Prestigefylld strid och en hissad flagga

Fruktträden blommar, gräsmattan är för första gången i år nyfriserad och vi ska snart gå på kalas.
Våren 1984. Närmare bestämt den 28 april. Våren var kall och jag tror inte fruktträden blommade. Vi var mitt uppe i vårbruket. Min svärfar och jag slogs som vanligt om harven. Förloraren fick dra välten, ett föga prestigefyllt uppdrag.
Den gången vann jag kampen. Tack vare en närstående förlossning. Höggravid utan antydning till värkar och en dags försening satt jag i traktorn och harvade över de hårda plogfårorna. I hopp om att skumpandet skulle sätta fart på värkarbetet. Knepen är många, välmenta och välbeprövade. Endast den havande kvinnan vet vad som är bäst för henne själv.
I köket stod svärmor och förberedde kålpudding. Hennes fasta övertygelse var, en kvinna i beredskap att föda skulle äta kålpudding för att orka med jobbet som väntande.

I morgon kom han, gossebarnet som nu ska fylla 35 år. Men vi firar idag ty morgondagen är till bredden fylld av arbete.
Det är lätt att bli nostalgisk när våra vuxna barn fyller år. De sköter om alla förberedelser på egen hand och bjuder in till kalas. När barnen var små bakade jag kakor och tårtor. Slog in presenter och under stort hemlighetsmakeri smög familjen in i jubilarens sovrum tidigt på morgonen. En bricka med presenter, varm choklad i den personliga födelsedagskoppen, smörgåsar och en bordsflagga. För att väcka den redan vakna ungen med sång och hurrarop.
Födelsedagskalas där klass-och lekkamrater var bjudna. Nu ser jag barnens kamrater på Facebook. Vissa är jag vänner med och kan följa hur deras liv formats. Vuxna individer som bildat familjer, har arbete, hus, sommarnöje, bil, hund eller häst.

Vi födde vår son i Örebro. Jag satt i bilen påklädd en tjock stickad tröja. Maken hade grå skjorta och jacka. På väg mot Örebro drog vi på värmen i kupén, naturen utanför bilrutorna låg i startgroparna. Mot kvällningen kom värmen och allt det som legat i dvala fullkomligt exploderade i grönska.
När mor och barn kom hem från vistelsen på BB var gräsmattorna gröna, vårt gamla äppelträd stod i fullaste blom, vårsådden avklarad och Valborgsmässoelden hade blivit inställd på grund av torka i skog och mark. Precis som i år.
Enda skillnaden mellan då och nu är vi inte längre har några små hemmavarande barn. Vi är så oändligt tacksamma över att tillsammans få uppleva föräldraskapet och allt vad det innebär. Nu finns även barnbarnen i våra liv, guldklimpar som förgyller de dagar vi träffas. Men där oron för deras framtid finns med som en ständigt hotande skugga. När våra barn var små fanns inte oron för klimatet, hat, rasism och förtryck lika starkt som nu. Eller något som vi egentligen ägnade någon större tanke på. Mörker och fara fanns visserligen någon stans men inte så nära oss som den är idag.

Vårstädning och ett onämnbart tillstånd

Idag har vi haft vårstädning i vårt område. Alla grannar som hade möjlighet samlades för avgång vid postlådorna. Samtliga utrustade med diverse verktyg som sågar, röjsågar, vattenflaskor och en fyrhjuling. Jag och två andra damer såg till att sockerkakorna var uppskurna, kaffetermosarna välfyllda och varmkorvarna lagom varm. Efter arbetet tog gemenskapen runt korvgrytan vid.
Nöjda efter fyra timmars jobb tog kalaset vid. Arbetarna torkade svetten ur pannan och korven hade strykande åtgång. Själv kände och känner jag mig hängig. Sedan igår kväll. Om någon i sällskapet hade märkt något och frågat mig vad som felades hade jag hållit god min.
"Tack för att du frågar men allt är bara bra".

