Ett firande utan krusiduller och en viktig rapport

 Dottern och jag har firat födelsedag. På Skogskyrkogården. Med glass från macken och en blomsterkvast jag bundit ihop från vår trädgård.

Mammas 89-årsdag. Vi firade helt och hållet osentimental. Satt på parkbänken, blickade ut över mammas vilorum. Runt omkring henne döda grannar som vilar under gravvårdar med inskriptioner. Dottern och jag pratade, åt glass, skrattade och jag kände att mamma var närvarande. Att hon gillade det krusidullösa  arrangemanget. 

För tio år sedan precis idag gav jag och maken mamma en födelsedagsresa ut till Harstena. För vilken present ska ges till någon som har det som tarvas och som inget vill ha? En resa fick det bli som överraskning. 

Medhavd fika vid Lagnöbron innan båtfärden. Mamma var exhalterad. Harstena, varje dag höll hon koll på vilket väder som utespelades där. Sjöväderleksrapporten med utsändning i P1 var minst lika viktig som väderleken på torra land. Varför vet jag inte eftersom mamma var en landkrabba i alla avseenden. 

Nu fick hon komma till Harstena, en resa hon aldrig någonsin kunde föreställa sig skulle ske. 

Första sommaren efter mamma dött åkte jag med stortvillingarna, deras bror och föräldrar ut till Harstena. Den resan blev inte lika känslomässigt osentimentalt som dagens födelsedagsfirande. Då var sorgen färsk och gjorde ont. Idag finns en annan sorts form av sorg. inbäddad i mitt innersta men den är hanterbar och gör inte längre ont. Det är mer som en tacksamhet över en mamma som kom att bli min bästa vän. Att allt det där som varit komplicerat lagts undan. Mamma som höll min hand och med oroliga ögon frågade hon om det fanns något ouppklarat mellan oss. 

Nej, mamma det finns inget som vi behöver gräva i. Inget som gnager och skaver. Allt är bra. 

Jag ljög inte för att lugna, jag var ärligt uppriktig. För det var så det var. Vi hade båda en inre frid.

Mamma utförde sitt föräldraskap så gott hon kunde utefter sina förutsättningar. Precis om jag gjort under våra barns uppväxt. Och som de flesta andra föräldrar gör. Vi har alla våra fel och brister, vårt agerande har många gånger sin förklaring. Mamma behövde aldrig förklara, jag förstod ändå när jag blivit vuxen. 

En nödvändig tidsresa och en omdiskuterad hygienåtgärd

 Nu måste jag ta tag i det där. Tanken har legat över mig länge. Och igår gjorde jag slag i saken. Det handlade om det som så många med mig tänker att de ska göra. Men som aldrig riktigt kommer till stånd i rimlig tid. Innan det är katastrof.

Jag talar naturligtvis om förrådsstädning. När skåp och lådor plötsligt inte går att stänga ordentligt på grund av ”bra att ha” saker tar överhand. 

Det tar tid att städa förråd. Där finns sådant som fallit i glömska och som måste studeras in i minsta detalj. Gamla dagböcker, brev, fotografier, anteckningar och väskor som ska tömmas på dess innehåll. En tidsresa helt enkelt. 

Jag har läst, bläddrat, vridit och vänt på grejer i hopplöshet huruvida jag ska spara eller kasta. Slängt ner i svarta sopsäckar, plockat upp igen och översköljts av tveksamhetens vånda. 

Dagen övergick till kväll och utanför vårt fönster stod himlen i brand över Glans mörka vatten.

Tre sopsäckar fylldes och som idag av maken transporterats till återvinningen.

Bland alla saker finns mycket av mammas och pappas liv som de hade tillsammmans. Sådant jag inte heller tagit tag i efter mammas bortgång.

Hon var lärarinna och jag förundras när jag rev runt i hennes kartonger över den korrespondens hon i egenskap av lärare hade med elevernas föräldrar och som hon efterlämnat åt mig. Breven har en gammaldags siratlig ton åt båda hållen. 

Handskrivna brev med önskan om ledighet för besök hos barnhälsovården, feber och örsprång som föranledde hemmavarande barn eller tandvärk som krävde åtgärd. Dock ingen som äskade om ledighet åt barnen för charterresor eller andra förnöjsamheten. Det var ännu inte påkommet under 1960-talets början. 

