En dödlig dryck och en sur skvallrande granne

På vår gård i Värmland växte något som liknade fläder. Min svärmor hävdade att det var äkta fläder och då okunskapen hos mig gällande fläder, äkta som oäkta, var obefintlig litade jag på svärmors omdöme. 

Det enda jag riktigt kände till var att blommorna hos äkta fläder avger en svag doft av kattpiss, vilket vår fläder inte gjorde.

Svärmor ville gör flädersaft. Läskande och svalkande heta sommardagar. En flaska saft kunde dessutom släcka törsten när vi bärgade hö till våra kossor. 

För att vara på den säkra sidan hämtade jag en expert inom området fläder. Hon konstaterade krasst, koka saft, drick och sedan dö.

Jag vidarebefordrade expertutlåtandet till min svärmor och tystnaden som följde kring egentillverkad  flädersaft talade sitt tydliga språk. 

Vi sålde värmlandsgården och köpte en annan gård ute på Vikbolandet. Inte i närheten av Östgötaslättens böljande sädesfält men där fanns ett gigantiskt fläderträd. Som luktade kattpiss när det blommade. 

Det där trädet gav oss otaliga flaskor fläderblomssaft. Jag älskade trädet så till den milda grad att jag näst intill utvecklade trädkramartendenser. Sorgen och saknaden efter mitt älskade fläderträd höll i sig under tre långa sorgeår efter det att vi sålt gården och flyttat till Kolmården. När vi  hamnade på Bäckstugevägen  i Kullerstad, Skärblacka planterade vi bland det första vi gjorde ett fläderträd.

Tyvärr brukar fläderblommorna bli fulla med svarta löss redan dagarna efter det att de slagit ut. Lössen går att bekämpa skapligt om man är tålmodig och ägare av en vattenslang. 

För några år sedan stod jag och spolade vårt fläders blommor med kraftig stråle från trädgårdsslangens munstycke. Grannen kom och frågade efter min make som han behövde växla några ord med. Jag hänvisade honom i vilken riktning maken befann sig. När grannen vände ryggen åt mig och gick kunde jag inte låta bli. Blöt och med hängande mungipor gick kan hem till sin fru och skvallrade. Hon tog hela händelsen med ro och skickade tillbaka sin gubbe till mig med en inbjudan om middag och ett glas vin. 

Vi har inte enkom en äkta fläder. Vi har även en falsk. Min mamma envisades under sin levnad att det var en knarkbuske. Varje gång hon satt under den lilla falska flädern flackade hon oroligt med blicken i väntan på uppdykandet av Norrköpingspolisen. Det hjälpte inte att jag påpekade, knarkplantor får inte röda bär om hösten, hon höll fast vid sitt eget botaniska kunnande. 

Idag har jag silat och hällt flädersaft på flaskor. Kommer väl till pass på midsommaraftons dukade bord. Barnbarnen kommer och då häller vi aldrig upp något annat än saft i allas våra glas. 

 

En bräda av bambu och ett rött tjuvlarm

 Så kom det då äntligen, gårdagens välsignade regn. Idag känns luften lättare att andas och doftpionerna håller på att slå ut i vår trädgård. Snart är det midsommar. Då vänder det. Nästan exakt sex månader kvar till jul.

Med vindrutetorkarna på snabbt läge for vi fram på motorvägen mot det svenskaste av svenskt. Shoppingrunda på IKEA. För vad passar bättre en regnig söndag än att ta på spenderbyxorna och strosa runt på möbelvaruhus? På inköpslistan stod skärbrädan Blandsallad, för alla som älskar bröd. Tillverkad av äkta bambu. Det enda störande med skärbrädan för bröd är namnet. Hade jag varit inblandad från skiss till verklighet hade jag satsat på Brödsmulan eller Russinbullen eller något annat som associerar till skärbrädan för bröd. 

Ganska snabbt hittade vi det som föranledde besöket på IKEA. Att det slank ner lite annat smått och gott i kassen av bara farten är helt normalt. Närmare bestämt sju artiklar fick frotteras ihop med Blandsallad. 

Jag klargjorde för maken redan i bilen mot Linköping att jag ville fika på IKEAs restaurang. Önskemålet mottogs inte med någon större entusiasm men accepterades.

När vi plockat klart våra åtta artiklar befann vi oss plötsligt vid plockhyllorna och utgångskassorna. Återstod bara att vända. Makens anlete skvallrade om vad han tänkte men nu skulle vi fika på IKEA ty så var det bestämt. Vi travade motströms och nådde den ringlande kön av människor som ville äta sommarlunch för IKEA Familypris. 

Småttingar grinade och kinkade, föräldrar höll ångan uppe med nöd och näppe och jag svettades ymnigt.

Men cheesecake med jordgubbar överskuggade allt.