Jag har drabbats av det som 75 % av befolkningen någon gång drabbats av men aldrig pratar om. Nämligen hemorrojder.  Det mest pinsammaste tillstånd av samtliga tillstånd en människa kan försättas i. Den som aldrig haft åkomman kan skatta sig lycklig. Förutom skammen över  svullna och ömmande analkuddar det gör fruktansvärt ont.
Historiskt sett har jag haft besvären sedan många år tillbaka. Då och då gör sig tillståndet till känna och jag tvingas åka till apoteket. Bara det är minst lika besvärligt som tillståndet i sig.
Jag smyger mig in på apoteket i hopp om att ingen nitisk och välvilligt sinnad apotekare ska få syn på mig. Skulle det ändå ske skyller jag på någon annans onda röv som behöver läkande salva. Det har till och med gått så långt att jag fiskat upp min mobiltelefon, satt den på tyst läge, låtsats knappa in ett telefonnummer och fejkat ett telefonsamtal.
"Ja hej det är jag, står nu på apoteket. Vad hette den där salvan du ville ha"? Allt medan apotekaren tålmodigt och vänligt väntat på besked.

Det värsta som en gång hände mig var när jag i ärendet sökte mig till ett av Norrköpings apotek. Chocken är svår att beskriva när det visades sig att en storasyster till ett av våra barns klasskamrat utbildat sig till apotekare. Jag hukade mig bland hyllorna, böjde benen så långt det var möjligt och med en minst sagt märklig gångstil försökte jag hålla mig undan. Så stod hon där som en vitklädd fura mitt framför mig.
"Nej men hej Carina, behöver du hjälp med något"?
"Öhh, ehhh, fniss, ja något mot hemorrojder".
"Ajajaj, hemorrojder ja det gör ont. Vill du ha salva eller stolpiller"? Hennes röst var klar och stark.
Allt stannade upp. Kunder som inte hade denna pinsamma åkomma utan enkom skulle köpa Panodil, plåster eller salva för självsprickor tittade på mig. De skrattade. Gällt och obarmhärtigt. Pekade finger och nickade menande mot varandra.
Jag bedyrade högt och tydligt att hemorrojder definitivt inte gällde mig. Det var min svärmor som skickat mig ut i ärendet.

Nu är jag nyss hemkommen från apoteket. Funderade under bilfärden in till Norrköping vem som denna gång skulle få stå i tacksamhetsskuld till mig som så snällt offrar en lördag för att bidra med lindrande salva. Tack och lov hittade jag salvan direkt och behövde ingen handräckning Jag köpte även ask med tabletter mot sura uppstötningar eftersom det preparatet stod intill analsalvan. Ett perfekt kamouflage för den mest intima och hemliga vara som kan uppbringas på ett apotek.

En vandrande piga och uppblåsbar glädje

Vi letade nyckelpigor, en stortvillingpojke, hans lillebror och jag. När den första pigan hittades sa barnen att nu är det sommar. Jag nickade, höll med och fyllde på glasen med fruktsoppa. Utomhusfika så klart, kakor och fruktsoppa. En nyckelpiga på fingret, sol och sädesärlor. Kan det bli mer somrigt än så? Fast det ännu är vår.

Klar det går att maxa sommaren med mer än med små nyckelpigor när sommaren väl är här.
Om sommaren blir lika varm som förra året kan en uppblåsbar kyl med palm komma väl till pass. Själva kylen liknar en uppblåsbar badbassäng lämpade för små barn. Mitt i bassängen tronar palmen som ger behaglig skugga åt diverse drycker som ligger och skvalpar i is och vatten. Bredvid den uppblåsbara kylen går det bra att ställa en vattenmelon med kran. Hur fiffigt som helst.
Instruktion: Köp en stor vattenmelon. Gröp ur köttet och släng det i soppåsen. Gör ett hål i melonen och montera dit tappkranen. Fyll sedan melonen med något drickbart. Helst alkoholhaltig. Sätt ett glas under kranen och vrid på. Succé på alla sommarens grillkvällar. Medan värdinnan rör ihop grillsåsen spatserar husets herre omkring i en mankini och kvällen blir fulländad. För den som inte vet vad en mankini är och gärna skulle vilja ha en sådan i sommar kan jag berätta. Det allra heligaste stoppas in i en slags påse och hela härligheten hålls uppe med hängslen. Så chickt och ärtigt! Om  mankinimannen även på huvudet bär en uppblåsbar sombrero med plats för öl i brättet är sommaren fullbordad.

Jag funderar. Finns det verkligen folk som köper dessa galna prylar. Om så är fallet, varför gör de det? För att locka till skratt och somriga upptåg. Möjligtvis. Eller så saknar de förmågan att kolla efter nyckelpigor. Som är det somrigaste som finns.

Budskap och kluvna känslor

Påskhelgens sista dag. Vi har deltagit i lidandet, döden och uppståndelsen. Gemenskapen har varit mäktig, i kyrkan men också här hemma.
Ändå, trots allt det som påsken innebär är jag som människa kluven, har svårt att förstå. Ondskan och döden är besegrad. Men ondskan och döden finns kvar. Denna gång står Siri Lanka i centrum för ondskan och döden. Förödelse, chock, sorg och ilska. Det är vad självmordsbombarna lämnat efter sig.

