Småkrypexperter och en felaktig konversation

 Jag är med i några för mig intressanta grupper på Facebook. Bland annat en där olika sorters växter avhandlas. Bilder läggs upp för ögonfröjd med även för att få hjälp och råd kring allehanda kryp som bosatt sig i älsklingsblomman. Tipsen är många och stundom uppstår en kraftfull ordväxling bland växtentusiaster och självutnämnda experter. 

En grupp jag var med i men lämnade var en stickgrupp. Anledningen till avhoppet var att en stickkunnig begett sig till Rusta för att köpa garn. Nöjd med sitt köp ville hon dela med sig av fyndet i gruppen. Det blev totalt kaos. Och vi fick lära oss att aldrig någonsin sänka oss så lågt som att köpa garn på Rusta. 

Som sagt jag hoppade av gruppen och har nu under några månaders tid stickat sju tröjor. En till var och en av våra barnbarn. Av garn jag köpt på Rusta.

Sociala medier är skyddslöst. Där kan vi häva ur oss otidigheter till för oss helt okända människor. Jag håller en låg profil och ge mig sällan in i diskussionerna för även om jag har rätt i mångt och mycket så slutar det alltid med att jag har fel.

På tal om kontakten med okända människor så skickade jag i morse ett sms till en av våra trädgårdskunder. Berättade att idag skulle hon få sina träd beskurna och att hon som trogen kund skulle få en liten förmån.

Toppen! Svaret kom snabbt. Från en för mig okänd person i Västerås. Som hette Carolina.  Inte Gun. Jag blev för ovanligheternas skull förlägen. Det tog mig en bra stund att få fram det rätta telefonnumret som ledde mig till vår trogna kund.

Nu kunde historien slutat här. Med ett vänligt ursäktande till Carolina i Västerås men en del av förmiddagen har avsatts till en synnerligen trevlig smskonversation två okända människor emellan. Och en förfrågan om att åka till Västerås för att utföra trädgårdsarbete. Erbjudandet avslogs på grund av allt för hög framkörningsavgift.

Det är inte svårt att skapa kontakter även om de är tillfälliga och uppstått på grund av en fel inmatad siffra. Bara den rätta inställningen finns. Jag kunde lika gärna fått en avhyvling och tillsägelse att som receptionist i en trädgårdsfirma hålla ordning på siffrorna. 

Vi avslutade det hela med att tacka varandra för en trevlig konversation och önskade varandra all lycka till med allt det vi ägnar oss åt. 

Jag känner mig glad, upplivad och nöjd med att tekniken inte alltid är av ondo.

Ett dödsryck och ett inspelat rörelsemönster

 Trots att det var ett tunt snötäcke som snabbt smälte undan när vi vaknade i morse märks det att våren är ganska så nära förestående. Inte minst märks det på småfåglarna som har fullt bestyr med än det ena, än det andra. Holkar inspekteras, honor uppvaktas och bröstfjädrars färger förstärkts.

Maken har även han drabbats av vårkänslor. Men han nöjer sig med att införskaffa en vertikalskärare med inbyggd mossrivare. Så gott som något kan jag tycka. Det är ändå ett säkert vårtecken. 

Denna förunderliga maskin kom med lastbil och grannen fick äran att med makens och vad jag antar sitt eget körkort legitimera sig så han kunde mottaga varan eftersom vi inte var hemma när händelsen utspelade sig.

Maken monterade livfull fast det medföljande handtaget, fyllde på med bränsle och drog kraftfullt i startsnöret. Inget hände. Han kollade tändstiftet och skvätte på lite startgas. Drog ånyo i startsnöret men maskinen gav inte ens ifrån sig en morrande hostning. Inte vet jag om han dödade maskinen vid första rycket eller om den redan var död vid ankomsten. 

Nu började dock den mödosamma reklamationen via mejlkontakt till företaget som sålt den vara som för maken skulle öppna möjligheterna att vertikalskära och mossbekämpa gräsmattan. 

Företaget uppmanade till fotobevis. Fullkomligt obegripligt ty hur ska ett foto kunna bevisa en maskins avsaknad av motorljud. Vi hade bevisligen rätt för nästa mejl från företaget krävde en filminspelning.

Jag regisserade. Sa åt maken att muntligt redovisa varje rörelsemoment. Han vägrade. Hävdade att det räckte med att dra i snöret, det var bevis nog. Jag hävdar motsatsen och fick själv lägga på röstinspelningen. Maken skruvade på tanklocket, pillade på tändstiftet och drog i snöret. Jag redovisade muntligt varje moment samtidigt som jag skötte filmkameran. Maskinen var och förblev dödstyst. Bara makens irriterade frustande trängde mellan mitt röstpålägg. 

