Utspring och övergångsrit

De finns över allt i dessa dagar. Hyllas och äras, utspring med tonårens övergångsrit till ytterligare ett kliv in i vuxenlivet.
Så har även vi bevittnat barnbarnets avslutande gymnasieår och fått äran att hänga rosen kring hans hals. Som alla andra mormödrar i vårt avlånga land ansåg jag att han var den stiligaste studenten av dem alla. Lång och reslig stod han där på skolgården, kostymklädd och solstrålarnas värme som säkert blandats upp med en inre värme över att åren äntligen tagit slut fick svetten att bryta fram och strila ner i pannan under mössans svarta skärm. Jag fick ställa mig på tå för att nå upp och ge en kram och en liten puss på kinden medan hans pappa höll upp plakatet med en liten gosse som leende visade upp tandraden av förlorade mjölktänder som förde tankarna till  ett glest spjälstaket. På måndag börjar han jobba, den ränglige studenten som även är körkortsinnehavare. Tiden har inte stått stilla........

Nu som då inleder de nybakade studenterna friheten från skolböcker och pluggande med fest. Mormor får delta i förfesten, tillsammans med övriga släktingar, sen när det kvällas då är det ungdomarnas kväll. Morgonen därpå får vi som inte var med läsa rubrikerna som ger upphov till oro för många. Där sorgen ersatt glädjen och i vissa fall blev det tre års hårt arbete och inget mer.

För andra tar det slut redan där på lastbilsflaket. "För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, fy f-n vad vi är bra!" Skrålet tystnar, förvirrade, ledsna och rädda ungdomar i fina kläder och en lastbilschaufför som blir förhörd och eventuellt dömt till vållande till av personskada eller ännu värre - död..

Vi har sett det på nära håll. Upplevt hur en förtvivlad mamma och pappa suttit och vakat över sin son som slog huvudet i en bro när han reste sig precis då lastbilen körde in under bron. Sett hans kamp tillbaka till livet med bestående men som alltid kommer att följa honom. Det är många år sedan men jag minns än i dag mammans tårar som aldrig verkade ta slut.

Två stora lastbilar med lövade flak stod parkerade på den värmländska skolgården. Jag blev lättad när beskedet kom att vår egen student inte hade för avsikt att klättra upp på någon av dem.

"För han har tagit studenten, för han har tagit studenten, för han har tagit studenten, fy f-n vad han är bra!"

Ursäkta språkbruket men det är inte jag som skrivit den käcka visan, inte heller har jag tagit studenten. Men jag är ganska bra ändå........

Andra Mosebok och en saknad kompost

Så länge det har funnit lagar har det varit förbjudet att ta något från någon annan. Ja faktiskt längre än så eftersom det i Andra Mosebok sjunde budet går att läsa att man inte ska stjäla.
Men så finns det de som glömt bort konfirmationsundervisningens inlärande omkring de tio budorden och speciellt då det sjunde budet, eller till och med glömt bort de lagar som står nedskrivna i Sveriges Rikes lag. En annan hypotes är att strunta i alla föreskrifter och roffa åt sig det som behagas för stunden eller noga planera sitt rövarstråt.

Själv är jag rädd att tjuvar ska ta sig in i vårt hem och plocka med sig vårt bohag om vi inte är hemma. Därför har vi införskaffat ett larm med kamerautrustning som i den händelse av inbrott filmar hela händelseförloppet och den som utför det. Om det hjälper vet jag inte så noga eftersom vi inte varit drabbade men jag vet i alla fall att kameran fungerar. Det fick vi erfara när jag bakade pizza som släppte från sig en kraftig rökutveckling då jag öppnade ugnsluckan. Larmet ska även indikera eldsvåda och filma denna, så att det fungerar tillfredsställande det vet jag efter ett snabbt agerande av larmoperatören via vår hemtelefon.

Den ruggigaste händelsen som långfingrade människor utsatt mig för var när jag fick inbrott i min bil. Känslan av förvirring och maktlöshet när jag kom till bilen och upptäckte att rutan var inslagen är svårt att beskriva. Min make råkade ut för samma sak, bytet blev då en väldigt gammal och omodern telefon som han glömt kvar. Det vållade i alla fall mycket besvär för oss båda.

