Bristande sympati och sommarfiske

Om exakt fyra månader är jag i full färd med att stoppa korv, pressa sylta, griljera skinka, steka rosmarindoftande revbensspjäll och koka in grisfötter. Samt tillreda en läcker mandelmousse med lingon. En ren och skär överdrift. Numera köper jag färdigkokt skinka som enbart kräver griljeringen, allt det andra hör till det förgångna.
Nu ska vi äta sunt för att hålla vikten, slippa hälsoproblem och på så sätt undvika andras granska blickar som säger oss att vi är osunda och anskrämliga.

Men studier har visat förbluffande resultat. En näve lingon om dagen och vi slipper bli tjocka. Trots feta födointag. Det funkar i alla fall på möss. Kan hända även på människor. Kanske det är därför min make är så smal och smärt. Han anser att lingon passar bra ihop med det mesta. Eller "gifter sig fint" som de kulinariska allvetarna uttrycker sig. När jag häller ketchup över min spagetti slevar maken lingonsylt över anrättningen. Av någon obegriplig anledning blir jag alltid lika irriterad när lingonburken plockas fram ur kylskåpet. Var och en måste få göra som den själv vill, men lingon på spagetti väcker inga sympatier hos mig.

Det är tyst ute i naturen. I takt med att lingonen mognar och lyser röda på sina tuvor gör sig flyttfåglarna beredda på avfärd. Det kniper till i hjärteroten. Jag vill inte att sommaren ska vara slut. Som alltid har de här månaderna förflutit i allt för snabb takt. Snart får vi ställa om klockorna till vintertid. Då blir mörkret ännu mörkare. Vi EU-medborgare kan rösta för en fortsatt sommartid. Vår regering ställer sig positiv till förslaget men jag misstänker ett vagt intresse som i grund och botten handlar om röstfiske.

Valet är nära. Det känns skrämmande. Jag läser om Åkessons dröm om ett konservativt block där han tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna ska styra vårt land. Något som statsvetare anser som orealistiskt men inte teoretiskt omöjligt. Hur nu det ska tolkas.
På nätet finns olika valkompasser. Jag har gjort flertalet av dem som visar förvirrande resultat. Därför kommer jag att ta det egna beslutat och rösta på det parti som alltid fått min valsedel. Det känns tryggast så. Då har i alla fall jag gjort det jag kan för hindrandet av ett parti som kan orsaka svår skada på demokratin.

Oönskade varelser och kombattanternas ordkrig

Veckan lider mot sitt slut. Det har varit händelserika dagar som till största delen handlat om djur.
Ömsint behandling av sällskapsdjur samt skadedjursutrotning av oönskade varelser.
Vid gårdagskvällens sänggående konstaterade maken och jag att vi får vara med om de mest märkliga uppdrag. Ständigt händer något nytt som vi blir involverade i. Och så detta med djur. Funderar på att öppna smådjursklinik. Känns som om jag numera innehar den kompetens.

För att driva smådjursklinik krävs dock ett visst djurintresse samt förmågan att tycka om djur. Jag har varken det ena eller det andra. Tycker inte direkt illa om djur, framför allt inte om de djur som stundom behöver mig och tillhör någon av mina närstående. De djuren tycker jag faktiskt mycket bra om.  Alla andra är för mig totalt ointressanta. Jag varken tycker om eller inte tycker om dem, de bara finns där. De på sin kant och jag på min.

Häromdagen florerade en hätsk stämning på sociala medier. En hundägare ville ha ett råd huruvida personen i fråga skulle förhålla sig och sin hund vid möte med de katter som stryker omkring utanför porten. Hundägaren var rädd att hunden skulle göra katterna illa och genast tog diskussionerna fart. Hundägare mot kattägare. Ordkriget växte och mörka moln tornade upp sig i cyberrymden, kombattanterna kastade hundskit och kattskit på varandra. Någon dristade sig till ett påpekande om grannarnas katter vilka hårar ner i hennes trädgårdsmöbler medan andra inte gillade kattbajs i sina rabatter. Fler hakade på och beklagade sig över katters uträttade behov i offentliga sandlådor där barn leker.
Kattägarna kokade av ilska och länkade kommunala regler och fastställda paragrafer gällande lösspringande katter. Där går att läsa om katternas privilegium att röra sig fritt, var de vill och hur de vill. De som inte vill ha andras katter grävande avträdeshål i sina rabatter och sovande på trädgårdsmöblernas dynor måste själva åtgärda problemet.
Fick hundägaren ett tillfredsställande svar? Tveksamt eftersom den ursprungliga välmenta frågan hamnade i skymundan.

