Gemensamhetsprojekt och en bestående kärleksgåva

Ibland räcker varken ord eller handling till när förvirringen är total. Då är det skönt när någon annan tar över. Någon med kunskap, mjuka snälla händer och beslutsamhet.
Orosmolnen skingras och allt blir som vanligt. Nästan.
En sista ansträngning och ängsgräset vissnar, släpper taget och faller till marken för omvandling. Likt ängsgräset följer vi rytmen och inget blir riktigt sig likt.
Men ännu finns tid för glädje och skratt. Ännu en liten tid får vi vara tillsammans innan vi som en nattfjäril söker oss till ljuset.

"Mamma", sa vår dotter en dag. "Ska vi göra ett projekt ihop"?
Hjärtat tog ett glädjeskutt. Självklart vill jag det. Som mamma kände jag stolthet i att bli tillfrågad. Jag menar, det finns ju andra att fråga. Men nu ville hon ha mamma med i sitt projekt. Våra kunskaper sammanfogas under ledning av dottern som är projektledare under hela processen.  Något som så småningom leder fram till ett bra slutresultat.

Min mamma och jag är också uppe i ett gemensamt projekt. Ett projekt som pågått under lång tid. Ett projekt som ingen av oss vill delta i. Här finns inget val, vi har ingen bestämmanderätt. Det finns heller inga bestämmelser över hur vi ska agera. Inga regler, delegater eller strukturer att följa.
Till skillnad från dotterns och mitt gemensamhetsprojekt. Vi måste följa vissa mönster om det ska bli något bra av det självvalda projektet.

Det skulle aldrig falla mig in att hoppa av min mammas och mitt projekt. Jag känner dock ingen skyldighet att delta, bara en självklarhet. Men insikten i våra ombytta roller känns, inte besvärande men overklig. Bräckligheten som framträder allt mer och hennes fasta övertygelse om att det är jag som på ett eller annat sätt klarar de situationer som uppstår. Här är det jag som är projektledaren.
Mamma och jag har kommit varandra oerhört nära genom detta sista gemensamma projekt. Hade pappa funnits vid hennes sida eller om jag hade haft syskon skulle troligtvis var och en av oss ha sin bestämda plats i projektet.
När vårt projekt genomförts kommer det att bli tomt. Mycket tomt. Dock kommer jag alltid att känna en oerhörd tacksamhet över det vi skapat tillsammans. Gemenskapen mellan mor och dotter, förtroligheten och de där viktiga samtalen vi borde haft för mycket länge sedan. Ord som blivit sagda innan vi för alltid skiljs åt. Det känns tryggt och mycket fint. En kärleksgåva vi förärat varandra, min mamma och jag.

Ett anstötligt fikon och ilskna fotoblixtar

Vilken överraskning! Vårt lilla fikonträd som jag i våras planterade i kruka börjar bära frukt. Vilket jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig. Varför då köpa ett fikonträd om det inte finns hopp om frukt? För de vackra bladens skull, svarar jag då.

Fick du fikon Zackarias? Ett uttryck som lär ha myntats då den kortväxte Zackarias klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att på så sätt få en bättre skymt av Jesus. Mästaren ombad Zackarias att klättra ner och om det nu är sant lär någon spefullt frågat Zackarias om han fick fikon.
Hur som helst utvecklades det hela till mycket oanständigt uttryck som gärna och illvilligt användes på 1800-talet. Varför det nu skulle vara direkt anstötligt är idag svårt att förstå. Nu slungar vi värre påståenden än detta mot varandra för att såra och verbalt trycka ner motståndare.
Anledningen tros vara att den som under 1800-talet använde sig av uttrycket samtidigt gjorde en obscent gest genom att sätta tummen mellan pekfingret och långfingret. Vilket anspelade på en viss kvinnlig kroppsdel. Därav det oanständiga i att "göra ett fikon".

