Födelsedagsfest och kyrkklockorna i Jönköping

Vår dotter har firat sin 35-årsdag. I köket trängdes maträtterna och på altanen trängdes gästerna. Trevlig och uppsluppen stämning, precis som ett kalas ska vara. Eftersom tvillingdöttrarna precis i dagarna firat sin 2-årsdag var kalaset sammanslaget och på paketbordet fanns presenter ämnade för de olika åldrarna.

En av gästerna var en sedan länge bekant till familjen och det var roligt att ses eftersom det var väldigt länge sedan. Tyvärr blir det aldrig riktigt läge för djupare samtal vid dylika tillställningar men vi kunde ändå växla några ord när vi stod bredvid varandra för att fylla upp våra tallrikar.

Jag fick tillfälle att orda om min stora beundran för denne man, Fredrik Hollertz, prästen i Jönköping som står upp mot både nazism och rasism.

1 maj dränktes nazisternas stöveltramp på Jönköpings gator av kyrkklockorna som på gammalt vis varnade för fara. Precis framför kyrkan dånade tre klockor och dränkte slagorden som ropades ut av den nazistiska skaran. I två timmar pågick klockringningen som varning för de människor som inte respekterar människans värdighet utan i stället sträcker upp knutna nävar.

Klockringningen är anmäld till domkapitlet i Växjö stift, något som föga bekymrar Fredrik Hollertz.

Nu har även kyrkklockorna på Gotland fått fart och klämtat för fara mitt under Almedalsveckan då Svenskarnas Parti samlades i Visby. Många kyrkor runt om på ön ringde som en tydlig markering att varken nazism eller rasism tolereras samt att alla har samma värde.

När jag läser att 19 av 48 riksdagskandidater från Svenskarnas parti är dömda för brott som är kopplade till de politiska aktiviteter de utövar blir jag skrämd. Misshandel, hets mot folkgrupp, vapenbrott och att vissa av partimedlemmarna visar en nazistisk öppenhet gör mig ännu räddare.

Ska bli intressant att höra hur domkapitlet i Växjö resonerar sig fram, men jag är viss och säker på att kyrkklockorna över Sverige hädanefter fortsätter att ringa både för andlig sammankomst och mänskliga rättigheter.

Tre ynglingar, en äldre gentleman och fyra cyklar

I morse öppnade jag ytterdörren till vår dotter och hennes mans hus. Tre små barnbarn och grannens stora hund kom mig till mötes i hallen. Precis när jag tagit av mig skorna öppnades dörren till källaren och tre amerikaner och en holländare klev ut. I handen höll de var sin tekopp och av frisyrerna att döma var de ganska så nyvakna. De hälsade artigt och gick ut i köket där de plockade fram en kastrull för att värma nytt vatten till sina tekoppar.

De tre ynglingarna och den äldre mannen hade anlänt kvällen innan, genomblöta och frusna parkerade de sina cyklar i cykelboden, tog en varm dusch och gick till sängs. Egentligen skulle de varit tre amerikaner men de hade hittat den äldre holländaren efter vägen och eftersom han var lika blöt och kall som de övriga i sällskapet fick han slå följe mot den efterlängtade duschen.

Couchsurfing är ett fiffigt sätt att i vilket land som helt låna en soffa i någon annans hem i utbyte om ett löfte att värdfolket får sova på deras om de skulle ge sig av på en resa. Ett billigt, ja till och med helt gratis sätt att dryga ut reskassan och nya kontakter knyts runt vårt jordklot.

Warmshowers är ett lika bra sätt där cyklister anmäler sin ankomst om att få duscha och sova kostnadsfritt. Det enda kravet är att vara trevlig, hänsynsfull och inte stanna kvar i de främmande hemmen allt för länge. När det är dags för avfärd ska det gästande hemmets dusch och sovplats vara snyggt och inget kvarlämnat skräp får finnas kvar.

Det var intressant att smyglyssna på deras samtal och planer för vidare resmål. Goeta kanal och Noersholm var första etapp och vidare runt Roeksen och de hoppades på att kunna få åka med en ferry to the next city. Det bläddrades i de smarta telefonerna för att kolla kartan och jag föreslog dem att cykla till Vånga och vidare till Vreta Kloster och Bergs slussar. De såg oförstående på mig och ville ha hjälp med att beskriva vägen. Jag önskade att de hade haft en karta i pappersformat med sig så hade allt varit mycket enklare.

