En svart huvudroll och en felstavad sjukdom

 Det uppstod en situation i Norrköping där en hund hade huvudrollen. Olika medier utfärdade en varning gällande hunden som i vilt tillstånd strök omkring i stadsdelen Hageby och bet folk både där fram och där bak. 

Ordningsmakten ryckte ut och avlossade varningsskott vilket bidrog till en försvunnen hund samt en uppretad folkmassa på sociala medier. 

Hundexperter gav goda råd och djuraktivister förbannade icke djuraktivister.  Det fräste och glödde i de sociala mediernas trådar.

Så inleddes  en rasbestämning av hunden. Färgen var redan fastställd och alla var överens. Den var svart.

Dobermann med kupera svans. Nej dobermann icke kuperad svans. Kamphund är det. Finns inget som heter kamphund. Jodå, kamphundar finns, följ länken och läs! Nej alla har fel, det är en rottweiler. Ja eller en blandning mellan rottweiler och dobermann. 

Någon dristade sig att påstå att den ilskna hunden varken var en dobermann, kamphund, pitbull eller en mix av olika raser utan en pudel! Milde tid, pudelälskarna rasade. 

Hundens härkomst avhandlades. Den kommer från Bosnien. Och den är stulen. Stulen? Men hemtjänsten stjäl väl inga hundar? Hemtjänsten? Ja de som blev bitna av hunden jobbar ju hos hemtjänsten.

Ytterligare en länk dök upp där en oseriös hunduppfödare fick bära hela ansvaret över det inträffade.

Så infångades äntligen den ilskna och förvirrade hunden. Och ärendet hamnade hos Länsstyrelsen.  Veterinär anlitades och avlivning beslutades. Sociala medier fortsatte att glöda. Och hela dramat blev en rikstäckande nyhet.

När jag var barn bodde en gosse med sina föräldrar i lägenheten mitt emot mig och mina föräldrar. Gossen och jag var lika gamla. En dag ringde det på vår dörr. När mamma öppnade stod där en skara uppretade damer, samtliga boende i vårt trapphus. Bland de församlade fanns även grannpojkens mamma. Darrande fingrar pekade på de ljusblå trapphusväggarna. Mamma följde fingrarnas riktningar och där, med spretande barnslig handstil stod det skrivet i versaler ”KNULLSKUK”. 

”Vad står det”? frågade mamma och kisade för att se bättre.

”Knullsjuk”, skrek damerna i falsett. ”Och det är din dotter som skrivit det! Fy, otäcka barn”.

Min mamma, filosofie  magister i Nordiska språk en utbildning på avancerad nivå, blev utom sig av raseri. 

”Ni kan anklaga Carina för mycket men hon kan i alla fall stava till knullsjuk”, gormade hon så det ekade i trapphuset.

Grannpojken erkände omgående sitt skamliga tilltag. Blev utrustad med en vattenfylld hink, en klick såpa och en skurborste. 

Ärendet avslutades. Detta skedde långt innan sociala mediers intåg där varje incident, stor eller liten, måste avhandlas innan medborgargardet sagt sitt. 

God till er och Jul till oss

 Det krävdes inga tester för att utröna vad som skett. Obarmhärtigt och hjärtlöst smet viruset in genom något av mina kroppshålor, gissningsvis näsan eller munnen ty det är de enda hålor som är publikt öppna. Om jag inte räknar med hörselgångens mynningar men det är föga troligt att det går att bli smittad genom öronen. Lite märklig, snudd på det osannolika är att viruset kan ta sig in via ögonen. Men eftersom det är vetenskapliga rön måste vi tro på det så länge motsatsen inte har bevisats.

Nå i mitt feberyrsliga tillstånd gick jag dagarna innan vår frälsares födelsedag in på sociala medier för att se om jag där kunde träffa på någon olycksbroder/olyckssyster. Vi kunde hosta, snora och kasta febriga blickar på varandra i ett enda syfte. Tycka mest synd om sig själv. 