Här var det enkom en önskan om giltig frånvaro i samband med sjukdom som dryftades från föräldrahåll. 

Jag fastnade för ett brev som mamma skrivit till en av hennes elevers mamma.

”Bästa fru Andersson!

Arne är duktig i skolan. Han läser och skriver oklanderligt och med matematiken går det bra.

Men han kommer lortig till skolan. Jag ber härmed fru Andersson att hjälpa Arne att tvätta sig för situationen är outhärdlig. Har haft många samtal med pojken om vikten att sköta sin hygien men det tycks inte hjälpa. Därför vädjar jag nu till fru Andersson att hålla pojken ren när han ska till skolan.”

Varpå fru Andersson, antagligen mycket upprörd svarar.

” Kära lärarinnan!

Jag vill påpeka att Arne är en mycket renlig pojke. Han tvättar sig aldrig mindre än tre gånger om dagen. Ansiktet, halsen, underarmarna och smalbenen. Jag behöver inte påpeka för Arne att han ska tvätta sig, det gör han ändå. Tre gånger dagligen.”

Jag funderar över två saker efter att ha läst detta uppfodrande brev från lärarinnan och från en mamma i försvarsställning.

Hur lever Arne idag? Tvättar han sig fortfarande tre gånger dagligen och har han utökat renligheten med övriga kroppsdelar eller nöjer han sig ännu med ansikte, hals, underarmar och smalben? 

Och vad händer idag om föräldrar får en sådan anmärkning på sina barn från läraren? 

Svaret är antagligen enkelt. Läraren blir uthängd på sociala medier, föräldrarna blir livligt påhejade med ilskna kommentarer, arga emojis och läraren blir dömd för kränkning av medborgargardet, blir avstängd under utredning av Skolinspektionen som i sin tur avgör om ärendet är så pass kränkande att det ska gå vidare till Lärarnas ansvarsnämnd. 

Ett föränderligt livsval och ett firande med iskalla burkar

 Sommaren lider mot sitt slut. 1 augusti. Min pappas födelsedag. 98 år om han fått leva. Han befinner sig i salig ovisshet om det rådande världsläget. Inte enbart i andra länder utan också i vårt eget land. Och lika bra är väl det. Han skulle ha varit upprorisk och jobbig på alla tänkbara sätt över all galenskap som sker. Mycket har besparats honom.

Vi har haft några kringflackande sommardagar. Stockholm och Göteborg tillsammans med barn och barnbarn. 

Och Värmland så klart. Fast utan barn och barnbarn. Tillfälligt besök i hembygden. Där jag numera känner mig hemma men ändå borta.

Övernattning i Kristinehamn. Där mitt egentliga liv tog sin början för snart 45 år sedan. När jag äntligen tagit klivet ut ur det som höll på att förgöra mig helt och hållet. Den där arbetslediga helgen när mina arbetskamrater tog mig med på trevligheter som slutade med kaffe och mazarin. Vilket i sin tur ledde till kärlek och äktenskap.

Vi måste ta en selfie på platsen där det hände, sa jag till maken. 

Vi körde dit och hittade en förskola. Några arbetsklädda killar utförde snickeriarbeten på ett av husen och vi stannade för att språkas vid.

Här träffade min make och jag varandra för 45 år sedan, berättade jag.

De såg oförstående ut.

Här, på en förskola?

Nej, då var det stadens dansställe. 

Därom visste de intet. De var för unga och träffar de någon käresta är det troligtvis via Tinder. 

Vi for vidare ut till skärgården. Pekade, pratade och mindes. Det såg annorlunda ut. Bara Picassos skulptur föreställande hans fru Jacqueline var sig lik. Kanske aningen väderbiten. Inte så konstigt då den fått utstå Vänerns vattenstänk och påliggande vindar allt sedan 1965.

Utanför Picassos Veranda bistro och café, som utlovar stadens bästa mackor och glass, höll ägaren på att slänga sopor.

Kom hit i morgon och ät räkmackor, ropade han. 

Nej då är vi på väg hem till Östergötland, ropade vi tillbaka och han ville veta varför östgötar dristat sig till ett värmlandsbesök.