Väl på plats vid ett ledigt bord började jag känna hur irritationen sakta kom krypande. En unge satt och sparkade mot underdelen av soffan, ett ihåligt monotont dunkande som aldrig gav sig. En tant vid bordet mitt emot spottade ut snusen i en servett och det bildades en glittrig salivsträng mellan hennes underläpp och IKEAS tunna servett. Vid ett annat bord satt ett medelålders par och tittade kärleksfullt på varandra, totalt avskärmade från odörer av lax, oljiga pommes frites, oljud och andra störande moment som vi medmänniskor utsätter varandra för i den allmänna bespisningslokalen på IKEA.

Vi åt snabbt våra cheesecakes och hastade därifrån. Maken muttrade något om ett riktigt café utan Familypris medan vi rörde oss mot utgångskassorna.

Där vi kunder skannar våra varor och väljer betalningssätt med ett fingertryck på en skärm.

Jag skannade in varorna och tryckte på betala. Och den röda lampan lyste ilsket som bevisade att den här kunden har gjort något fuffens med skannern.

Mycket riktigt. ”Sju du sa åtta det va, bulleri bulleri bock”. 

Personalen har säkert fått lära sig att inte med munnen uttala ”tjuv” men vad ögonen säger kan ingen sätta stopp för. 

Jag är mycket nöjd med vår nya skärbräda Blandsallad, ämnad för bröd och med inbyggd smullåda. 

Och idag har jag köpt fikabröd hos Camilla med personal. Skärblacka hembageri och café, det är på riktigt och där bakas det med äkta smör i degen. 

 

En stirrande skönhet och en utmattad fotograf

 Det kom ett brev. Avsändare Transportstyrelsen. Dags att förnya körkortet så jag kan få fortsätta att köra tunga fordon. 

Blev för ett tag sedan stoppad av polisen i en kontroll där körkortet skulle uppvisas. Den unga poliskvinnan tittade häpet på mitt körkort och sen på mig. ”Jäklar, du har ju allt som går att få”, utbrast hon. Hon blev nog mest imponerad av att en tant kunde ha ett slikt körkort för tanter är tanter och ungdomar har svårt att tro att tanter också varit unga en gång i tiden. Och som kört lastbil med släp, buss och brandbil. 

Nå, dags att boka tid hos doktor Samuel som konstaterade att jag inte har synfel, diabetes, lider av yrsel eller andra krämpor som inte lämpar sig när tunga fordon ska framföras på allmänna vägar. 

Fem minuter senare och ettusen kronor fattigare laddade jag för nästa moment. Fotograferingen. 

”Ta av dig glasögonen”, uppmanade fotografen. 

”Aldrig i livet”, svarade jag. 

Fotografen vann ordkampen och jag la glasögonen på en liten pall inne i fotograferingsbåset.

”Sluta glo och stirra så dant”! 

”Jag glor inte eller stirrar. Men jag ser inget utan glasögonen”.

Något jag undvikit att berätta för doktor Samuel.

Fotografen surade och det klickade i kameran. Jag tog på mig glasögonen och tittade på mig själv på bildskärmen.

”Du är inte riktigt klok, tycker du jag ska se ut så där på mitt nya körkort”?

Fotografen suckade. Glasögonen låg på pallen och jag glodde och stirrade åt kamerans håll. 

Fem eller om det rent utav var sju tagningar senare log fotografen brett och sa att han tyckte jag var ursnygg. Han verkade utmattad och klen i nerverna. 

”Du ljuger för du vill bara bli av med mig”, hävdade jag samtidigt som jag tog beslutet att nu fick det vara nog.

Av fotografen fick jag dubbelhäftande tejp, satte fotot på plats och skrev namnteckningen inom ramen på det av Transportstyrelsens medskickade blankett för körkort och sen slängde jag ner kuvertet med dess innehåll  i den gula postlådan i hörnet av Drottninggatan och Repslagaregatan. 

Igår kom mitt nya körkort. Fick lösa ut det i förbutiken i vårt Ica. När jag kom ut i bilen öppnade jag kuvertet och i samma stund jag såg mitt nya körkort förbannade jag fotografen. Och Transportstyrelsen som godkänt fotot som föreställer en mycket gammal tant som tycks lida av halvsides ansiktsförlamning och vars ena öga är mycket mindre än det andra. Det enda jag är nöjd med är frisyren. Och att jag kan fortsätta köra lastbil och buss om det skulle behövas. Och att jag faktiskt är en åldrad skönhet med allt vad det innebär. 

Maken har ännu inte blivit informerad om att jag nu har ett nytt och mycket anskrämligt körkort i min ägo. 

Jag väntar nog ett tag till innan jag berättar. Om jag någonsin kommer att göra det …

 

Rädseltårar och vårsång från andra raden

  ”Nu tar vi det lugnt”, sa vi och torkade varandras rädseltårar. 

