Änglar och brödet som vi delar

I går talades det om änglar i kyrkan. Jag satt efteråt och försökte komma på om jag själv träffat på någon ängel i andemeningen men kunde inte minnas om jag gjort det. I alla fall inget medvetet möte, det kan ju hända att de finns här runt omkring mig utan att jag har förmågan att se eller märka dem. Kanske är det så att de inte heller behöver märkas utan är en del av vardagen. Precis som luften vi andas, den finns där och fyller våra lungor och vi andas helt omedvetet utan att tänka så mycket på det. Om vi inte blir sjuka och får svårt att dra in den viktiga gasblandningen som vi kallar för luft.

Författaren Lorna Byrne säger att vi alla har vår egen skyddsängel. Hon borde ju veta eftersom hon sett och pratat med dem varje dag sedan hon var liten. När hon möter en människa kramar hon dem och hon ser som sin uppgift i livet att välsigna människor genom sina änglar samtidigt som hon vid kramen märker om personen aldrig tidigare kramats.
Det känns som ett lite märkligt skimmer över det hela men en kram kan aldrig vara fel om man vill kramas.

Det finns så mycket vi kan dela med varandra vilket nödvändigtvis inte betyder att vi måste slå armarna om varandra när vi möts. Vi kan visa vår uppskattning och närhet på så många olika sätt. Stanna upp en stund vid brevlådan när morgontidningen inhämtas och grannen hämtar sitt eget exemplar för att sedan läsa rykande färska nyheter vid frukostbordet och ge ostskivorna svarta tumavtryck från tidningens svärta, småprata med varandra när vi står i kö till kassan istället för att tysta stirra in i varandras nackhår. Hjälpa varandra på traven i både stort och smått eller bara finnas där för vi vet aldrig när vi kan behöva varandra.
Den sortens änglar är mer påtagliga än de som bara finns där utan att de flesta av oss varken kan känna eller se.

När vi firar nattvard i kyrkan tillsammans fäster jag mig alltid vid orden: "Så är vi, fastän många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd". Det är inte bara delaktigheten av Kristi kropp utan en önskan om att alla kunde vara delaktiga i varandra på ett eller annat sätt. Lägga avundsjuka och missunnsamheten åt sidan och istället glädjas åt och med varandra. Lära oss av varandra om varandras intressen och begåvningar. Varför ska det vara så svårt många gånger, det kryper inombords över att inte äga det som andra äger, att inte lyckas lika bra med arbete och ekonomi. Känna att andra har större makt och befogenheter att införskaffa det som man inte själv kan få.
Eller se ner på dem som inte uppfyller kraven på att vara snygg, smal och smart. Och helst ung också.......

Pratade med dottern nyss, de har varit inne till staden och köpt en ny soffa. De ska ha den i sitt nyrenoverade rum i det lilla söta hus de köpt. Jag unnar dem verkligen den känsla av vardagslyx en ny soffa ger.

Den avstressade potatisen

Livet går fram i ett rasande tempo mellan hemmet, jobbet, olika sorters aktiviteter och så ska umgänget med släkt och vänner hinnas med. Stressen skruvar upp sig och vi går på högvarv.
Hjälpen kan vara närmare än man anar, titta i kylskåpet eller kallskafferiet för där finns den, Solanum tuberosum. I dagligt tal  potatis, den sydamerikanska släktingen till tomaten.

Forskare forskar på de mest otroliga intressanta forskarobjekt, så varför inte ta med potatisen i den vetenskapliga bevisningen. Geniknölar har gnuggats mot jordiga knölar och resultaten har påvisat att potatis är bra mot stress. Om det gäller rå, kokt, stekt, mosad eller friterad potatis har jag inte kunnat utläsa ur forskarrapporterna men jag antar att det gäller helt vanlig kokt potatis.

Den mest älskade knölen på vårt middagsbord kom till vårt land redan 1655 och det var Olof Rudbeck som
letat upp den någonstans ifrån men Jonas Alströmer hämtade hem den från Frankrike 1720 och den fick sitt fäste på hans gård Nolhaga utanför Alingsås.

Så blandade sig en kvinna in i potatisens liv, grevinnan Eva Ekeblad, och kvinnor tänker oftast i längre perspektiv än män och hon såg en ljusnande framtid i flytande potatis. Hon tappade upp på flaskor och brännvinets klara dryck blev till både glädje och sorg, då som nu.

Vi har alltid odlat potatis, maken och jag, på varierade arealer beroende på hur tillgången av areal har varit. Vi har dock alltid använt den i fast form, tillredd i kastrull, stekpanna eller ugn.
Potatis har varit en viktig del i vårt odlande, ibland har vi kunnat peta upp några småttingar och kokat dem tillsammans med dill på midsommarafton men för det mesta har det dröjt en bit in på sommaren innan det varit dags att njuta av de färska delikatesserna.