Vi firar vårt snart 45 åriga äktenskap som startade här i denna stad, hojtade jag på min framtagna värmländska. 

Då ska ni ha Loka med smak av jordgubbar och granatäpple, förkunnade han och kom strax tillbaka med två kylskåpskalla burkar. Vi fick dem gratis. För att fira och festa. Det är sådant som bara händer i Värmland. 

Nu lider sommaren mot sitt slut. Det regnar. Är mörkt om kvällarna. Pappa är född just idag för 98 år sedan. Och vi har haft en fin sommar tillsammans med barn och barnbarn. 

En lärorik resa och en bouquet av anis

 Det kom en avi på posten. Som meddelade att jag hade en summa pengar att hämta ut. Längst ner fanns förslag på olika utlämningsställen. Med ett förbehåll. Valde jag vår lokala matvaruaffär eller tankställe för bilar eller något av de övriga förslagen skulle en avgift dras från summan. Förvisso skulle det vara enklare och miljövänligare att ta cykeln med avin i ryggsäcken och trampa iväg för att casha in kosingen på hemmaplan men snålheten slog till. Och frustrationen över att bli blåst på en del av konfekten. Allt på grund av att banken på vår ort slagit igen porten för ett antal år sedan. 

När småtvillingarnas storasyster har något viktigt på hjärtat ringer hon mormor för överläggning. Oftast handlar det om hennes orm, ödla eller besättningen bestående av gråsuggor. Vårt senaste telefonsamtal gällde vissa nödvändiga inköp för att bättra på ormens levnadsstandard. Därmed togs ett beslut att vi skulle besöka Norrköping och en för ändamålet lämplig djuraffär under förmiddagen. Denna vecka har stortvillingarna haft sitt tillhåll hos farmor och farfar då fritidsgården har semester och deras föräldrar nödgas dra in medel till familjens livsuppehälle. Därmed hade jag tre barnbarn med på stadsresan.

Nu barn ska ni få uppleva något extraordinärt. Vi ska gå till banken! Jag vet inte riktigt hur det ska gå till därinne men det löser sig nog. 

Barnen nickade i samförstånd. Och jag googlade fram med min smarta telefon på vilken gata banken var belägen. 

Vi klev in i bankens lokaler och genast dök en vänlig kvinna upp, klädd så som man förväntar sig av en bankanställd. 

Vad kan jag stå till tjänst med?

Jag viftade med avin som skrynklat till sig en aning under färden. Sa att jag ville ha det angivna beloppet, rakt av, direkt ner i plånboken.

Nja, här krävs en hel del förberedelser och pengar, ja det får du in på kontot.

Lyssna och lär mina barnbarn, det här är på riktigt! 

Legitimation, tack. Hon höll fram en blankett. Fyll i den noggrant, nej förresten jag fyller i den åt dig. Kvinnan vinkade åt oss att följa med till ett litet bord där vi slog oss ner. Med stadig hand och pennan i ett vant grepp fylles blanketten i med oklanderlig handstil.

Därefter överräckte hon mitt körkort, min avi och den ifyllda blanketten samt en liten lapp med siffrorna 207. 

När numret kommer upp på skärmen då går ni ditåt. Där får ni ytterligare hjälp.

Hon pekade i nämnda ordning så inget skulle missuppfattas. Jag sneglade på barnen. De hade också förstått. 

När nr 207 lyste upp skärmen tittade bankkvinnan åt vårt håll. 

Så där, varsågoda nu är det er tur, sa hennes blick mig milt och vänligt.

Detta var väl spännande, nu har ni varit på banken! Där finns inga pengar men blanketter och trevligt bemötande. Och kosingen hamnade på rätt konto utan att vi märkt något av det. Bäst av allt, det känns som om jag idag har tjänat femtio kronor! Sa jag till barnbarnen när vi lämnat lokalen. 

Upplivad av den insikten slog jag till och köpte i närmaste Systembolag en flaska grekisk sprit med smak av anis i present till maken efter det att vi gjort de allra nödvändigaste inköpen till den hemma väntande pytonormen Zink. 

