Apotekskö och ett ärofyllt arbete

Jag öppnade dörren till Apoteket och bad en stilla bön att jag var morgonens enda kund. Så vad dock inte fallet, kön till kassan var relativt lång och på raden av uppställda stolar framför receptluckan satt människor och tummade på de gula nummerlapparna i väntan på att nummerskylten skulle plinga fram de efterlängtade siffrorna.

Jag gick längst med raden av uppställda produkter, hudkrämer, plåster, piller och salvor. Men den salvetub jag sökte fanns inte någonstans och mitt tålamod började tryta. Då kom en kvinna klädd i Apotekets vita rock fram och fråga om jag behövde hjälp.
Så nära hennes öra jag vågade mig sa jag med en röst så låg att hon knappt kunde uppfatta det.
"En bra salva mot hemorrojder, tack."

Trötta och uttråkade ansikten sprack upp i glada flin, jaha ja där kommer en kvinna med röven full av ändtarmsåderbråck, det var väl ett trevligt avbrott i tristessen av väntan.
Naturligtvis var det ingen som hörde mitt och farmaceutens samtal, och om någon till äventyrs skulle ha gjort det tror jag att ingen skulle ha brytt sig om mitt akterkastell. Men jag var ändå rädd att någon skulle göra det eftersom jag anser det som pinsamt att i offentlighetens ljus lyfta fram min bakdel.

Vi bär nog alla på något som vi vill hålla för oss själva, det behöver inte vara trivialiteter, om än ömmande, som hemorrojder utan större händelser som påverkat våra liv på ett eller annat sätt. Vi kan vara olyckliga i skenet av lycka eller bära på sjukdomar, ha dålig ekonomi eller leva i ett dåligt förhållande. Bara det inte syns utanpå, ingen får ana att under den polerade ytan döljer sig någon annat.

Strävan efter det avundsvärda är stor hos mänskligheten, vilket stundom även gäller i arbetslivet. Ett bra och välavlönat arbete höjder statusen, helst om arbetet föregåtts av mångåriga universitetsstudier.

När jag träffade min man tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle sluta mitt arbete i stadens sjukhus och övergå till att jobba i lantbruket. När vi femton år senare avvecklade lantbruksverksamheten, sålde gården och flyttade till bebyggelsen fick jag en fråga som förvånade mig mycket.
"Hur ska du klara dig när du blir pensionär? Du som aldrig i hela ditt liv har arbetat!"
I den här människans värld är lantbruk inget arbete, inget riktigt arbete i alla fall. Visserligen är min man utbildad lantbrukare, dock inte jag utan fick lära mig yrket genom hans kunskaper.
Antagligen var mitt arbete inte så högt uppe på rankningslistan över jobb med status, men jag har aldrig trivts så bra med någon sysselsättning som just lantarbetare.

Nu har jag förmånen att sex år innan min folkpension ta ledigt och endast hänge mig åt det jag tycker är roligt. Tack vare alla mina yrkesverksamma år kan jag unna mig den lyxen. Med block, penna och kamera kan jag bland annat följa med andra ut i deras yrkesliv utan några som helst aspekter på om de är statusjobb eller inte, utan jag finner det otroligt spännande att få se bakom kulisserna hur olika system och yrkesroller fungerar. Det är ett privilegium och jag har till och med fått lära mig hur ett 25 meter högt träd sågas ner med början  i den vajande toppen. Ett riktigt höjdarjobb!

Vårtid i Malexander och ställningstagande

Det var försommar i Malexander kyrkby. Över sjön Sommen med alla sina vikar och öar och sitt klara vatten som har sin egen röding, kanske ett fiskgjusepar cirklade i vida svängar för att sedan återvända till någon hög talltopp precis vid strandkanten.

Det var försommar i Malexander för femton år sedan. Det var där, på en väg i den vackra sommargrönskan som Olle Borén och hans kollega Robert Karlströms liv tog slut. I samhällets tjänst blev de avrättade och jag undrar om de hann känna någon rädsla, om de förstod vad som höll på att hända och om de hann skicka sina tankar till de som stod dem närmast hjärtat.

