Beroende

Jag är på väg till affären och upptäcker att jag glömt mobiltelefonen hemma. Så slår det mig, jag behöver faktiskt inte ha den med, det gör inget att den ligger kvar hemma på köksbordet. Jag är numera helt oberoende av den. Eller? När jag tänker efter så har jag skapat mig ett beroende av att kunna nås eller nå andra genom min telefon. Var jag än befinner mig och vad jag än gör. Den ligger där ständigt vid min sida, jag greppar den ofta, för att kolla. Har jag missat något?!  Kanske ett samtal, sms eller mail fast jag inte hört att den varken ringt med sin käcka melodi om att "Jag måste ringa Carina" eller plingat om någon avisering.

Beroende. Ordet betyder "i behov av" eller "inte klara sig utan". I presens kan det även betyda "beroende på något eller någon", kommer från ordet bero.
Ordet kan skapa irritation, vi vill inte vara beroende av något eller någon. Vi vill vara självständiga och oberoende. Vi suckar och jämrar oss över andra som står i någon form av beroendeställning men vi är alla beroende av något eller någon varje dag.

Jag hade på mig en tröja som jag stickat själv. I hissen på köpcentrar i staden tittade en dam på mig och utbrast att det var en väldigt fin tröja jag hade. Jag blev glad och berättade om händelsen för min man när jag kom hem.
Så hade jag på mig samma tröja när jag mötte en bekant. Hon konstaterade att hon inte sett den tidigare och frågade om jag stickat den själv. Då inträdde en osäkerhet inom mig och för ett kort ögonblick kom tanken för mig att säga att jag köpt den. Jag blev plötsligt så rädd att hon tyckte den var ful eller till och med dåligt stickad. Jag tvekade och sa som det var, hemstickat, av mig. Min bekant sken upp och berömde tröjan och mitt hantverk och jag kände att hon verkligen menade det.
Beroendet gjorde sig påmind, behovet av bekräftelse.

Har vi alltid varit beroende? Jag tror det men känner att det med åren och allt som är runt omkring oss eskalerar. Jag är ofta sugen på något sött, kan titta i skåpet om det inte finns något där. När jag var barn fick jag veckopeng och fick snällt vänta till lördagen kom även om jag var "göttsugen" en torsdag innan den hägrande påsen inhandlades i kiosken. Nu kan jag stilla mitt sötsug när jag vill och om jag inte aktar mig blir jag sockerberoende.
Tekniken stormar fram med nya produkter och gör oss beroende i både inköp och användandet.

Att bryta ett beroende är svårt och kan ibland kräva år av hårt arbete.

I morgon kanske jag kan ta min stickade tröja på mig, den jag stickat själv. Beroende på vad det är för väder förstås.

Hemligheter och förtroende

" Jag lovar, jag säger inget!"

Jag får ett förtroende, en hemlighet viskas i mitt öra och jag lovar. På heder och samvete. Så gnager det inom mig, börjar längst inne och arbetar sig sakta uppåt. Trycket blir till sist för stort och jag öppnar munnen med inledningsfrasen: "Lova, säg inget. Inte till någon!"
Löften avges och jag yppar en hemlighet. Efteråt skäms jag, ångrar mig, men det är nog ingen fara, jag litar på personen, det kommer inte att föras vidare. Precis som någon annan litade på mig så litar jag på att den andra inte är någon budbärare.

Hemligheter, så heter det när två personer ger varandra information som inte ska spridas vidare. I en grupp heter det att vi håller ett avtal, överenskommelse eller rent utav en lag.
Hemligheter förekommer mellan barn och ända upp på regeringsnivå. Och det pyser och läcks. Blir rubriker och människor hängs ut och alla inblandade blir drabbade på ett eller annat sätt.

Så finns det de som tjänar pengar på hemligheter. Det skrivs böcker om kändisars hemligaste hemligheter som vi kan gotta och i. Om det är sant eller inte är oväsentligt, bara vi får veta.
Fast, är det då det kallas skvaller?

Det har visats en serie i på tv; Kyrkornas hemligheter, om hemliga skatter i våra kyrkor runt om i landet.
Och Hemliga rum, en annan spännande serie som jag följt. Trevliga hemligheter alltihop.

Mörka hemligheter är värre. De hålls inom den närmaste kretsen, mellan de som vet att hålla tyst. Sådant som absolut inte får läcka ut. Dessa hemligheter skapar en pakt. Är ogenomträngliga. Hemligheter vi skäms över, som slår hål på fasader och mönster om de kommer ut.
Men dessa hemligheter måste vara sanna, får inte skada någon och ärlighet måste råda inom gruppen.

