Hallonmask och inträde i bokföringsbranschen

Killen på macken undrade om han fick klaga på vädret. Klaga går bra men det hjälper föga. Vilket också blev mitt enkla men mycket förnuftiga svar.
En som inte klagar är stortvillingarnas lillebror. I alla fall inte då han är hos farmor och farfar. Gissningsvis är det andra tongångar hemma hos föräldrarna.
Vi plockade svarta vinbär, gossen och jag. Svetten dröp och hinken fylldes ända upp till kanten.
Små fingrar som omsorgsfullt repade bär medan tusen frågor strömmade.
Har vinbär mask? Varför inte, när det finns mask i hallon? Varför låter det i löven när vinden sveper genom grenverket? Vad är det för fågel som gör just det där ljudet? Varför är jordgubbarna slut i landet?
Många frågor som kräver svar för en vetgirig kille som snart fyller tre år.

Barn, liksom vuxna, tröttnar ibland på sin uppgift. Skillnaden är att den vuxne oftast stannar kvar vid sin läst medan barnet svävar iväg mot nya upptäckter. Lekstugan, eller Larssons handelsbod, som vi byggt som underhållning och kreativa lekar till våra barnbarn är en plats som ofta besöks. Handelsbodens välfyllda hyllor skulle göra den mest garvade specerihandlare grön av avund.
Till handelsboden styrde min bärplockande kompis stegen. Han rumsterade om bland bröd, bakelser, bullar, ägg, grönsaker, frukt, kaffe och kryddor. Växelpengarna skramlade och papperssedlarna prasslade när de sorterades i kassaapparatens sedel- och myntfack.

Plötslig kom pojken springande. I nypan höll han en "femhudrasedel". Viftade med den framför mig och utbrast: "Farmor, nu har jag tömt hela kontot"!
Gissningsvis kommer han som vuxen att jobba i bokföringsbranschen.
Som en grundläggande introduktion i ekonomins värld påtalade jag vikten i att hålla hårt i kosingen. Men tillade att konton stundom töms på sitt innehåll. Fortare än vad som förväntas. Det händer även den ekonomiskt sinnade människa som jag är.
Idag har jag hämtat ut mina nya glasögon, vilket grävde ett rejält hål i kassan. Som påspädning till ytterligare utgifter måste jag bege mig till tandläkaren för lagning av min sönderbitna tand.

Efter stadsresan blir det siesta resterande tid av denna dag. Tid som inte kostar något. Att inte göra något speciellt är en trivsam sysselsättning väl förunnande den som lever av sin hopsparade pension.

Förmågan att flyga och en osannolik väggprydnad

Jag läste en gång att den som inte har någon fantasi saknar vingar. Och att det är dagens moderna leverne som sätter käppar i fantasins hjul. Därav har vi mist drömmarnas flygförmåga. Skolan lastas också eftersom vitala ämnen som filosofi försvunnit ur läroplanen. Om det stod filosofi på schemat när jag gick i skolan har dessvärre fallit i glömska. Däremot minns jag med tydlighet hur vi fick dissekera grodor på biologilektionerna. Vilket i och för sig kunde få fantasin att skena upp till skyhöga höjder för den som var lagd åt det morbida hållet.

Som barn hade vår dotter, småtvillingarnas och deras storasysters mamma, en fantastisk fantasi. Hon kunde skapa egna figurer av luft. Hennes egenhändigt materiallösa designade vän Pim-Pim var hennes trogna följeslagare.  Även då vi åkte på semester skulle Pim-Pim med. Ett trauma utspelades då Pim-Pim  valde att stanna kvar på den restaurang vi lämnade efter att ha ätit oss mätta. Varpå barnets far fick vända åter för att locka ut Pim-Pim till en väntande återförening.

När Pim-Pim upplöstes i tomma intet minns jag inte, däremot minns jag hur kul vår dotter hade med sin kamrat. Och vilken omsorg hon visade honom, både i glädje och sorg.
Den genom fantasin skapade kamraten var harmlös. Fantasins kreativitet flödade och banade väg för de texter vår dotter idag har förmåga att skriva. Vissa av dem även tonsatta och framförda inför publik.

Men, fantasin kan också vara skrämmande. Uppdiktade historier som gör större skada än nytta. Mardrömsliknande historier som skapar kaos hos den som fantiserar men också för den närmaste omgivningen.
Barn har en förmåga att vränga till det för oss vuxna helt osannolika. Som den gången då jag jobbade som begravningsentreprenör och jag i en kyrka var i färd med att arrangera blommor runt kistan.
En av stadens blomsterhandlare kom in genom kyrkporten. I släptåg hade hon sitt lilla barn, kanske tre år gammal. Barnet tvärstannade och stirrade rakt fram där kistan stod.
Jag höll andan, tänkte att det är varje förälders ansvar att ta med sitt barn till en kista där en som väntar på överlåtelsen ligger under det stängda locket.
Barnet fortsatte att stirra. Inte på kistan utan på Jesus som i naturlig storlek hängde uppspikad på korset. Plötsligt kom tårarna ur barnets ögon. Strilade ner som salta små rännilar över de runda kinderna.
"Pappa", hulkade hon. "Någon har hängt upp min pappa på väggen"!
Om barnets far hade likheter med Guds son framgick inte, dock var ungen fullt och fast övertygad om att den som var hennes trygghet i livet råkat ut för något förfärligt. Gissningsvis hade barnafadern en hel del att förklara innan den dagen nått sitt slut.

