Ett omtalat underverk och ett efterlängtat paket

Den där katten. Envis, påhittig, jobbig men alldeles ljuvlig. Hon är verkligen som ett barn. Påkallar uppmärksamhet och jag måste ideligen motargumenten. ”Inte nu, vänta ett tag, mormor måste göra det här först”. 

Jodå, jag kallar mig mormor när jag pratar med henne. Är ju mormor till de barn där hon bodde innan hon flyttade till oss. Så varför ändra på ett vinnande koncept? En mormor är alltid en mormor oavsett vad.

Vi skämmer bort vår katt, morfar och jag. I en kökslåda förvaras kattgodis och när suget sätter in sätter tiggeriet fart. Öppnas inte lådan nog snabbt och den prasslande påsen plockas fram biter hon mig i fötterna. Kattpsykologer har nog teorier om att vi förvrängt huvudet på henne i vårt tanklösa agerande. Belöning ska ske när belöning är befogad, inte jämt och ständigt.

Jag har köpt en fluffig bädd där hon kan landa mjukt och kura ihop sig. Hon fullständigt hatar den där bädden. När jag introducerade den och bjöd in katten till en skön sovstund tittade hon anklagande på mig. Satt stelt i det mjuka fluffet innan hon demonstrativt klev ur och la sig tillrätta i vår säng. Enda gången hon accepterade bädden var när hon full av smärtstillande och anestesiyrslig inte kunde göra motstånd.

Ett hopsytt snitt på magen efter kastrering krävde en body. Tratten gav upphov till panik så valet blev enkelt. Efter ett par dagar tyckte jag att hon kunde få lufta det läkande såret. Bodyn åkte av och slickandet tog fart. Att få på henne den förhatliga utstyrseln krävdes en mormor, en morfar och tjocka arbetshandskar. 

Det mesta kretsar numera kring katten. Igår var hemsjukvården här för att ta prover på maken inför nästa cellgiftsbehandling. Jag malde på. Berättade och fnissade om vår katts egenskaper och eskapader. Sköterskan letade efter en lämplig åder och grävde med nålen efter blod. Nickade, hummade och skrattade när hon förstod att ett skratt var på plats att avläggas. Jag är som en förstagångsföderska. Tror att alla är lika intresserade som jag är av familjens nya underverk. 

Nu har jag beställt en present till katten. Den förra ägarinnan, vår dotter, tror sig bestämt veta att gåvan kommer att bli lika hatad som den fluffiga bädden. Det är nämligen en GPS som ska fästas i ett halsband runt katten och paras ihop med min smarta telefon när hon ska gå ut. Varken maken eller jag får någon ro när katten är ute och ränner om nätterna. Vetskapen om att något hemskt kan hända oroar oss. Vi vill ha kontroll och slippa stå huttrande ute på trappan i mörkret och ropa på henne om nätterna. Paketet med dess innehåll är mycket efterlängtat och jag hoppas att det kommer inom en snar framtid. 

Livet med katt är som att ha bebis, förskolebarn och tonåring. Alldeles, alldeles underbart jobbigt. 

 

En snabb kebab och en vilseledd tjej

 Hösten är här, har väl inte undgått någon. Vissa älskar årstiden, den klara luften och sprakande färger. Jag tillhör icke den kategorin. Mörkret som kryper sig på allt tidigare och tidigare. Dags att byta ut det svala sommartäcket mot tjockt duntäcke. Skifta sommardäck till vinterdäck.

Förra veckan försökte maken göra livet lite trevligare genom att föreslå inköp av vårlökar. Förhoppningen är att vi tillsammans ska få uppleva ännu en vår med dess vårliga prunkande prakt.

Lökar för en ansenlig summa pengar inhandlades. Därefter lunch på Ingelsta. Maken ville ha buffé, jag kebab. Vi särades åt för att därefter sammanstråla vid ett gemensamt bord med våra respektive måltider.

Kön till kebaben ringlade sig lång. Beställningsmottagaren var oerhört effektiv. Riktade sig till var och en av oss som inte ens kommit fram för att ta en bricka. Rappa förfrågningar som krävde rappa svar. Han förmedlade muntligt beställningarna vidare till sina kollegor som raskt fyllde bröd med diverse tillbehör.

Turen kom till mig, han tittade på mig och minsann blinkade han inte med ena ögat?

”Tjenare tjejen, vad vill du ha att äta”?

Jag log brett. ”Den här tjejen vill ha …”

”En falafelrulle och Cola”, sa hon framför mig.

”Och vad önskar damen bakom att äta”?

”Damen vill ha en mellankebab, specialsås och Cola. Tack”.

