Ett olämpligt ordval och en dramatisk biljakt

 Igår var jag och två av våra barnbarn till Norrköping i ärenden. Vi skulle parkera på Tegelängsgatan, en lugn gata med gott om parkeringar och ett bekvämt gångavstånd till vår destination.

Det var glest med bilar på parkeringen men ett av fordonen drog till sig vår uppmärksamhet. Eller rättare sagt den gula lappen som var fästad under främre rutans vindrutetorkare.

Åh nej, sa vi till varandra. Stackare, parkeringsböter. Det är dyrt och det vill vi verkligen inte råka ut för. 

Vi parkerade vår bil och jag öppnade parkeringsappen i min mobiltelefon.  Tycker det är en finurlig app. Lätt att använda, överskådlig och tydlig. Bäst av allt är att det går att förlänga parkeringstiden på långt håll om det skulle behövas. 

Tegelängsgatan låg högst upp på listan av parkeringsområden. Jag bekräftade att bilen med tillhörande regnummer var min och snurrade med fingret på mobiltelefonens skärm fram två timmars parkeringstid.

Vi var borta lite mer än en timma. Det barn som satt i baksätet på ditvägen skulle i rättvisans namn sitta fram på hemvägen. Ty så är den oskrivna lagen när barnbarn åker med sin farmor. För att säkerställa sin position var det barnen först framme vid bilen. Barnet stelnade till, pekade och sa ”farmor, det sitter en gul lapp på framrutan”. 

Jag sa, ”vad i h*****e, parkeringstiden har ju inte gått ut”. ”Nu svor du farmor”, sa barnen men jag märkte att de hyste stor sympati för mitt rådande sinnestillstånd. 

Vi enades om att ringa och klaga hos något som uppgett sitt telefonnummer på den gula långa lappen. Denne någon visade sig vara en telefonsvarare. En fegis, så klart.

Jag stoppade parkeringen och insåg att det med automatik kommer att ske en framtida transaktion från mitt konto på 34,00 kronor för parkeringstiden. Men jag fick själv ombesörja betalning för parkeringsböterna vilket uppgick till en summa av 419, 00 kr inklusive moms och administrationsavgift. 

Trots att vi parkerat på Tegelängsgatan skulle jag ha skrollat vidare till område City blå zon. Vilket var förklaringen till den gula lappen under främre rutans vindrutetorkare. 

Böterna är betalda. Jag tänker inte överklaga och jag kommer hädanefter att vara mer uppmärksam när jag ska parkera med app. 

De gånger jag fått böter för lagöverträdelse i trafiken är lätträknade. Fortkörning en gång. Parkeringsböter tre gånger, gårdagens förseelse inräknad. Allt fördelat på femtio år som bilförare. 

Jo just ja, höll på att glömma den grövsta förseelsen. Den gången jag smet från polisen som stoppade mig när jag körde mot enkelriktat med begravningsbilen. Jag gasade och den svarta långa bilen flög fram på Norrköpings gator. Efter kom den uppretade polisen i polisbil med blåljus och tjutande sirener. Det hela tog stopp vid begravningsbyrån och jag fick en rejäl utskällning samt dyra böter. Vad brottet rubricerades som har jag glömt men jag blev i alla fall inte kallad till någon rättegång. Om det berodde på att jag klassades som förstagångsförbrytare eller om jag körde begravningsbil och det i sig var förmildrande omständigheter kan jag inte redogöra för. Men jag har sedan dess aktat mig från att köra mot enkelriktat. 

Ett oönskat samtal och en väluppfostrad ursäkt

De flesta av oss har med största säkerhet hungrat efter sol och töväder under en längre tid. Så kom den äntligen, våren. Det droppade från taken och de med störst iver klev ur termobyxorna och drog på sig shortsen. 

Underbart, log vi mot varandra i solen. Snart öppnar Halvars glasskiosk i Norrköping. Den som inte orkar vänta lockas av en mjukglass på macken.

Och så kom bakslaget. Vårkänslorna svalnade och fågelstugan fylldes åter med solrosfrön. För inte kan vi låta flyttfåglarna vara utan värmande föda. De som tålmodigt kämpat

sig hit från fjärran länder för att möta våren och se till att populationstätheten inte minskar. 

Det är lätt att dras ner i melankoli när snön yr runt stugknuten när vi förväntar oss att det ska vara vår. Melankolin kan övergå i ilska och då kan det kännas som en befrielse att låta ilskan gå ut över någon. Helst ska överrumplingsmetoden nyttjas, då blir effekt som störst. 

Vilket jag fick erfara då jag ringde ett telefonsamtal. Och det visade sig att jag slagit fel nummer. Något som kan hända oss alla. Personligen kan jag tycka det kan vara trevligt när någon ringer fel och hamnar i min lur. Det där oerhört skamfyllda förlåt, jag har slagit fel nummer väckte sympati. Jag brukar fånga upp den främmande rösten och det hela kan i bästa fall leda till en riktigt trevlig konversation.

Nu uppskattar inte alla en felringning. Men vill ändå ha en form av konversation. Dock ej på den gemytliga nivån. Och jag som annars brukar ha svar på tal blev helt och hållet ställt.

