Höstvärmare och inträdesprov

Plötsligt blev det höst. Med en temperaturskillnad på 15 grader känns det kyligt. Byxor och tröjor som legat i garderoben plockas fram. När dagen övergår till kväll tänder vi ljus och dricker varm choklad. Kurar ihop oss och säger till varandra, om fyra månader är det jul.

Lagom till höstens inträde blev tröjorna jag stickat till småtvillingarna och deras storasyster klara. De har själva valt ut sina tröjors färger. Idag blir det leverans av den färdiga produkten. Hoppas dessa plagg ska värma skönt när stormarna drar in över landet.

Veckan som kommer är sommarlovets sista vecka. Sedan drar skolorna igång och för vissa är det första årets skolstart. Stortvillingarna lämnar förskoleklass och börjar ettan. Medan småtvillingarnas storasyster börjar en klass över sina kusiner. Småtvillingarna slutar på "dagis" och ersätter stortvillingarnas plats i förskoleklass.

Jag minns min allra första dag i skolan. När vi barn som klarat inträdesprovet genom att genomgått en undersökning för att utröna om vi var skolmogna eller ej var det dags.
Natten innan förblev sömnlös. Det pirrade i magen av spänd förväntan. Ryggsäcken var packad med en rulle papper som skulle klippas till och anpassas till skolbänkens mått. Resten av rullen var ämnad för inslagning av nya skolböcker.
Vi hängde upp våra ytterkläder på anvisade krokar,. I väntan på fröken satte vi oss tillrätta på den långa bänken som var placerad under rader av kläder. En av mina klasskamraters kappa doftade örter och te. En doft jag inte tidigare var bekant med, jag förstod genast att hon var en betydelsefull person. För vem doftar örter och te om personen inte var speciell? En bedömning som senare skulle visa vara korrekt. Flickan var klassens populäraste och det var en ynnest om hon lade någon som helst notis av de kamrater hon inte utvalt som följeslagare.
När ingen såg brukade jag lukta på hennes kappa som hängde snyggt och prydligt på korridorens krok.

Många år av studier väntar våra barnbarn. Den ena examen avlöser den andra. Val av inriktningar ska väljas. Några val kanske visar sig efter en tid vara fel väg att gå medan andra blir en fullträff. När min tid på grundskolan var överstökad var jag utled på allt och alla. Fick omgående ett jobb som innebar att löda ihop små trådar som skulle sitta i innanmätet av telefoner. Ett tröstlöst arbete som enbart livades upp då jag varje månad gick in till chefen och hämtade lönen. Jag fladdrade vidare, från jobb till jobb. Det var bara att välja och vraka. Ingen ifrågasatte min utbildning eller kompetens. Det är en överdrift om jag påstår att jag blev förmögen. Men jag klarade mig på de pengar jag tjänade ihop på att skura offentliga toaletter, torka gamla och svaga i rumpan, plocka bort stygn från åderbråcksopererade ben, assisterande ambulansbiträde samt supportsvarvare.

Till sist landade jag och blev bonde. Upplärd i yrket av bonden som friade till mig. Han ifrågasatte inte heller min kompetens, han bara visste att jag ville och kunde.

Ett känslosamt möte och två stinkande tunnor

Denna vecka har i stort sett gått åt till festligheter. Inledningsvis en resa och avslutningsvis en kräftskiva. Höjdpunkten blev dock släktträffen där första mötets tårar övergick i skratt. Ty det är lätt att börja grina när släkt som inte setts på många år strålar samman. Vi översköljs av känslosamma minnen och saknaden av de som inte längre finns med bland oss blir påtaglig.

Vid varje familjesammankomst då kusinskaran är samlade har jag ambitioner om det där riktigt lyckade gruppfotot. Där de små barnen ler mot kameran, rosenkindade och exemplariskt uppställda.
Deras föräldrar suckar uppgivet, ställer frågor om varför jag träget hänger mig åt barnfotografering i grupp. Allt medan jag arrangerar, uppmanar och ger allt jag har. Istället för stela poser är barnen helt naturliga i sina roller och med det borde jag vara nöjd. Ögonblicksbilder lär vara de allra bästa bilderna.

Slutligen, innan vår släkt skildes åt skulle det bli en gruppbild med både stora och små. Samt ledarhunden Sigge. Varpå grannen tillkallades för att med min kamera agera fotograf  och de kringspringande barnen fångades in. När vi räknade samman oss fattades ett barn. Hon vågade vägra vara med på bild. Vi lockade och pockade, grannes fru ryckte in och gjorde sitt bästa med sin pedagogiska övertalningsförmåga som anstår den förskolepedagog hon är. Men flickebarnet var istadig där hon kurade ihop sig mellan våra sommarstinkade soptunnor. Hon, liksom de övriga i småkusinskaran hade fått nog av arrangerad fotografering. Men till skillnad från de andra barnen lyckades hon smita undan kameralinsen.