Själv känner jag mig belåten med att ha lånehund lite då och då. Det är som med barnbarnen, inget huvudansvar utan enbart ett enda stort nöje. 

Fallfrukt och en välanpassad gasmask

Det slutgiltiga beviset på att sommaren nått sitt slut. Affärerna säljer höstblommor. Ut med den gamla och in med det nya. Dock har grillförbudet upphört i Östergötland. Pris ske lov! utbrister grillarna och eldar på.
Vårt plommonträd bär för första gången frukt. Söta blå plommon , inte många till antal men vi vet nu att trädet är fruktsamt.
Ekens grenar tyngs ner av ekollon. De är vackra och för mina tankar till Ocke, Nutta och Pillerill. Elsa Beskows saga skriven rakt igenom på rim. Som liten älskade jag boken, den finns fortfarande kvar i vår bokhylla. Sliten och sönderläst. Bladen har gulnat men texten är densamma. Gammaldags och antagligen full av nutidens moraliska aspekter. Men det finns också en sammanhållning i handlingen. Mänsklighet och omtänksamhet blandas till en enda stor avslutande fest.

Igår var jag till vårt lilla apotek för att hämta ut medicin åt min mamma. Apotekspersonalen är ytterst trevliga och hälsar med ett leende varje kund välkommen. Vi som i olika ärenden besöker vårt apotek känner oss betydelsefulla. Ett leende och ett varmt välkomnande betyder oerhört mycket. Men igår satt ett stort plakat på dörren: Långa väntetider på grund av sjukdom. Piller och medikamenter till trots, också en farmaceut kan drabbas av krämpor som kräver sjukanmälan. En ensam farmaceut skulle serva tio kunder som trängdes i det minimala utrymmet. Hon gjorde sitt bästa, log matt och såg svettig ut i pannan där luggen allt mer antog en stripig hållning.

Det suckades och pustades. Svors och förbannades. Sjukvården åkte med på samma klagoresa. Endast en dam vände det hela i positiv riktning med att berätta livfullt om sina besvär med gaser i magen. Därav hennes apoteksbesök. Jag bad en tyst bön: "Milde Herre Gud, låt mig aldrig någonsin drabbas av onaturligt mycket gaser i magen. Amen".

Knorret över den långa väntetiden ökade i styrka. Folks irritation stegrades och farmaceuten såg plågad ut. Jag tog ton, "hejda er kära Skärblackabor! Stressa inte upp vår egen farmaceut, hon har nått bristningsgränsen"!
Damen med den gasiga magen räckte upp handen och lät meddela att hon var från Kimstad. Hennes besök på apoteket skulle gå snabbt garanterade hon. Som en sista upplysning lät hon samtliga församlade få veta att hon uppnått den aktningsvärda åldern av 85 år samt icke var innehavare av varken körkort eller bil.

Jag älskar människor! De förbryllar, överraskar, roar, väcker tankar, förenar och delar med sig av egna erfarenheter. Speciellt vid långa väntetider på vårt apotek i Skärblacka.

Höstvärmare och inträdesprov

Plötsligt blev det höst. Med en temperaturskillnad på 15 grader känns det kyligt. Byxor och tröjor som legat i garderoben plockas fram. När dagen övergår till kväll tänder vi ljus och dricker varm choklad. Kurar ihop oss och säger till varandra, om fyra månader är det jul.

Lagom till höstens inträde blev tröjorna jag stickat till småtvillingarna och deras storasyster klara. De har själva valt ut sina tröjors färger. Idag blir det leverans av den färdiga produkten. Hoppas dessa plagg ska värma skönt när stormarna drar in över landet.

Veckan som kommer är sommarlovets sista vecka. Sedan drar skolorna igång och för vissa är det första årets skolstart. Stortvillingarna lämnar förskoleklass och börjar ettan. Medan småtvillingarnas storasyster börjar en klass över sina kusiner. Småtvillingarna slutar på "dagis" och ersätter stortvillingarnas plats i förskoleklass.

