En lyssnande vänskap och konstfulla kreationer

 Nu ligger den andra halvan av vår familj. Onda halsar och positiva provsvar. Inköpslistorna dräller in och jag förser sjuklingarna med förnödenheter. 

Förutom inköp går jag på ledarhundspromenader i väntan på mattes tillfrisknande. 4,5 km är rundan vi går dagligen. Under tiden dryftar vi allt som hör livet till. Idag till exempel avhandlade vi våndan i att grenar lägger sig på strömförande stängsel. Inhägnader som ska hålla boskap och hästar på rätt plats i hagarna. 

Vi pratar och häpnar över hundägare som inte plockar upp efter sina pälsklingar. Vi kan konstatera att hundar skiter inte lika. Vissa korvar är tunna, andra grova och långa. En del lägger i högar, många riktigt konstfullt arrangerade, och en del nöjer sig med att bara lägga den rakt ut. Färgerna på den solida substansen kan skilja sig åt. Allt från ljus brunt till mörkt. Idag upptäckte vi en extra ordinär färgskala. Orange. Nu gjorde vi dock ingen grundligare analys utan konstaterade enkom att det kanske berodde på utfodringen eller en mage som råkat i olag. 

Den skapelse som för oss väckt störst uppmärksamhet är kreationen som lagts uppe på toppen av en kupolliknande brunn för regnvatten. Vi stannade till och funderade en stund över hundens kroppsbyggnad och kunde enas om att det antagligen var en högrest jycke.

Putte är en trevlig promenadkompis och han är idel öra. Uppmärksammad på vad jag berättar för honom och ibland vänder han upp sitt vackra huvud mot mig och ser mig rakt i ögonen. Blicken kan vara i djup samförstånd men det händer att ögonen speglar förvåning, upprördhet eller melankoli. Beror lite på dagens samtalsämnen. För det mesta pratar vi om positiva viktigheter och då lyser det av glädje och förnöjsamhet i blicken han ger mig.

Tvenne viruspinnar och en dagledig tuktomästare

 Runt omkring faller kända och okända människor som käglor. Vi som ännu så länge står till synes friska på benen får vara behjälpliga i största möjliga mån enligt FHM:s rekommendationer gällande säkerhet.

Vår familj är inget undantag gällande viruset.  Hälften av familjemedlemmarna ligger i typiska symptom.

Igår hämtade jag självtest i Norrköping. Positivt resultat. Så i arla morgonstund blev det ånyo en stadsresa för att hämta PCR-test. Medan testen utfördes i köksmiljön fortsatte jag min resa till barnbarnens skola som från och med idag är nedslängd för all fysik undervisning. Nu är det digitala lektioner som gäller och till det nödgas läroböcker. Hämtat skolmaterial byttes mot nytagna tester och för mig ännu en färd till Norrköping för inlämning på Himmelstalundsområdet.

Nödställda i isolering tarvar föda, med bifogad inköpslistan i beredskap körde jag direkt till vår lokala matvarubutik. Tisdag och välfylld parkering. Det är pensionärernas dag. Då handlas det med pensionärsrabatt.

Parkeringen är utrustad med två parkeringsfickor för handikappade. Jag körde in min bil till höger om de båda rutorna med de vita markeringarna i asfalten som ska få icke handikappade bilförare uppmärksammade på vad som gäller. 

Genast kom en äldre herre knatande. Synade mig från topp till tå och undrade om jag verkligen hade tillstånd att parkera min bil där jag ställt den.

Om han var skumögd eller bara vresigt sinnad kan jag så här i efterhand inte orda något om. Med hela handen pekade jag på rutorna, här är en plats för handikappade och titta här är faktiskt en till. Och kolla var jag ställt min bil! 

Med varukorgen i ett fast grepp marscherade jag in i butiken. Med ett imponerande vokabulär över patriarkatet. Matt och svag efter två resor kort efter varandra till och från storstaden till Covidtestningen som på håll kunde likna en välfylld utomhusfest. Uppe på det ett besök på den nerstängda skolan allt för att medverka till våra barnbarns skolunderbyggnad. 

I vår butik ska varje kund ta var sin färgglad boll så inte gränsen för 90 personer spräcks. Lydigt tog jag en boll ur korgen. Den var gul. Vid en hylla med förnödenheter stod den pensionerade myndighetspersonen som fyller ut sitt troligtvis trista pensionärsliv med att hålla koll på hur andra parkerar sina bilar.

Jag sneglade ner i hans korg. Där fanns ingen färgglad boll.

”Hörrö du du gubbe lille. Har du inte tagit någon boll”? 

Jag pekade med ett upphetsat darrande finger ner i korgen.

”Hehe, nä det har jag glömt”.

Jädrar anamma, där såg jag min chans!

”Det här är allvarliga saker. Vet du inte att handlare Holm kan få betala dryga böter på grund av sånadäringa uslingar som du om det kommer en kontrollant. Den här nonchalansen är lika allvarligt om inte värre som att utan tillstånd parkera på handikapparkeringen”.

