Ett anstötligt fikon och ilskna fotoblixtar

Vilken överraskning! Vårt lilla fikonträd som jag i våras planterade i kruka börjar bära frukt. Vilket jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig. Varför då köpa ett fikonträd om det inte finns hopp om frukt? För de vackra bladens skull, svarar jag då.

Fick du fikon Zackarias? Ett uttryck som lär ha myntats då den kortväxte Zackarias klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att på så sätt få en bättre skymt av Jesus. Mästaren ombad Zackarias att klättra ner och om det nu är sant lär någon spefullt frågat Zackarias om han fick fikon.
Hur som helst utvecklades det hela till mycket oanständigt uttryck som gärna och illvilligt användes på 1800-talet. Varför det nu skulle vara direkt anstötligt är idag svårt att förstå. Nu slungar vi värre påståenden än detta mot varandra för att såra och verbalt trycka ner motståndare.
Anledningen tros vara att den som under 1800-talet använde sig av uttrycket samtidigt gjorde en obscent gest genom att sätta tummen mellan pekfingret och långfingret. Vilket anspelade på en viss kvinnlig kroppsdel. Därav det oanständiga i att "göra ett fikon".

Med anledning av mitt byte från ett utgående körkort till ett nytt var jag för en tid sedan nödd och tvungen att låta fotografera mig hos en yrkeskunnig fotograf. Jag hade sett en fotostudio som annonserade om "drop-in" så jag styrde stegen mot studion. En fotograf som haft bättre dagar i sitt liv tog emot och genast uppstod en häftig dispyt. Möjligtvis bidrog den tropiska hettan till hans humörsvängningar men till saken hör ingen för den skull behöver uppträda ohövligt.
Orsaken till den hätska ordväxlingen var mina nya glasögon. Fotografen ville ta av mig dom under fotograferingen men jag höll krampaktigt fast i skalmarna bakom öronen. Jag skulle fotograferas och på fotot ha mina nya glasögon.
Tidigare hade jag  med stort intresse läst igenom Transportstyrelsens instruktioner gällande körkortsfotografering. Där stod inget att läsa om glasögonförbud. Jag kollade mitt gamla körkort för att förvissa mig om att jag under tio års tid kört bil med ett glasögonprytt körkort. Dessutom finns en liten notering längst ner på baksidan körkortet: 01.06. Vilket betyder att jag ovillkorligen måste ha glasögon vid framförandet av motordrivna fordon. Därmed vidhöll jag rätten att behålla glasögonen på.
Enligt fotografen skulle jag av Transportstyrelsen bli nekad ett nytt körkort på grund av dessa glasögon. Om de händelsevis såg mellan fingrarna och släppte igenom min bild skulle jag framledes bli tvungen att låta tillverka ett nytt körkort om jag byter glasögonbågar. Jag skrattade hånfullt och brutalt.

Fotografen fotade mig surmulet, avsade sig allt ansvar med betoning på att han inte tänkte betala tillbaka några pengar eller ta emot klagomål framförda av mig som kund om det inte blev något nytt körkort.
Idag ska jag in till Norrköping. Tänker gå in till fotografen och visa upp mitt nytillverkade körkort. Tacka för senast och  bjuda honom på ett fikon, plockat direkt från vårt lilla fikonträd. Utan att för den delen göra någon obscent gest. Denna gång var det inte jag som fick fikon utan den trumpne fotografen som behöver muntras upp en smula.

Uppslukade ord och en längtan efter återförening

Saknad är som att återvända till ett tomt rum där någon älskad inte längre befinner sig. Idag saknar jag min pappa. Han som just idag såg dagens ljus för 94 år sedan. En ros från vår trädgård, en liten stund på bänken i minneslunden på Skogskyrkogården. Jag är inte mycket för att prata med någon där orden uppslukas av rymden. Ändå gratulerade jag pappa på födelsedagen. Pratade om livet och saknaden efter honom. Kikade lite över axeln i förvissning om att ingen stod och lyssnade.