Med vemod tog vi farväl av släkten bosatta i Frankrike och Mauritius med ett löfte om en relativt snar återföreningen. Om det blir här eller där återstår att se.

Svinröv och en luggsliten ikon

Ett regnigt men framför allt kallt Göteborg mötte oss och sonens familj under måndagens förmiddag. Efter den långdragna värmeböljan frös vi ända in i märgen då vi steg in i kylan med en utomhustermometer som visade + 19 grader.
Efter att ha begapat stadens landmärke Poseidon på Götaplatsen begav vi oss ut på jakt efter en Svinröv. Eller Dragon Mouth som den kallas på engelska. Bara för att få känna stanken.
Efter att ha letat och nosat runt på Trädgårdsföreningen uppgavs det vid förfrågningar att Svinröven befinner sig på Göteborgs Botan.
Själv har jag haft äran att stifta bekantskap med den illaluktande Drakkallan i ett växthus På Kew Gardens i London. Så för min del var det ingen direkt nödvändighet med en återförening även om jag inte missgynnade det övriga i sällskapet odören.

Under gårdagen visade dock Göteborg upp sin bästa sida. Strålande sol och behaglig temperatur. Därmed kunde vi fröjdas på Liseberg utan att för den skull förfrysa oss.
Jag är ingen hängiven karusellåkare. Känner mest yrsel och panikartad skräck. Men i en treårings sällskap är det betydligt lugnare åkturer som gäller än att hänga upp-och ner i framrusande attraktioner. Nalla från barnens sockervadd är också det en farmors privilegium. 

Höjdpunkten på nöjestrippen var nog ändå mötet med legenden Iggy Pop. I alla fall då det gällde stortvillingarnas och deras lillebrors föräldrar.
Under en rundvandring i hotellets korridorer klev en hotellanställd fram och frågade mig myndigt vart vi var på väg. Han såg sträng ut varpå jag svarade att jag egentligen inte visste vad vi gjorde i just den korridoren.
Då öppnades en dörr och en sliten man med lika slitet axellångt hår kikade ut. Sonen och sonsambon tvärstannade. Tittade på mig och mimade, "Är det han"? Jag nickade och kände mig betydelsefull. Ty det var jag som först av alla gjorde den stora upptäckten. Inte ens en Svinröv skulle ha satt djupare intryck än ett flyktigt möte med Iggy Pop i en öde hotellkorridor. Att få andas samma luft och sova under samma tak som den 71-årige popikonen tillika rockens mest inflytelserika artist måste helt enkelt vara höjden av upplevelse. Trots ett ganska luggslitet yttre.

Nu är vi hemma för att under dagen ta emot Afrikas värme. Summerar resan och kan konstatera - Göteborg äger!

Skuffelse och en repa i lacken

Det är lätt vid en desillusion att tycka synd om sig själv. Älta besvikelsen till dess att den känns som en överarbetad vetebrödsdeg. Men hårda bullar är inger vidare, så istället för att låta ältandet förvandlas till bitterhet är det bättre att resa sig och gå vidare. Låta den skummande vågen dra sig tillbaka för att skapa stiltje i själen.
Men när besvikelsen blir ständigt återkommande skapar det misstro, inte minst hos ett barn.
Lova aldrig en handling du inte kan hålla!
Vi är i full färd med att utarbeta en ny plan istället för den som tidigare sprack. En hastigt påkommen backup-plan. Vi gör det inte enkom för vår egen skull utan även för våra barnbarn. Som blev på grund av vuxenovilja snuvade på ett äventyr. Nu väntar således ett utbytesäventyr som verkar ha hamnat i god jord. Ett äventyr som kräver en stadig matsäck om vi ska orka fullfölja planen.

Jag följer en ganska rolig webbsajt där resenärer uttrycker sina besvikelser som uppstår i samband med semesterresor. Det kan vara allt från att servitören hade synliga näshår till att någon glömt både plånbok och glasögon då de checkat ut från sitt hotellrum. Eller att medresenären var så kraftig att dennes lår inkräktade på den andres flygplansstol och att solsemestern blev förstörd på grund av allt för många turister. Besvikelser som i sin tur genererar i krav på återbetalning av resan.

