Kalla fötter och kärlek bland bladen

Jag huttrar. Väntar otåligt på sommaren. Maken försäkrar, det här är normalt. Uppmanar mig att dra mig till minnes tidigare år då maj krävt både tjocktröja och raggsockor.
Jag tar mina gamla dagböcker till hjälp. Inser att maken har rätt, vi har huttrat förr i maj månad.

Växtligheten trivs dock gott i det kylslagna vädret. Det blommar alldeles våldsamt mycket. Men syrenerna har snart gjort sitt. Vi har bevarat de blå bondsyrenerna i form av saft. Har precis silat upp den rosalila drycken och hällt upp på flaskor.
När våra barn var små blommade alltid syrenerna på skolavslutningsdagen. Tårta, presenter och syrener i vas var ett stående inslag när skolväskan hängdes undan.

Om syrenerna blommade när jag var barn och ett långt somrigt lov låg framför mig minns jag inte. Vi bodde i lägenhet och syrener var enkom förunnade de med egen villa och trädgård. Kan vara en förklaring till mitt sviktande minne, jag ägnade inte syrener någon tanke. Som vuxen har syrener kommit att bli en av mina favoriter. De är så starkt förknippade med våra barn när de var i skolåldern och fick sommarlov.

En annan blomma i vår trädgård som överöser mig med kärlek är den gamla Nybäckspionen. Den har följt med maken och mig genom hela vårt äktenskap. Pionen levde en tynande tillvaro första gången vi stötte på den. Mager och eländig letade den livskraft tätt intill en stentrappa. Utan omsorg av vare sig mänsklighet eller sol. Det blev förälskelse vid första ögonkastet och pionen fick följa med oss hem till Nybäck. Sedan vidare till Östergötland där den nu tillbringat sitt liv i trettio år.
Som tack för allt omhuldande blommar den rikligt, år efter år.
Den av oss som först ser knopparna brukar exalterat ropa på den andra.
"Kolla, nu har Nybäckspionen knoppar", säger vi. Sedan står vi hand i hand en stund och betraktar skapelsen. Pionen väcker många fina minnen till liv.
Om några dagar står pionen i full blom. En bit bort i trädgården försöker doftpionerna hävda sig mot den enkla bondpionen. De är vackra de också men bär inte på några speciella minnen bland kronbladen. De bara är där för att behaga med sin doft och skönhet.

Sprickor i molnen och högintressanta fynd

Och vad gör vi nu, tänkte jag i morse medan jag missmodigt följde tunga regndroppars färd över fönsterrutan. Visserligen behövs regnet. Grundvattennivån är låg, till och med mycket under det normala.  Både i de stora och de små grundvattenmagasinen.
Men varför regn just idag? När stortvillingarnas lillebror och jag skulle hänga hela dagen med varandra. Inomhusaktiviteter i all ära men utomhusaktiviteter tar ändå priset.

Vi bakade en kaka. Med krusbär och röda vinbär i smeten. Onyttiga bär, ansåg gossen. Pillade bort dem när kakan var klar och färdig för avsmakning.
Därefter åkte vi till ortens äggproducent ty kakbaket tärde på vårt äggupplag. Äggproducenten höll på med installation av en sprillans ny robot.
Nu behövs inga höns, det räcker med en robot, klargjorde vårt barnbarn under hemfärden.

Efter lunch sprack molntäcket upp och vi vandrade ut i solen. På upptäcktsfärd. Nere på klipphällarna intill sjön fann vi fyra högst intressanta fynd. En ny sjöfågel har sett dagens ljus och efterlämnat sitt skyddande hölje i två delar. Kanske samma fågel ätit upp målarmusslan vars tomma skal glittrade under vattenytan. Jag kavlade upp tröjärmen, stack handen i vattnet och tog upp musselskalet medan pojken låg på mage och kikade efter småfisk. Möjligtvis tappade fågeln en av sina fjädrar i ivern över att stilla sin hunger. Fjädern lades till samlingen.
Några småfiskar syntes inte till. Gossebarnet anlade en surmulen min. Men sken upp då en liten död fisk plötsligt kom flytande.

Precis så som upptäcktsresande gör under sina expeditioner tog vi med hittegodset hem för en mer noggrannare studie. Vi var rörande överens, den döda fisken hamnade högst gällande intressanta föremål.
Nu är pojken hemma hos sina föräldrar efter en lång dag tillsammans med sin farmor. Med sig hem hade han förutom sin ryggsäck, helikopter, vattenpistol och gosehund även en mugg innehållande dagens fynd. Vad föräldrarna gör med den döda fisken när gossen somnat i kväll är outtalat. Men jag kan ana mig till att den är puts väck i morgon bitti.

Uppbrott och ett tröstlöst arbete

Dofter, grönskan, fågelkvitter och gökens ihärdiga lockrop efter en fru. Bästa tiden är här. Varje morgon när vi äter frukost öppnar vi altandörren och släpper in ljud och dofter. Skalar våra av maken perfekt kokta ägg och suckar vällustigt. Tittar på varandra och säger, "vad bra att vi bor just här och ingen annan stans".
Ja det är bra, min hemlängtan till Värmland finns inte längre kvar. Något jag brottats med länge. Ända fram till dess att vi bosatte oss här, på Bäckstugevägen. Precis intill Glan. Jag har kommit till ro.