Skånes Selma och kräsmagade stadsbor

Våra skånska vänner har tagit sitt katt och lämnat oss mot nya äventyr farande i sin husbil. Som alltid lämnas kvar ett vemod då goda vänner efter ett par dagars gemenskap kör ut ut från vår gårdsplan. Vemod men också glädje över den lycka vänskapen skänker. Vemodet som saknaden ger är ett tecken på återseende.

Till skillnad från vännernas förra katt som hade ett hetsigt humör var den nya katten en mycket stillsam varelse som ledde sin husse och matte i koppel. Meningen bakom kopplet torde vara tvärt om men en katt i koppel går sina egna vägar. Människan som håller i kopplet är nödd och tvungen att följa efter i kattspåren.
Kopplet är en säkerhetsåtgärd, en bortsprungen katt på okänd mark kan förorsaka förseningar i resplanen ty en bortsprungen katt kommer förhoppningsvis åter då det behagar. Därav kopplet.

Det finns många myter bakom en katts nio liv. Vad som är falskt eller sant är inte jag rätt person att bedöma. Våra katter har mest tillbringat sina dagar i ladugården eller fått skrota lite hur som helst på gården. Agerat råttsanerare. Stundom försvunnit, stundom ersatts av nya. Bondgårdskatters livsöde.
Dock är ett sant, katter är kräsna djur. Vilken min väninna och jag vid ett besök i Norrköpings djuraffär under förmiddagen fick erfara.
Framför oss i kön stod en minst sagt mycket uppretad kattägare. För att inte tala om den hemmavarande kattens sinnesstämning. Katten var i det närmaste i upplösningstillstånd på grund av sin ägares val av kattmat. Inhandlad i nämnda djuraffär. Lyxmat till råga på allt vilken ändå inte föll den kräsmagade storstadskatten i smaken. Nu krävde kattägarna pengarna tillbaka. För att gå ytterligare ett steg beordrade kattägaren expediten att ringa den som uppfunnit receptet samt till kocken som följt dessa instruktioner. Uppenbarligen med mycket dåligt slutresultat.
"Katten undrade vad jag höll på med när jag serverade smörjan", hävdade kattägaren som under samtalets gång inte nämnvärt fick ordning på sin aggression.
Expediten gjorde en återbetalning men menade att kattägaren nog fick ombesörja det planerade telefonsamtalet helt på egen hand.

Taste of the Wild, om katten själv får bestämma...

En känsla av dygd och social istid

Människans tre egenskaper sägs vara medkänsla, medlidande och hjälpsamhet. Att besitta sedda egenskapar kallas dygd. Även om vi känner en släng av dygd eller tror oss besitta den så har forskning visat att vi är få som innerst inne är förståelsefulla. Däremot ökar antalet egoister dramatiskt.  Det har till och med talats om en social istid.

När jag var ung förbjöd mina föräldrar mig att stå utmed vägen och lifta. Däremot tog pappa gärna upp liftare i sin bil. Han menade att människor måste hjälpa varandra som är på väg någonstans. Förutsatt att det inte var hans tonårsunge som skulle ut på äventyrligheter genom att snika sig till en snålskjuts med tummen.

Idag vågar ingen ta upp en liftare. Inte ens stanna till för att fråga om det behövs assistans då någon fått motorhaveri längst med riksvägen. Vi kliver över blödande människor som ligger hjälplösa på trottoarer, tittar bort från uppkomna situationer och vägrar ingripa om rollatorn sparkas undan för tant Greta 94 år och hon blir av med handväskan innehållande pensionen.
Människor kan till och med ligga och dö i sina lägenheter utan att någon upptäcker det. Förrän det börjar lukta märkligt i trapphuset. Då går larmet för ingen vill ha in äckliga odörer i sin lägenhet.
Vi lever nära varandra men är som stenar på en sandstrand. Finns där men förhåller oss orörliga  även om en jättevåg sveper fram. Åtminstone om vi är rädda för att bli inblandade i något.

