Eget rum med ateljé

Läste i tidningen att en äldre kvinna i 60-årsåldern blivit rånat utanför en bankomat. Stackars tant tänkte jag och när tanken landat kom jag på att jag själv är en kvinna i snart 60-årsåldern. Alltså en äldre kvinna som kan bli rånad om min uppmärksamhet på omgivningen vid bankomaten sviktar.

När jag var barn arbetade min farfar som vaktmästare på ett ålderdomshem. Jag blev som en liten inventarie där, sprang omkring bland de gamla och antagligen förgyllde jag deras tid med min barnslighet. Tant Hilma i sin rullstol, hon hade polio och levde sina dagar i sin rullande stol som var specialbyggd just för henne. Farbror Alfred som var böjd som en märla och alla de andra som jag glömt namnen på. Jag reflekterade aldrig att dessa åldringar haft ett liv utanför ålderdomshemmets väggar men min pappa gjorde det och har haft en inneboende rädsla att hamna på hemmet. Hans önskan var att få lämna jordelivet innan dess, men till sist blev det oundvikliga ett faktum och ett äldreboende var enda alternativet.

För någon vecka sedan besökte jag ett äldreboende i Norrköping för att skriva en artikel omkring de äldres situation och boende.  På avdelningens gemensamma matsal var bordet dukat för eftermiddagskaffe. Hembakat bröd och brutna servetter. Kvinnor och män samlade och stämningen var god.
Där fanns han som arbetet i hela sitt vuxna liv med att dela ut brev, hans uppgift var att hämta dagens post nere i foajéns postfack. Där fanns kvinnan i den ljusrosa blusen och det fina halsbandet, hon med den vackra sångrösten och som brukade underhålla med sång vid festliga tillfällen. Och så fanns konstnären. Vackra tavlor som skapats vid staffliet och som byttes ut med jämna mellanrum för att ge avdelningen ögonfröjd.
Hans stora önskan var en egen ateljé, som det nu var samsades tavlor och påbörjade alster med hans säng i rummet han hyrde i det kommunala äldreboendet.

Så fanns Janne där, Janne som arbetet i 35 år inom äldrevården och som ansåg att det är världens bästa yrke. Janne som anordnar gubbkvällar med god mat, vin och öl.
Jag blev varm och glad i hela kroppen när jag lämnade den samlade skaran, alla med sina egna uppgifter i vardagen. Uppgifter som ger mening åt det liv som återstår fram till vägs ände. Uppgifter som hjälper till att livet blir så bra som möjligt för den som väntar.

En dag kanske jag också måste stå i bostadskö för min allra sista bostad. När orken inte längre finns kvar. Kanske blir jag då skrämd av att behöva lämna allt det invanda och den trygghet som är skapad omkring mig.
Så var det för vår granne. Han var rädd att lämna sitt hem där han bott i många år. En dag när vintern var som kallast och vi inte var hemma bar inte hans ben längre, mörkret och kylan omslöt honom. Innan morgonens dagsljus kom hittade vi honom i trädgården och han hade fått gått över gränsen helt ensam.
Smärtan och sorgen dröjde sig länge kvar inom oss som en hård klump.

Vi har ett fint och bra omsorgsnät omkring oss när vi blir gamla. Tyvärr blossar då och då misstänksamhet och rädsla upp omkring åldringsvården när det inte sköts på rätt sätt. När kommunens pengar inte räcker till eller när tjänstemän beslutar efter paragrafer och inte efter människors behov. Eller när personer med brist på empati och kunnande ska ansvara för en annan människas liv.

Än så länge är jag en kvinna i snart 60-årsåldern och förhoppningsvis dröjer det 20 år innan jag behöver ställa mig i bostadskö för mitt sista boende. Det får kanske bli ett seniorboende först.......

Fina fiber och grannens kobra

Vi har nu gjort som många andra, sagt upp vår fasta telefon. Innan beslutet klubbades funderade vi på vem som ringer till oss på den vägganslutna förbindelsen med omvärlden. Försäljare, min mamma och en dam som brukar slå en signal för att höra att vi alla mår bra. Alla andra slår numren till våra mobiler om de behöver komma i kontakt med oss så det blev ett enkelt och okomplicerat val. Att jag med min mobiltelefon måste stå exakt stilla på en noga utmätt punkt i köket för att inte enstaka ord ska falla bort och bli en källa till förtret för både mottagare och uppringare är en annan historia.

