Pappa, barn och en frusen ros

För en tid sedan var jag till grannkommunen för att göra ett reportage om kvinnovåld i nära relationer. Samlade runt bordet var ytterligare en reporter, en politiker, en kommunpolitiker samt två kvinnor från socialtjänsten.
Politikern berättade hur det ser ut i landet, vad hans parti gör för kvinnofridsfrågan och det hela var en mycket intressant föreläsning med många bra infallsvinklar.

Så var det dags för de två kvinnorna från socialtjänsten att ta till orda.

Männens roll i vårdnadstvister: Papporna ser till att de får enskild vårdnad om barnen eftersom de då kan ha full koll på mammornas liv. Tingsrätten måste bli bättre och mer lyhörda så att inte barnen blir placerade hos papporna som är ute efter en sak. Att göra livet surt för mammorna. Som mår väldigt dåligt.

Min penna slutade skriva. Munnen blev torr och tårarna brände bakom ögonlocken. I halsen bildades en hård klump och mina nerver vibrerade av sorgsenhet, ilska och frustration.

På mycket nära håll har vi stått bredvid en pappa som blev fråntagna sina två barn när de var spädbarn. Mamman kunde hålla sig borta med barnen under mycket lång tid och socialtjänsten kunde bara trösta pappan med att så får ingen förälder göra. Men någon hjälp fanns inte att få.

Advokat, rättegång, åtal. Förlorad arbetsinkomst och sömnlösa nätter. Ständig oro och funderingar. Allt medan barnen växte och pappan visste inte hur de hade det. Så genom ett under fick han träffa sina barn. På mammans villkor. Under tidsbegränsning.

Två små barn som inte kände igen sin pappa. En pappa som längtat. En pappa som tryckts ner så långt en människa kan komma. En pappa som varje sekund i vaket tillstånd kämpat för barnens rätt att få vara tillsammans med sin pappa.

Myndigheter som inte lyssnade på pappan. Myndigheter som ifrågasatte pappans kompetens att vara just en pappa på grund av falska anklagelser. En pappa som inte ville något annat än att vara pappa till sina barn.

I morgon fyller barnen två år. De är inte medvetna om de stormar som omgett dem under deras första månader i livet. Två glada tvååringar som får tillbringa sin tid lika mycket med sin pappa som med sin mamma. Myndigheter som till sist insåg att pappan var en mycket bra pappa och att det inte fanns några oklarheter. Ett domstolsbeslut som är stämplat och underskrivet. Ett domstolsbeslut som krävdes för barnens rätt till sin egen pappa.

När jag satt runt bordet och min penna slutade skriva tänkte jag att det finns dåliga pappor som försöker ta barnen från deras mödrar. Jag tänkte att det finns dåliga mammor som gör likadant. Jag tänkte, varför vill ingen skriva om dessa mammor, varför är de ointressanta i media. Jag tänkte, det här kan jag inte skriva om.
Det gjorde jag inte heller. Om jag hade gjort det hade jag inte stått upp för de pappor som kämpar så hårt för sina barns bästa. Då hade min penna utformat en lögn.

I morgon fyller våra barnbarn två år. En dag kanske de frågar sin pappa, vad var det som hände. Då, när de var mycket små. Då kan pappan säga, prata med farmor. Det är hon som gjort dagboksanteckningar. För pappan vill glömma den tiden, pappan vill se till att barnen är glada och lär sig nya saker.Hjälpa dem att växa upp till självständiga människor med rätta värderingar. Han vill inte tynga ner deras förhållande med en historia som är mörk, den ligger bakom i tiden.

I morse var rosorna frostnupna. Som spunnet socker runt kronbladen som skimrade i morgonljuset.
Och i morgon är en ny dag, då fyller våra barnbarn två år. De glada barnbarnen som inte minns.

Mekanisk vardag

I måndags var maken och jag inne i en verkstad där det tillverkades ramar till hissar. Stålkonstruktioner som svetsades samman av en ensam robot som hade sitt eget tillhåll i den stora hallen. Oförtrutet utförde den sitt jobb, programmerad efter mänskliga kommandon.
Den första roboten ritades av Leonardo da Vinci, den primitiva ritningen av en robotriddare finns än idag tryggt förvarad, om herr da Vinci fick möjlighet att återuppstå för en dag skulle han med största säkerhet häpna över teknikens utveckling sedan 1400-talet.

Gräsklippare och dammsugare utför hushållsnära tjänster i mångas hem och på verkstadsgolven är arbetarna befriade från tunga lyft och monotona rörelsemoment. Mjölkrobotar inte bara mjölkar korna, de känner även av mjölkens kvalité.
Den autonoma roboten kan tänka, känna och agera precis som ett mänskligt väsen.