I vårt förråd som är välanpassad för förvaring av potatis står nu en 10-kilos säck med prima vara som vi fick med oss av våra värmländska potatisodlande vänner när vi gästade deras hem.
Våra tjugo sättpotatisar som petades ner i vårt grönsaksland och som gav några härliga kok är sedan länge uppätna och nu känner jag mig lyxigt rik när jag går ut och hämtar potatis från Sirbo.
Att potatisen är odlad från den trakt som ligger mycket nära mitt hjärtat förhöjer smaken och jag tror inte att jag enbart inbillar mig det.

Nästa gång jag bjuder hem någon som är i behov av att varva ner en smula ska jag koka riktigt mycket potatis. Vetenskapliga studier ska tas på största allvar och efterföljas trots att det inte är socialstyrelsens rekommendationer.

Pastellfärger och Arvid

Att köra barnbarnen till dagis är mycket trevligt, men trevligare är att få hämta dem. All aktivitet upphör, små ansikten spricker upp i glada leenden och jag känner mig både älskad och behövd. En bra kombination som ger glädje.

I morse lämnade jag av stortvillingbarnbarnen på deras dagis. De skulle ut på äventyr som avslutades med korvgrillning. Helt plötsligt måste nu både barn och vuxna rusta sig med en mer tjockare mundering vid utomhusaktiviteter och så även våra barnbarn. Jag satt på golvet och trixade på ett par fingervantar på små händer med fingrar som spretade och stretade. Framför mig stod en söt liten flicka med långt ljust lockigt hår, rosa pastellfärgad overall och rosa skor. Pappan rotade runt i flickans ryggsäck och jag kände att ett socialt språkumgänge var på sin plats.
Jag frågade flickan vad hon hette, jag frågade mitt barnbarn vad hennes flickkompis hette men tystnaden lägrade sig över dagisets korridor. Så tog pappan fram en korg med en bild på flickan samt hennes namn. Wilma stod det med prydliga bokstäver. Pappan letade i korgen och ställde den tillbaka på sin plats, tittade på mig och suckade, greppade på nytt den lilla ryggsäcken och fortsatte leta efter det som antagligen låg kvar hemma i deras bostad.

Wilma. En söt blond flicka i pastellrosa overall och rosa skor.
Jag log mot henne och sa hennes namn. Flera gånger sa jag hennes namn och jag försökte få mitt barnbarn att säga Wilma.
Då öppnade Wilma sin lilla mun, tittar storögt på mig och säger högt och tydligt: "Jag heter inte Wilma, jag heter Arvid!"
Jag kände mig både häpen och bortkommen. Sökte pappans blick, hans mörka ögon skrattade mot mig och han försäkrade att det är lätt hänt att ta miste på namn.

I vår bil ligger två stora paket som våra stortvillingbarnbarn ska få på sin födelsedag. I det ena paketet finns en dockvagn som är röd med vita prickar. I det andra paketet finns en trampbil. Det fanns flera färger att välja på. Blå, röd, grön och svart.  Vi valde den svarta, den var snyggast.

Pappa, barn och en frusen ros

För en tid sedan var jag till grannkommunen för att göra ett reportage om kvinnovåld i nära relationer. Samlade runt bordet var ytterligare en reporter, en politiker, en kommunpolitiker samt två kvinnor från socialtjänsten.
Politikern berättade hur det ser ut i landet, vad hans parti gör för kvinnofridsfrågan och det hela var en mycket intressant föreläsning med många bra infallsvinklar.

Så var det dags för de två kvinnorna från socialtjänsten att ta till orda.

Männens roll i vårdnadstvister: Papporna ser till att de får enskild vårdnad om barnen eftersom de då kan ha full koll på mammornas liv. Tingsrätten måste bli bättre och mer lyhörda så att inte barnen blir placerade hos papporna som är ute efter en sak. Att göra livet surt för mammorna. Som mår väldigt dåligt.

Min penna slutade skriva. Munnen blev torr och tårarna brände bakom ögonlocken. I halsen bildades en hård klump och mina nerver vibrerade av sorgsenhet, ilska och frustration.

På mycket nära håll har vi stått bredvid en pappa som blev fråntagna sina två barn när de var spädbarn. Mamman kunde hålla sig borta med barnen under mycket lång tid och socialtjänsten kunde bara trösta pappan med att så får ingen förälder göra. Men någon hjälp fanns inte att få.

Advokat, rättegång, åtal. Förlorad arbetsinkomst och sömnlösa nätter. Ständig oro och funderingar. Allt medan barnen växte och pappan visste inte hur de hade det. Så genom ett under fick han träffa sina barn. På mammans villkor. Under tidsbegränsning.