Det var nazister som höll i vapnen.

Bevara Sverige Svenskt skallade ropen från anhängare med rakade skallar. BSS avknoppades och bildade Sverigedemokraterna. De värst kriminellt belastade tvättades ytligt rumsrena medan de militanta delarna fortsatte sin vandring mot Vitt ariskt motstånd för att senare bilda Svenskarnas Parti och Svenska motståndsrörelsen.

I går var jag till grannkommunen för att göra ett reportage om ställningstagande mot rasism. Över två hundra medborgare, föreningar, skolor, kristna samfund och politiker, ja till och med en greve från socknen,  hade samlats i hällande regn för att gemensamt manifestera mot rasism.

 En bit bort stod Sverigedemokraterna och kurade under sitt regnskydd medan deras vårblomsklädda flagga slokade av vätan. Jag såg dock inte att någon från deras håll kom för att ansluta sig till manifestationen, trots att deras partiledare hävdar att de inte är något rasistiskt parti. Men de såg och de hörde, genom mikrofonen fortplantade sig ljudet ut till högtalarna: "Jag är mot rasism" och letade sig upp under den våta tältduken som skyddade även en Sverigedemokrat från att få blöta kläder.

Nu står de rakade skallarna med prydligt utvuxna frisyrer och omvandlade till kostymnissar med prydligt knutna slipsar i Europaparlamentet och ska vara med och debattera om vårt lands demokrati, mänskliga rättigheter och personskydd.

Jag känner en oro inför hösten, en oro över de som är smygrasister, på alla som endast kan fokusera på olikheter istället för de mänskliga likheter vi alla har med varandra.

Mintkyssar och gröna råttor

Vår dotter och jag gjorde en resa tillsammans och hon hade i sin tur sin lilla flicka med sig. Resans slutmål var Gripsholms slott med en fikapause vid Nyköpingsbro innan färden kunde fortsätta. För att ta sig till ostsmörgåsen och drycken var vi tvungna att passera en avdelning där det såldes godis.

Sjuhundra olika sorter...........

Långa bord som dignade under söta saker sträckte sig så långt det gick att se, utefter väggarna satt väggfasta boxar som var transparenta där röda, gula, gröna karameller lockade och pockade. Väggfasta hyllor med askar, burkar, och små kartonger fyllde  upp varje centimeter och genom detta oöverskådliga skulle vi promenera rakt fram utan att ta av varken till höger eller vänster.

Flickan höll sin mammas hand och jag såg att hon med stora ögon och hopknipna läppar försökte ta in det hon såg. Inte ett ljud, inte en tillstymmelse till antydan att hon nog skulle vilja fylla en påse för att ha med sig som färdkost. Inte ett ord.
Själv skulle jag gärna ha tagit några mintkyssar eller salt lakrits men av solidaritet med mitt barnbarn avstod jag.

Så skulle vi vandra tillbaka samma väg. Mamman och barnet gick målmedvetet mot utgången och den lilla flickan vände inte ens på huvudet utan hoppade med de nyinköpta skorna med jordgubbsmotiv glatt bredvid mammas sida med blicken riktad mot utgången.

Själv stannade jag till för ett ögonblick och fick syn på en enorm grön råtta av gelé. Godisförsäljaren försökte fresta mig, det var nära att han fick mig på kroken. Så med ens klatschade han till med handen på råttans bakdel, log mot mig och jag såg med förfärad blick på råttan. Hur den dallrade där den låg på en plåtbricka, det gick som häftiga vågor från nosen ut till svanstippen och all min längtan efter mintkyssar försvann på ett ögonblick.
En sammansättning av socker, gelatin och färgämne samt med en matchvikt på hela två kilo råtta kan få den mest hängivne godisälskare att längta efter en nyttig fruktsallad.

Idag har minnet av den dallrande råttan bleknat och till min stora glädje hittade jag en chokladkaka med krossande jordnötter i vårt skafferi. Någon i hushållet måste ha missat att den låg där och jag har njutningsfullt låtit bit efter bit smälta på tungan medan mitt sötsug sakta lagt sig till ro.