Jag kan inte längre frammana pappas röst. Inte heller rösten från andra som stått mig nära men som inte längre finns i min närhet. Kanske ett skydd för att minska saknaden? Minnet finns däremot i min hjärna och är för mig inte sammankopplat med att känna saknad eller längtan. Minnen hjälper mig att glädjas över det som varit och ett avstamp till allt det jag vill hinna med medan jag orkar. Som till exempel återuppleva platser som haft stor betydelse i mitt liv. Platser fyllda med minnen av en svunnen tid. Förvisso kan dessa platser skapa ett nostalgiskt vemod med en saknad över åren som springer iväg. Men mest skänker dessa platser mig glädje och tacksamhet över det som varit och det som är nu.

Mamma orkade inte följa med till minneslunden. Värmen och hennes sjukdom tär på krafterna. Jag berättade det för min pappa. Hälsade och sa att hon tänker på honom. Varje dag och varje sekund. Mamma känner en innerlig, tyst och personlig saknad efter honom. Längtar efter en återförening.
Dock bör hon ej sakna och längta törstig. Under morgontimmarna blandade jag hemmagjord vätskeersättning till mamma Spetsade med en aning svartvinbärssaft för den goda smakens skull. Misstänker att hon dricker alldeles för lite i hettan. Det gäller att pyssla om de som står mig nära medan tid är. Vet inte hur länge jag har den förmånen. När som helst kan det självklara bytas ut mot en smärtsam saknad och ett tomrum som aldrig går att fylla.

En delad halvliter och ett meningslöst hot

Vårt fågelbad är torrlagt. Då och då häller vi ner en skvätt vatten av omsorg. Även småfåglar känner törst. Gårdagens regnväder gick i det närmaste förbi oss. Ett par skurar som endast orsakade växthuskänsla istället för en välbehövlig rotblöta.
Jag passade på att baka bullar. Insikten över mitt ologiska tänkande smög sig på i takt med att bullarna gräddades. När sista plåten togs ur ugnen trodde jag för ett ögonblick att jag helt tappat förståndet. Var helt enkelt inte snäll mot mig själv, dock hör kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft sommaren till.

Ännu råder totalt eldningsförbud i Östergötland. Grillälskarna finner sig i förbudet, dricker sin öl framför ugnsluckan medan köttbiten bereder sig under den röda grillspiralen. En nödlösning i väntan på att förbudet hävs. Vi andra som inte är hängivna grillare kan ännu ett tag njuta av svaga brisar vilka inte innehåller doften av bränt kött.

Själv är jag ingen glassälskare av stora mått mätt. Dock har jag denna sommar ätit mer glass än jag gjort under hela min pågående livstid.
Mina glassminnen som barn är beströdda med ångest istället för färgglatt strössel och chokladsås.
I mitt föräldrahem hade vi sällan glass. Mycket beroende på att hushållets enda barn inte var förtjust i GB:s förädlade mejeriprodukt. Mina kamraters ömma mödrar köpte däremot halvliterspaket med glass som förvarades i kylskåpens isiga små fack ämnade för frysvaror. Dessa halvliterspaket delades med vass kniv på mitten och vi blev tilldelade var sin halva samt tillhörande äggsked. För mig utvecklades dessa tillfällen till en långdragen pina allt medan glassen smälte och sipprade ur pappersförpackningen. Ty hur kunde jag neka ta emot det som alla ungar borde älska? Antagligen hade mitt avsägande av glass mottagits med förvåning och bestörtning. Det var i alla fall det jag i min barnsliga naivitet trodde.

