Lingon med bubbel och boggiaxlar

Vi ämnade utforska våren. En småtvillingflicka och jag. Medhavd matsäck och rejäla skor. Snön och kylan satte stopp för våra planer. Vi for till Brunneby musteri i stället. Ett ställe så nära naturen det går att komma med sitt stora utbud av saft, sylt och must.
Ett tråkigt ställe, konstaterade barnet. Hon ville till Flygvapenmuseet i Linköping. När mormor hänger med sitt barnbarn en hel eftermiddag är det naturligt att barnet får ta kommando.  Det är meningen med hela grejen.
I museet var det hon och jag. Samt ett gäng gubbar som ledsagades av en ciceron som kunde ha varit med då historiens allra första flygplanet befann sig i det svenska luftrummet. Hörapparat, glasögon och rollator. Dock ytterst kunnig och påläst, om flygplanen såväl som nedlagda krig.

Den försvunna DC-3:an har en egen plats i museet efter det planet blivit bärgat från havets botten. Runt planet och montrarna med de åtta besättningsmännens persedlar råder en ödesmättad stämning.
Barnet blev rädd, ville därifrån så vi åkte till McDonalds.
I den restaurangen beställer den svultne från en datastyrd apparat. Vilket får mig att totalt förlora förståndet. När dottern och jag går till McDonalds vädjar hon om personlig beställning eftersom jag alltid blir arg då jag förtvivlat och resultatlöst står och trycker på dataskärmen.
Denna gång skulle jag dock försöka göra det omöjliga möjligt. Allt gick bra förutom att barnbarnet fick tre påsar morötter istället för en.

På hemvägen ägnade vi oss åt att se efter vilka lastbilar vi mötte på motorvägen hade last eller ej i sina lastutrymmen.
Det syns underredets boggi, förklarade jag. Boggin har vanligtvis fyra hjul som sprider fordonets last på flera axlar och minskar därmed axeltrycket. Då ökas lastförmågan och det går också lättare att ta kurvor, fortsatte jag. Boggi nere innebär last, boggi uppe, då är lastbilen tom. Barnet förstod principen. Jag förklarade inte trippelaxlar, det kändes som överkurs. Något vi kan ta nästa gång vi har egentid med varandra.
Att en flicka på sex år är så intresserad av boggi hör kanske inte till vanligheterna. För att ytterligare ge henne kunskap i ämnet körde jag henne till en plats där jag vet att det ofta finns chaufförer som tar rast. Vi körde upp bland de stora fordonen och flickan studerade hjulen noggrant. Räknade hjulparen och kollade vilka som hade samtliga hjul i marken. Alla hade de last av något slag, konstaterade hon.

En dag fylld av äventyr behöver inte kosta mer än hamburgare och tre påsar morötter. Vilket gör det hela så spännande. Det går inte på förhand räkna ut vad som är det mest intressanta i ett barns förväntningar på upplevelsen. Denna dag stod lastbilars boggi högst upp på upplevelseskalan. Hon var ytterst nöjd med sin mormordag.

Skingrade tankar och en usel kattmördare

Efter ett par nätter där tankar tagit makten över sömnen har jag denna natt sovit djupt och drömlöst.
Vilken förunderlig läkande kraft en god natts sömn för med sig. Det till synes omöjliga sopas undan, nervpåfrestande tankar urvattnas och formateras till klarhet och sunda insikter.
Kan tänkas dosen av välbehövlig D-vitamin som genom solens UV-strålning bidragit till den goda nattsömnen. Som tillsammans med kaffe på altanen och beskärning av rosor varvar ner tankarna när dagen övergår till kväll och kroppen gör sig redo för att sova.

Även små barn kan drabbas av bekymmer. Vid ett besök hos stortvillingarna och deras lillebror var bekymren tydliga. Deras katt hade blivit överkörd. Vänliga människor hade lagt den döda och illa tilltygade katten i en låda. Meddelat det tragiska via sociala medier i det forum där allt viktigt som sker i Skärblacka läggs ut.  Barnens pappa hämtade lådan för att sedan gräva en kattgrav i trädgården.
Barnen ledde mig fram till graven. Där stod vi tysta och försökte föreställa oss det hemska som skett. Några vårblommor låg på graven. De hade vissnat under kattens färd mot katthimlen. En familjemedlem mindre. Alla hade drabbats av sorg och förtvivlan mitt i den vackra våren.