Spänningen var stor när vi i vårt hem skulle få den svarta bakelittelefonen inkopplad. Som det nyfikna barn jag var surrade jag runt telefoninstallatören som en envis fluga. Hans försök att vifta bort mig var lönlöst, jag flaxade runt och han hade stora problem med sig själv eftersom han hade ett flertal brutna revben. På den tiden var sjukskrivningar sällsynt och gjorde sjukdomsbilden komplicerad i onödan eftersom Försäkringskassan skickade ut sina nitiska anställda för hembesök. Vila i ryggläge och bara koka potatis till endast sig själv i hushållet var det som gällde. Så telefonmannen hade inget annat val än att åka runt i stugorna och göra sitt smärtsamma jobb, envisa ungar fick han på köpet.

När han packat sin montörsväska och stängt dörren efter sig började det roliga. Skulle den svarta apparaten ringa. Det gjorde den, ofta. Pappa hade ett arbete som krävde att han ständigt skulle vara nåbar och han svor många gånger över telefonens envisa ringande när han skulle lyssna på radiosporten. Att dra ur jacket var uteslutet, det satt stadigt i väggen och någon knapp för att minska ljudet var inte uppfunnet.
Ibland var det flera talande på samma linje. Tydligt och klart kunde tjuvlyssnaren höra hur gemensamma bekanta hade det med hälsan och kärleken, även bekantas bekanta avhandlades och de gick inget ont anande runt på Konsum och köpte sin mjölk och fläskkotletter medan andra visste saker om dem som de inte själva hade en aning om.

Vi hade telefon men dock ingen tv. När Familjen Flinta öppnade sitt tecknade hem fick jag gå tre trappor ner och se på grannens tv. En kväll när jag kom dit såg jag den. De hade skaffat en Kobratelefon! Röd och smäcker stod den på ett bord i hallen och frun i huset satt ofta med den vid örat. Cigarettröken slingrade sig runt både henne och kobran och jag såg med beundran på de båda skapelserna.
Tjatet ville inte avta där hemma, men pappa var istadig. Ingen kobra, den svarta rejäla var mer i hans smak.

Förra veckan var jag till Ljusfors och gjorde ett reportage till tidningen. De är först med att ha fått bredband med fiber nedgrävt och inkopplat. Smala färggranna strån ligger nere i marken och med blixtens hastighet förses hushållen med allt som kan behövas i ett modernt samhälle. Det hela firades med tårta från hembageriet och glädjen stod högt i tak.

De luftburna ledningarnas tid är förbi. En gammal dam sa till mig när jag var liten, medan hon såg upp mot telefontrådarna där småfåglarna satt fastklamrade,  "hör Carina vad det sjunger i ledningarna, det är kärringarna som pratar med varandra". Nu får vi väl läggas oss med örat mot marken för att höra om det är någon trafik i fibern.

Moodyssons mormor, lejonet i trädet och goda karameller

Att spetsa till en historia så den blir ännu bättre eller rent utav intressant är en konst och kan mottagas på lite olika sätt. Antingen blir man genomskådad och klassas som en lögnhals eller också väcker den extra kryddan mottagarens nyfikenhet och man får den uppmärksamhet man hoppats på.

Läste en artikel om Lukas Moodysson och där berättade han om sin mormor som gärna ljög ihop en historia så den skulle passa in och göra saker och ting lite bättre än vad de egentligen var. Jag tror att många av oss är som hans mormor och det kan vi väl få vara så länge vi inte gör varandra illa eller blir till känslomässiga översittare.