I går fick jag dock höra talas om den mest märkliga stöld som jag aldrig ens föreställt mig kunde ske.
Min svåger och svägerska landade på svensk mark för att under några veckor byta ut sitt hemland Frankrike mot svensk sommar i deras sommarhus. Då svågern gjorde en inspektionsrunda på ägorna upptäckte han att någon stulit deras kompost! Det måste vara någon som odlar utan tillsatser av konstgjort framställt gödningsmedel eftersom hela innehållet var borta. Till saken hör att svågern, svägerskan och deras eventuella gäster får uträtta sina behov i torrdasset. Om de blandar ut det innehållet i sin kompost ska jag låta vara osagt, men om så är fallet får komposttjuven ett rejält näringstillskott åt sina morötter.

Men nu vet jag i alla fall säkert, det finns komposttjuvar fast jag aldrig trodde att de förekom. Men allt som kan stjälas är väl värt att stjäla antar jag. Om vi någon gång beslutar oss för att anlägga en riktig kompost är det väl bäst att larma även den!

Sommarinsekter och att våga lyfta från ett vingligt strå

Barfota stod jag i köket och torkade av diskbänken efter dagens lunch när jag hörde ett högt knäppande ljud precis bredvid högerfoten. En grön och skimrande skalbagge hade letat sig in genom den öppna ytterdörren och landade tungt på golvet.
Sommaren är full av smådjur, både luftburna och mer jordnära. För många är det en plåga, antingen på grund av rädsla eller allergi i den händelse ett bett eller stick inträffat. Själv är jag varken allergisk eller speciellt räddhågsen, getingar särskilt bålgetingar, är inte direkt några favoriter ska erkännas men de hör sommaren till och det är inte så mycket att göra åt den saken.

Jag har hört eller läst att just skalbaggen är den artrikaste insekten av alla. Dagligen upptäcks nya arter och dokumenteras tillsammans med de övriga 350 000 arterna och bara i Sverige lär det finnas över 4 000 baggar. En av dessa hamnade alltså bredvid mina tår på vårt köksgolv.

På stapplade ben och med ryckiga rörelser kravlade den vidare när den lyckats sprattla sig runt från  ryggläget och till synes planlöst rörde den sig fram och tillbaka över golvet. Jag studerade den en stund innan jag fångade upp den på ett vykort och satte ut den på gräsmattan. Tyckte nästan att den vände det lilla huvudet åt mitt håll och log, men jag kan ha fel.

Tillbaka vid diskbänken funderade jag över hur lika vi är en skalbagge. När något känns jobbigt kan vi krypa in under ett hårt skal, skydda oss från omvärlden,  falla på¨rygg och ligga med stirrande ögon ut i tomma intet. När det är dags rullar vi runt och stapplar iväg tills dess att benen fått styrka och styrsel.
För att komma vidare måste vi upp på ett vajande grässtrå, veckla ut vingarna, blotta det ömtåliga som finns där under och med vindens hjälp och en portion mod kasta oss ut för att hoppas på att det bär dit vi vill.

Så finns det dyngbaggar också. Inte så många, men de finns. Lever på andras skit och mår gott av det. De behövs de också, antar jag........

..........tänkte jag, vred ur disktrasan och gick ut i solen där humlorna surrade runt den doftande honungsrosen som slagit ut sina vackra kronblad. Precis idag!

En samlare och Nora

Idag som så många andra dagar körde jag över vår kommungräns och in i grannkommunen. Jag skulle besöka ett hem, ja närmare bestämt sextio hem där jag med nyfikenhetens törst öppnade dörrar till olika rum, förflyttade mig våning efter våning åt båda hållen och såg efter vad de välfyllda skafferihyllornas burkar och påsar innehöll. Kikade in genom gardindraperade fönster och pillade på prydnadssaker. Innevånarna satt helt stilla med stela ögon och jag kunde rumstera om helt ogenerat.

Hemmens olika karaktärer skilde sig markant, vissa var från 1900-talet medan andra sent 1970-tal. Jag såg tydligt hur möbelstilarnas mode växlade år från år, både i form och färg. Det enda gemensamma dessa hem hade var att allt var i miniatyr. Pyttesmå grejer men ändå så naturtrogna och levande. Det kändes som om jag ville krypa in i varje tidsepok, både den som varit före mig och den som jag själv levt i bara för att få uppleva känslan att sitta i en fåtölj där förlagan i riktigt format designats av Arne Jacobsen, dricka te tillsammans med en fin fru eller baka bröd i ett stort gammeldags kök, ta ut limporna ur den vedeldade ugnen för att sedan skära upp det vid skänken.