Facebooksidan om viktig information är bra. Men den är även en källa till uppretade känslor. Bland annat då katter blir överkörda. Bilförare anklagas för hänsynslöshet. Speciellt då de inte stannar och tar hand om katten. I viss mån kan jag hålla med, jag skulle själv aldrig köra vidare utan stanna mitt fordon för en kontroll av kattens tillstånd. Om döden inträffat skulle jag lägga katten på ett lämpligt ställe. Men jag vet inte om jag skulle våga erkänna på Facebook att jag haft ihjäl ett värnlöst och älskat husdjur. Risken är stor att jag blir utpekad som en bilburen kattmördare. Kanske jag skulle fega ur, skylla på någon annan samt påtala att jag som godhjärtad och ansvarstagande medborgare lagt katten på vägrenen. Långt från framrusande biltrafik.  På så sätt skulle jag få en stor eloge för mitt agerande.
Nu kan det mycket väl vara så att en timmerbil kört på våra barnbarns katt. Utan att märka tragedin. Sådant kan faktiskt hända på en väg som leder till och från ett pappersbruk.

Det blir utomhusfika även idag. Och fortsatt beskärning av rosor. Vilket betyder en god natts sömn när det blir dags att så till sängs. Mina funderingar har skingrats, det jag inte kan påverka kan jag inte göra något åt. Om någon känner sig nöjd på andras bekostnad kan jag inte göra annat än glädjas åt den eventuella framgången. Trots att det tagit mig två nätter utan sömn för att nå den insikten.

Ett harmlöst nyp och en fridfull tanke

Förmiddagen har ägnats vid mitt bakbord. Utomhusfika ligger nära till hands så här i vårtider. Då är hembakat ett måste.
En åskådare satte sig tillrätta på kökskaklet. Följde mitt handlag med stort intresse. Klokryparen, eller som den också benämns, bokskorpionen har vaknat till liv.

Varje gång jag ser den lilla miniatyrskorpionen som har giftkörtlar ofarlig för människor i sina klor förs tankarna till biologilärarinnan jag hade på högstadiet.
Jag var en ständig källa till hennes usla humör. I vuxen ålder har jag förstått att jag var en sådan tonåring som fick den mest härdade lärare att falla baklänges. Sluta ögonen och önska mig någon annan stans och att det snart skulle ringa till rast.
Jag fullkomligt drev lärarinnan till vansinne. På den tiden kunde en uttröttad lärare kasta ut sin elev genom dörren och i hårda ordalag be illbattingen hålla sig utom synhåll resten av lektionen utan att det ledde till föräldrastorm.
Många biologilektioner satt jag utanför klassrumsdörren och tänkte över mitt usla beteende. I alla fall hoppades lärarinnan att jag gjorde det så jag vid nästa lektion  uppvisade respekt och gott uppförande.

Elaka tungor hävdade att lärarinnans man var blind men genom ett mirakulöst under fick synen tillbaka. Då han såg sin käresta för första gången under deras äktenskap blev han så förfärad att han omgående begärde ut skilsmässa. Kanske fanns det en gnutta sanning i ryktet. Min mamma som håller ordning på vilka som faller ifrån berättade för ett tag sedan att hon sett en dödsannons av min gamla biologilärarinna. I annonsens avslutning fanns en uppmaning till alla som tänkte hedra hennes minne. Istället för blommor, skänk en slant till Synskadades Riksförbund.

Sammankopplingen mellan biologilärarinnan och klokryparen borde vara föga förvånande. Spindelarter som denna torde vara en biologilärarinnas kunskapsområde. Men när jag i vuxen ålder med man och barn kontaktade henne i ämnet klokrypare höjde hon säkerligen på ögonbrynen. Efter att för första gången stött på den lilla bokskorpionen ringde jag henne för konsultation.
Vad jag minns hade vi ett trevligt samtal. När jag fått förklaring och artbestämning fortsatte samtalet. Hon gladdes åt min utveckling i hyfs och fason samt påtalade glädjen över den överraskande kontakten.

Idag när bokskorpionen intresserat studerade hur jag formade kakor och bullar på bakbordet tänkte jag lite extra på biologilärarinnan. Frid över hennes minne!

Ändrad inriktning och energisatsning

När jag blev sjuk för arton år sedan förväntade jag mig uppbackning av min dåvarande arbetsgivare.
Jag misstog mig, blev istället ett problem. Inte bara för min arbetsgivare, hela livet blev problematiskt. För min familj, vänner och mig själv.
Det stöd jag fick från Försäkringskassan, läkare och så småningom Arbetsförmedlingen hade jag dock inte förväntat mig och är inget den som idag drabbas av segdragen sjukdom kan förvänta sig.
Jag tänker inte längre så ofta tillbaka på den tiden. Bara ibland, när jag känner av stressen, stickningarna i skinnet strax under halsen och de där snabba inandningarna som av lufthunger gör sig gällande.