Svarade damen vars leende hade slocknat.

Jag fick min mat. Anslöt till maken som beredde plats åt mig. Väl hemma planterades de lökar som ska ge fröjd våren 2026. 

Efter den rutinmässiga kvällsduschen smorde jag in ansiktets visdomsrynkor med välgörande kräm. Tittade mig i badrumsspegeln och sa till min spegelbild att ”unga tjejer blir också damer så småningom”.

”Jamenvisst, så är det”, svarade tjejen i spegel.  

En uppmaning om omtag och en spenvarm mage

 Maken påpekade att det var länge sedan jag bloggade och menade att det nu är dags för en nystart. När livet inte är nådigt och tiden uppfylls av så mycket annat kan det vara svårt med den rätta inspirationen. Men maken har rätt i sin bedömning, det kanske är dags för ett omtag.

Vi har blivit med katt. Något vi inte alls planerat i förväg, det hände helt plötsligt. Dottern med våra tillhörande barnbarn blev stadsbor. Ledarhunden är anpassningsbar men inte katten. Därmed blev valet naturligt, hon fick flytta hem till mormor och morfar. Vi älskar den här lilla varelsen. Gränslöst.

Katt har alltid funnits i vår familj när vi var bönder. De strövade mellan ladugården och vårt hus. Kom och gick som de ville. Snodde runt våra ben i mjölkrummet när silen från mjölkmaskinen tömdes. Då visste de att det vankades spenvarm mjölk i kattskålen. Ingen pratade om att katter är laktosintoleranta. Inte ens katterna visste om det och uppvisade inga tecken på att de skulle ha magproblem. De jagade råttor, åt våra matrester och avslutade måltiderna med komjölk. 

Kattungar kom till världen och hugade spekulanter fick ta för sig. Utan av oss föregående bakgrundskoll eller hembesök. När tiden var inne för överlämnandet litade vi på att missarna skulle få det bra i en annan ladugård där de kunde jaga möss och lapa spenvarm mjölk. Utan vaccination, chipmärkning eller registrering av ägare hos Jordbruksverket. 

Vår katt kommer och går som hon vill. Precis som de forna ladugårdskatterna. Under ständig övervakning av oss. Vi frågar varandra ideligen ”har du sett katten”? Vi öppnar ytterdörren, lockar och trugar. Oron gnager när hon inte syns till. Hon sover i vår säng och först när hon behagat vakna och hoppat ner på golvet om morgonen kan jag bädda. 

Två skålar som är hennes står på köksbänken. Den ena med torrfoder och den andra med kommunalt dricksvatten. Hon får kattsnacks med smak av kött, kyckling och lax som lite mellantugg. Dental står det på påsarna. Vilket betyder att de där små bitarna gynnar kattens munhälsa.

Hon är kastrerad, chipmärkt, vaccinerad, avmaskad och registrerad hos Jordbruksverket. 

Och nu måste vi byta ut hennes foder från ”Foder till vuxna aktiva utekattet” till ”Foder för kastrerade katter”. 

Hon är en katt av vår moderna tid där ansvar förpliktar ägarna, allt för kattens välbefinnande. 

En klockad kotlett och en välstekt trikin

 Vår diskmaskin har gått sönder. I väntan på den nya sker disken på gammaldags manér. 

Jag har inte direkt något att invända utan förhåller mig ganska neutral till att behöva hantera diskborste och en skvätt diskmedel. Diskmedel som utlovar skinande rent resultat. Till och med i kallt vatten enligt reklamen.

I mitt barndomshem var det alltid pappa som skötte disken efter middagen. Två baljor krävdes för att utföra sysslan. En balja för diskvatten och en balja för sköljvatten. Innan porslin, glas och bestick hamnade i diskbaljan skulle allt sköljas noga under rinnande hett vatten. Baljornas varande bidrog till onödigt vattenspill och lägre elförbrukning. Då räknades inte det som rann ut genom kranen i försköljningen in i kalkylen. 

Om mamma eller jag råkade ställa ihop tallrikarna när bordet dukades av blev det ett fasligt liv på pappa. Då behövde han diska både undersidan och ovansidan, i hans tycke ett onödigt tidskrävande moment.

Något som följt med mig under hela mitt vuxna liv. Är vi bortbjudna på middag och jag är behjälplig med avdukningen efter avslutad måltid frågar jag alltid värdparet om jag får ställa ihop tallrikarna. Något som brukar bemötas med höjda ögonbryn. Alla ställer väl ihop tallrikarna. Nej inte enligt den uppfostran min pappa gett mig gällande besudlade tallrikar. 

