Andra Mosebok och en saknad kompost

Så länge det har funnit lagar har det varit förbjudet att ta något från någon annan. Ja faktiskt längre än så eftersom det i Andra Mosebok sjunde budet går att läsa att man inte ska stjäla.
Men så finns det de som glömt bort konfirmationsundervisningens inlärande omkring de tio budorden och speciellt då det sjunde budet, eller till och med glömt bort de lagar som står nedskrivna i Sveriges Rikes lag. En annan hypotes är att strunta i alla föreskrifter och roffa åt sig det som behagas för stunden eller noga planera sitt rövarstråt.

Själv är jag rädd att tjuvar ska ta sig in i vårt hem och plocka med sig vårt bohag om vi inte är hemma. Därför har vi införskaffat ett larm med kamerautrustning som i den händelse av inbrott filmar hela händelseförloppet och den som utför det. Om det hjälper vet jag inte så noga eftersom vi inte varit drabbade men jag vet i alla fall att kameran fungerar. Det fick vi erfara när jag bakade pizza som släppte från sig en kraftig rökutveckling då jag öppnade ugnsluckan. Larmet ska även indikera eldsvåda och filma denna, så att det fungerar tillfredsställande det vet jag efter ett snabbt agerande av larmoperatören via vår hemtelefon.

Den ruggigaste händelsen som långfingrade människor utsatt mig för var när jag fick inbrott i min bil. Känslan av förvirring och maktlöshet när jag kom till bilen och upptäckte att rutan var inslagen är svårt att beskriva. Min make råkade ut för samma sak, bytet blev då en väldigt gammal och omodern telefon som han glömt kvar. Det vållade i alla fall mycket besvär för oss båda.

I går fick jag dock höra talas om den mest märkliga stöld som jag aldrig ens föreställt mig kunde ske.
Min svåger och svägerska landade på svensk mark för att under några veckor byta ut sitt hemland Frankrike mot svensk sommar i deras sommarhus. Då svågern gjorde en inspektionsrunda på ägorna upptäckte han att någon stulit deras kompost! Det måste vara någon som odlar utan tillsatser av konstgjort framställt gödningsmedel eftersom hela innehållet var borta. Till saken hör att svågern, svägerskan och deras eventuella gäster får uträtta sina behov i torrdasset. Om de blandar ut det innehållet i sin kompost ska jag låta vara osagt, men om så är fallet får komposttjuven ett rejält näringstillskott åt sina morötter.

Men nu vet jag i alla fall säkert, det finns komposttjuvar fast jag aldrig trodde att de förekom. Men allt som kan stjälas är väl värt att stjäla antar jag. Om vi någon gång beslutar oss för att anlägga en riktig kompost är det väl bäst att larma även den!

Sommarinsekter och att våga lyfta från ett vingligt strå

Barfota stod jag i köket och torkade av diskbänken efter dagens lunch när jag hörde ett högt knäppande ljud precis bredvid högerfoten. En grön och skimrande skalbagge hade letat sig in genom den öppna ytterdörren och landade tungt på golvet.
Sommaren är full av smådjur, både luftburna och mer jordnära. För många är det en plåga, antingen på grund av rädsla eller allergi i den händelse ett bett eller stick inträffat. Själv är jag varken allergisk eller speciellt räddhågsen, getingar särskilt bålgetingar, är inte direkt några favoriter ska erkännas men de hör sommaren till och det är inte så mycket att göra åt den saken.

Jag har hört eller läst att just skalbaggen är den artrikaste insekten av alla. Dagligen upptäcks nya arter och dokumenteras tillsammans med de övriga 350 000 arterna och bara i Sverige lär det finnas över 4 000 baggar. En av dessa hamnade alltså bredvid mina tår på vårt köksgolv.

På stapplade ben och med ryckiga rörelser kravlade den vidare när den lyckats sprattla sig runt från  ryggläget och till synes planlöst rörde den sig fram och tillbaka över golvet. Jag studerade den en stund innan jag fångade upp den på ett vykort och satte ut den på gräsmattan. Tyckte nästan att den vände det lilla huvudet åt mitt håll och log, men jag kan ha fel.

Tillbaka vid diskbänken funderade jag över hur lika vi är en skalbagge. När något känns jobbigt kan vi krypa in under ett hårt skal, skydda oss från omvärlden,  falla på¨rygg och ligga med stirrande ögon ut i tomma intet. När det är dags rullar vi runt och stapplar iväg tills dess att benen fått styrka och styrsel.
För att komma vidare måste vi upp på ett vajande grässtrå, veckla ut vingarna, blotta det ömtåliga som finns där under och med vindens hjälp och en portion mod kasta oss ut för att hoppas på att det bär dit vi vill.