Idag tar jag in lagom doser av förväntningar. Jag utvärderar och är realistisk. Något jag jobbat hårt med under de senaste sex åren för att lära mig. Lägger inte ansvar på någon annan utan försöker klura ut hur jag ska uppnå de förväntningar jag hoppas på. Ändrar inriktning om det krävs, kämpar emot då det känns som om jag fastnat och har upptäckt att min strategi ger mig energi men också självförtroende.

Tidigare, när jag var yngre, klamrade jag mig lätt fast vid en förväntad tanke. Rädd att tappa fotfästet och kliva över den gräns någon annat satt upp för att spärra min väg framåt. Jag eldade upp konflikter istället för att hitta smarta lösningar. Insikten om hur andra människor agerar beror på deras egna problem och rör inte mig även om jag råkar hamnar i skottgluggen. Det gäller att ducka och göra som vi blivit lärda; låta det främsta intresset gälla mig själv.

Höga förväntningar kan resultera i besvikelse. Speciellt om jag ger en gåva från hjärtat. Om det jag ger till någon annan besvaras med likgiltighet eller egoism smärtar det. För att inte försumma mina egna behov prioriterar jag mig själv. Vilket kan väcka anstöt hos vissa. Men faktum är, kärleken jag ger till mig själv ger balans och inre frid.

Vad har jag då för förväntningar inför denna dag? En trevlig stund med dottern då jag ska besöka henne på jobbet. Att mamma blir glad när jag kommer in på en fika. Det finns inga låga förväntningar inför dagens enkla men betydelsefulla förehavande.

Offentlig nakenhet och täta fransar

Sommartid. Vilket innebär förnyad energi. De tömda depåerna fylls på och krafterna återvänder. Känner att även mitt yttre bör förnyas, ett par lätta och luftiga byxor kommer väl till pass nu när vårsolen strålar och fåglarna bygger bo.
Nu är jag ingen hängiven shoppare, helst utför jag mina inköp via nätet. Men byxor, det är lite knepigt. De tenderar att vara för trånga runt midjan och för långa i benen.
Eftersom jag hade två frilansande jobb i Norrköping passade jag på med ett besök i en av stadens klädbutiker. Eller rättare sagt, flertalet av butikerna ty inget jag kollade in föll mig på läppen.
Färgerna stämde inte överens med min image eller så var tyget tryckt i leopard.
När jag nästan gett upp hoppet fann jag byxan, helt i min smak. Linnefärgade, lagom sladdriga och med resår i midjan.
Eftersom jag var osäker på storleken tog jag med mig två par in i provhytten. Lika mycket som jag avskyr att vimsa runt i butiker avskyr jag provhytter. Jag blir stressad, svettig och på dåligt humör.

Det första paret jag provade passade perfekt. Lättad återgick jag i min ursprungliga klädsel, drog upp jackans blixtlås, hängde det par byxor jag inte ämnade köpa på hänvisad plats och stegade segerviss mot kassan.
"Har du inte glömt något"?
Damen i kassan tittade storögt på mig. Mitt hjärta började bulta, nu tror hon att jag knyckt det andra paret byxor.
"Nej, jag hängde upp de andra byxorna som jag inte vill ha på ställningen utanför provhytten"!
Damens blick sökte sig ner över mina ben. Mina ögon följde efter och med fasa såg jag ett par vinterbleka ben sticka upp ur mina vinterkängor.
De gamla urtvättade jeansen låg kvar på pallen i provhytten.

Jag blev så nöjd med mina nya byxor att jag beslutade mig för inköp av ytterligare ett par. Fast i annan färg. Vid nästa stadsresa gick jag tillbaka till butiken. Denna gång behövde jag inte uppsöka provhytten. Storleken var redan utstakad.
För ytterligare förnyelse ämnade jag köpa en mascara. Den jag har i badrumsskåpet är tjugo år gammal och efterlämnar enkom små flagor färg som hamnar på mina kinder. Önskad effekt bestående av täta långa ögonfransar uteblir.
Butiken var fiffig, förutom kläder finns där också smink. Jag sökte i hyllorna efter en brun mascara. Undersökte utbudet noga. Läste och lade tillbaka.  En butiksanställd upptäckte min förvirring och grep in med hjälpande råd.
"Jag vill ha en mörkbrun färg".
"Verkligen, tyvärr men vi har inga mörkbruna läppstift".
Hon förflyttade sig några meter bort från hyllraden. Plockade fram en mörkbrun mascara och log.
Hon skickade utan ett ord med mig en flaska mascaraborttagningsolja efter det jag frågat om mascaran går att avlägsna med vanligt vatten.
Däremot avböjde jag erbjudandet gällande bomullsrondeller. Självklart har jag bomullsrondeller, det har väl varenda människa!