Min röst var hård, kall och med väl tilltagen ljudnivå.

Stärkt och mycket nöjd med min insats gjorde jag klar den i hemmet isolerade familjens inköp. När jag gick förbi förbutiken ropade jag till tjejen bakom kassan: ”vet du jag har tillrättavisat en gubbe ur pensionärsföreningen och det gjorde faktiskt min dag”!

Ett otillåtet tilltag och ett ödesdigert ensamkalas

 

Nu är allt som vanligt. Julen är avklarad och pyntet ligger i pyntlådorna tio månader framöver. Snön är borta och kvällarna erbjuder vackra skymningar utanför vårt fönster. Vi julade ut dagen före trettondagen. Sedan åkte jag raka spåret till Skärblacka hembageri och köpte semlor. Lyxsemlor. Den allra största modellen. Camilla bakar med äkta smör och grädde. Inget fusk med ingredienserna. 

Jag gjorde allt detta på eget bevåg med en viss bävan för kommande represalier. Ty jag gick händelserna i förväg å det grövsta. Julen julas ut tillsammans med Knut och semlor inmundigas på Fettisdagen. Ett sådant tilltag som jag gjorde brukar ge bassning. Det har jag fått erfara år efter år. Speciellt vad det gäller semlorna. Men, tänker jag. Om nu Camilla och hennes bagarkollegor runt om i landet bakar semlor innan Fettisdagen så måste det finnas ett skriande behov hos kunderna. Och då ska vi handla och äta för det är vi kunder som styr över vad som ska bakas och när det ska ske. Sen får paragrafryttarna göra som de vill. Kan bara beklaga eftersom de inte får äta lika många semlor som vi som usla lagförbrytare.

Jag hyser en stor passion för semlor. Jämförelsevis lika begeistrad som konung Adolf Fredrik. Precis som kungen skulle jag kunna gå hem tidigt från en bal för att känna mig utvilad om jag visste att det dukades upp ett dignande bord med semlor dagen därpå. Nu hade dock kungen otur för den kungliga kocken tillredde förutom semlor även andra delikatesser och i oturen låg drottningens sviktande hälsotillstånd. Förvisso ett självförvållat tillstånd ehuru drottningen groggat lite för mycket under balkvällen som hölls på Ulriksdals slott så hon hade baksmälla. Hon orkade helt enkelt inte stiga upp ur drottningbädden för att övervaka sin glupske make som när måltiden var över gav upp ett skrik och dog på fläcken.

Dödsfallet berodde vaken på ostron, surkål, kött och rovor samt champagne utan det var semlorna som tog kungen av daga.

Här skiljer sig kung Adolf Fredrik och jag oss åt vad det anbelangar semelintaget. Visserligen har jag en gång i tiden smockat i mig fem semlor på raken under tiden jag körde bil. Sträckan jag körde var ungefärligen en och en halv mil och jag höll en hastighet på cirka 80 km/h och det anser jag själv vara ett slags rekord hur fort det går att äta fem semlor. Till mitt försvar bör tilläggas att jag den gången var höggravid och inte riktigt tillräknelig förståndsmässigt. Graviditet kan medföra de mest bisarra påfund. Men till skillnad från kungen överlevde jag, möjligtvis kommer det an på att åt han fler än fem. Eller så var han ovanligt klen av sig eller hade problem med matsmältningen. 

Idag äter jag semla med måtta vid varje tillfälle som bjuds. Kan till och med tänka mig en normalstor semla ett par gånger i veckan om jag unnar mig en lyxig en däremellan. 

 

Ett skott i ryggen och ett givande möte

 Vi är inbäddade i ett snötäcke. Precis så som det var förr under vintertiden. Då, när samtliga medborgare var rustade med lovikkavantar, pälsmössor, varmfodrade kängor och vinterdäck. När tågen gick trots rikligt med snö och kyla och folk anpassade trafiken utefter rådande väglag. Nu för tiden är kaoset ett faktum då det faller runt 1 dm nysnö. Samhället lamslås, tågen ställs in och bilister krockar eller kör i diket på grund av ovanan att köra i vinterväglag.

Under den mycket tidiga lördagsmorgonen beväpnade vi oss med snöskovlar, maken och jag. Trädgårdskunderna behövde ha sina trädgårdsgångar skottade. Vissa före klockan 8.00 för då kommer hemtjänsten. Då ska metrarna mellan bil  och ytterdörr vara snöfria. Ty så står det i avtalen mellan behövande och kommunen. 

Trädgårdsfirman överhuvud hade drabbats av ett kraftigt ryggskott och var oförmögen att utföra några som helst sysslor. Därav fick vi drängar kliva upp i ottan om det skulle bli någon snö skottad.