En lögn kan vara utstuderad för att vi vill skydda oss själva eller någon som står oss nära. För att slippa ta konsekvenser av ett obehag eller inte bli förlöjligade. Ett avsnitt ur en av säsongerna i Solsidan speglar det så bra när en av fruarna, tror det var Mickan, fick stå där med skammens rodnad på kinderna för att hon inte lagade mat till sitt barn utan hellre öppnade en burk med fabriktillredd köttfärssås. I ett lögnaktigt försök att sätta sig i bättre dager inför de andra präktiga mammorna låtsades hon att barnets mat hädanefter var hemlagad och äkta. Hon ertappades dock och sjönk ännu längre ner på präktighetsskalan.

I går fick jag höra en helt otroligt historia av vårt barnbarn Molly. Hon hade klättrat upp i ett träd för att äta sitt äpple. Trädet bar frukter som hette körsbär och på en gren lite högre upp satt ett lejon. Djuret var av fredlig natur och fullt sysselsatt med att äta av sitt eget äpple så Molly kände ingen rädsla. När hon sedan skulle klättra ner från trädet råkade hon riva sig på pannan på en utstickande gren. Jag fick både känna och se på revan och kunde konstatera att det trots allt ändå gått ganska så bra.
Jag blev glad av berättelsen, den visar att Molly är utrustad med det bästa man kan ha, nämligen fantasi. Något som jag hoppas att hon får behålla så länge hon lever och att hon kan utveckla något bra och positivt av den förmågan.

När våra barn var små kunde jag undanhålla sanningen om att jag hade goda karameller i skåpet. I ensamhetens stund passade jag på att stoppa dem i munnen, tugga och svälja med en snabbhet bara den som vill dölja sitt förehavande klarar av. Smakens njutning fick fastna i gommen och förhoppningsvis stanna där ett tag. Om oturen var framme kunde en av döttrarna komma, hon som är väl utrustad med en näsa känslig för dofter. Då uppdagades lögnen och det fanns bara ett alternativ, att dela med sig av sötsakerna.

Livlig fantasi som innehavs av barn får inte samma innebörd som när en vuxen låter fantasin övergå i en lögn. Det måste vara en balansgång med vad man vill göra av sin fantasi. Den måste vårdas till något positivt som skapar glädje genom historier, texter, film och teater.

Det finns tre sorter av lögn: Den stora lögnen som är så stor att ingen tror att det är möjligt att det som berättas är falskt. Bluffen som kan ge fördel och så till sist den vita lögnen som syftar till att trösta.

Sanningar med modifikationer kan få en berättelse att få lite extra schwung, det tilltalar mig, i lagom mängder.
Som Moodyssons mormor, ungefär.

Randiga fötter och ansvar

På ett par dagar har naturen fått ett nytt utseende. Löven som med sina färger bedårat ligger som en tragisk prasslande matta runt trädens stammar och grenarna sträcker sin nakenhet mot den höstlika himlen.
Vår båt ligger uppdragen på strandkanten, sommarens roddturer blir ett längtansfullt sommarminne under mörka vinterdagar och i trädgården har vi påbörjat höststädningen.

I morse studerade jag mina fötter och Roms sol har markerat placeringen av mina skors remmar och gett fötterna vita ränder. Ännu ett minne där den solbrända huden dock kommer att blekna efter några veckor.

För butiksägaren i vår matvaruaffär har den här hösten varit efterlängtad. Han storsatsar på sin butik med en rejäl utbyggnad och det är snart dags för en nyinvigning av den nygamla butiken. Vi kunder har i flera månader kunnat följa arbetet och glädjen och förhoppningarna hos den driftige ägaren går inte att ta miste på.
Det är ett lyft för vår ort och roligt att det satsas på det nya som ska heta Kullerstad Torg. Det gamla torget ligger näst in till öde efter att matvarubutiken som låg där slagit igen och människoströmmen avtagit. Jag ser med stor spänning fram mot den nya samlingsplatsen och vad som kommer att erbjudas.

Så kommer tankarna på allt ansvar som ligger bakom. Kundunderlaget får inte dala, delar av intäkter som omvandlas till utgifter, personalansvar, utbudet av varor som ska tillgodose vårt behov, klagomål ska bemötas med respekt eftersom vi i vårt land har den uppfattningen om att kunden alltid har rätt, konkurrens från storbutiker i staden och egentid som får tas ut om utrymme finns.