Visst är det spännande med hemligheter. Vi bli så hedrade när vi blir utvalda att bevara ett förtroende. Och tänk om vi blir invalda i ett hemligt sällskap!

Hemlig. Ordet har så många betydelser i vår vardag. Finns med oss över allt. Vi väntar ibland på att hemligheter ska öppnas för oss, förväntningarna är höga och vi gläds, enskilt eller tillsammans.

Jag tror att oavsett vad det är för hemligheter eller vad vi gör med dem så är de viktiga. Hemligheter kryddar våra liv. Både positivt och negativt. Men vi mår bra av konflikter också, det har jag läst av en professor som forskat i ämnet och skrivit en avhandling, så det är ingen hemlighet.

Flugan på ögat

En dag fanns den bara där. Flugan. När jag åt mina måltider rörde den sig närgånget och irriterande runt tallriken, jag viftade bort den och för ett ögonblick lämnade den mig ifred för att åter igen besvära mig.
Flugan blev min ständiga följeslagare, störde utsikten framför tv:n, flaxande med sina halvt genomskinliga vingar framför mitt vänstra öga. Bara när jag blundade lät den mig vara ifred, för att var på plats igen när jag sakta och försiktigt öppnade ögonlocket.
Så ynglade den av sig. Pyttesmå flugor svärmade sig runt den avlånga kroppen. Kvickt rörde de sig runt ur-flugan som hade en mer sävlig framtoning.

Så en dag förstod jag, flugorna tillhörde min kropp. De satt fast i mitt öga, inte på själva linsen, utan inbäddade i glaskroppen. Det var dags att uppsöka sjukvården. Det var då jag fick klart för mig, jag är medelålders!

Glaskroppsavstötning sa läkaren. Vilket fruktansvärt ord! Glaskroppsavstötning. Som drabbar medelålders människor. Uteslutande medelålders.

Ofarligt, men irriterande. Flugorna, både den stora modellen och de små är fortfarande kvar. De lever sitt eget liv där inne i mitt öga och nu tänker jag inte så mycket på det. Men jag har lärt mig att tämja dem. Speciellt den stora. När jag flyttar mitt öga runt i cirklar eller upp och ned bestämmer jag åt vilket håll jag vill att den ska flyga, inte precis något att skryta med, men inte heller något att undanhålla.

Som medelålders dam har jag inte så höga krav på roligheter.  Blir det långtråkigt kan jag ju alltid titta på mina inbyggda husdjur som tydligen bestämt sig för att bo i mitt öga för all framtid.

Det är snart dags att boka tid hos min optiker känns det som. Tror att jag ska ta steget ut och köpa ett par tuffa och lite vågade glasögonbågar den här gången.

Adventsljusstakar och snödroppar

Det är den tiden nu som fruktträd början få sina grenar nedtyngda av söta frukter. Getingar som surrar irriterande runt fallfrukten som släpper från sig söt, klibbig vätska och vår björk utanför vardagsrumsfönstret har fått några gulnande blad. Hösten är här. Snart dags att ställa tillbaka klockan och montera vinterdäck. Ta fram mössor, vantar och halsdukar. Själv har jag plockat fram stickade tröjor i lämplig kvalité och jag ser huttrande på de som ännu går i korta byxor och tunna linnen.
Det enda jag gillar med hösten är de mörka kvällarna. Tycker om att tända ljus och det är legitimt att ligga i soffan och läsa en bok eller titta på film. Soliga dagar ska vi vistas ute, det går an att hänga i trädgårdsmöblerna med boken men det är ändå inne jag vill vara när jag läser.

Tiden går så fort, om tre månader lyser det i varje fönster av stjärnor och ljusstakar och jag får gå till affären och köpa årets adventskalender. Under alla år har jag sparat och lagt undan barnens adventskalendrar. I min låda finns det nu 38 stycken, äldsta dottern fick sin första när hon var 2 år. Barnen är vuxna och utflugna men jag fortsätter ändå att köpa årets adventskalender för att lägga i lådan. Det är som ett trevligt måste inför 1 december, det hör till på något sätt. Tradition kan man kanske kalla det för.