Med anledning av mitt byte från ett utgående körkort till ett nytt var jag för en tid sedan nödd och tvungen att låta fotografera mig hos en yrkeskunnig fotograf. Jag hade sett en fotostudio som annonserade om "drop-in" så jag styrde stegen mot studion. En fotograf som haft bättre dagar i sitt liv tog emot och genast uppstod en häftig dispyt. Möjligtvis bidrog den tropiska hettan till hans humörsvängningar men till saken hör ingen för den skull behöver uppträda ohövligt.
Orsaken till den hätska ordväxlingen var mina nya glasögon. Fotografen ville ta av mig dom under fotograferingen men jag höll krampaktigt fast i skalmarna bakom öronen. Jag skulle fotograferas och på fotot ha mina nya glasögon.
Tidigare hade jag  med stort intresse läst igenom Transportstyrelsens instruktioner gällande körkortsfotografering. Där stod inget att läsa om glasögonförbud. Jag kollade mitt gamla körkort för att förvissa mig om att jag under tio års tid kört bil med ett glasögonprytt körkort. Dessutom finns en liten notering längst ner på baksidan körkortet: 01.06. Vilket betyder att jag ovillkorligen måste ha glasögon vid framförandet av motordrivna fordon. Därmed vidhöll jag rätten att behålla glasögonen på.
Enligt fotografen skulle jag av Transportstyrelsen bli nekad ett nytt körkort på grund av dessa glasögon. Om de händelsevis såg mellan fingrarna och släppte igenom min bild skulle jag framledes bli tvungen att låta tillverka ett nytt körkort om jag byter glasögonbågar. Jag skrattade hånfullt och brutalt.

Fotografen fotade mig surmulet, avsade sig allt ansvar med betoning på att han inte tänkte betala tillbaka några pengar eller ta emot klagomål framförda av mig som kund om det inte blev något nytt körkort.
Idag ska jag in till Norrköping. Tänker gå in till fotografen och visa upp mitt nytillverkade körkort. Tacka för senast och  bjuda honom på ett fikon, plockat direkt från vårt lilla fikonträd. Utan att för den delen göra någon obscent gest. Denna gång var det inte jag som fick fikon utan den trumpne fotografen som behöver muntras upp en smula.

Uppslukade ord och en längtan efter återförening

Saknad är som att återvända till ett tomt rum där någon älskad inte längre befinner sig. Idag saknar jag min pappa. Han som just idag såg dagens ljus för 94 år sedan. En ros från vår trädgård, en liten stund på bänken i minneslunden på Skogskyrkogården. Jag är inte mycket för att prata med någon där orden uppslukas av rymden. Ändå gratulerade jag pappa på födelsedagen. Pratade om livet och saknaden efter honom. Kikade lite över axeln i förvissning om att ingen stod och lyssnade.

Jag kan inte längre frammana pappas röst. Inte heller rösten från andra som stått mig nära men som inte längre finns i min närhet. Kanske ett skydd för att minska saknaden? Minnet finns däremot i min hjärna och är för mig inte sammankopplat med att känna saknad eller längtan. Minnen hjälper mig att glädjas över det som varit och ett avstamp till allt det jag vill hinna med medan jag orkar. Som till exempel återuppleva platser som haft stor betydelse i mitt liv. Platser fyllda med minnen av en svunnen tid. Förvisso kan dessa platser skapa ett nostalgiskt vemod med en saknad över åren som springer iväg. Men mest skänker dessa platser mig glädje och tacksamhet över det som varit och det som är nu.

Mamma orkade inte följa med till minneslunden. Värmen och hennes sjukdom tär på krafterna. Jag berättade det för min pappa. Hälsade och sa att hon tänker på honom. Varje dag och varje sekund. Mamma känner en innerlig, tyst och personlig saknad efter honom. Längtar efter en återförening.
Dock bör hon ej sakna och längta törstig. Under morgontimmarna blandade jag hemmagjord vätskeersättning till mamma Spetsade med en aning svartvinbärssaft för den goda smakens skull. Misstänker att hon dricker alldeles för lite i hettan. Det gäller att pyssla om de som står mig nära medan tid är. Vet inte hur länge jag har den förmånen. När som helst kan det självklara bytas ut mot en smärtsam saknad och ett tomrum som aldrig går att fylla.

En delad halvliter och ett meningslöst hot

Vårt fågelbad är torrlagt. Då och då häller vi ner en skvätt vatten av omsorg. Även småfåglar känner törst. Gårdagens regnväder gick i det närmaste förbi oss. Ett par skurar som endast orsakade växthuskänsla istället för en välbehövlig rotblöta.
Jag passade på att baka bullar. Insikten över mitt ologiska tänkande smög sig på i takt med att bullarna gräddades. När sista plåten togs ur ugnen trodde jag för ett ögonblick att jag helt tappat förståndet. Var helt enkelt inte snäll mot mig själv, dock hör kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft sommaren till.

Ännu råder totalt eldningsförbud i Östergötland. Grillälskarna finner sig i förbudet, dricker sin öl framför ugnsluckan medan köttbiten bereder sig under den röda grillspiralen. En nödlösning i väntan på att förbudet hävs. Vi andra som inte är hängivna grillare kan ännu ett tag njuta av svaga brisar vilka inte innehåller doften av bränt kött.