Nu funderar jag allvarligt på att öppna vårt hem för både Couchsurfare och Warmshowers. Ett fantastiskt roligt sätt att träffa människor från andra delar av världen, även om vi kanske aldrig kommer att låta dem återgälda gästfriheten med soffa och dusch så finns ändå möjligheten om vi skulle komma på att bli backpackers på äldre dagar.

Att gå långt ut och att vända tillbaka

Jag var tio år och höll som bäst på att ta ett simmärke av något slag. Minns inte vilket men det jag minns var att för att få det efterlängtade märket och nåla fast det på den blå sammetsskölden med ett guldband tvärs över, ingick det att jag var tvungen att hoppa från den högsta trampolinen i simhallen.
På magra darrande ben klättrade jag upp för de många rostfria stegen med halkskydd för att plötsligt befinna mig högt upp under simhallens tak. Vattnet släppte genom det blå kaklet och avgrundsdjupet låg under mina nakna fötter.
Andra barn var där i samma ärende och jag klev snällt åt sidan för att låta dem passera mig och med bävan såg jag hur de med dödsförakt kastade sig ut i tomma intet för att sedan klyva vattenytan och triumferande åla sig upp från bassängkanten och med utsträckta händer ta emot sina märken.

Själv stod jag kvar, fötterna hade växt fast mot den knottriga trampolinen. Mamma befann sig under mig, ivrigt manande att jag skulle hoppa. Tiden gick och tiden blev till timmar. Badvakten slöt upp vid min mammas sida och gemensamt ropade de för döva öron. Vattnet under mig hade stillat sig och bassängens botten syntes tydligare, därmed hade avståndet mellan mig och vattnet ökat betydligt.

Jag frös och jag svettades växelvis, mamma ropade och badvakten såg bekymrad ut. Han skulle släcka, stänga och låsa men ville inte verka ohövlig genom att låsa in en förtvivlad mamma med sitt skräckslagna barn i den klordoftande hallen.

Den stora väggklockans visare rörde sig obevekligt mot den tidpunkt då vårt tåg skulle gå, utan oss. Det var före mobiltelefonens era och antagligen satt pappa där hemma och undrade om hans barn dränkt sig eller om vi valt att stanna kvar i staden av helt andra orsaker.

Badvaktens tålamod tröt och han beslutade sig för att hämta ner mig från den himmelska höjden. Då skrek jag gällt att jag tänkte hoppa och han klev ner från första steget, gick tillbaka till sin plats bredvid mamma och båda väntade på det stora plasket. Som aldrig kom........

När badvakten till slut gjorde slag i saken och började släcka ner de långa ljusrören greps jag av en annan sorts rädsla, att bli lämnad kvar i stadens simhall. För till och med min mamma började dra sig mot dörren till damernas tvagningsrum, antagligen i ett lamt försök att få mig att hoppa.

När jag kom hem plockade jag ner den blå sammetsskölden med guldbandet, lade den tillrätta längst ner i mitt skåp och där fick den ligga kvar med den förvissningen om att det räckte med att vara simkunnig, det var inte helt nödvändigt att hoppa från höga höjder.

Semester och gummistövlar

Vi var på fest i lördags. Värdparet hade ordnat allt så bra med partytält, god mat på välfyllda fat, mycket folk och trivsam stämning. Allt var verkligen perfekt, om det bara inte hade regnat. Det fullkomligt vräkte ner, ihållande och regnet förde med sig kyla som kröp in under festkläderna och spred sig över hela kroppen.
Det givna samtalsämnet blev därmed vädret och alla var helt överens om att det förstörde en del av kvällens begivenheter.

I morse när jag vaknade låg jag och hörde hur det slog mot taket och fönstren. Stora tunga droppar och efterkontrollen visade att det kommit 13 mm regn och väderprognosen visar att än dröjer det innan sommarvärmen nått våra breddgrader.