Jag stammade och stakade mig. Vilket tydligen spädde på ilskan hos den andra. Som till och med ifrågasatte om jag verkligen befann mig i ett nyktert tillstånd.

När samtalet efter vad som verkade som en evighet tog slut blev jag ledsen. Åkte till vår lokala matvarubutik trots att timmen började bli sen. Köpte en chokladkaka och lät  Ica-Karin trösta om mig. Hemma väntade maken med varmt te. Ibland är det skönt att vara ledsen och bli omhuldad.

I dessa moderna tider ser vi inte enkom vem som ringt till oss. Vi ser också vem vi ringer till. Lätt och enkelt kastar vi oss ut i cyberrymden och vips har vi både namn och adress kopplat till telefonnumret. 

Morgonen efter det dystra telefonsamtalet åkte jag och köpte en påskblomma. Fortsatte till den arga telefonkontakten och med blomman i näven och ett väl inövat tal på läpparna ringd jag på dörren. 

”Glad påsk. Full har jag varit en gång för femtio år sedan när jag druckit för mycket whiskey och då insåg jag att fylla inte är något för mig. Så ber jag väluppfostrat om förlåtelse att jag slog fel telefonnummer och i dessa tiden då Putin krigar, Trump är galen,  vår regering haltar och vi inte har råd att köpa gurka borde vi vara snälla mot varandra”.

Mycket nöjd med mitt anförande och belevade uppförande åkte jag hem. Tittade på våra krokus som kämpar sig upp genom snötäcket. Och på teve lovar väderkartorna sol och flera plusgrader till påsk. 

Jag känner mig glad och nöjd och ser med tillfredsställelse hur snötäcket i vår trädgård sjunker ihop mer och mer för varje dag. 

 

En tröttsam hemlighet och ett ogiltigt dödsfall

 Det har pågått bakdanteri i vår by. Jag har inte själv hört eller deltagit i skvallret även om jag måste erkänna att jag är öppet sinnad vad det gäller skvaller. Både som givare och mottagare. 

Men så kan jag bli tilldelad ett förtroende. Då kan jag hålla näbben även om det mentalt kostar på. 

För en tid sedan fick jag ett sådant där förtroende som gav mig ett par sömnlösa nätter. En för mig viktig vänskap stod på spel. Jag hade dock avlagt ett löfte som i det närmaste kan liknas total tystnadsplikt och jag höll mitt ord. Att stå i mitten bärande på en hemlighet som jag inte på något sätt var inblandad i kändes mycket svårt och var skrämmande. 

Skvallret i vår by är inte baserat på ett brutet förtroende. Min gissning är att det uppkommit via hörsägen och sedan spridit sig vidare för att till sist sluta med ett dödsfall. Nu nådde dock skvallret den avlidna som genast dementerade sin hädanfärd på sociala medier. Tack och lov, den döde lever och mår bra! Jag faller in i den upprymda skaran. Gläds över att själv vara vid liv men mest att den alla trott varit död också är livs levande. Allt annat hade varit en mycket stor förlust! 

Samtalsforskare menar att skvaller handlar om ett socialt intresse för varandra. Vi måste skvallra för att förstå hur det är att leva. Genom skvaller delger vi varandra nyheter om en icke närvarande huvudperson. Vi förfasas, häpnas, ojar och vojar oss och lovar att inte föra nyheten vidare. Ett löfte med kort hållbarhetsdatum. Den från början snälla nyhetsförmedlingen kan sluta i förtal med förkrossande följder. 

Precis som alla andra skvallrar jag. Precis som alla andra har jag blivit utsatt för skvaller. Ibland har jag blivit ledsen och upprörd, ibland har jag tyckt på axlarna och ansett att så länge folk skvallrar om mig är jag i grund och botten en intressant person. Eljest skulle ju ingen föra mitt namn och person på tal. Vilket är värst, att vara transparent och ointressant eller ett synlig föremål för skvaller?

Vi lever i ett samhälle fyllt med lättåtkomligt skvaller. Skvaller kan skapa grupptillhörighet men även utanförskap. Ur det lilla gror det stora och den som inte levererar kan inte heller få något tillbaka. 

Gränsen mellan harmlöst skvaller och rena rama lögner är subtil. Så det gäller att sålla i nyhetsflödet innan vi vidarebefordrar informationen.

Eller så kan vi gå rakt på sak. Som en väninna till mig alltid inleder våra telefonsamtal:

”Hej Carina, har du något skvaller att komma med”?

Ett fyrtiofemårigt firande och en besvärlig bystbehållare

 45 år tillsammans. Värt att firas. Maken bokade en lyxig weekend på Söderköpings brunnshotell. Bubbel och trerätters.

Det hela inleddes med eftermiddagsfika. Läckra bakverk, varma scones och ett rikt utbud av ostar.

Därefter spa. Det var då vi upptäckte det. Badkläderna låg kvar där hemma. 