Eller som den gången då jag fick följa med en kamrat till deras sommarstuga. Kamratens snälla pappa överraskade oss med var sin Top Hat för en kostnad av 1 kr/st. Meningen var att vi i bilens baksäte skulle svalka oss med glass allt medan pappan fryntligt rattade bilen på krokiga vägar. Först av allt bet jag av av den ännu frasiga strutens nederst spets. Därefter tog åksjukan vid. Jag svalde tappert spyorna medan glassen rann i strida strömmar. Nedför mina barnahänder, vidare längst underarmarna och landade därefter i bilens säte.
Min kamrat upptäckte till sist min belägenhet och påkallade pappans hjälp. Med skammens röda rosor blossande på mina kinder stod jag vid dikesrenen och kräktes. Strutglassen, ja den kastade pappan så långt han kunde in i det intilliggande skogspartiet. Med ett löfte att aldrig mer köpa glass för 1 krona till dotterns kamrat. Ett löfte jag inte förknippade med något hot, jag kände enkom en stor tacksamhet mot pappan.

Rimmarstuga och en skitnödig fundering

Alla gör det men få talar om det. Om det inte är sjukdomsrelaterat, då är det relevant att ta upp till diskussion. Svenska folket älskar att dela med sig om diverse sjukdomar som vi drabbats av.
Det jag nu åsyftar är ämnet som rimmar på majs.

När jag började högstadiet hörde det till kutym och vanligt folkvett att flickorna följdes åt vid toalettbesöken. Så många som möjligt i den inre populära kretsen klämde in sig i toabåset för att lätta på blåsan. Eftersom jag inte tillhörde den nämna kretsen fick jag nöja mig med att kissa i min tragiska ensamhet medan det populära gänget ytterligare stärkte gemenskapen genom ett unisont kissande.
Men, då det där besöket som rimmar på majs skulle utföras skedde det i total enskildhet. Om det ens skedde överhuvudtaget under skoltid. Ytterst tveksamt. Studier visar att skolbarn oavsett ålder lider av förstoppning.
Risken är överhängande att diverse ljud tränger genom väggar och dörrar som förhoppningsvis är ljudisolerade. Undantagsvis offentliga toalettväggar/dörrar som endast består av tunna skivor som inte når ner till golv och upp till tak. Naturliga behov som tränger på och vilka utspelar sig i offentliga toaletter är därmed ej att rekommendera för den som vill vara ifred med sina göromål som rimmar på majs.
Om inte ljuden vore nog, oftast luktar det också. En otvivelaktig odör som skvallrar om vad toalettbesöket handlat om.

I vårt bostadsområde är varje fastighetsägare lyckliga ägare till sin egna skitbrunn. Där samlas allt vi släpper från oss. Det rent kroppsliga men även disk, tvätt-och duschvatten för vidare transport ut i det stora gemensamma systemet. Denna brunn måste med jämna mellanrum spolas rent från fett och diverse andra beläggningar. En enkel procedur där inget äckel behöver vidröras med händerna. Det räcker enkom med en trädgårdsslang som har ett skapligt vattentryck.
Min vana trogen utförde jag under gårdagsmorgonen mina toalettbestyr där även det som rimmar på majs ingår.
När allt var överstökat gick jag ut i trädgården. Där står maken i full färd med att rengöra skitbrunnen.
"Hur länge har du sysslat med det där"? blev min första spontana aningen ängsliga fråga.
"Inte så länge", löd svaret.
"Men HUR länge"? ville jag veta.
Maken skrattade brett.
"Så länge att jag såg vad som kom när du spolade toaletten"!

Det är vid sådana tillfällen jag är ytterst tacksam över att vi varit gifta i 40 år. Tänk om något sådant hänt på vår första dejt! Jag skulle ha skämts ögonen ur mig över mitt helt naturliga utsläpp.

Currykocken och en metallisk kjol

"Jag tänker f*n inte köpa svensk fläskfilé för 179 kronor kilot", sa kvinnan i vår matvaruaffär. Hon hade lärt sig bruka ett mycket kraftfullt vokabulär som hon ideligen nyttjade sig av.
"Men, vi måste stödja de svenska bönderna nu när det är så torrt och bedrövligt", sa hennes vad jag antog äkta hälft.
"Det har inte jag med att göra, skiter väl i bönderna och deras torka. Förresten skulle inte du drick gin och tonic ikväll? Gå iväg till frysdisken och köp sånadäringa färdigfrysta isbitar".
Inte för att jag själv var i behov av svensk fläskfilé men för den goda sakens skull köpte jag ändå en. Gick så nära kvinnan att jag nästan strök den mot hennes ärmlösa arm.