Jag minns min allra första dag i skolan. När vi barn som klarat inträdesprovet genom att genomgått en undersökning för att utröna om vi var skolmogna eller ej var det dags.
Natten innan förblev sömnlös. Det pirrade i magen av spänd förväntan. Ryggsäcken var packad med en rulle papper som skulle klippas till och anpassas till skolbänkens mått. Resten av rullen var ämnad för inslagning av nya skolböcker.
Vi hängde upp våra ytterkläder på anvisade krokar,. I väntan på fröken satte vi oss tillrätta på den långa bänken som var placerad under rader av kläder. En av mina klasskamraters kappa doftade örter och te. En doft jag inte tidigare var bekant med, jag förstod genast att hon var en betydelsefull person. För vem doftar örter och te om personen inte var speciell? En bedömning som senare skulle visa vara korrekt. Flickan var klassens populäraste och det var en ynnest om hon lade någon som helst notis av de kamrater hon inte utvalt som följeslagare.
När ingen såg brukade jag lukta på hennes kappa som hängde snyggt och prydligt på korridorens krok.

Många år av studier väntar våra barnbarn. Den ena examen avlöser den andra. Val av inriktningar ska väljas. Några val kanske visar sig efter en tid vara fel väg att gå medan andra blir en fullträff. När min tid på grundskolan var överstökad var jag utled på allt och alla. Fick omgående ett jobb som innebar att löda ihop små trådar som skulle sitta i innanmätet av telefoner. Ett tröstlöst arbete som enbart livades upp då jag varje månad gick in till chefen och hämtade lönen. Jag fladdrade vidare, från jobb till jobb. Det var bara att välja och vraka. Ingen ifrågasatte min utbildning eller kompetens. Det är en överdrift om jag påstår att jag blev förmögen. Men jag klarade mig på de pengar jag tjänade ihop på att skura offentliga toaletter, torka gamla och svaga i rumpan, plocka bort stygn från åderbråcksopererade ben, assisterande ambulansbiträde samt supportsvarvare.

Till sist landade jag och blev bonde. Upplärd i yrket av bonden som friade till mig. Han ifrågasatte inte heller min kompetens, han bara visste att jag ville och kunde.

Ett känslosamt möte och två stinkande tunnor

Denna vecka har i stort sett gått åt till festligheter. Inledningsvis en resa och avslutningsvis en kräftskiva. Höjdpunkten blev dock släktträffen där första mötets tårar övergick i skratt. Ty det är lätt att börja grina när släkt som inte setts på många år strålar samman. Vi översköljs av känslosamma minnen och saknaden av de som inte längre finns med bland oss blir påtaglig.

Vid varje familjesammankomst då kusinskaran är samlade har jag ambitioner om det där riktigt lyckade gruppfotot. Där de små barnen ler mot kameran, rosenkindade och exemplariskt uppställda.
Deras föräldrar suckar uppgivet, ställer frågor om varför jag träget hänger mig åt barnfotografering i grupp. Allt medan jag arrangerar, uppmanar och ger allt jag har. Istället för stela poser är barnen helt naturliga i sina roller och med det borde jag vara nöjd. Ögonblicksbilder lär vara de allra bästa bilderna.

Slutligen, innan vår släkt skildes åt skulle det bli en gruppbild med både stora och små. Samt ledarhunden Sigge. Varpå grannen tillkallades för att med min kamera agera fotograf  och de kringspringande barnen fångades in. När vi räknade samman oss fattades ett barn. Hon vågade vägra vara med på bild. Vi lockade och pockade, grannes fru ryckte in och gjorde sitt bästa med sin pedagogiska övertalningsförmåga som anstår den förskolepedagog hon är. Men flickebarnet var istadig där hon kurade ihop sig mellan våra sommarstinkade soptunnor. Hon, liksom de övriga i småkusinskaran hade fått nog av arrangerad fotografering. Men till skillnad från de andra barnen lyckades hon smita undan kameralinsen.

Med vemod tog vi farväl av släkten bosatta i Frankrike och Mauritius med ett löfte om en relativt snar återföreningen. Om det blir här eller där återstår att se.