Kalla vindar och stöveltramp

Nu varnas det för att värmen är på väg bort, men en titt på väderprognosen visar att solen fortfarande kommer att skina och spegla sig i vårt vatten. Men kyligare vindar är på väg. Och den vinden svepte in redan klockan 21 i går kväll, när samtliga vallokaler stängdes och röstningen kunde påbörjas.

Två viktiga tv-händelser utspelades under den ljumma och vackra aftonen, EU-valet och ishockey. I min mening ett val mellan pest eller kolera så mitt val blev SVT Play där jag gav mig i kast med primaternas märkliga värld. Men innan dess besökte jag den uppriggade vallokalen i Parkskolan. Sneglade mot SD:s fack med valsedlar och konstaterade belåtet att den var välfylld. Inga Sverigedemokrater i Skärblacka!

I morse vaknade jag av stöveltramp, det marscheras ute i hela Europa och Jimmie Åkesson deklarerar belåtet att han och hans parti inte vill hamna i fel sällskap där borta i Bryssel. Han håller som bäst på att bilda sig en egen uppfattning om Front National, kanske Björn Söder kan vara honom behjälplig. Björn som varit stödmedlem i Front National, dessutom är han för dödsstraff, men helt privat bör tilläggas. Bland annat......

Detta val är en föraning om hur höstens val ska sluta. Vill stora delar av det svenska folket skicka Sverigedemokraterna till Bryssel vill de med största säkerhet även se partiet högt upp i regeringen.

Vi lever i ett land där demokratin får råda, vilket jag är oerhört tacksam över. Men  jag vill inte vakna av ett kraftigt stöveltramp även i höst för då känner jag att demokratin kanske är i fara.
Demokratin är det viktigaste vi har och vapnet mot nazister, rasister och fascister är valsedlar och ansvaret ligger på oss att trygga en framtid för den generation som är på uppväxt just nu.

Hinder och förhinder

"Jag önskar så att jag kunde, men jag kan inte!"
Vad är det då som hindrar dig? tänkte jag. Har du ens försökt? Ofta är det så det är, vi bär på drömmar men motstridiga känslor, sviktande självförtroende och yttre påverkan av till exempel andra gör att bromsen slår till och vi fastnar i obeslutsamhetens klister.

För många år sedan, när jag var ung, tog jag ett stort kliv ut i det okända. Dagar och nätter hade blivit till månader och år innan jag vågade leta reda på ett lagom stort hål i den inhägnad som höll mig fast för att till slut, bit för bit pressa mig genom till andra sidan. Jag kan när som helst återskapa den känslan, ja till och med förnimma doften jag kände när jag öppnade dörren till det nya. Det händer att jag berättar om känslan för min man och han skrattar när han ser på mig och min lyriska bakåtblick.

"Vänligen meddela förhinder snarast." Så frestande tanken är att meddela förhinder när en känsla av hinder infinner sig. Skjuta upp det som verkar oöverstigligt att mäkta med. Problemet är då att det åtagande man blivit ombedd att utföra ligger kvar. Men på andra sidan hindret finns tillfredsställelsen när det obehagliga är överstökat och med belåtenhetens leende på läpparna kunna luta ryggen mot det spända stålnätet som forcerats.

Inom en snar framtid ska jag iväg på ett uppdrag jag blivit utkommenderad till. Redan nu ser jag hindret långt där borta i horisonten och det blir högre ju närmare jag kommer. Jag vet att jag kommer att ta mig igenom det hela, förhoppningsvis helskinnad, men oron sitter som en liten råtta och gnager på mina nervtrådar. Bladen i min filofax vänds med hög hastighet, dagarna rinner iväg som ett forsande vattendrag.

Vi har även blivit bjudna på en fest som jag ser fram emot med stor glädje och jag hoppas verkligen att inget hinder med förhinder från vår sida måste meddelas till värdfolket............