Ibland kan vi människor liknas med robotar. Vi tänker, känner och agerar helt monotont men till skillnad från den mekaniserade roboten kan vårt handlande få konsekvenser. Det är då som vi måste stanna upp, ta ur datachippet och göra en omprogrammering.
Stressen över att uppnå mål, ekonomiska, känslomässiga eller statusjakt påverkar oss negativt och vi glömmer att ta vara på det som finns runt omkring oss. Det som inte kostar något.

Jag har precis kommit hem från en skön långpromenad i en höstligt landskap. Luften är klar och lätt att andas. I trädgårdar böjs grenarna från fruktträden och fallfrukten lockar till sig insekter med sin sötma.
Färgerna sprakar och i tidningen står att läsa att rysskylan är på väg in över vårt land. Men än behövs inga frostskyddande tjocka underställ eller bylsiga jackor.
Det är under de här promenaderna som tankarna får fritt spelrum i ensamheten och tystnaden. Mitt liv har varit fyllt av arbete och ansvar. Jag har många gånger känt mig som en robot med ett inrutat liv som måste följas och jag har försökt göra det som förväntats av mig.
Nu kan jag lägga undan mitt armbandsur och ta dagen som den kommer. Roboten inom mig har skrotats och den kommer att få bli stående i det hörn jag ställt den. Instruktionsboken är oläslig och kasserad och jag kan bara känna glädje och tacksamhet för att jag har fått den här möjligheten till förändring i livet.

Tänka, känna, agera - precis som jag själv vill utan att vara programmerad i en mekanisk vardag.

Kalasbyxor och kaffe från Vietnam

Jag använder mycket sällan strumpbyxor men ibland vill jag klä upp mig och tycker att just den benutstyrseln förhöjer en finare kreation. Men jag känner mig ytterst obekväm som bärare av strumpbyxor och obehaget börjar redan då jag tar fram dem ur strumplådan.
Vad jag förstår så måste det vara fel på samtliga strumpbyxmaskiner som tillverkar dessa tingest eftersom jag aldrig lyckas med att trä på dem lika på varje ben. Det första benparet sitter som gjuten medan det andra liksom vrider sig och kryper omkring av sig själv när jag klämt in benet i den flortunna extrahuden. Att dra ur benet och göra om proceduren hjälper föga, strympbyxbenet är och förblir vriden vilket tyder på feltillverkning. Varje gång jag befriar mig själv från att ha burit dessa benplågare känner jag en obeskrivlig lättnad.

När jag var barn var jag bärare av livstycket. Längst ner satt fyra stycken stroppar av kraftig resår, två på varje sida, en fram och en bak. I dessa stroppar fästes långstrumpor som kliade förfärligt den första halvtimman innan skinnet vande sig vid det tjocka yllet.
Så en dag kom mamma hem från affären och ur väskan plockade hon fram en ny revolutionerande produkt.
Kalasbyxan gjorde sitt intåg i mitt liv. Den skulle tas på enligt ett mycket viktigt system. Hela strumpan skulle rullas upp, ända ner till foten innan det var dags att kliva i och rulla upp strumporna, en i taget och jag hatade kalasbyxan från den första bekantskapen. Men den blev min ständiga följeslagare hela min återstående barndom under årets kallaste månader. Livstycket arkiverades i en låda uppe på vinden, vart det sedan tog vägen har jag ingen kännedom om. Kastades bort tids nog antar jag.

Nu har jag burit färdigt mina strumpbyxor för ett bra tag framöver, de ligger i min resväska bland det övriga av resegarderoben.
Vår värmlandsresa innehåller en resa med mycket god mat och läckra bakverk i en härlig förening med människor som är glada över vårt besök och som vi gläds åt att få besöka.
Vi har även blivit bjudna på mat från en annan kontinent. Spännande och annorlunda smaker blandat med trivsam gemenskap runt det fint dukade bordet.
Att få smaka nya maträtter som är olik vår svenska husmanskost är intressant och jag är helt säker på att det är minst lika intressant för den ovane att äta av våra hemmarullade köttbullar, inlagd sill, rotmos och fläsklägg.
Det vietnamesiska kökets läckerheter avslutades med vietnamesiskt kaffe serverat i vackra höga glas, iskallt, toppat med klirrande isbitar och hembakad tårta dekorerad med choklad och färska hallon.

I kväll tycker jag att byxorna spänner lite extra runt midjan, men det kan vara inbillning...........

Fullmånen och det råmande kylskåpet

Vaknade till i natt och lät tankarna flöda fritt i den mörka tystnaden. Värmen från min kropp hade kapslat in sig under täcket och svept in mig som ett skydd från det kylslagna rummet.
Jag gick upp för att dricka ett glas vatten. På köksgolvet hade en silvrig strimma letat sig in genom fönstret som den klotrunda fullmånen levererat ner från sin plats i solsystemet, 384 400 km från oss. Näst efter solen är månen den klaraste ljusstarkaste objektet på stjärnhimlen och har funnits på sin plats runt jorden i 4 527 miljarder år. Tanken lika svindlande som tanken på universum, nästan i alla fall.