Kvinnan bakom samlingen av ett sextiotal dockskåp har samlandet som sin hobby men även som rehabilitering av sin sjukdom. Vilken fantastisk möjlighet att på så sätt glömma bort det onda, om än bara för en liten stund!
Vi kunde konstatera att eftersom vi var jämngamla fick vi våra dockskåp av märket Lundby ungefär samtidigt. Enda skillnaden var att hon i sin varsamma lek som barn bevarat sitt där även alla möbler var intakta. Själv förmanade jag mitt inre att jag som vuxen inte förstått att mitt dockskåp en dag skulle komma att bli ett värdeföremål, en raritet. Vart det har tagit vägen har jag ingen aning om, antagligen har mina barnfingrar när de blivit vuxenfingrar ersatts av nya små fingrar och dockskåpet har till sista hamnat bland alla andra uttjänta föremål som kasserats.

När jag gick runt bland de olika dockhemmen letade jag efter Nora. Hon syntes inte till någonstans, inte heller hennes make advokaten Torvald. De som levde i det perfekta hemmet där fasaden till sist krackelerade. Nora, som lämnade sin man för att kliva ur gestalten som docka och bli en människa. Upprörande slutscener av många  under senare hälften av 1800-talet. Idag svalnar skvallrens nyheter snabbt när någon från båda könen väljer att lämna sina övergödda prydliga dockhem för att flytta in i något nytt.

Det gäller att vara rädd om sitt dockskåp så det håller hela livet ut!

Motala ström, en cykelkyrkogård och huggtänder

Många gånger har jag vandrat längst Motala ström som slingrar sig genom Norrköping. Fallen vid de gamla industrilandskapen är väl fotodokumenterade av både stadens innevånare och utsocknes som turistar staden. Det är rofyllt att flanera runt de gamla byggnaderna där det rikskända "Strykjärnet" reser upp sin gula huskropp mitt ur strömmen. Med en gnutta av stolthet att bo i kommunen, trots att jag på intet sätt är involverad i byggnaden mer än som besökare till Arbets museum, kan jag precis som Carl Milles påstå att "Strykjärnet" med intilliggande byggnader tillhör landets vackraste industribyggnad.

Sommartid brukar grönytorna draperas med filtar och både unga som gamla dukar upp sina medhavda korgar och njuta av den medhavda matsäcken medan Motala ström står för sinnesfriden.
Vintertid pryds broarnas omgivning av fantastiska belysningar och under en av broarna hänger en mäktig ljuskrona och speglar sitt sken i vattenytan.

Den här sommaren bjuder strömmen på en helt annan upplevelse. Mellan Bergsdammen och Stordammen är strömmen helt torrlagd och vandrare över Bergsbron kan känna en stark doft av ruttnade sjöväxter. En vilsen bäver har varit synlig där han förvirrat lufsat runt i dyn medan Holmen sakta men säkert stoppat upp vattenflödet för att grundläggningen av nya bostäder intill Strömmen ska gå smidigare.

Under ett par timmar har jag idag flanerat i omgivningarna för att få en titt på vad Motala ström har att uppvisa när inget vatten rinner fram.
Det visade sig vara en begravningsplats för staden efterlysta cyklar. En och annan kundvagn som kanske kommer från ICA Strömmen, några stolar, ett bord och två gamla flaskor har dränkts tillsammans med de en gång rullande cyklarna och att följa uppmaningen om att registrera sin cykel har i detta fall varit helt lönlöst.

Jag kände mig tragisk till mods men även fascinerad över det jag såg, cyklar ämnade för herrar, damer, barn och för den hängivne sportcyklaren har kommit upp i dagsljuset. Lånta fjädrar för den orkeslöse vandraren har hivats över broräcket till förtret och sorgsenhet för den rättmätige ägaren.

Min vandring fortsatte in mellan industribyggnaderna. Två överförfriskade män med blå kassar och en skräckinjagande hund firade Pingstafton. De erbjöd mig en klunk öl, jag tackade artigt nej. Nästa erbjudande var att klappa hunden, även detta avböjde jag men tackade ja till att få hundens tänder förevisade, om jag fick göra det på behörigt avstånd. Hundens käftar bröts isär, ett ljusrött tandkött och enorma huggtänder blottades och med mitt zoomobjektiv fick jag en skaplig bild på djurets tuggorgan. Vi tackade varandra för visat intresse och de bad ödmjukast om ursäkt i den händelse jag ansåg att de störde mig i min promenad.
Hunden tittade likgiltigt på mig och vi återgick alla till våra egna göromål.

Motala ström har mycket spännande att erbjuda.