Så finns det dyngbaggar också. Inte så många, men de finns. Lever på andras skit och mår gott av det. De behövs de också, antar jag........

..........tänkte jag, vred ur disktrasan och gick ut i solen där humlorna surrade runt den doftande honungsrosen som slagit ut sina vackra kronblad. Precis idag!

En samlare och Nora

Idag som så många andra dagar körde jag över vår kommungräns och in i grannkommunen. Jag skulle besöka ett hem, ja närmare bestämt sextio hem där jag med nyfikenhetens törst öppnade dörrar till olika rum, förflyttade mig våning efter våning åt båda hållen och såg efter vad de välfyllda skafferihyllornas burkar och påsar innehöll. Kikade in genom gardindraperade fönster och pillade på prydnadssaker. Innevånarna satt helt stilla med stela ögon och jag kunde rumstera om helt ogenerat.

Hemmens olika karaktärer skilde sig markant, vissa var från 1900-talet medan andra sent 1970-tal. Jag såg tydligt hur möbelstilarnas mode växlade år från år, både i form och färg. Det enda gemensamma dessa hem hade var att allt var i miniatyr. Pyttesmå grejer men ändå så naturtrogna och levande. Det kändes som om jag ville krypa in i varje tidsepok, både den som varit före mig och den som jag själv levt i bara för att få uppleva känslan att sitta i en fåtölj där förlagan i riktigt format designats av Arne Jacobsen, dricka te tillsammans med en fin fru eller baka bröd i ett stort gammeldags kök, ta ut limporna ur den vedeldade ugnen för att sedan skära upp det vid skänken.

Kvinnan bakom samlingen av ett sextiotal dockskåp har samlandet som sin hobby men även som rehabilitering av sin sjukdom. Vilken fantastisk möjlighet att på så sätt glömma bort det onda, om än bara för en liten stund!
Vi kunde konstatera att eftersom vi var jämngamla fick vi våra dockskåp av märket Lundby ungefär samtidigt. Enda skillnaden var att hon i sin varsamma lek som barn bevarat sitt där även alla möbler var intakta. Själv förmanade jag mitt inre att jag som vuxen inte förstått att mitt dockskåp en dag skulle komma att bli ett värdeföremål, en raritet. Vart det har tagit vägen har jag ingen aning om, antagligen har mina barnfingrar när de blivit vuxenfingrar ersatts av nya små fingrar och dockskåpet har till sista hamnat bland alla andra uttjänta föremål som kasserats.

När jag gick runt bland de olika dockhemmen letade jag efter Nora. Hon syntes inte till någonstans, inte heller hennes make advokaten Torvald. De som levde i det perfekta hemmet där fasaden till sist krackelerade. Nora, som lämnade sin man för att kliva ur gestalten som docka och bli en människa. Upprörande slutscener av många  under senare hälften av 1800-talet. Idag svalnar skvallrens nyheter snabbt när någon från båda könen väljer att lämna sina övergödda prydliga dockhem för att flytta in i något nytt.

Det gäller att vara rädd om sitt dockskåp så det håller hela livet ut!

Motala ström, en cykelkyrkogård och huggtänder

Många gånger har jag vandrat längst Motala ström som slingrar sig genom Norrköping. Fallen vid de gamla industrilandskapen är väl fotodokumenterade av både stadens innevånare och utsocknes som turistar staden. Det är rofyllt att flanera runt de gamla byggnaderna där det rikskända "Strykjärnet" reser upp sin gula huskropp mitt ur strömmen. Med en gnutta av stolthet att bo i kommunen, trots att jag på intet sätt är involverad i byggnaden mer än som besökare till Arbets museum, kan jag precis som Carl Milles påstå att "Strykjärnet" med intilliggande byggnader tillhör landets vackraste industribyggnad.

Sommartid brukar grönytorna draperas med filtar och både unga som gamla dukar upp sina medhavda korgar och njuta av den medhavda matsäcken medan Motala ström står för sinnesfriden.
Vintertid pryds broarnas omgivning av fantastiska belysningar och under en av broarna hänger en mäktig ljuskrona och speglar sitt sken i vattenytan.

Den här sommaren bjuder strömmen på en helt annan upplevelse. Mellan Bergsdammen och Stordammen är strömmen helt torrlagd och vandrare över Bergsbron kan känna en stark doft av ruttnade sjöväxter. En vilsen bäver har varit synlig där han förvirrat lufsat runt i dyn medan Holmen sakta men säkert stoppat upp vattenflödet för att grundläggningen av nya bostäder intill Strömmen ska gå smidigare.

Under ett par timmar har jag idag flanerat i omgivningarna för att få en titt på vad Motala ström har att uppvisa när inget vatten rinner fram.
Det visade sig vara en begravningsplats för staden efterlysta cyklar. En och annan kundvagn som kanske kommer från ICA Strömmen, några stolar, ett bord och två gamla flaskor har dränkts tillsammans med de en gång rullande cyklarna och att följa uppmaningen om att registrera sin cykel har i detta fall varit helt lönlöst.