Ofta ligger något till grund då besvikelser övergår i något annat. Då kallas det ilska och frustration. Kanske en dålig dag på jobbet eller en konfliktfyllt relation. Sviktande hälsotillstånd eller ekonomiska svårigheter.
För många år sedan medan barnen ännu bodde hemma var hela vår familj ute på en bilresa. Maken och jag skulle springa in i en affär för diverse inköp, troligtvis godis eller något annat onyttigt. Som sig bör vid längre bilresor. Barnen satt kvar i bilen och när vi kom tillbaka stod en mycket uppretad man bredvid sin bil som var parkerad bredvid vår.  Ilsket visade han upp en mycket liten repa på sin bildörr. Anklagade våra barn för att ha orsakat denna skada i lacken genom att ha slagit vår bildörr mot hans bil. Barnen satt tysta och förskrämda i vår bil med bilbältena ordentligt fastspända. Ingen hade öppnat vår bildörr försäkrade de. Mannen stod dock på sig och hotade med hårda åtgärder om inget gjordes.
Maken, som är en lugn och sansad man, plockade upp plånboken, tog fram några sedlar och uppmanande därefter mannen att åka till färgaffären för att införskaffa sig en burk målarfärg i passande kulör. Eller stoppa upp pengarna på ett mörkt ställe efter att först ha dragit ner byxorna.
Jag stod hänförd bredvid maken, full av beundran över hans modiga tilltag. Mannens ilska övergick till något som verkade vara en besvikelse. Han hade antagligen förväntat sig att få sin bil omlackerad och uppfräschad. Vilket hade varit dumt eftersom det finns risk för en värdeminskning på omlackerade bilar vid försäljning. Då hade mannen stått inför ytterligare besvikelse den dag han ämnade sälja sitt fordon.

Förberedelserna inför vårt äventyr fortgår. Allt ska vara klart i minsta detalj. Ingen ska behöva känna sig besviken när vi återvänder hem.

Gemensamhetsprojekt och en bestående kärleksgåva

Ibland räcker varken ord eller handling till när förvirringen är total. Då är det skönt när någon annan tar över. Någon med kunskap, mjuka snälla händer och beslutsamhet.
Orosmolnen skingras och allt blir som vanligt. Nästan.
En sista ansträngning och ängsgräset vissnar, släpper taget och faller till marken för omvandling. Likt ängsgräset följer vi rytmen och inget blir riktigt sig likt.
Men ännu finns tid för glädje och skratt. Ännu en liten tid får vi vara tillsammans innan vi som en nattfjäril söker oss till ljuset.

"Mamma", sa vår dotter en dag. "Ska vi göra ett projekt ihop"?
Hjärtat tog ett glädjeskutt. Självklart vill jag det. Som mamma kände jag stolthet i att bli tillfrågad. Jag menar, det finns ju andra att fråga. Men nu ville hon ha mamma med i sitt projekt. Våra kunskaper sammanfogas under ledning av dottern som är projektledare under hela processen.  Något som så småningom leder fram till ett bra slutresultat.

Min mamma och jag är också uppe i ett gemensamt projekt. Ett projekt som pågått under lång tid. Ett projekt som ingen av oss vill delta i. Här finns inget val, vi har ingen bestämmanderätt. Det finns heller inga bestämmelser över hur vi ska agera. Inga regler, delegater eller strukturer att följa.
Till skillnad från dotterns och mitt gemensamhetsprojekt. Vi måste följa vissa mönster om det ska bli något bra av det självvalda projektet.

Det skulle aldrig falla mig in att hoppa av min mammas och mitt projekt. Jag känner dock ingen skyldighet att delta, bara en självklarhet. Men insikten i våra ombytta roller känns, inte besvärande men overklig. Bräckligheten som framträder allt mer och hennes fasta övertygelse om att det är jag som på ett eller annat sätt klarar de situationer som uppstår. Här är det jag som är projektledaren.
Mamma och jag har kommit varandra oerhört nära genom detta sista gemensamma projekt. Hade pappa funnits vid hennes sida eller om jag hade haft syskon skulle troligtvis var och en av oss ha sin bestämda plats i projektet.
När vårt projekt genomförts kommer det att bli tomt. Mycket tomt. Dock kommer jag alltid att känna en oerhörd tacksamhet över det vi skapat tillsammans. Gemenskapen mellan mor och dotter, förtroligheten och de där viktiga samtalen vi borde haft för mycket länge sedan. Ord som blivit sagda innan vi för alltid skiljs åt. Det känns tryggt och mycket fint. En kärleksgåva vi förärat varandra, min mamma och jag.