Två små barn som inte kände igen sin pappa. En pappa som längtat. En pappa som tryckts ner så långt en människa kan komma. En pappa som varje sekund i vaket tillstånd kämpat för barnens rätt att få vara tillsammans med sin pappa.

Myndigheter som inte lyssnade på pappan. Myndigheter som ifrågasatte pappans kompetens att vara just en pappa på grund av falska anklagelser. En pappa som inte ville något annat än att vara pappa till sina barn.

I morgon fyller barnen två år. De är inte medvetna om de stormar som omgett dem under deras första månader i livet. Två glada tvååringar som får tillbringa sin tid lika mycket med sin pappa som med sin mamma. Myndigheter som till sist insåg att pappan var en mycket bra pappa och att det inte fanns några oklarheter. Ett domstolsbeslut som är stämplat och underskrivet. Ett domstolsbeslut som krävdes för barnens rätt till sin egen pappa.

När jag satt runt bordet och min penna slutade skriva tänkte jag att det finns dåliga pappor som försöker ta barnen från deras mödrar. Jag tänkte att det finns dåliga mammor som gör likadant. Jag tänkte, varför vill ingen skriva om dessa mammor, varför är de ointressanta i media. Jag tänkte, det här kan jag inte skriva om.
Det gjorde jag inte heller. Om jag hade gjort det hade jag inte stått upp för de pappor som kämpar så hårt för sina barns bästa. Då hade min penna utformat en lögn.

I morgon fyller våra barnbarn två år. En dag kanske de frågar sin pappa, vad var det som hände. Då, när de var mycket små. Då kan pappan säga, prata med farmor. Det är hon som gjort dagboksanteckningar. För pappan vill glömma den tiden, pappan vill se till att barnen är glada och lär sig nya saker.Hjälpa dem att växa upp till självständiga människor med rätta värderingar. Han vill inte tynga ner deras förhållande med en historia som är mörk, den ligger bakom i tiden.

I morse var rosorna frostnupna. Som spunnet socker runt kronbladen som skimrade i morgonljuset.
Och i morgon är en ny dag, då fyller våra barnbarn två år. De glada barnbarnen som inte minns.

Mekanisk vardag

I måndags var maken och jag inne i en verkstad där det tillverkades ramar till hissar. Stålkonstruktioner som svetsades samman av en ensam robot som hade sitt eget tillhåll i den stora hallen. Oförtrutet utförde den sitt jobb, programmerad efter mänskliga kommandon.
Den första roboten ritades av Leonardo da Vinci, den primitiva ritningen av en robotriddare finns än idag tryggt förvarad, om herr da Vinci fick möjlighet att återuppstå för en dag skulle han med största säkerhet häpna över teknikens utveckling sedan 1400-talet.

Gräsklippare och dammsugare utför hushållsnära tjänster i mångas hem och på verkstadsgolven är arbetarna befriade från tunga lyft och monotona rörelsemoment. Mjölkrobotar inte bara mjölkar korna, de känner även av mjölkens kvalité.
Den autonoma roboten kan tänka, känna och agera precis som ett mänskligt väsen.

Ibland kan vi människor liknas med robotar. Vi tänker, känner och agerar helt monotont men till skillnad från den mekaniserade roboten kan vårt handlande få konsekvenser. Det är då som vi måste stanna upp, ta ur datachippet och göra en omprogrammering.
Stressen över att uppnå mål, ekonomiska, känslomässiga eller statusjakt påverkar oss negativt och vi glömmer att ta vara på det som finns runt omkring oss. Det som inte kostar något.

Jag har precis kommit hem från en skön långpromenad i en höstligt landskap. Luften är klar och lätt att andas. I trädgårdar böjs grenarna från fruktträden och fallfrukten lockar till sig insekter med sin sötma.
Färgerna sprakar och i tidningen står att läsa att rysskylan är på väg in över vårt land. Men än behövs inga frostskyddande tjocka underställ eller bylsiga jackor.
Det är under de här promenaderna som tankarna får fritt spelrum i ensamheten och tystnaden. Mitt liv har varit fyllt av arbete och ansvar. Jag har många gånger känt mig som en robot med ett inrutat liv som måste följas och jag har försökt göra det som förväntats av mig.
Nu kan jag lägga undan mitt armbandsur och ta dagen som den kommer. Roboten inom mig har skrotats och den kommer att få bli stående i det hörn jag ställt den. Instruktionsboken är oläslig och kasserad och jag kan bara känna glädje och tacksamhet för att jag har fått den här möjligheten till förändring i livet.

Tänka, känna, agera - precis som jag själv vill utan att vara programmerad i en mekanisk vardag.