Resultatet blev strålande. En ny karriär tycks ha öppnat sig för makarna Larsson. Det är film vi ska satsa på. Huruvida filmen hamnat i god jord hos försäljaren är ännu inte klarlagt. Kanske de kommer kräva nya bevis för en i vårt tycke undermålig vara innan reklamationen gått igenom.

Ett har vi dock lärt oss av detta. Köp aldrig en vertikalskärare med inbyggd mossrivare på internet! 

Och fakturan, ja den har maken bestridit i ytterst hårda ordalag. Han är minsann inte så from som han verkar …

Krångliga anordningar och att nå en annans själ

 Igår höll barnomsorgen för den yngsta i barnaskaran stängt. Med påföljd att barnbarnet fördes hem till farmor och farfar. Flickebarnet och jag tog en rejäl promenad i snålblåsten. Men först skulle jäntan spännas fast i sittkärran. En bedrift i sig själv. Barnet är lätthanterligt så själva nedsättandet gick smidigt. Värre blev det vid fastspännandet. Dagens säkerhetsåtgärder är säkra när momentet väl är utfört. Nu är vagnens säkerhetsanordning betydligt enklare konstruerat än bilbarnstolens. Där krävs tekniskt kunnande eller en förälders vana.

När jag för en tid sedan skulle köra stortvillingarnas lillebror och lillasyster till förskola respektive dagis höll jag på en kvart innan lillflickan var säkrad i bilbarnstolen.  Med fasa insåg jag att momentet måste upprepas när gossen skulle följas till förskoleklassens ytterdörr. För jag vågade inte lämna vårt yngsta barnbarn kvar i bilen. Då dök plötsligt småtvillingarna upp på väg till skolan. Jag hojtade att de måste komma och passa sin kusin en liten stund. Jag kände en oerhörd lättnad.

Det är förunderligt hur människors beteende förändras när vi möter varandra med barnvagn. Eller hund.

En man jag ofta träffar i vår lokala matvaruaffär har en butter uppsyn. Vi hälsar belevat på varandra men har aldrig utbytt några artighetsfraser. Förrän igår. När vi möttes på en av Skärblackas trottoarer och han såg vårt barnbarn lyste han upp. En god stund språkades vi vid. Samtalen handlade om allt från tandsprickning och pannkakor till släpvagnar och husrivningar. 

Så här i efterhand funderar jag huruvida den där mannen är butter eller ej. Kanske har jag varit fördömande i överkant utefter hans anletes utformning. Hur verkar jag själv vara i betraktarens ögon vid första anblicken? Jag hoppas att den som ser mig i ögonen istället för att dröja sig kvar vid ansiktet kan utnyttja den icke verbala kommunikationen och förstå att om jag ser sur och butter ut förmedlar mitt inre något annat. För jag är en ganska glad och positiv person men om jag är på dåligt humör berättar mina ögon det. Och då är det säkrast att omgivningen håller avstånd till dess att stormen bedarrat. 

Picklad lök och en oväntad handling

 En väninna ringde för en tid sedan och undrade lite försiktigt om jag mådde bra.

Jodå, tackar som frågar. Allt är i sin ordning.

Hon tyckte det var så länge sedan jag bloggat vilket jag är benägen att hålla med om. Därav frågan. 

Tiden har helt enkelt inte räckt till. Bland annat är jag med i en matlagningsgrupp bestående av elva barn. Det är utmattande i sig men väldigt roligt. Vi träffas varje torsdag och största utmaningen är att läsa recepten. Grunden till ett lyckat resultat.

Det steks, kokas, vispas, hackas och dofterna som fyller köket är förförande goda. Sedan inmundigar vi tillsammans de färdiga rätterna och jag är viss och säker att grunden till blivande gourmetkockar numera finns i Skärblacka.

Nu ska jag enkom inte skylla min till synes vilande blogg på dessa matglada barn. Eller att tiden inte räcker till. Mycket händer omkring oss just nu som lägger sordin på den annars så glada stämningen i vår familj. När mycket faller på sina rätta platser tar det överhand och vi ser så ljust på det som sker att det överskuggar det mesta. Så är väl livet för oss alla. Dalar och toppar i den mänskliga berg-och dalbanan.