I morse ringde jag till ett vandrarhem för att boka två rum. Vi är sammanlagt sju personer som behöver ha en natts härbärge. Jag hörde hur kvinnan i andra änden av den mobila linjen prasslade med sin bokningskalender. Hon hummade och mumlade. Jag väntade.
"Nja, det kan bli lite svårt ser jag". Jag svor inombords, bannade mig själv att jag inte varit ute tidigare med min förfrågan.
"Vänta lite", sa kvinnan och hoppets låga tändes. "Ge mig ett par timmar så ska jag se om jag kan flytta runt på de andra gästerna", fortsatte hon.
Jag tackade för besväret och undrade om det verkligen är möjligt genomförbart att flytta redan boende gäster till förmån för nya.

Innan vi avslutade samtalet sa kvinnan mycket överraskande att om hon inte lyckades  få ihop pusslet kunde vi få bo hemma hos henne. I den privata bostaden. Jag häpnade. Kunde detta erbjudande verkligen vara sant?
Jodå, hon hade ett jättestort hus. Några extrasängar bara så skulle allt lösa sig till det bästa.
Jag glömde fråga denna kvinna som är så långt ifrån en social istid som det går att komma om vi skulle ha med oss egna lakan.

Nummer åttiofem och den makalösa såsen

Det är dags att plocka krusbär. Min absoluta favorit i vår trädgård. Eftersom vi ska få långväga gäster som ämnar övernatta tänker jag bjuda på krusbärsmarmelad till frukostmackan.
När det anländer gäster är maten förutom gemenskapsfaktorn ett viktigt inslag. Men det får inte bli krångligt och tidsödande. För när långväga gäster kommer på besök gäller det att ta vara på tiden. Vi ses inte så ofta på grund av långa avstånd. Trots att många mil ligger mellan oss har vi genom många år bibehållit vänskapen. När vi träffas kanske maten inte har så stor betydelse när allt kommer omkring. Viktigast är vänskapsmötet.

Vill jag göra det så enkelt som möjligt kan vi gå ut och äta på restaurang. I Norrköping finns många förtäringsställen att välja på. Men det är inte nödvändigt att söka sig längre bort än till centrala Skärblacka. För även här finns krögare men söks omväxling i menyerna går det med fördel bra att åka till Norsholms nyöppnade restaurang "Norsholms vilt". Beläget mindre än ett stenkast från Göta kanal och omkring femton minuters enkel bilresa från Skärblacka. Om det körs efter rådande hastighetsbegränsningar vill säga, om inte går det snabbare än så.

Idag besökte jag ägarna till den nyöppnade restaurangen i tjänstens vägnar. Den kvinnliga delen av ägarduon avslöjade att det så här innan vanan infinner sig kan vara svårt att hålla reda på vem som beställt vad. Hon hade sina trix, precis som en tågkonduktör vet vilka som är nypåstigna eller ej. Vilket är en väl förborgad hemlighet.
Den serviceinriktade ägarinnan talade i alla fall om att hon använder sig av numrerade lappar vilket i och för sig inte var helt överraskande. Det har vi alla som någon gång spisat mat ute fått erfara.

För några år sedan blev maken och jag rekommenderade att besöka Stavsjö vägkrog för att äta schnitzel. Främst för den goda såsens skull. Den skulle enligt utsago vara helt makalös.
Vi klev in i en helt folktom restaurang. Flickan tog upp beställningen vid vårt bord. Antecknade noga och försvann in till kocken. Vi hörde hur schnitzeln fräste i stekpannan och såsen puttrade i kastrullen.
När maten var tillagad efter konstens alla regler kom fickan tillbaka. I varje hand höll hon våra tillredda tallrikar och ropade med hög och klar röst: "Nummer åttiofem"! Vi satt tysta och tittade på henne. Hon fortsatte flacka fram och tillbaka med blicken över lokalen där tomma stolar och bord berättade att det inte var någon direkt rusning till förtäringsstället. Den goda såsen till trots.
Med antydan till höjning av röstläget ropade hon igen: "Nummer åttiofem"! Då kände vi oss nödgade att svara att det var vi som satt med nummerlappen som tryckts upp med nummer 85.
Flickan såg nöjd ut och vi fick vår mat.

Efter en stund kom en man som såg ut att tillhöra åkeribranschen in för att stilla sin hunger. Flickan tog upp beställningen, påkallade kockens uppmärksamhet vid spisen och återvände efter en liten stund. "Nummer åttiosex" ropade hon och höll upp lastbilschaffisens tallrik fylld med pommes och en stor hamburgare.

Det finns nu två alternativ att välja på. Serveringsflickan tog det där med beställningsnummer på största allvar ty så hade hon blivit lärd den dag hon fick sin anställning på Stavsjö vägkrog. Eller så intalade hon sig själv att restaurangen var fylld med matglada gäster som åkt dit enkom för den goda såsens skull. Så är det ofta med oss människor, vi ser det vi vill se. Ibland kan vi känna oss glada över den syn vi kan påverka oss till att se men ibland händer det att den frammanade synen har motsatt verkan.