Nere i myllan i våra rabatter finns det som ska ge ögonfröjd till våren. Först ut är snödropparna och det är lika fantastiskt varje vår när de sitter i sina samlade grupper med nedböjda huvuden.
I höst tänker jag inte köpa några nya lökar. Köpte mängder förra hösten och full av iver grävde jag ner dem. Men tröttnade fort och gjorde en samlingsgrop när de sista påsarna återstod och hivade ner alltsammans i gropen. Jag är tyvärr utrustad med dåligt tålamod.

Jag ser fram mot den här hösten. Känner att den kommer att erbjuda en sällsam stillhet och vi har några trevligheter framför oss. En resa bland annat och jag gläds över att vi kan umgås med familj och vänner, helt kravlöst och utan framförvarande förpliktelser.

Tiden är vår och jag ska försöka förvalta den på bästa sätt. För tiden, den går så fort och går inte att stoppa.

Väggen

För flera år sedan träffade jag på en bekant som jag inte sett på länge. Efter de vanliga hälsningsfraserna som innefattade vädret och våra respektive familjers väl och ve kom vi till vår egen hälsa.
Jodå, min bekant mådde bra efter en lång tids sjukskrivning. Han hade sprungit rakt in i väggen på sitt arbete.
Jag förfasade mig, rakt in i väggen, vilken smäll det måste ha varit som krävde sjukskrivning! Hur hade han burit sig åt egentligen? Kan man verkligen rusa i full fart rakt in i en vägg utan att se att den finns där?!
Jo det kunde man, väggen syns inte, den bara finns där, helt plötsligt utan att man märker det själv.

Då, för flera år sedan, visste jag inte vad det begreppet betydde, jag hade aldrig hör talas om det. Springa in i väggen. Kände mig dum och fånig som inte förstod vad min vän menade.
Så plötsligt fanns den omtalade väggen framför mig själv. Sakta men säkert hade den byggts upp från en osynlig grund, rak och mäktig stod den där. Min familj hade förtvivlat försökt att riva ner väggen men jag och mina osynliga murare fortsatte vår byggnation tills den var helt klar. Väggen tog över och bestämde över mitt liv.

När kollisionen var ett faktum tog det många månader innan jag kunde ta bort bandaget. Läkare skrev recept som jag kastade bort, psykologer talade vänligt och ljusterapin lät sitt vita sken lysa upp det kala rummet där jag placerat min trötta lekamen.
Jag hittade platser där det gick att sova, badrumsgolvet, trägolvet på altanen, köksgolvet och stående rakt upp och ner. Min man köpte en hängmatta till mig som han spände mellan flaggstången och äppelträdet. Det blev min fristad medan han och barnen stod omkring mig med sorgsna ögon. Själv boande jag in mig under filten och lät omvärlden leva sitt eget liv. Ur min mun hoppade arga ord, som spiralfjädrar studsade de mot dem som jag älskade mest. Rev sönder deras hud och orsakade variga sår.

Det är många år sedan det här hände, jag är frisk och stark. Men någon gång ibland ser vår son på mig med allvar i blicken. Ger mig en stark ordlös kram och hans kärlek överförs till mig.
Vår dotter som är lyhörd för förändringar i min röst berätta hur mycket hon älskar mig och vad jag betyder för dem alla.
Då vet jag att det är dags att stanna upp, ta ett djupt andetag och låta energin flöda in i mig som ett porlande vatten. Rädslan finns kvar djupt inom oss alla, som en ständig följeslagare. Den går nog aldrig att fösa undan, rädslan.

Det finns platser jag aldrig besöker, platser som ger stickningar runt halsen, hjärtat pumpar hårt och det är svårt att andas. Kroppen minns och ger mig sitt skydd, hjärnan har lagrat minnen och varnar för faran.
Energislukare har jag lärt mig att undvika och jag har tränat upp mig under åren att ha rätt tidsuppfattning.

Men varför är det så svårt att säga nej? Varför är jag så rädd att såra eller ännu värre, komma i onåd.
Det är en livslång träning att uttala ett enda litet ord som har tre bokstäver. Jag tror att det gäller många av oss, osäkerheten hur mottagaren av ordet kommer att reagera gör att ordet fastnar runt stämbanden och blir kvar där.

Vi har lärt oss att prata om sjukdomstiden med varandra. Vi har en gräns som vi kallar före och efter. Det är viktigt att våga beröra den svåra tiden. Höra varandra berätta om den upplevelsen, hur den påverkade var och en av oss. Det hjälper oss på traven att se in i varandra och glädjas åt nuet.