Det är vid sådana här tillfällen då ett ryggskott åsamkar förutom smärta också begränsad rörlighet som jag är ytterst tacksam att bo på en ort där det råder omtanke och sammanhållning bland oss boende. Det pågående ryggskottet eskalerade och smärttröskelns acceptens var blev långt överskriden. På Trettonaftonens kväll var läget förtvivlat. För att vara vår son behjälplig skickade jag ett sms till Mia, den massör här i Skärblacka som jag brukar anlita vid behov. 

Som sig bör bad jag inledningsvis om ursäkt över att jag störde henne så sent på kvällen. Sms är bra, de går att ignorera eller besvara helt enligt egen bestämmanderätt. Mia svarade omgående. Hon hade tyvärr inga möjligheter att vara behjälplig men om jag bara kunde dröja ett litet tag skulle hon återkomma.

Efter ytterligare tjugo minuters väntan kom ett sms från Mia. ”Ring Tobbe, jag har pratat med honom och han hjälper er son. Han är också verksam i Skärblacka. Du kan ringa nu”.

Då var klockan över 21.00. På Trettondagsafton. Det kändes aningen påträngande att ringa så jag skickade denne Tobbe ett sms. Åter igen inledningsvis med ett ”ursäkta att jag stör, svara bara om du har känner för det”. 

Klockan 21.45 svarade han. ”Kan er son komma i morgon kl. 11.00 tror du”? 

På Trettondagen som är en röd dag, när allt annat var stängt ställde denna massör upp efter det att massör Mia kontaktat honom. Vilket team, vilken omsorg, vilken glädje som låg bakom att få hjälpa en nödställd! 

Sonen kände sig nöjd i dubbel bemärkelse när han var färdigbehandlad. Ryggen gjorde inte längre lika ont och massören hade beställt en omgång skötsel av sin och sin frus trädgård när vintern givit vika och gett plats åt vårens spirande grönska. Två professioner som möttes på grund av ett ryggskott och som tack vare det kan köpa varandras tjänster utifrån de behov som finns. 

Känslomässiga stormar och intelligenta konstruktörer

 Det börjar bli dags att jula ut. Julen, en helg som inte enbart fylls av harmoni och fröjd. Höga förväntningar kan omvandlas till känslomässiga stormar. Gemenskap kan bli utanförskap, stora problem blir större och när julen är slut återstår utmattning.

Vi har firat en lugn och skön jul tillsammans med de som står oss nära. Ingen hets, inget jäkt, framför allt ingen alkohol och samtliga blev nöjda med det som döljes under julklappspapper. 

Och snart har ytterligare ett år förflutit. Ett år som gjort oss klokare och mer vidsynta tack vare allt vi fått uppleva. För egen del har det gångna året varit det bästa på många år. Två som står oss mycket nära har i början av detta år funnit den trygghet de så länge saknat. Vilket har stillat vår oro och gett oss alla en framtidstro. Vi känner stor tacksamhet och glädje efter år av vemod och kamp.

Idag har jag hjälpt vår dotter att kasta ut en kraftigt barrande julgran. Men först skulle dammsugarpåsen bytas. Något som borde vara en enkel manöver för två kloka personer. Dessutom har vi båda bytt åtskilliga dammsugarpåsar under årens lopp.

Men här sattes vår intelligens på hårda prov. Hur vi än försökte gick inte locket som döljer det innersta att få upp. Jag ringde maken. Han kunde inte på rak arm säga hur dammsugarens konstruktion var beskaffad men erbjöd sig att komma till undsättning. Vi avfärdade erbjudandet. Google kanske var bästa hjälpen i denna nödsituation. 

Googles instruktionsbok gällande denna dammsugarmodell, Electrolux ultraone vilken i dotterns hushåll är nyligen införskaffad, var på flertalet obegripliga språk. Av denna anledning följde vi därför den illustrerade beskrivningen. Även detta utan någon som helst framgång.

Det är vid sådana tillfällen jag kan känna mig direkt korkad. Helt enkelt riktigt dum i huvudet. Intelligensbefriad. Blåst. Tillståndet har många icke så smickrade uttryck. Och år 2021 har bevisat att jag inte blivit ett dugg smartare fast jag gärna vill tro det. 

Men - det finns en tröst mitt i det hela. Läste i dagspressen att raketforskare och hjärnkirurger är precis lika korkade som en helt vanlig åldrande kvinna som inte klarar av att byta dammsugarpåse. Enligt vetenskapliga studier så ett uns av sanning borde det ligga bakom den medicinska tidskriften BMJ.

Nu vet jag dock inte om det i testen ingick att raketforskare och hjärnkirurger skulle byta dammsugarpåsar. Möjligen fick de göra mer avancerade intelligenstester än så. 

Efter dagens vedermöda är jag dock säker att inte ens denna yrkesgrupp som vi medelmåttor anser vara utrustade med hög intelligens skulle ha klarat av dotterns dammsugare. 

Det som nu glädjer mig mest av allt är att vi till slut fick upp det fördömda locket och kunde byta den överfulla påsen till en ny och fräsch. Vilket bevisar att det går att bemästra komplicerade konstruktioner som skapats av intelligenta konstruktörer.