För övrig var pappa en jäkel på att steka fläskkotletter. Enligt egen utsago. Han plockade fram tidtagaruret som vanligtvis användes när han tittade på sportsliga event på teveapparaten. Han litade aldrig till fullo på speakern utan ville själv klocka måltagarna. 

Nu skulle även fläskkotletterna klockas där de låg i stekpannan och fräste sig till en vacker stekyta. 25 minuter i pannan. Varken mer eller mindre var pappas devis. Resultatet blev därefter. Hårt, torrt och segt. Mamma berömde. Lättad över att inga trikiner överlevt på grund av slarvigt tillredd fläskkött,  jag tuggade och pappa slog sig för bröstet. Ingen kunde steka kotletter som han. 

Om några dagar kommer vår nya diskmaskin. Dagens disk utförs tyst, energisnålt och om alla ägde en modern diskmaskin skulle det spara 11 miljarder liter vatten per år. Allt sedan den första handdrivna diskmaskinen uppfanns år 1886 har utvecklingen gått framåt. Inte många hushåll saknar diskmaskin, den har kommit att bli en självklarhet i köksregionerna. Om den går sönder blir det jobbigt för ingen diskmaskinsägare vill ödsla bort tid med att handdiska efter varje måltid. 

Ett grisigt samtal och en vinst med knorr

 Jag har aldrig haft tur i lotterier. De gånger jag vunnit något är lätträknade. Men så plötsligt hände det. Året var 1982. Tidningen Land utlyste tävlingen SM i inälvsmat. 

När jag träffade maken var han inte helt bekväm med stekt lever eller leverstuvning. Men övning ger färdighet och han lärde sig uppskatta att äta det organ som tar hand om och bryter ner bakterier som blodet fört med via tarmen. 

I mitt huvud komponerade jag ett recept. Råvarorna bestod av kalvlever, annans, grädde och lite annat smått och gott. Jag skrev ner allt på ett ark och skickade iväg den förhoppningsvis smakrika kompositionen.

Dagar, veckor och månader gick. Det blev vårbruk och jag var med maken ute på åkrarna. SM i inälvsmat föll i glömska mitt i den hektiska tiden med sådd.

En dag kom maken hem före mig. Jag harvade klart, ställde in traktorn i logen och gick hem. Där mötte jag en fundersam make som berättade att tidningen Land sökt mig. Jag förstod inte varför men blev helt klart nyfiken. Detta var före mobiltelefonernas tid så det blev till att passa den väggfasta telefonen.

”Grattis, du har vunnit andra pris i SM i inälvsmat. En halv gris är din vinst och vi kommer hem till er så du får tillaga rätten”.

Gud hjälpe mig! Det egenhändigt komponerade receptet var som bortblåst och nu gällde det att rädda situationen och inte tappa fattningen inför två från Stockholm tillresta matskribenten ur en enhällig jury. 

Levern blev perfekt stekt. Såsen krämig och ananasen lyste som solar. Jag slängde med lite färska champinjoner, gröna ärtor, skivade upp ett par tomater och strödde persilja över anrättningen.

Damerna såg fundersamma ut. Detta stämde inte överens med provkökets tillredning. 

”Nej mitt recept är lite flytande, ibland blir det så här och ibland på annat sätt”, förklarade jag. 

Damerna jublade och förutom den där halva grisen fick jag ett extrapris för den vackraste maträtten i hela SM tävlingen. Kokboken Förförande franskt.

Jag berättade om min bedrift för sonsambon. Sa att jag nog hade artikeln om tilldragelsen undanstoppad i en låda. Intresses från hennes sida var så pass stort att jag omgående rotade igenom mina gömmor.

Och se där, publikationen i Land från den 30 april 1982 hittades.

Då bodde vi i Värmland. Övriga lyckliga vinnare var utspridda lite varstans. Bland annat i Linghem. En kort sträcka från där vi nu bor. På den tiden hade vi ingen aning om var Linghem låg. 

Karin från Stratomta i Linghem hade minsann vunnit en halv gris hon också. Jag beslutade mig för att sammanfoga delarna till en hel gris och letade upp Karin på hitta.se. 

Hon blev mycket förvånad när jag ringde och frågade om hon vunnit en halv gris år 1982 och att den andra halvan tillhört mig. Vi fick en lång pratstund och enades om en gemensamhetsfika framöver.

Båda har förändrats under året. Jag kan inte längre klä mig i  röd slimmad polotröja och har inte heller permanentat mörk hår och Karin lagar inte längre sitt bidrag till tävlingen vilket var lungkorv. Jag däremot tillreder fortfarande kalvlever.

För oss båda mynnade det hela ut i en 42 års lång tillbakablick med knorr.