Förlåtelsen har sina rötter i kärleken. Men hur går det att förlåta med kärlek i en sådan här fruktansvärd handling? Ondskan  på Siri Lanka och ondskan som finns över allt i vår värld är omöjlig att förlåta.
En man kom hem till oss för några dagar sedan. Vi språkades vid om livets fasor och han sa, vi får inte låta onda krafter ta överhand.

Nu talas det om blodshämnd. En del av mig kan förstå det. En annan inte eftersom jag är en civiliserad människa som tar avstånd från hämndaktioner. Tror istället på domstolar där rättvisa skipas.
Går vi mer nära oss själva, vi som inte varit med om terror, självmordsbombare och vad det för med sig utan endast känner oss utsatta av andras jävligheter som slunkit in i våra liv, vi kanske kan säga förlåt men också ta emot förlåtelse. Eller tror vi att vi skadar de som ber om förlåtelse genom att inte förlåta? Det är nog snarare så att vi själva mår mest dåligt genom att inte förlåta. Är den största förloraren och får därmed stå för konsekvenserna.

Vi är bara människor och människor sårar varandra ibland. Avsiktligt eller oavsiktligt. Att inte kunna förlåta skapar negativ energi. Vilket jag tänkt mycket på nu under påsken. Det går att förlåta men inte glömma men förlåter jag någon tar det udden av smärtan. Det hela blir mer hanterbart och blir inte ett hinder för det där goda livet vi alla vill leva.

Jag lägger allvarliga tankar om lidande, död och förlåtelse åt sidan. Fortsätter njuta av det som återstår av påsken. Gläds över hur helgen varit. Vädret, maten, samvaron och lövsprickningen. Känner tacksamhet över att få omslutas av allt.

Befriade fötter och ett dystert monument

Knopp i syrenen, ytterdörren på vid gavel, atlanfika och jag har tagit av mig strumporna. Släppt tårna fria och gjort några trevande barfotasteg på gräsmattan som grönskar.
Våren när den är som bäst. Här hemma. Jag längtar inte bort någonstans.

Glan ligger lugn och stilla. Inte en krusning syns på den spegelblanka vattenytan. Nitiska fiskare försöker sig på att dra upp en gös lagom till påskbuffén. Hur det är med fiskelyckan kan jag inte orda om eftersom varken maken eller jag är några fiskare. Vi har gjort tappra försök. I timtal kastat i och vevat upp. Kroken har alltid förblivit tom. När grannfrun för några år sedan drog upp en gädda, längre och större än hon själv lade vi undan våra fiskespön och har sedan dess aldrig ens nuddat vid tanken på nyfångad fisk.
Kanske skulle jag försöka mig på jägarexamen. Rådjuren har ätit upp våra penséer meddelade maken för en stund sedan. Det borde inte vara helt omöjligt att sätta ett perfekt skott som för alltid gör slut på ofoget.

Något som ger oss boende i vårt område huvudbry är den båt som någon sedan två år tillbaka dumpat intill strandkanten. Ingen tycks vilja veta av den och nu har jag kontaktat Norrköpings kommun och polismyndigheten. Enheten miljö- och hälsoskydd gjorde det lätt för sig. Skickade ärendet vidare. Till en annan kommunal avdelning. Polisen tog dock det hela på största allvar. Skickade ut en patrull som när den tekniska utredningen var klar ringde mig.
Tyvärr, båten är så vitt vi kan se inte stulen så nu kan vi inte göra något mer i saken. Båten ligger på det kommunala skrivbordet.

Alltså, vi får inte forsla bort båten, ej heller sälja den eller använda den som bränsle när valborgsmässoeldarna tänds. Mitt förslag att släpa ut båten mitt i Glan, borra ett hål och sedan låta den sjunka till de sälla djupen motargumenterades inte av polismaktens utsände. Bara en antydan om böter eller fängelse i upp till ett år. Men ett miljöbrott att dumpa båtar det är  alla inblandade parter  överens om. Förutom båtägaren som har sina egna metoder.
Jag har till och med gått så långt att jag försökt pracka på David som jobbar på ICA flytetyget. Ej heller detta lyckades. Så nu står båten där den står. Som ett dystert monument över alla som tröttnat på att vara båtägare.