Vilken otrolig dag det här blev! Maken höll med. När han skulle till banken för en tid sedan med en snarlik avi som jag erhållit blev han inte ens insläppt utan fick återvända hem i oförättat ärende och lösa in sina pengar på ICA. 

En kränkande handling och en skrämmande uppsyn

 Jag är upprörd. Ledsen. Med ett mammahjärtat som värker och blöder. Försätts tillbaka i tiden när vår dotter var barn och skulle börja skolan. Föräldrar som å det grövsta motsatte sig att ett barn med synnedsättning skulle gå i samma klass som deras fullt seende barn. Som ansåg att detta icke fullt seende barn skulle förpassas till en institution där alla var lika. Att ha en klasskamrat med synnedsättning ansåg dessa föräldrar skulle hämma deras perfekt seende barn.

Nu är vårt barn vuxen, mamma till tre flickor, har villa och trädgård. Hon är högutbildad och arbetar sedan tretton år tillbaka som präst. Uppskattad av församlingsmedlemmar, kollegor och de hon i yrket möter i både glädje och sorg.

Men igår mötte hon på patrull. Sorgehuset hon kontaktade ville inte ha en präst som inte ser tillbaka in i deras ögon. Beskedet gavs via telefon när vår dotter ringde den dödes make. Utan någon som helst fysisk kontakt där vår dotter hade möjligheten att visa vad hon går för. Att allt inte hänger på en fullgod syn. Nu var det upp till Svenska kyrkan och församlingen att ordna detta, se till att den som förrättar begravningen inte har någon form av missbildning. För det var ju exakt det den anhörige menade. Du är missbildad så dig vill vi inte ha. Även om den anhörige inte i ord använde sig av detta kränkande uttal så var kränkningen ändå ett faktum.

Det känns mörkt och dyster. Och med ett värkande hjärta förstår jag hur vår dotter känner sig. Just nu mildrar nog inga värmande ord hennes känsla över det inträffande. Någon sa till tröst att anhöriga må hända tänker att när de köper en tjänst i samband med begravning då vill de ha det som de vill. Men tillade att de anhöriga inte får chans till utveckling genom ett möte med prästen i fråga. Och att bördan bör läggas tillbaka på anhöriga.

 Av egen erfarenhet vet jag att begravningar är känsligt. Här kan de utanför sorgehuset som med sina olika professioner ska se till att begravningen genomförs på ett minnesvärt, etiskt och korrekt sätt inte hårdhänt sätta gränser. Sorg har förmåga att skapa irrationellt beteende. Det måste alla ha förståelse för och ta emot hur illa det än verkar.

Det mest makabra jag upplevt under mina nästan tjugo år som begravningsentreprenör var när en familj vägrade att betala för den genomförda begravningen. Jag fick skarp kritik av anhöriga hur illa jag skött hanteringen av en avliden älskad makes och fars sista resa. Jag blev förkrossad. Rannsakade mig själv i ett försök att komma fram till vad som brustit. Hade en dialog med den avlidnes dotter som ansåg att jag förstört allt för hennes mamma, en sörjande änka som hade det svårt nog när hennes make dött och begravts utan att jag nödvändigtvis måste förvärra tillståndet av outsägligt sorg och saknad.

Jag ställde frågor för att få svar på vad som egentligen gått fel. Nja inget var egentligen fel utfört, felet var att jag som begravningsentreprenör var så förfärligt ful. Till och med så ful att änkan fick en svår chock när hon stödd av starka armar trädde in i kapellet för att ta farväl av sin make och fick se mitt anskrämliga anlete.  Hon trodde först att det var en städerska som gått vilse och hamnat bredvid maken kista. Och det är ju allmänt känt att städerskor inte är några vackra uppenbarelser. 

Jag förklarade att det är så här jag ser ut och att hur jag blivit skapt kan jag näppeligen inte be om ursäkt för till skillnad mot dåligt uppförande eller dåligt utfört arbete. Där finns tack och lov en chans till förbättring. Så tyvärr måste de beställda tjänsterna för begravningen betalas trots att begravningsentreprenören inte är någon skönhet. Vilket de borde ha upptäckt när vi träffades första gången på begravningsbyrån men då verkade mitt utseende inte ha någon större betydelse. Insikten kom först när begravningsräkningen skulle betalas.