Receptionisten var van. Hon hänvisade glömska hotellgäster inställda på spa till Söderköpings 

prêt-à-porter Trolltyg. Visserligen inte badsäsong ännu men de har ett lager badkläder för alla eventualiteter, garanterade receptionisten.

Vi hastade iväg bara för att mötas av en nedsläckt butik. En lapp på dörren hälsade kunderna välkomna åter den 2 februari.

Men, Söderköping har en klädesbutik i den forna banklokalen vid torget. Där var det rea. Så bra!

Badkläder är en stöldbegärlig vara. Därmed hålls produkten inlåst i kassavalvet. Butiksinnehavaren öppnade den tunga dörren till valvet och försvann. Hon tog god tid på sig och kom sedan ut med diverse badbyxor för herrar samt ett slags badplagg med mycket tyg som täcker de kvinnliga behagen. Det var allt hon kunde uppbringa. 

Vi slog till och travade sedan mot hotellet bärande på en påse med två par herrbadbyxor och en piffig överdel till kvinnor. Allt till en kostnad av ettusen kronor.

På rummet bytte vi om. Maken fick hjälpa mig att dra på överdelen som under allt tyg hade en slags behållare där brösten skulle placeras. Det hela verkade omöjligt till en början och lättnaden blev stor när allt var på plats. Inget spa utan föregående dusch. Än en gång fick maken hjälpa mig. Av med den besvärliga utstyrseln sedan skulle den på igen efter nödvändig tvagning. Om det var besvärligt att få den på plats i torrt tillstånd blev det inte lättare i vått. 

Bubbelbadet var varmt och ljuvligt. Mina herrbadbyxor fladdrade och överdelen placerade sig under hakan. Fyra överförfriskade Södertäljebor gjorde oss sällskap i bubbelbadet. En av kvinnorna gjorde gällande att hon klippt mitt hår eftersom hon arbetade som frisör. 

Skrubbade, tvagade och insmorda med väldoftande kroppskrämer är vi åter hemma efter en trevlig och välsmakande kvällsmiddag, en natts god sömn och en stadig hotellfrukost. 

45 år tillsammans. Det är värt att firas. 

En svart huvudroll och en felstavad sjukdom

 Det uppstod en situation i Norrköping där en hund hade huvudrollen. Olika medier utfärdade en varning gällande hunden som i vilt tillstånd strök omkring i stadsdelen Hageby och bet folk både där fram och där bak. 

Ordningsmakten ryckte ut och avlossade varningsskott vilket bidrog till en försvunnen hund samt en uppretad folkmassa på sociala medier. 

Hundexperter gav goda råd och djuraktivister förbannade icke djuraktivister.  Det fräste och glödde i de sociala mediernas trådar.

Så inleddes  en rasbestämning av hunden. Färgen var redan fastställd och alla var överens. Den var svart.

Dobermann med kupera svans. Nej dobermann icke kuperad svans. Kamphund är det. Finns inget som heter kamphund. Jodå, kamphundar finns, följ länken och läs! Nej alla har fel, det är en rottweiler. Ja eller en blandning mellan rottweiler och dobermann. 

Någon dristade sig att påstå att den ilskna hunden varken var en dobermann, kamphund, pitbull eller en mix av olika raser utan en pudel! Milde tid, pudelälskarna rasade. 

Hundens härkomst avhandlades. Den kommer från Bosnien. Och den är stulen. Stulen? Men hemtjänsten stjäl väl inga hundar? Hemtjänsten? Ja de som blev bitna av hunden jobbar ju hos hemtjänsten.

Ytterligare en länk dök upp där en oseriös hunduppfödare fick bära hela ansvaret över det inträffade.

Så infångades äntligen den ilskna och förvirrade hunden. Och ärendet hamnade hos Länsstyrelsen.  Veterinär anlitades och avlivning beslutades. Sociala medier fortsatte att glöda. Och hela dramat blev en rikstäckande nyhet.

När jag var barn bodde en gosse med sina föräldrar i lägenheten mitt emot mig och mina föräldrar. Gossen och jag var lika gamla. En dag ringde det på vår dörr. När mamma öppnade stod där en skara uppretade damer, samtliga boende i vårt trapphus. Bland de församlade fanns även grannpojkens mamma. Darrande fingrar pekade på de ljusblå trapphusväggarna. Mamma följde fingrarnas riktningar och där, med spretande barnslig handstil stod det skrivet i versaler ”KNULLSKUK”. 

”Vad står det”? frågade mamma och kisade för att se bättre.

”Knullsjuk”, skrek damerna i falsett. ”Och det är din dotter som skrivit det! Fy, otäcka barn”.

Min mamma, filosofie  magister i Nordiska språk en utbildning på avancerad nivå, blev utom sig av raseri. 

”Ni kan anklaga Carina för mycket men hon kan i alla fall stava till knullsjuk”, gormade hon så det ekade i trapphuset.

Grannpojken erkände omgående sitt skamliga tilltag. Blev utrustad med en vattenfylld hink, en klick såpa och en skurborste. 

Ärendet avslutades. Detta skedde långt innan sociala mediers intåg där varje incident, stor eller liten, måste avhandlas innan medborgargardet sagt sitt.