”Ja nu ber vi och hoppas”, sa vår dotter prästen. 

Vi höll hårt om varandra och gav ett löfte om att allt ska vara som vanligt. Till dess vi vet.

Så mycket vi har att glädjas över och värna om.  Varandra som familj, våra vänner och o-vänner. De människor som vi inte har så mycket gemensamt med men som finns där likt de byggstenar som behövs för att vi ska fungera både i praktiken och i sociala sammanhang. 

Ändå, vi sållar och väljer ut det som passar från det mänskliga kartoteket. Ratar och förkastar. Slutar att älska och bry sig om. Kaka söker maka och lika barn leka bäst. Alla andra får inte vara med. 

Trots att vi egentligen behöver varandra, nu och alltid. 

Igår var maken och jag tillsammans med dottern och en av småtvillingarnas till Geerhallen och lyssnade på Norrköpings musikklasser årskurs 4-9 som bjöd på vårkonserten Det finns en värld. Ett av våra barnbarn går i 6:e klass och stod i mitten på andra raden och sjöng. Hjärtan som flödar över hos mormor och morfar. 

På fredag eftermiddag är vi i egenskap av farmor och farfar bjudna till Skärblacka fritidsgård. Vi ska äta bullar, korv och klura ut musikquiz.

Det finns så mycket att glädjas över. Vårkonsert och musiquiz. Utslagna syrener och liljekonvaljer på köksbordet. Snart är det sommarlov, utflykter och myggbett som kliar. Glass och jordgubbar i landet. 

 Nu tar vi det lugnt. Tillåter oss rädseltårar som kan bli glädjetårar. Vi håller hårt om varandra och låter allt vara som vanligt. Till dess vi vet. 

Snor på monarkens emblem och en fullvuxen sessa

 Maj månad 1993 bjöd, precis så som idag, på strålande väder. Jag hade av redaktionen blivit ivägskickad till Kolmårdens djurpark för att göra ett reportage om Oceanum. En ny påskostad turistattraktion som möjliggör att få se delfinerna från olika vinklar.

Hans majestät konungen med gemål och barn skulle inviga det hela och efter bandklippningen skulle samtliga församlande bli bjudna på en liten buffé. Ett tryckeri hade tillverkat lite finare servetter med det kungliga emblemet tryckt i guld i ena hörnet.

Kungafamiljen som skulle anlända i en luftburen farkost dröjde. Vi rapportörer kring dagens stora begivenhet vankade av och an medan vi spejade mot skyn i hopp om att få se den kungliga helikoptern.

Efter vad som verkade vara en evighet kom så äntligen huvudpersonerna och ceremonin kunde börja.

Inne i Oceanum var det pyntat med tropiska växter och höga palmer, allt för att skapa ett autentiskt intryck av att befinna sig i delfiners naturliga närmiljö. Det enda som stack ut var de kraftiga rep som var uppspända så ingen skulle komma för nära kungligheterna. Lite här och var stod säkerhetsvakter och höll koll på läget.

Kamerorna knäppte och blixtrade. De professionella hade stora kameror, jag en ganska liten och oansenlig. Därmed blev jag nödgad att ta mig nära objekten för att få så bra bilder som möjligt. Jag tog klivet över ett av repen men det tog omedelbart stopp. En stark hand hade mig i ett järngrepp och säkerhetsvaktens ögon var kolsvarta. Han väste att jag skulle hålla mig bakom repet. Jag blev rädd, vacklade till och greppade en av de gigantiska palmerna. Som inte höll för tyngden utan föll med kruka och allt. Dominoeffekt var imponerande. Palm efter palm föll och rullade med dova dunsar nerför sluttningen med rygglösa sittbänkar. 

”Nu har du ställt till det”, morrade den kungliga säkerhetsvakten medan en av de med stor kamera  fångade upp mig i sin trygga famn.

Jag snörvlade och grät. Han med stora kameran gav mig sin servett med kungligt monogram och tröstade.

”Alla har vi varit barn i början och rädda för de som är större. Det går över med tiden ska du se”. 

Vi åt kunglig buffé på papptallrikar när kungen klippt av banden med sax. Bilderna blev av usel kvalitet och redaktionschefen suckade.

För något år sedan fotade jag det äldsta kungabarnet som vuxit till sig betydligt sedan 1993. Min kamera är både större och av bättre kvalitet sedan dess. Vi stod på ett tak i Norrköpings yttre hamn. Ingen ryckte mig hårt i armen och jag kunde med låg röst säga, ”Psst Victoria, kan du kolla häråt är du snäll”. 

Prinsessan vände ansiktet mot mig, log och lät mig ta så många bilder jag behövde för att bli nöjd.