Jag kände mig tragisk till mods men även fascinerad över det jag såg, cyklar ämnade för herrar, damer, barn och för den hängivne sportcyklaren har kommit upp i dagsljuset. Lånta fjädrar för den orkeslöse vandraren har hivats över broräcket till förtret och sorgsenhet för den rättmätige ägaren.

Min vandring fortsatte in mellan industribyggnaderna. Två överförfriskade män med blå kassar och en skräckinjagande hund firade Pingstafton. De erbjöd mig en klunk öl, jag tackade artigt nej. Nästa erbjudande var att klappa hunden, även detta avböjde jag men tackade ja till att få hundens tänder förevisade, om jag fick göra det på behörigt avstånd. Hundens käftar bröts isär, ett ljusrött tandkött och enorma huggtänder blottades och med mitt zoomobjektiv fick jag en skaplig bild på djurets tuggorgan. Vi tackade varandra för visat intresse och de bad ödmjukast om ursäkt i den händelse jag ansåg att de störde mig i min promenad.
Hunden tittade likgiltigt på mig och vi återgick alla till våra egna göromål.

Motala ström har mycket spännande att erbjuda.

Apotekskö och ett ärofyllt arbete

Jag öppnade dörren till Apoteket och bad en stilla bön att jag var morgonens enda kund. Så vad dock inte fallet, kön till kassan var relativt lång och på raden av uppställda stolar framför receptluckan satt människor och tummade på de gula nummerlapparna i väntan på att nummerskylten skulle plinga fram de efterlängtade siffrorna.

Jag gick längst med raden av uppställda produkter, hudkrämer, plåster, piller och salvor. Men den salvetub jag sökte fanns inte någonstans och mitt tålamod började tryta. Då kom en kvinna klädd i Apotekets vita rock fram och fråga om jag behövde hjälp.
Så nära hennes öra jag vågade mig sa jag med en röst så låg att hon knappt kunde uppfatta det.
"En bra salva mot hemorrojder, tack."

Trötta och uttråkade ansikten sprack upp i glada flin, jaha ja där kommer en kvinna med röven full av ändtarmsåderbråck, det var väl ett trevligt avbrott i tristessen av väntan.
Naturligtvis var det ingen som hörde mitt och farmaceutens samtal, och om någon till äventyrs skulle ha gjort det tror jag att ingen skulle ha brytt sig om mitt akterkastell. Men jag var ändå rädd att någon skulle göra det eftersom jag anser det som pinsamt att i offentlighetens ljus lyfta fram min bakdel.

Vi bär nog alla på något som vi vill hålla för oss själva, det behöver inte vara trivialiteter, om än ömmande, som hemorrojder utan större händelser som påverkat våra liv på ett eller annat sätt. Vi kan vara olyckliga i skenet av lycka eller bära på sjukdomar, ha dålig ekonomi eller leva i ett dåligt förhållande. Bara det inte syns utanpå, ingen får ana att under den polerade ytan döljer sig någon annat.

Strävan efter det avundsvärda är stor hos mänskligheten, vilket stundom även gäller i arbetslivet. Ett bra och välavlönat arbete höjder statusen, helst om arbetet föregåtts av mångåriga universitetsstudier.

När jag träffade min man tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle sluta mitt arbete i stadens sjukhus och övergå till att jobba i lantbruket. När vi femton år senare avvecklade lantbruksverksamheten, sålde gården och flyttade till bebyggelsen fick jag en fråga som förvånade mig mycket.
"Hur ska du klara dig när du blir pensionär? Du som aldrig i hela ditt liv har arbetat!"
I den här människans värld är lantbruk inget arbete, inget riktigt arbete i alla fall. Visserligen är min man utbildad lantbrukare, dock inte jag utan fick lära mig yrket genom hans kunskaper.
Antagligen var mitt arbete inte så högt uppe på rankningslistan över jobb med status, men jag har aldrig trivts så bra med någon sysselsättning som just lantarbetare.

Nu har jag förmånen att sex år innan min folkpension ta ledigt och endast hänge mig åt det jag tycker är roligt. Tack vare alla mina yrkesverksamma år kan jag unna mig den lyxen. Med block, penna och kamera kan jag bland annat följa med andra ut i deras yrkesliv utan några som helst aspekter på om de är statusjobb eller inte, utan jag finner det otroligt spännande att få se bakom kulisserna hur olika system och yrkesroller fungerar. Det är ett privilegium och jag har till och med fått lära mig hur ett 25 meter högt träd sågas ner med början  i den vajande toppen. Ett riktigt höjdarjobb!