Sociala medier glimrade. Bjällerklang bjällerklang dingelidong. Perfekta granar till skillnad från vår defekta. Hembakade pepparkakor och egentillverkade pepparkakshus. Inslagna paket i väntan på tomten. God jul, Merry christmas, Gladelig jul, Hyvää Joulua, Joyeux Noël.  Nu ska vi träffa släkten. Mysa och må, mysa och må.

Ha, tänkte jag. Griljeringen är vidbränd. Sillsalladen äcklig, bruna bönorna oätliga, faster somnar i fåtöljen och släpper ovetande högt och ljudligt väder. Onormalt mycket barr på julgransmattan. Tomten är full och nån ger sig ut och letar efter en vikarie. Tar julspriten med sig utifall att och barnen tjatar högljutt om paketen och vill skippa Kalle Anka för att på så sätt skynda på proceduren. 

Ha, det kan ni gott ha. Ni på sociala medier som vill inbilla alla att er jul är den bästa. Tänkte jag och grät djup nere i kudden.

Vaknade i natt. Kände efter. Det som i dagar varit ett öppet sår i mitt svalg var borta. Jag klev ur sängen och ställde mig prövade på sovrumsmattan. Jag kunde hålla balansen. Försökte hosta. Det blev ett teatraliskt kraxande. Tog en pappersnäsduk och snöt mig. Ut kom en ynkligt förtvinad snorkråka. 

Satte mig i vardagsrumssoffan med ett glas filmjölk. Tände julgransbelysningen och beundrade vår defekta perfekta julgran. 

För en stund sedan ringde ett av våra barnbarn. 

”Mormor, du kommer väl idag”? 

”Jag kommer”!

”YES! God jul mormor, ses sen”!

Så God jul till er alla!

Önskar 

Carina och Stig

Krasslig gemenskap och utomhusaktivitet inomhus

I morgon är det tre dagar före dopparedagen. Allt är förberett. Det vill säga allt det nödvändiga. Resten bryr jag mig inte om. 

Det viktigaste under julen är gemenskap med familjen. Gemenskapen har dock varit krassliga, feber, hosta, halsont och ett rejält njurstensanfall som krävde akutoperation. Gemenskapen står på återhämtning och jag dricker rå ingefära så jag inte blir avstängd från gemenskapen på självaste julafton. 

Har plockat av mig skylten Hemsamarit med huvuduppgift inköp och leverans av matvaror så sjuklingarna åtminstone inte svälter ihjäl. Den råa ingefäran ska skydda från allt ont baciller kan åsamka den som blivit ombedd att trilla köttbullar.

Idag var det då dags för mig att besöka vår lokala matvarubutik för att spendera pengar för egen del. 

Började vid potatisen. Där stod en trädgårdskund som vid åsynen av mig, trädgårdsfirman receptionist, genast bokade in sin trädgård till i vår. 

Vid mejerivarorna nös en kund. Tre gånger i snabb följd.  Tittade lömskt på mig i händelse av en avhyvling för offentlig nysning. Jag önskade min medkund en god jul precis som jag kom på att jag glömt dillen borta vid frukt och grönt. 

Jag tog genvägen mellan barnmaten och ljus/servetter och upptäckte att pensionärerna anlänt. Tisdagar är pensionärsrabatt. Och nu bussas ortens pensionärer till vår butik där de bildar klungor för att dryfta allt från hälsotillstånd och väderprognoser till skenade priser och indragen postutdelning. 

Ursäkta mig, kan jag få ta lite dill. Min arm letade sig in mellan kroppar, tygkassar och dramater. Ryckte åt mig dillen och rusade iväg för att hämta saltgurka. 

Bussen är här, bussen är här ropade jag. Personalen ställde upp sig strategiskt och höll vägen öppen till saltgurkan.

Vid glöggen fotade David sin kollega. Frågade om jag som trogen kund kunde få vara med på bilden. Svar nej. Det är tävlingsdags. På Facebook. Vinst en fin glöggtermos, glögg och glöggmix. 

