Krångliga anordningar och att nå en annans själ

 Igår höll barnomsorgen för den yngsta i barnaskaran stängt. Med påföljd att barnbarnet fördes hem till farmor och farfar. Flickebarnet och jag tog en rejäl promenad i snålblåsten. Men först skulle jäntan spännas fast i sittkärran. En bedrift i sig själv. Barnet är lätthanterligt så själva nedsättandet gick smidigt. Värre blev det vid fastspännandet. Dagens säkerhetsåtgärder är säkra när momentet väl är utfört. Nu är vagnens säkerhetsanordning betydligt enklare konstruerat än bilbarnstolens. Där krävs tekniskt kunnande eller en förälders vana.

När jag för en tid sedan skulle köra stortvillingarnas lillebror och lillasyster till förskola respektive dagis höll jag på en kvart innan lillflickan var säkrad i bilbarnstolen.  Med fasa insåg jag att momentet måste upprepas när gossen skulle följas till förskoleklassens ytterdörr. För jag vågade inte lämna vårt yngsta barnbarn kvar i bilen. Då dök plötsligt småtvillingarna upp på väg till skolan. Jag hojtade att de måste komma och passa sin kusin en liten stund. Jag kände en oerhörd lättnad.

Det är förunderligt hur människors beteende förändras när vi möter varandra med barnvagn. Eller hund.

En man jag ofta träffar i vår lokala matvaruaffär har en butter uppsyn. Vi hälsar belevat på varandra men har aldrig utbytt några artighetsfraser. Förrän igår. När vi möttes på en av Skärblackas trottoarer och han såg vårt barnbarn lyste han upp. En god stund språkades vi vid. Samtalen handlade om allt från tandsprickning och pannkakor till släpvagnar och husrivningar. 

Så här i efterhand funderar jag huruvida den där mannen är butter eller ej. Kanske har jag varit fördömande i överkant utefter hans anletes utformning. Hur verkar jag själv vara i betraktarens ögon vid första anblicken? Jag hoppas att den som ser mig i ögonen istället för att dröja sig kvar vid ansiktet kan utnyttja den icke verbala kommunikationen och förstå att om jag ser sur och butter ut förmedlar mitt inre något annat. För jag är en ganska glad och positiv person men om jag är på dåligt humör berättar mina ögon det. Och då är det säkrast att omgivningen håller avstånd till dess att stormen bedarrat. 

Picklad lök och en oväntad handling

 En väninna ringde för en tid sedan och undrade lite försiktigt om jag mådde bra.

Jodå, tackar som frågar. Allt är i sin ordning.

Hon tyckte det var så länge sedan jag bloggat vilket jag är benägen att hålla med om. Därav frågan. 

Tiden har helt enkelt inte räckt till. Bland annat är jag med i en matlagningsgrupp bestående av elva barn. Det är utmattande i sig men väldigt roligt. Vi träffas varje torsdag och största utmaningen är att läsa recepten. Grunden till ett lyckat resultat.

Det steks, kokas, vispas, hackas och dofterna som fyller köket är förförande goda. Sedan inmundigar vi tillsammans de färdiga rätterna och jag är viss och säker att grunden till blivande gourmetkockar numera finns i Skärblacka.

Nu ska jag enkom inte skylla min till synes vilande blogg på dessa matglada barn. Eller att tiden inte räcker till. Mycket händer omkring oss just nu som lägger sordin på den annars så glada stämningen i vår familj. När mycket faller på sina rätta platser tar det överhand och vi ser så ljust på det som sker att det överskuggar det mesta. Så är väl livet för oss alla. Dalar och toppar i den mänskliga berg-och dalbanan.

Idag hände dock något ytterst oväntat som är värt att nämna. Maken har sålt sin skåpbil till ägarna av trädgårdsfirman. På måndag träder en nyanställd in i firman och det tarvas en extra bil. Maken och jag blir därmed aningen entledigad från de mest krävande arbetssysslorna i andras trädgårdar och kan härmed anse oss som lite mindre heltidsarbetande pensionärer. Men, maken hävdade att han prompt måste ha sig en skåpbil och efter en del letande hittade han en som föll i smaken. Idag skulle köpet äga rum och jag körde in honom till bilfirman. När vi gick till våra respektive bilar ropade maken, ”ska du inte handla något du också”?

Jag klev ur min bil och gick tillbaka in till bilhandlaren. Maken åkte hem i sin nya skåpbil. Och jag köpte mig en bil jag också. Förvåningen blev stor när jag så småningom kom hem. 

