fall en gång om året. När sommaren står i sin vackraste skrud.
Initiativtagare till årets viktigaste händelse för de som bor på Hallegården är ortens egen mjölnare.
Han är av den åsikten att oavsett ålder ska alla ha möjligheten att ha roligt. Därmed samlade han ihop sina polare och deras amerikanare för att bjuda Skärblackas medborgare vilka tillhör de övre åldersgrupperna på en rejäl åktur. För femte året i rad, var det någon som upplyste mig om.

Svenska kyrkan och framför allt  kyrkliga syföreningen i Vånga står för den efterföljande festen. Sill, färskpotatis, jordgubbar och glass. Samt musikalisk underhållning av det lättsamma slaget framfört av Mona.

Det gick inte att ta miste på glädjen. Vissa återupplevde 1950-talet då de själva var raggare. Några behandlade forna bönder då de körde förbi gårdar. Bönder som en gång levt och verkat på sina gårdar som med tidens gång genomgått generationsskiften eller slutat brukas. Andra däremot drabbades av åksjuka som vid framkomsten till Vånga snabbt botades med ett glas vatten i svalkan under ett träd.
Rollatorer, kryckor och käppar lastades ur bagageutrymmen. De med svaga ben lyftes ur bilsätet av starka raggararmar.

Jag blev rörd av åsynen. Drog mig undan en bit och lät tårarna trilla. När jag såg glädjen hos dessa gamla människor med böjda ryggar, skröpliga ben, svag syn och hörsel samt alla de krämpor som hör ålderdomen till berörde det mig djupt. De må vara gamla men vill precis som barn, unga och medelålders som ännu inte kommit dit hän att orken tryter ha roligt. Jag håller fullt och fast med i mjölnarens åsikter.

Tack vare denne driftiga mjölnare, engagerad personal på Hallegården och Vånga kyrkliga syförenings damer blir den äldre generationen i Skärblacka raggare för en dag.

Herrens mustasch och vetenskapens vatten

Vi har kört Vätternrundan. Jag lämnar fritt spelrum för den som vill fundera i termerna hur vi tog oss runt.
Två hela dagar har vi fått spendera helt för oss själva. En välbehövlig ledighet utan hets och jäkt. Ej heller har vi strävat efter att komma i mål på en tid som ger medalj, ära och berömmelse. Finner därmed turen runt Vättern som väl utnyttjad tid.

Vi tog den långa vägen via Aneby. Där finns Thimons café vilka serverar allt en småländsk bagare kan åstadkomma. I Husqvarna åkte cyklisterna vilse i skogen och på utsiktsberget fanns en bänk ämnat för kuttrasju. Tyvärr var bänken upptagen av ett yngre par som genom sitt ihärdigt kyssande visade att kärleken var nyutsprungen.

Mycket glass har det blivit. Och i Hjo går folk i badrockar ute på gator och torg eller så kör de raggarbil. Sparris odlade de också. Vit. Om tid finnes röker de även fisk och fångar kräftor.
Vårt natthärbärge var i ett stall där det en gång i tiden fanns plats för både grisar och hästar. Det enda inneboende djur för tillfället är en lurvig hund. Något Vätternbad har det inte blivit för vår del. Misstänker att det var kallt i vattnet efter att ha hört badarna utstöta små stön och rop då de kastat av sig badrockarna och sänkt ner sina näst intill nakna kroppar.

Karlsborgs fästning är en egen värld och i Nässja har Jesus mustasch. Utanför kyrkan från 1100-talet ligger de som drunknat i Vättern.  Kyrkogården är liten, en storslagen viloplats är inte helt nödvändigt då de sextio personer som bor i byn lär få plats när den dagen kommer. Troligtvis dör de inte på en och samma gång utan sprider ut dödsfallen förmodar jag.  I Nässja finns även domarringar äldre än järnåldern.

I Medevi är de snåla om hälsokällans vattnet men säljer gärna salva som lindrar sveda i ömmande rumpor. Vi tackade nej till salvan eftersom vi inte fick dricka doktor Urban Hjärnes vatten som han analyserade efter det att bonden på Stora Baggeby år 1678 fyllt två buteljer från den heliga källan och skickat honom i vetenskapligt syfte.

En tur runt Vättern är inte enbart ett stort nöje. Det ger även en lektion i vår svenska historia.