Jag gick till terminalen för självscanning. Drog medlemskortet i kortläsaren, klickade betala på skärmen som frågade om jag ville nyttja min pensionärsrabatt. Självklart, det är ju tisdag. Pensionärernas dag. 

Hemma loggar jag in på Facebook. Ämnar tävla om glöggtermos, glögg och glöggmix. Så även flera med mig. I tävlingen ingår frågan Var dricker du helst din glögg?

Några av svaren: under och efter utomhusaktiviteter i snön eller vid mysiga braskaminer.

Jag gillar inte utomhusaktiviteter i snö, har heller ingen mysig braskamin. Men vi har en luftvärmepump. Under den kan jag tänka mig sitta och mysa med en mugg het glögg och njuta av det varma luftdraget från pumpen. Så det fick bli mitt svar på tävlingen. Föga imponerande i sammanhanget så någon vinst är nog inte att vänta. Men ska jag tävla tänker jag inte fuska åt mig någon eventuell vinst genom att påstå att jag är ägare av en braskamin eller hyser förkärlek till utomhusaktiviteter i snö. 

 

En utmattad advokat och en kund bakom gardinen

 Vissa dagar bjuder på överraskningar. Som när jag möts av älgar i närheten av vårt hem. Inte alla dagar det sker. En annan trevlig överraskning kopplas samman med mitt efternamn. Larsson. Enligt statistiken finns det 126 722 Larsson i vårt land. Hamnar på plats 6 i efternamnslistan. Andersson leder med 

256 844 därefter kommer Karlsson, Nilsson och Eriksson.   

Vad är nu så bra med att heta Larsson? Jo en multimiljonär har gått hädan och valt ut en ur högen av 

126 722 Larsson och i sitt testamente bett advokat Alfred Ahlborg att se till att denne utvalda Larsson ska få en ansenlig summa av arvet. 

Via mejl uppmanade nu advokat Ahlborg mig, som lycklig vinnare eller vad man nu ska kalla en arvtagare, att omgående ta kontakt så överlåtandet av stålarna kunde ske. Advokaten var aningen syrlig i tonen efter att ha gjort upprepade försök att nå mig. Han började uppenbarligen tröttna på att jaga arvtagare. Ahlborg verkade totalt utmattad. Jag förpassade honom till skräpposten för jag vill inga pengar ha. Klarar mig än så länge på min pension och tarvar inga allmosor från en död multimiljonär jag inte ens känner. För övrigt känner jag få multimiljonärer, inte någon alls när jag tänker efter. Varken döda eller levande.

På tal om mejl. Trädgårdsfirman jag pensionärjobbar åt har börjat skicka fakturor på mejl. Miljösmart och portofritt vilket är ett plus ty frimärken kostar en rejäl slant. 

Igår fick en av våra kunder sin faktura efter avslutat jobb. Svaret kom blixtsnabbt. ”Den där fakturan tänker jag inte betala”! Och jag förärades med en sömnlös natt ehuru jag tänkte på ägarna till trädgårdsfirman. Vår son och hans sambo. I dessa dystra tider när ingen knappt har råd att köpa en bytta Bregott krävs inkomster. 

Innan jag gick till sängs skrev jag ett svarsmejl. Övervägde noga mitt svar innan jag ifrågasatte hans bristande omdöme och respekt för bokad tjänst när det kom till betalningen. Skrev en utförlig förklaring till vad allt kostar och bad om omedelbart svar och ett specifikt ifrågasättande gällande fakturans utformning. Inget svar kom. Då beslutade jag mig för att personligen, med en utskrift av fakturan i näven åka hem till kunden för att göra upp öga mot öga. Ingen öppnade. Eller så kanske kunden gömde sig bakom gardinen.

Jag åkte hem. Förgrymmad och upprörd. Öppnad min mejl och där låg ett svar från kunden.