För mig är den här hösten helt befriad från ansvar. Jag är nu en privatperson utan andra bekymmer än det som hör till vardagen. Tiden förvaltar jag på det sätt som passar mig bäst och jag hinner med att se och uppleva det som händer runt omkring mig.

I morgon ska jag ringa någon som jag bryr mig mycket om. Hon har drabbats av den sjukdom som i värsta fall kan ta tiden från en människa.

Tiden är ingen självklarhet och den går varken att stoppa eller vrida tillbaka. Men vi kan försöka att vara rädda om den tid vi har och förvalta den på bästa sätt. Men ibland kan just det vara livets svåraste utmaning.

Rom, ömma muskler och att tränga sig före i kön

Hemma igen efter en fantastisk vecka i Rom, den romantiska, kulturella och energikrävande staden som inte lämnar besökaren oberörd.
Efter att ha besökt de obligatoriska platserna som en turist måste se och där en enkel fika för fyra personer kostade 450 kronor, lämnade vi dessa områden och hittade ett antikvariat som sålde kartor över staden. Antikvarien bedyrade att det var en mycket bra karta, dessvärre hade han föga begrepp om dess funktion då han var så skumögd att inte ens det starkaste förstoringsglas hjälpte till att förstora de bokstäver och siffror han plitade ner på sitt lilla block för att vi i laga ordning skulle få ett kvitto.
Vi litade dock på kartan och vårt eget omdöme och begav oss iväg på Roms slingrande gator, små gränder och för den ordinarie turisten outforskade områden. Spartanska måltider på små oansenliga restauranger tillsammans med ortsbefolkningen där måltidsdryckerna serverades i platsmuggar. Gator som sträckte sig utanför stadskärnan och blev till små slingrande vägar utan trottoarer, helt turistfritt dock inte bilfritt........
Tre dagars fotvandringar där varje vandring började på morgonen och slutade tolv timmar senare.
Ömmande muskler, blödande tår och värkande ryggar påminde om att ha välklippta tånaglar, rejäla skor och bereda sig på att vandra på ren viljestyrka om man ska låta fötterna bära sig fram i kulturens vagga. Ingen av oss hade varken korta tånaglar eller så värst fotriktiga vandringsskor däremot en enorm viljestyrka vilket hjälpte till att föra oss framåt med det glada humöret i behåll.

Palatino med sin historia och Catacombe di S. Sebastiano lämnar ingen oberörd och det kommer att ta dagar att smälta alla intryck jag nu bär med mig hem. Inga souvenirer som så småningom stoppas undan i någon låda kan ersätta de upplevelser vi delat med varandra under denna vecka.

Dags för hemresa. Långa köer där vi inte förstod språket slingrade sig fram till gaten på Ciampinos flygplats. Då kommer paret, mannen i röd dunjacka, frun i grön. Släpandes på tre hjulförsedda stora väskor passerade de vår kö där vi undvikit att trampa varandras fötter i 45 minuter. De svenska vokabulären hördes tydligt och där föraktet över köande människor inte gick att misstolkas.
Vi ingrep och undvek att vara diskreta med våra åsikter om att tränga sig före i kön. Mannen stod kvar medan frun släpade med sig sin väska och placerade sig sist i kön. När mannen kom fram, först av alla köande människor, blev han inte utsläppt till den väntande bussen, han hade två väskor men ingen fru......
Alla vi som fogat oss i ödet att vänta på vår tur klev ombord på både bussen och flygplanet, satte oss tillrätta med fastspända bälten runt våra magar, uppfällda bord och det prasslades här och där med tuggummipapper. Då kom mannen i den röda dunjackan som den siste ombordstigande passagerare, framför sig gick hans fru med den gröna jackan hängande över armen.
Resan hem till Sverige kunde börja.

I morgon ska jag veckla ut den prassliga kartan över Rom, den vi köpte av den nästan blinde mannen som varje morgon tar fram nyckeln, sätter i låser, vrider om och skjuter upp dörren till sitt antikvariat där de gamla böckerna trängs på bord och i hyllor, jag ska med fingret följa de gator som vi vandrat på och i mitt minne uppleva resan om och om och om igen...........