Det finns många platser att bosätta sig på. Uppbrott från det invanda är ett vågspel. Det kan bli riktigt bra men det kan också bli helt fel. En nära släkting till vår badrumsspindel har flyttat in bakom vänstra backspegeln på vår bil. Och lever ett minst sagt besvärligt liv. Oklart om den egentligen trivs men har dock beslutat sig att stanna kvar. Trots alla vedermödor den utsätter sig för.
Varje gång jag sätter mig i bilen för att vrida om nyckeln och starta motorn kikar spindeln fram i springan mellan spegelglaset och det som håller spegeln på plats. Den tittar anklagande på mig. Viftar med benen och jag tolkar det som en fråga om vart det ska bära hän.
"Till Norrköping, jag ska inte ta motorvägen", lovar jag.
Ändå vet spindeln att går färden till stan betyder det merarbete. Trots att jag kör försiktigt, håller hastighetsbegränsningarna och undviker tvära inbromsningar brister det fint arbetade nätet.
När vi är hemma igen har spindeltrådarna klistrat sig fast över bildörren och sidorutan. Och det mödosamma arbetet med återuppbyggnad påbörjas.

Spindeln flyttade in bakom backspegeln på vårt fordon för ungefär tre veckor sedan. Många mil har den färdats. När vi åker den korta sträckan till Skärblacka brukar den sitta mitt i nätet och spana. Kanske kollar den in andra trafikanter eller så hoppas den på färsk färdkost. När vi åker längre och i högre hastighet håller den sig inomhus bakom spegelglasets skyddande barriär. Surmulen kan jag tänka mig. Förbannar hyresvärden och bygger upp energi inför kommande arbetspass.
"Flytta om det inte duger. Jag har inte prackat på dig din boning. Det är självvalt", snäser jag när spindeln ger mig ondskefulla blickar.

Vi har suttit på altanen och ätit nybakad kaka och druckit hemmagjord citronlemonad. Nöjda med den plats vi valt att bosätta oss på. Allt medan bilspindeln skjuter ut ny tråd från sin nätkörtel i hopp om att nätet ska hålla under nästa färd vi gör tillsammans.

Havsbandsbullar och en lyckovas

Vi satt vid havsbandet och åt bullar, vi som inte setts på så länge. Pratade om det som var då och det som är nu. Om sorgen, saknaden och längtan.
Vi pratade om våra barn som åkte skridskor på kärret. Om köttsoppa med klimp och värmande testunder. Grannskap och gemenskap.
Timmarna gick och när vi sa farväl kände jag mig euforisk. Tror maken delade min känsla. Vi sa till varandra att vänskap är lika viktigt som livet självt.

Idag på förmiddagen unnade vi oss kaffe och kaka på Löfstad slott. En stundens ingivelse precis när molntäcket sprack upp. Egentligen skulle jag jobba, skriva klart en artikel men det finns en morgondag.
Gårdagens samtal har inte lämnat mig. Jag har stannat upp och tänkt efter. Nej, jag har stannat upp och känt efter.
"Idag kan jag känna lycka", sa vår bekant och bet i bullen. Hans fru nickade. Sa att hon också kunde känna lycka. Vi höll med, maken och jag. Vi känner också det där lyckopirret. Tillåter oss att känna och vara lyckliga.

Jag har varit ute i trädgården. Knipsat av utslagna syrener med vår sekatör. Skalat av barken och satt blommorna i en vas som hängt med oss under hela vårt äktenskap. Vi köpte vasen under en resa någonstans i Sverige. När syrenerna blommar tar jag fram den gamla vasen. Numera är den undanställd i ett skåp när den inte används. När vi bodde i vår lilla röda stuga i Värmland stod den alltid i köksfönstret. Trots att vasen är fylld med minnen får det  plats en bukett med blå syrener i den.

När jag tittar på buketten, drar in doften som blommorna för med sig känner jag lycka. Över att ha syrener i vår trädgård men också över att ha så  många människor i mitt liv att tycka om.

Nervöst återseende och tunga steg

De 12 876 stegen. Låter lite som titeln på en ödesmättad roman. Men det är de steg vilken den  som skjuter gräsklippare framför sig kan komma upp i.
Gräsmattsäsongen har inletts. Gröna mattor med inslag av gult ogräs som jag finner vackert.

Igår hade vi besök. Jag kände en viss nervositet innan utsatt klockslag då besöket skulle äga rum. Vi och våra gäster har inte träffats på tjugo år. Då, när det värsta tänkbara hade hänt. En olycka som belystes i media över hela landet. Det går inte att sätta sig in i hur det är att mista ett barn. Inte ens då, mitt uppe i allt det hemska, när jag skulle vägleda, stötta och hjälpa föräldrar och syskon framåt i begravningsplanerna kunde jag förstå. Det kan bara den som själv varit med om det som är varje förälders värsta mardröm.

Jag har under mina tjugo år som begravningsentreprenör träffat så många anhöriga i deras svåraste stunder. Några har jag glömt medan andra etsats sig fast för all framtid. Den här pojken och hans föräldrar har jag aldrig kunnat släppa taget om. De finns med mig som en påminnelse om livets skörhet.

Nu skulle de efter alla år komma hem till oss och dricka kaffe. Jag hade bakat en kaka, fylld med kärlek, riktigt smör och blåbär.
De överräckte en vacker bukett rosor när de kom.

Föräldrarna har vandrat mer än ynka 12 876 steg sedan den dag då det hände. Tunga smärtsamma steg. Även om det fortfarande är tungt så verkade stegen lättare nu än då. Där fanns skratt och värme. Minnen och framtid. Vi pratade om händelsen, drömmar om natten och doften från ett barn som föräldrar så väl känner igen och som aldrig försvinner.
Vi pratade om osynliga band mellan mamma och barn, oförklarliga känslor av att något är fel långt innan beskedet kommer.

Det var ett känslosamt återseende. Men också trösterikt. Vad som än händer bemästrar ljuset mörkret.