”Jag tänker inte betala eftersom jag varken bokat tjänsten eller haft någon trädgårdsfirma i min trädgård”!

En mejladress fel och fakturan hade hamnat hos en för mig lika okänd som multimiljonären. Ingen av dem finns med i vårt kundregister. 

Jag ringde den rätte trädgårdsägaren för att åter igen be om mejladressen och som fick sig fick sig gott skratt. På min bekostnad. 

”Jag ska med glädje betala fakturan och bokar redan nu in mig så jag får hjälp med 2024 års trädgårdssysslor”, avslutades kundsamtalet. 

I natt ska jag sova gott. Och i morgon kanske jag kontaktar advokat Alfred Ahlborg. Ett extra tillskott i kassan kan när allt kommer omkring vara bra i framtiden om matpriserna fortsätter att öka. 

En taggig stämning och en oönskad överraskning

 Gårdagen krävde lång vistelse i Norrköping. Mycket skulle uträttas innan jag hämtade ett av våra barnbarn på Hagaskolan. Bland annat skulle diverse inköp avklaras. 

Vid statsbesök parkerar jag alltid i ett av centrums parkeringshus. En skärm hälsar min bil välkommen vid infart och tackar för erlagd avgift vid utfart. 

När samtliga uträttningar var avklarade promenerade jag till betalningsautomaten för att erlägga parkeringsavgiften. Där stod en dam med taggarna utåt. Automaten vägrade ta hennes kort och hon hade ringt upp någon sorts ansvarig för att få hjälp. Telefonen var på högtalarläge så jag kunde höra allt som sades. 

Damen följe instruktionerna utan resultat. Var god ta kortet. Gång efter annan. Och damens humör försämrades i stigande takt. 

Jag erbjöd mig att försöka betala min parkeringsavgift för att på så sätt utröna om det var maskinen som krånglade eller hennes kort. Vilket mannen i telefon hävdade, kortet är trasigt maskinen fungerar. Något som inte förbättrade damens sinnesstämning. När hon så blev erbjudet att betala med faktura, plus faktureringsavgift skrek hon fula ord till den tålmodige i luren.

Jag knappade in min bils registreringsnummer och satte in betalkortet. Samma dystra resultat som innan.

Damens röst steg i falsett. 

”Vad var det jag sa, maskinen är kass. Skicka hit någon som kan laga den”! 

Vid mitt andra försök blev min parkeringstid betald.

”Nu, ropade jag mot damens telefon, nu fungerar det”.

”Ja ropade det tillbaka, det är hennes kort som är trasigt”.

 Varpå damen fullkomligt exploderade och nyttjade det mest kraftfulla vokabulär hon hade i lager.

Telefonsamtalet bröts mycket abrupt. 

Hela proceduren torde ha uppskattats till ungefär femton minuter och jag uppmanade damen att göra ett allra sista försök. Efter det första momentet skulle kortet in i kortläsaren. Jag hejade på och höll tummarna. Och minsann, det funkade! Vi baddade våra svettiga pannor, ondgjorde oss över dagens teknik och jag tipsade och förklarade om appen Easy Park. Hon skulle låta sina barnbarn installera den för detta ville hon aldrig mer uppleva.

” Nej nu har jag inte tid att prata mer med dig. Jag har massor jag ska uträtta på stan”, sa damen som ihärdigt försökt betala sin icke ännu uppkomna parkeringsavgift.

Men efter cirka femton minuter lyckades det då tiden tickat på. 

Jag stirrade efter henne när hon målmedvetet tog ut kliven bort från den förhatliga betalautomaten. Oförmögen att ropa henne tillbaka så jag fick förklara att hon nu utsatt sig för en enorm risk för parkeringsböter. Samt att det kan komma en oönskad överraskning i form av en faktura med faktureringsavgift efter det att hon kört ut ur parkeringshuset. Om hon inte är observant på skärmen vid utfarten som upplyser henne om att betalningen ej är erlagd.