”Jamen du frågade ju om jag också skulle handla när vi ändå var i stan”!

Och vi behöver faktiskt en bil med plats för sju personer. Tyckte bilhandlaren också när jag berättade om hela högen av barnbarn som vi fått som kärleksgåvor. 

Helst skulle jag behövt köpa en buss men det hade nog varit att gå till överdrift. 

På onsdag ska jag ta med mig maken till bilhandlaren och visa vad jag köpt. Han kommer bli nöjd när jag undertecknar köpehandlingarna. Det är jag övertygad om. 

En kärlekstörstande friluftsmänniska och ett lejon av hårt virke

 Efter stormen lägrar sig lugnet. Solen skiner ner på mig från en klarblå himmel. Den värmer och väcker förhoppning om det som komma skall. Snart blommar vårblomstren runt stugan men än så länge får vi njuta av inhomhustulpaner i vas.

För någon vecka sedan berättade jag för maken att jag saknade tidningen Land. Som tidigare medlemmar i LRF kom den punktligt varje fredag i vår postlåda. Det ingick i medlemskapet. När tiden var mogen sa vi upp medlemskapet och blev därmed av med en trevlig tidning.

En kväll överräckte maken mig en present. En helårsprenumeration på Land. Så nu är jag en av de 

352 000 personer som varje vecka läser Land. 

Tidningen är precis så som jag minns den. Lagomt läsformat och det som tryckts är på bläddervändligt tidningsprasslande papper. Artiklar om folk och fä blandas med annonser, trädgård och odling, matlagning och bakning, kropp och själ och allt annat som behagar en läsare av veckotidningar. 

I slutet av tidningen finns bland annat korsord, knep och knåp. Samt Landkontakten. Det är där som om turen infinner sig ett genuint kärleksliv kan ta sin början.

Här kan den Ensamme fritidsbonden, Änklingen från Götaland, Hoppfulle optimisten, Chans tè Smålandsromans, Tjejen vid brasan och Är du mitt bönesvar, söka kärlekslycka.

Inga krångligheter med att swipa höger eller vänster på mobilens dejtingsajter, här går det bra att göra kryss med blyertspennan och sudda efter tycke och smak. 

Här finns friluftsmänniskor med förkärlek till djur och natur. Mysiga kvällar med musik, aptit på livet, kultur från gångna tider och de flesta är snälla, snus och rökfria men tar gärna ett glas vin vid den där tända brasan när det är hemmamys. En gifta kvinna som väger 165 kg, är lätt BS, 70 + har tagit modet till sig och söker en lättsam väninna oavsett ålder och civilstånd.

Virila och ungdomliga är kontaktannonsörerna åldern till trots.

Även om jag inte är i behov av några nya kontakter av diverse slag drivs jag av en nyfikenhet att läsa annonser som andra satt in för att slippa leva i ensamhet. Fast ibland kan jag förundras då en Överdominat lejonhanne av hårt virke söker en liten och nätt trossnymf. Jag är osäker på vad en trossnymf är för något och om de är vanligt förkommande. Kanske får den där lejonhannen av hårt virke som dessutom är överdominant fortsätta sitt liv i ensamhet. Eller så behöver han slipa till sin annons och bli en snäll och omtänksam friluftsälskande man som mjukar upp det hårda virket framför en sprakande brasa. Låta glaset med rött klinga mot det andra glaset som hålls upp av tjejen som anser att hon fått bönesvar, är en hoppfull optimist och att det inte spelar någon som helst roll att hon väger 165 kilo. 

Alla som vill ska få uppleva kärlek och den kan komma redan denna vecka direkt i postlådan om man är prenumerant på Land. 

En lyssnande vänskap och konstfulla kreationer

 Nu ligger den andra halvan av vår familj. Onda halsar och positiva provsvar. Inköpslistorna dräller in och jag förser sjuklingarna med förnödenheter. 

Förutom inköp går jag på ledarhundspromenader i väntan på mattes tillfrisknande. 4,5 km är rundan vi går dagligen. Under tiden dryftar vi allt som hör livet till. Idag till exempel avhandlade vi våndan i att grenar lägger sig på strömförande stängsel. Inhägnader som ska hålla boskap och hästar på rätt plats i hagarna. 