Idag hände dock något ytterst oväntat som är värt att nämna. Maken har sålt sin skåpbil till ägarna av trädgårdsfirman. På måndag träder en nyanställd in i firman och det tarvas en extra bil. Maken och jag blir därmed aningen entledigad från de mest krävande arbetssysslorna i andras trädgårdar och kan härmed anse oss som lite mindre heltidsarbetande pensionärer. Men, maken hävdade att han prompt måste ha sig en skåpbil och efter en del letande hittade han en som föll i smaken. Idag skulle köpet äga rum och jag körde in honom till bilfirman. När vi gick till våra respektive bilar ropade maken, ”ska du inte handla något du också”?

Jag klev ur min bil och gick tillbaka in till bilhandlaren. Maken åkte hem i sin nya skåpbil. Och jag köpte mig en bil jag också. Förvåningen blev stor när jag så småningom kom hem. 

”Jamen du frågade ju om jag också skulle handla när vi ändå var i stan”!

Och vi behöver faktiskt en bil med plats för sju personer. Tyckte bilhandlaren också när jag berättade om hela högen av barnbarn som vi fått som kärleksgåvor. 

Helst skulle jag behövt köpa en buss men det hade nog varit att gå till överdrift. 

På onsdag ska jag ta med mig maken till bilhandlaren och visa vad jag köpt. Han kommer bli nöjd när jag undertecknar köpehandlingarna. Det är jag övertygad om. 

En kärlekstörstande friluftsmänniska och ett lejon av hårt virke

 Efter stormen lägrar sig lugnet. Solen skiner ner på mig från en klarblå himmel. Den värmer och väcker förhoppning om det som komma skall. Snart blommar vårblomstren runt stugan men än så länge får vi njuta av inhomhustulpaner i vas.

För någon vecka sedan berättade jag för maken att jag saknade tidningen Land. Som tidigare medlemmar i LRF kom den punktligt varje fredag i vår postlåda. Det ingick i medlemskapet. När tiden var mogen sa vi upp medlemskapet och blev därmed av med en trevlig tidning.

En kväll överräckte maken mig en present. En helårsprenumeration på Land. Så nu är jag en av de 

352 000 personer som varje vecka läser Land. 

Tidningen är precis så som jag minns den. Lagomt läsformat och det som tryckts är på bläddervändligt tidningsprasslande papper. Artiklar om folk och fä blandas med annonser, trädgård och odling, matlagning och bakning, kropp och själ och allt annat som behagar en läsare av veckotidningar. 

I slutet av tidningen finns bland annat korsord, knep och knåp. Samt Landkontakten. Det är där som om turen infinner sig ett genuint kärleksliv kan ta sin början.

Här kan den Ensamme fritidsbonden, Änklingen från Götaland, Hoppfulle optimisten, Chans tè Smålandsromans, Tjejen vid brasan och Är du mitt bönesvar, söka kärlekslycka.

Inga krångligheter med att swipa höger eller vänster på mobilens dejtingsajter, här går det bra att göra kryss med blyertspennan och sudda efter tycke och smak. 

Här finns friluftsmänniskor med förkärlek till djur och natur. Mysiga kvällar med musik, aptit på livet, kultur från gångna tider och de flesta är snälla, snus och rökfria men tar gärna ett glas vin vid den där tända brasan när det är hemmamys. En gifta kvinna som väger 165 kg, är lätt BS, 70 + har tagit modet till sig och söker en lättsam väninna oavsett ålder och civilstånd.

Virila och ungdomliga är kontaktannonsörerna åldern till trots.

Även om jag inte är i behov av några nya kontakter av diverse slag drivs jag av en nyfikenhet att läsa annonser som andra satt in för att slippa leva i ensamhet. Fast ibland kan jag förundras då en Överdominat lejonhanne av hårt virke söker en liten och nätt trossnymf. Jag är osäker på vad en trossnymf är för något och om de är vanligt förkommande. Kanske får den där lejonhannen av hårt virke som dessutom är överdominant fortsätta sitt liv i ensamhet. Eller så behöver han slipa till sin annons och bli en snäll och omtänksam friluftsälskande man som mjukar upp det hårda virket framför en sprakande brasa. Låta glaset med rött klinga mot det andra glaset som hålls upp av tjejen som anser att hon fått bönesvar, är en hoppfull optimist och att det inte spelar någon som helst roll att hon väger 165 kilo. 

Alla som vill ska få uppleva kärlek och den kan komma redan denna vecka direkt i postlådan om man är prenumerant på Land.