Början på en roman och verkligheten

"Hon satte sig på trätrappan framför dörren in till hallen. Trät hade ännu inte blivit uppvärmt men morgonen var stilla och varm. Daggdroppar fick de vita rosornas kronblad att skimra i morgonsolens strålar och när hon såg ut över sjön såg hon två svanar och deras kroppar speglade sig i det blanka vattnet."

Jag tänkte att nu är jag väl patetisk, men kom på att ordet inte endast betyder löjeväckande utan även starkt känslosam. För det var så jag kände när jag satt där i min morgonrock och tog in dagens första timmar.
Starkt känslosam. Och tankarna blev som början på en smörig roman ända tills maken ropade att nu var mitt ägg perfekt kokt, bara att komma in till det dukade frukostbordet. Verkligheten i form av ett lagom löskokt ägg förde mig tillbaka, men jag är ändå kvar i den andra verkligheten. Jag finns här och ingen kan flytta på mig för här vill jag stanna, om inte liemannen kommer och knackar på. Men honom ska jag försöka hålla på avstånd så mycket mina mänskliga krafter förmår.

Ibland känner jag mig otacksam när jag vänder mig runt i den verklighet vi lever i. Otacksamheten kommer efter det att jag gått omkring och surat över små bagateller som egentligen inte behöver betyda något eller meningsutbyten som inte stämmer överens med varandra. Irriterat kan jag pusta och stånka över människor som försöker ta makten från varandra, verbalt eller handlingskraftigt. Bättre vore att engagera sig i något som kan påverka situationen, vara mer noggrann med sopsortering är en bra sak att börja med. Inte så kraftigt ansträngande heller men som vår dotter säger, varje liten sak gör skillnad för mänsklighetens överlevnad. Det brukar jag tänka på när jag så obemärkt som möjligt slänger en bit plast bland hushållssoporna på grund av min stundom uppkomma lathet. Då hör jag hennes ord och fiskar upp det som hamnat fel och lägger var sak på sin plats.

Kanske borde vi även sopsortera det som finns inom oss. Rensa upp och paketera om. Köra avfallet till det brännbara så det inte blir återvunnet. Eller återvinna det som är fult och trasigt för att formatera om det så det blir brukbart igen, fast på ett annat sätt.

Kommunen delar ut Sopbladet till alla berörda hushåll, kanske skulle ett av bladen innehålla instruktioner om våra invändiga sopor. Nästa gång jag kommer till staden ska jag promenera förbi huset där de kommunala tjänstemännen arbetar för att se efter om de har någon "önskelåda" på väggen.

Nu är daggen borta från rosornas kronblad. Jag har gjort mig färdig för att ta emot dagen. Den nytvättade och nystrukna vita klänningen doftar sol och vind efter att ha hängt ute på tork. Precis så som reklamen vill att vi ska dofta.

Vart svanarna har tagit vägen vet jag inte, kanske paddlat iväg med sina breda fötter till nästa vik av sjön.

Ostyriga skator och en ögonoperation

Någonstans i utkanten av vår tomtgräns bor en skatfamilj som anser att vår trädgård tillhör dem lika mycket som oss. Till en början var det riktigt trevligt att titta på dem när de jazzade fram med vippande stjärtfjädrar, men nu har de tagit sig allt vildare friheter. Arla morgonstund stampar de hårt på taket precis över vårt sovrum, familjens barn har fattat tycke för våra barnbarns leksaker och de snor allt löst de kan hitta. Riktigt förgrymmad blev jag vid upptäckten av att de länsat vår buske med röda vinbär, förtretad plockade jag av de mogna bär som de sparat till ett senare tillfälle och nu står en ynklig burk sylt i vårt kylskåp.

Idag har jag dock lämnat skatorna framfart för idag var den stora dagen inne som min mamma väntat på så länge, undersökningen i Vrinnevisjukhusets ögonmottagning. Mamma var skeptiskt inställd till läkaren utlåtande gällande en starroperation för hon är av den åsikten att Landstinget önskar livet ur gamla människor för att på så sätt spara på Landstingets medel och jag mumlade tyst att det inte är gratis att ligga på ett bårhus heller. Synen må vara skraltig för mamma men hörsel är god och hon ifrågasatte mitt påstående angående kostnaden för övernattning i kyla och ansåg att det måste vara billigare än en starroperation.

Snålheten slog till och jag parkerade längst ner på gratisparkeringen och mamma blev euforisk över den enorma ytan där bilar trängdes för att bli mänskliga grillar i solgasset. Hon trodde knappt på mig när jag berättade att parkeringen på US i Linköping är större, ja så stor att jag en gång tappade bort min bil när jag parkerat där. Förtvivlat ringde jag hem till maken och bad honom komma och hämta mig eftersom min bil blivit stulen. Han såg det orimliga i påståendet och uppmanade mig att systematisk leta mig fram, rad efter rad, tills jag hittade en bil där nyckeln motsvarade tändningslåset. Mamma såg tveksamt på mig men sa inget.

När vi suttit av två väntrum och förpassats till det tredje var jag fylld av mänskliga livsöden. En liten iransk pojke skulle få ögonen undersökta och han hade sina föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder mor-och farföräldrar och en tolk som sällskap. Samt en mycket avundsjuk syster som även hon ville få sina ögon fotograferade. Brodern viftade energiskt med klistermärket framför sin syster, jag log inom mig själv och tänkte att även om vi inte förstår varandras språk så är vi alla lika från begynnelsen.

Det som förvånade mig mest var att ingen plockade med sina mobiltelefoner i något av väntrummen. Förutom en lite äldre dam som kollade sin face booksida i smyg med telefonen nedstucken i den vita handväskan.