De som har tidig semester får byta ut kalla drycker mot varm choklad, dra på sig gummistövlarna och låta solglasögonen ligga kvar i byrålådan under hallspegeln. Vissa blir till och med så frustrerade att de kontaktar SMHI för att utgjuta sin besvikelse över sin misslyckade semester. Hot och förbannelser har frestat på meteorologernas nerver när de försäkrat med stadiga röster att de endast kan leverera prognoser och inte sol och värme.

Väderoraklerna studerar gäddornas inälvor, kaffesumpens utformning och den skummade mjölken i kaffelatten och de är ganska överens om att värmen kommer andra veckan i juli. Förutom en tysk spådam som sorgset skakar på huvudet, petar i sumpen och deklamerar att någon värme kommer vi i norden att inte få på hela sommaren medan väderoraklet från Ockelbo tittar på myrornas gångsätt och anser att inget är omöjligt, ännu finns det gott hopp för de som börjar sin semester i augusti.

Den som visste och kunde detta med väder var Enok Sarri, den gamla vadhållaren som lovade att krypa mellan Nikkaluokta till Kiruna om vår drottning födde en dotter eftersom han spått att det i själva verket skulle bli en prins. Den gången spådde han dock fel, prinsessan Viktoria kom till världen och pressen reste de många milen för att se när Sarri kravlade sig fram mellan kommunens gränser. Slokörade vände de och for hemåt igen när de insåg att vädermannens hus låg ett stenkast från kommungränsen.

Eftersom jag numera har ständig semester känns vädret inte så viktigt för mig. Jag försöker ta vara på dagarna oavsett om det regnar eller är strålande sol från en klarblå himmel. Men i augusti, då vill jag inte ha något regn så jag hoppas på att mannen från Ockelbo har rätt i sin prognos.........

Peter, Molly och döden

När Peter var fyra år avled hans moster. Plötsligt och oväntat. Livet omkring pojken blev inte som det brukade vara och på ett barns vis deltog han i vad som skedde.

I ljusblå skjorta och nya jeans höll han sin mamma i handen när de gick in genom kyrkporten. Det var en högtidligt dag, det märkte Peter.

Framme vid kistan stod ett rött hjärta, han frågade mamma vad det stod på de vita banden.
"Sov gott" svarade hon.

Efter gudstjänsten samlades alla utanför kyrkan och en kvinna kom fram, kramade Peters mamma och sa;
"Jag förstår inte varför hon så hastigt gått bort, vi träffades dagen innan och då var allt som vanligt."

Tiden gick och livet gick på vanlig räls igen, krokigt, men ändå framåt. Peters mamma arbetade om dagarna och pojken var på förskolan. Hans pappa hämtade honom på eftermiddagen och de åt kvällsmat, precis som de alltid gjort.

En kväll skulle Peters mamma följa med sina arbetskamrater ut på restaurang. Hon klädde sig fin men innan hon gick läste hon en godnattsaga för Peter.
"Sov gott och nu ska jag gå bort, men vi ses i morgon" sa Peters mamma och stoppade om sin pojke.

Då började Peter gråta.
"Jag vill inte sova och jag vill inte att du går bort, då dör vi båda två" grät pojken medan hans mamma tittade oförstående på honom.

För någon dag sedan satt jag i soffan och bläddrade i en bok om människokroppen tillsammans med Molly som är lika gammal som Peter var då. Vi pratade om hur blodet rinner i ådrorna och vi tittade på varandras blodådror på våra händer.
Molly förklarade vad hjärnan är bra till och varför vi är utrustade med den under skallbenet. Vi enades om att det är en mycket bra konstruktion som vi ska vara rädda om. Genom att bära cykelhjälm under cykelturer till exempel.

"Jag tänker inte dö mormor" sa Molly och jag tackade för den upplysningen och sa att det var jag glad över.
"Jag vill inte heller dö" fortsatte hon och jag svarade att det vill ingen.
"Tänker du dö?" fortsatte mitt barnbarn.
"Nej det har jag inte tänkt just nu, men även om jag inte tänker göra det eller inte heller vill dö så gör jag det ändå" förkunnade jag.
"Just det, ingen vill dö och då behöver de väl inte det då, inte nu i alla fall. För det vill jag inte och det tänker jag inte göra och inte du heller" sa Molly och vi bläddrade vidare i hennes bok.

Barn är tänkare, det borde vi tänka på, ganska ofta faktiskt.