Det är olidligt hett. I England önskar befolkningen att allt ska vara som vanligt. Sommar fyra dagar om året. Allt annat är överflödigt, menar engelsmännen som haft sommar med kaotisk hetta i fyra veckor.
Dottern och jag har under två dagar bott på den engelska landsbygden. Lika spraktorr som den svenska. En kall öl på The Sex Bells satt fint i värmen. Currymannen som drev byns enda och mycket lilla mataffär annonserade om Currynight every night. Med egen kock, HURRAY! Vi gjorde ett försök att beställa var sin måltid men currymannen ställde sig frågande. Ville vi äta i hans butik kunde vi få fryst currymat, gå hem och mikra för att sedan återvända för intagandet av födan. Eftersom det verkade vara en krånglig procedur åkte vi istället till närmaste stad för att dinera. Ditkörda i hyrbil av två Värmlänningar från Karlstad. Vars dotter jobbar på stadsbiblioteket i Norrköping. Vi förundrades över sammanträffandet.

The Six Bells är kommissarie Barnabys favorittillhåll när han inte är i tjänst med att lösa mordfall. Han var antagligen upptagen de kvällar vi besökte puben. Däremot var gubbdagis ute på egen hand och utförde sportsliga laglekar. Ivrigt påhejade av lagkamrater, dottern och mig samt tre berusade manliga ortsbor som ville bjuda kvällens enda kvinnliga färgring på drinkar. Vi kontrade med att bjuda på snus men efter en hastig sniff i snusdosorna tackade de artigt nej. Likaså gjorde vi till drinkar, gick hem för att sova inför nästkommande dags begivenheter. Oxford. Den universitetsstinna staden besöker vi gärna igen.

London nästa. På vår eftermiddagsvandring gick vi vilse. I 1 1/2 timma irrade vi på Londons gator med en död telefon, ingen karta och där hotellets namn samt adress fallit i glömska. Vi tänkte strategiskt. Gick till Covent Garden Metro beläget 700 meter från vårt hotell, där dottern trampat i ett tuggummi. Som föranledde att ett papper fastnade under skon. På ett trottoargaller, nära en husfasad hade dottern försökt skrapa bort tuggummit. Hittade vi bara gallret skulle vi även hitta hotellet. Londons trottoarer är försedda med många galler, inget av det dottern provskrapade med skon på uppnådde förväntningarna. Inte heller hittade vi pappret jag ryckt loss från skosulan, det hade annars varit ett bra riktmärke. Av en ren händelse upptäckte vi så småningom vårt hotell. Varma, trötta och lite omskakade av upplevelsen stöp vi utmattade i säng ty då hade dagen börjat övergå till natt.

Hemfärden kantades av dramatik då det uppdagades vid incheckningen på Stansted flygplats att jag skrivit ut två utresebiljetter i dotterns namn från Stockholm Skavsta till London Stansted. Däremot ingen åt andra hållet, det vill säga hemåt. Tack vare den moderna tekniken löstes problemet efter dryga en halvtimma. På utresan till London blev jag helkroppsvisiterad och de engelska myndigheterna i kroppsvisitation hängde på. Min egen teori var kjolens metallknappar och för att tidmässigt underlätta undersökningen började jag dra av mig kjolen. Då uppstod protester av de pryda engelsmännen som när allt var överstökat förstod att en dam av min kaliber inte gömmer något otillåtet närmast kroppen.

Nu är vi hemma och den engelska hettan är utbytt mot den svenska. Maken har saknat mig. Även om han varit fullt sysselsatt med att ta hand om dotterns ledarhund och barnbarnets ödla så anser han att vårt hem ter sig tomt och innehållslöst utan frugan.