Som barn fick jag boken Det blåser på månen skriven av Eric Linklater. Min mamma läste den högt för mig, sedan har jag läst den själv några gånger och den har fortfarande sin plats i vår bokhylla.
Dorinda och Diana, major Rytters döttrar som försökte lyda sin fars förmaningar och vara snälla och tänka på hur de skulle uppföra sig. Blåser det en ond vind på månen måste man tänka sig noga för hur man beter sig annars kan det gå riktigt illa om vinden blåser rakt in i hjärtat, sa major Rytter.
Det gick väl lite si och så för flickorna och jag älskade att läsa om deras öden och äventyr.

Från min plats i soffan och med mitt vattenglas, makens lugna andetag från sovrummet som med sin ljudnivå markerade att han sov djupt och gott och med månens klara ljus speglande i sjöns vatten satt jag och tänkte på hur vårt hem är så annorlunda om natten. Det är som om hela bohaget gått till vila och ser inte riktigt likadant ut som på dagen. Mörkret ger skuggor som inte finns annars, möbler och textilier har intagit en annan färgnyans, allt är så stilla och tyst.
Utanför fönstret ruvar det mörka som skrämmer så många. Vi har en inneboende vaksamhet för mörkret, vi vet inte vad som döljer sig i det svarta men vi kan även gömma oss, dra oss undan för andra och kanske även för oss själva i mörkret.
Jag har aldrig varit mörkrädd, om inte jag kan se vad som finns inne i det svarta ljuset kan inte heller någon annan se mig. Jag kan stå där helt stilla utan att bli upptäckt.

När vattenglaset tömts till sista droppen ställde jag ner det i diskhon och konstaterade att vårt kylskåp nog är det enda ur vårt bohag som inte går till nattvila. Från dess innandöme hörs ett märkligt råmande. Ibland ljudligt och långdraget, ibland mer diskret och i korta stötar men kylskåpet drar till sig uppmärksamhet om någon kommer på besök som inte är bekant med vårt råmande kylslagna matförvaringsskåp.
Själva tänker vi vanligtvis inte längre på råmandet men det händer att kylskåpet hittarpå någon ny ljudslinga som den testar på oss. Då glor vi storögt mot den metallfärgade dörren och frågar varandra vad det egentligen är för fel på vårt kylskåp.

Nu har månen följt sin bana  runt vårt klot och lyser upp en annan del av världen, solen har ersatt det silvriga nattljuset med sina egna intensiva strålar som förstärker höstens färger och jag hoppas att det inte blåste någon ond vind på månen i natt.

Från ingenstans

Efter att vi bott där vi gör nu ett par år fanns den plötsligt där. Som en trevlig överraskning från ingenstans letade den sig upp mot ljuset och bjöd av sig själv, majestätisk och spikrak precis utanför vårt vardagsrumsfönster. Den vita liljan.
Ingen av oss har köpt och planterat en liljas skrovliga och oansenliga lök utan den har hittat till oss helt på egen hand.
Min man har varje år lite bekymmer om den, han funderar på hur den kan tänkas föröka sig, han tittar efter sidoskott och frökapslar. Men den verkar inte vilja yngla av sig utan bli beundrad helt utan konkurrens.
Varje vår går vi runt platsen där liljan växer, oroligt letar vi efter tecken på att den ska visa sig igen och när den börjar titta upp, först som en grön liten topp, drar vi efter andan och säger nöjda till varandra att nu är den här. Den kom i år igen.

Liljan är enorm, först håller den hårt om sin skönhet innan den vecklar ut sina kronblad och bjuder alla som vill att njuta av hennes prakt. Den är magisk vår främmade lilja och under någon vecka dårar den oss, drar oss till sig och vi förundras av naturens skapelse.

Så släpper den sina kronblad, ett efter ett dalar de ner och täcker marken under sig som bildar ett vitt täcke.
När det sista kronbladet släppt från sitt fäste står liljan där i sin ynkedom. Ingen beundrar den längre, den är rent av riktigt ful med resterna av sin forna skönhet som bleknat och gör sig beredd att multna ner och återförenas med myllan.

Den som inte är vacker väcker inte samma uppmärksamhet som en skönhet. Finns där men har inte samma möjligheter i livet. Får kanske jobba hårdare för att nå ett mål som hägrar.
Skönheter som åldrats blir en dag ensamma, vårdas av främmande händer och allt ljus som en gång föll på det perfekta ansiktet slocknar och tänds för någon annan som kanske är vackrare än den vackra.

Naturens egna kretslopp är ändå lika för oss alla. Ingen kommer undan. Kanske inte direkt en uppmuntrande tanke, men sann.