Vi pratar och häpnar över hundägare som inte plockar upp efter sina pälsklingar. Vi kan konstatera att hundar skiter inte lika. Vissa korvar är tunna, andra grova och långa. En del lägger i högar, många riktigt konstfullt arrangerade, och en del nöjer sig med att bara lägga den rakt ut. Färgerna på den solida substansen kan skilja sig åt. Allt från ljus brunt till mörkt. Idag upptäckte vi en extra ordinär färgskala. Orange. Nu gjorde vi dock ingen grundligare analys utan konstaterade enkom att det kanske berodde på utfodringen eller en mage som råkat i olag. 

Den skapelse som för oss väckt störst uppmärksamhet är kreationen som lagts uppe på toppen av en kupolliknande brunn för regnvatten. Vi stannade till och funderade en stund över hundens kroppsbyggnad och kunde enas om att det antagligen var en högrest jycke.

Putte är en trevlig promenadkompis och han är idel öra. Uppmärksammad på vad jag berättar för honom och ibland vänder han upp sitt vackra huvud mot mig och ser mig rakt i ögonen. Blicken kan vara i djup samförstånd men det händer att ögonen speglar förvåning, upprördhet eller melankoli. Beror lite på dagens samtalsämnen. För det mesta pratar vi om positiva viktigheter och då lyser det av glädje och förnöjsamhet i blicken han ger mig.

Tvenne viruspinnar och en dagledig tuktomästare

 Runt omkring faller kända och okända människor som käglor. Vi som ännu så länge står till synes friska på benen får vara behjälpliga i största möjliga mån enligt FHM:s rekommendationer gällande säkerhet.

Vår familj är inget undantag gällande viruset.  Hälften av familjemedlemmarna ligger i typiska symptom.

Igår hämtade jag självtest i Norrköping. Positivt resultat. Så i arla morgonstund blev det ånyo en stadsresa för att hämta PCR-test. Medan testen utfördes i köksmiljön fortsatte jag min resa till barnbarnens skola som från och med idag är nedslängd för all fysik undervisning. Nu är det digitala lektioner som gäller och till det nödgas läroböcker. Hämtat skolmaterial byttes mot nytagna tester och för mig ännu en färd till Norrköping för inlämning på Himmelstalundsområdet.

Nödställda i isolering tarvar föda, med bifogad inköpslistan i beredskap körde jag direkt till vår lokala matvarubutik. Tisdag och välfylld parkering. Det är pensionärernas dag. Då handlas det med pensionärsrabatt.

Parkeringen är utrustad med två parkeringsfickor för handikappade. Jag körde in min bil till höger om de båda rutorna med de vita markeringarna i asfalten som ska få icke handikappade bilförare uppmärksammade på vad som gäller. 

Genast kom en äldre herre knatande. Synade mig från topp till tå och undrade om jag verkligen hade tillstånd att parkera min bil där jag ställt den.

Om han var skumögd eller bara vresigt sinnad kan jag så här i efterhand inte orda något om. Med hela handen pekade jag på rutorna, här är en plats för handikappade och titta här är faktiskt en till. Och kolla var jag ställt min bil! 

Med varukorgen i ett fast grepp marscherade jag in i butiken. Med ett imponerande vokabulär över patriarkatet. Matt och svag efter två resor kort efter varandra till och från storstaden till Covidtestningen som på håll kunde likna en välfylld utomhusfest. Uppe på det ett besök på den nerstängda skolan allt för att medverka till våra barnbarns skolunderbyggnad. 

I vår butik ska varje kund ta var sin färgglad boll så inte gränsen för 90 personer spräcks. Lydigt tog jag en boll ur korgen. Den var gul. Vid en hylla med förnödenheter stod den pensionerade myndighetspersonen som fyller ut sitt troligtvis trista pensionärsliv med att hålla koll på hur andra parkerar sina bilar.

Jag sneglade ner i hans korg. Där fanns ingen färgglad boll.

”Hörrö du du gubbe lille. Har du inte tagit någon boll”? 

Jag pekade med ett upphetsat darrande finger ner i korgen.

”Hehe, nä det har jag glömt”.

Jädrar anamma, där såg jag min chans!

”Det här är allvarliga saker. Vet du inte att handlare Holm kan få betala dryga böter på grund av sånadäringa uslingar som du om det kommer en kontrollant. Den här nonchalansen är lika allvarligt om inte värre som att utan tillstånd parkera på handikapparkeringen”.

Min röst var hård, kall och med väl tilltagen ljudnivå.

Stärkt och mycket nöjd med min insats gjorde jag klar den i hemmet isolerade familjens inköp. När jag gick förbi förbutiken ropade jag till tjejen bakom kassan: ”vet du jag har tillrättavisat en gubbe ur pensionärsföreningen och det gjorde faktiskt min dag”!