Själv är jag ingen glassälskare av stora mått mätt. Dock har jag denna sommar ätit mer glass än jag gjort under hela min pågående livstid.
Mina glassminnen som barn är beströdda med ångest istället för färgglatt strössel och chokladsås.
I mitt föräldrahem hade vi sällan glass. Mycket beroende på att hushållets enda barn inte var förtjust i GB:s förädlade mejeriprodukt. Mina kamraters ömma mödrar köpte däremot halvliterspaket med glass som förvarades i kylskåpens isiga små fack ämnade för frysvaror. Dessa halvliterspaket delades med vass kniv på mitten och vi blev tilldelade var sin halva samt tillhörande äggsked. För mig utvecklades dessa tillfällen till en långdragen pina allt medan glassen smälte och sipprade ur pappersförpackningen. Ty hur kunde jag neka ta emot det som alla ungar borde älska? Antagligen hade mitt avsägande av glass mottagits med förvåning och bestörtning. Det var i alla fall det jag i min barnsliga naivitet trodde.

Eller som den gången då jag fick följa med en kamrat till deras sommarstuga. Kamratens snälla pappa överraskade oss med var sin Top Hat för en kostnad av 1 kr/st. Meningen var att vi i bilens baksäte skulle svalka oss med glass allt medan pappan fryntligt rattade bilen på krokiga vägar. Först av allt bet jag av av den ännu frasiga strutens nederst spets. Därefter tog åksjukan vid. Jag svalde tappert spyorna medan glassen rann i strida strömmar. Nedför mina barnahänder, vidare längst underarmarna och landade därefter i bilens säte.
Min kamrat upptäckte till sist min belägenhet och påkallade pappans hjälp. Med skammens röda rosor blossande på mina kinder stod jag vid dikesrenen och kräktes. Strutglassen, ja den kastade pappan så långt han kunde in i det intilliggande skogspartiet. Med ett löfte att aldrig mer köpa glass för 1 krona till dotterns kamrat. Ett löfte jag inte förknippade med något hot, jag kände enkom en stor tacksamhet mot pappan.

Rimmarstuga och en skitnödig fundering

Alla gör det men få talar om det. Om det inte är sjukdomsrelaterat, då är det relevant att ta upp till diskussion. Svenska folket älskar att dela med sig om diverse sjukdomar som vi drabbats av.
Det jag nu åsyftar är ämnet som rimmar på majs.

När jag började högstadiet hörde det till kutym och vanligt folkvett att flickorna följdes åt vid toalettbesöken. Så många som möjligt i den inre populära kretsen klämde in sig i toabåset för att lätta på blåsan. Eftersom jag inte tillhörde den nämna kretsen fick jag nöja mig med att kissa i min tragiska ensamhet medan det populära gänget ytterligare stärkte gemenskapen genom ett unisont kissande.
Men, då det där besöket som rimmar på majs skulle utföras skedde det i total enskildhet. Om det ens skedde överhuvudtaget under skoltid. Ytterst tveksamt. Studier visar att skolbarn oavsett ålder lider av förstoppning.
Risken är överhängande att diverse ljud tränger genom väggar och dörrar som förhoppningsvis är ljudisolerade. Undantagsvis offentliga toalettväggar/dörrar som endast består av tunna skivor som inte når ner till golv och upp till tak. Naturliga behov som tränger på och vilka utspelar sig i offentliga toaletter är därmed ej att rekommendera för den som vill vara ifred med sina göromål som rimmar på majs.
Om inte ljuden vore nog, oftast luktar det också. En otvivelaktig odör som skvallrar om vad toalettbesöket handlat om.

I vårt bostadsområde är varje fastighetsägare lyckliga ägare till sin egna skitbrunn. Där samlas allt vi släpper från oss. Det rent kroppsliga men även disk, tvätt-och duschvatten för vidare transport ut i det stora gemensamma systemet. Denna brunn måste med jämna mellanrum spolas rent från fett och diverse andra beläggningar. En enkel procedur där inget äckel behöver vidröras med händerna. Det räcker enkom med en trädgårdsslang som har ett skapligt vattentryck.
Min vana trogen utförde jag under gårdagsmorgonen mina toalettbestyr där även det som rimmar på majs ingår.
När allt var överstökat gick jag ut i trädgården. Där står maken i full färd med att rengöra skitbrunnen.
"Hur länge har du sysslat med det där"? blev min första spontana aningen ängsliga fråga.
"Inte så länge", löd svaret.
"Men HUR länge"? ville jag veta.
Maken skrattade brett.
"Så länge att jag såg vad som kom när du spolade toaletten"!

Det är vid sådana tillfällen jag är ytterst tacksam över att vi varit gifta i 40 år. Tänk om något sådant hänt på vår första dejt! Jag skulle ha skämts ögonen ur mig över mitt helt naturliga utsläpp.