I sofforna trängdes män och kvinnor, en dörr öppnades ideligen och en sköterska som hela tiden log medan hon frenetiskt smorde händerna ropade upp patient för patient för ögondroppning. Till sist såg hela skaran av människor förfärliga ut, ögonvitor som färgats gula från den lilla droppflaskan, jag tittade på hur de torkade sig med vita servetter över sina kinder medan jag undrade hur mycket handkräm sköterskan egentligen gjorde över med under ett arbetspass.

Två timmar och två leverpastejsmörgåsar senare åkte vi hemåt och mamma var nöjd, glad och en smula förvånad över att hon äntligen ska få sin starroperation.

Födelsedagsfest och kyrkklockorna i Jönköping

Vår dotter har firat sin 35-årsdag. I köket trängdes maträtterna och på altanen trängdes gästerna. Trevlig och uppsluppen stämning, precis som ett kalas ska vara. Eftersom tvillingdöttrarna precis i dagarna firat sin 2-årsdag var kalaset sammanslaget och på paketbordet fanns presenter ämnade för de olika åldrarna.

En av gästerna var en sedan länge bekant till familjen och det var roligt att ses eftersom det var väldigt länge sedan. Tyvärr blir det aldrig riktigt läge för djupare samtal vid dylika tillställningar men vi kunde ändå växla några ord när vi stod bredvid varandra för att fylla upp våra tallrikar.

Jag fick tillfälle att orda om min stora beundran för denne man, Fredrik Hollertz, prästen i Jönköping som står upp mot både nazism och rasism.

1 maj dränktes nazisternas stöveltramp på Jönköpings gator av kyrkklockorna som på gammalt vis varnade för fara. Precis framför kyrkan dånade tre klockor och dränkte slagorden som ropades ut av den nazistiska skaran. I två timmar pågick klockringningen som varning för de människor som inte respekterar människans värdighet utan i stället sträcker upp knutna nävar.

Klockringningen är anmäld till domkapitlet i Växjö stift, något som föga bekymrar Fredrik Hollertz.

Nu har även kyrkklockorna på Gotland fått fart och klämtat för fara mitt under Almedalsveckan då Svenskarnas Parti samlades i Visby. Många kyrkor runt om på ön ringde som en tydlig markering att varken nazism eller rasism tolereras samt att alla har samma värde.

När jag läser att 19 av 48 riksdagskandidater från Svenskarnas parti är dömda för brott som är kopplade till de politiska aktiviteter de utövar blir jag skrämd. Misshandel, hets mot folkgrupp, vapenbrott och att vissa av partimedlemmarna visar en nazistisk öppenhet gör mig ännu räddare.

Ska bli intressant att höra hur domkapitlet i Växjö resonerar sig fram, men jag är viss och säker på att kyrkklockorna över Sverige hädanefter fortsätter att ringa både för andlig sammankomst och mänskliga rättigheter.

Tre ynglingar, en äldre gentleman och fyra cyklar

I morse öppnade jag ytterdörren till vår dotter och hennes mans hus. Tre små barnbarn och grannens stora hund kom mig till mötes i hallen. Precis när jag tagit av mig skorna öppnades dörren till källaren och tre amerikaner och en holländare klev ut. I handen höll de var sin tekopp och av frisyrerna att döma var de ganska så nyvakna. De hälsade artigt och gick ut i köket där de plockade fram en kastrull för att värma nytt vatten till sina tekoppar.

De tre ynglingarna och den äldre mannen hade anlänt kvällen innan, genomblöta och frusna parkerade de sina cyklar i cykelboden, tog en varm dusch och gick till sängs. Egentligen skulle de varit tre amerikaner men de hade hittat den äldre holländaren efter vägen och eftersom han var lika blöt och kall som de övriga i sällskapet fick han slå följe mot den efterlängtade duschen.

Couchsurfing är ett fiffigt sätt att i vilket land som helt låna en soffa i någon annans hem i utbyte om ett löfte att värdfolket får sova på deras om de skulle ge sig av på en resa. Ett billigt, ja till och med helt gratis sätt att dryga ut reskassan och nya kontakter knyts runt vårt jordklot.

Warmshowers är ett lika bra sätt där cyklister anmäler sin ankomst om att få duscha och sova kostnadsfritt. Det enda kravet är att vara trevlig, hänsynsfull och inte stanna kvar i de främmande hemmen allt för länge. När det är dags för avfärd ska det gästande hemmets dusch och sovplats vara snyggt och inget kvarlämnat skräp får finnas kvar.

Det var intressant att smyglyssna på deras samtal och planer för vidare resmål. Goeta kanal och Noersholm var första etapp och vidare runt Roeksen och de hoppades på att kunna få åka med en ferry to the next city. Det bläddrades i de smarta telefonerna för att kolla kartan och jag föreslog dem att cykla till Vånga och vidare till Vreta Kloster och Bergs slussar. De såg oförstående på mig och ville ha hjälp med att beskriva vägen. Jag önskade att de hade haft en karta i pappersformat med sig så hade allt varit mycket enklare.

Nu funderar jag allvarligt på att öppna vårt hem för både Couchsurfare och Warmshowers. Ett fantastiskt roligt sätt att träffa människor från andra delar av världen, även om vi kanske aldrig kommer att låta dem återgälda gästfriheten med soffa och dusch så finns ändå möjligheten om vi skulle komma på att bli backpackers på äldre dagar.

Att gå långt ut och att vända tillbaka

Jag var tio år och höll som bäst på att ta ett simmärke av något slag. Minns inte vilket men det jag minns var att för att få det efterlängtade märket och nåla fast det på den blå sammetsskölden med ett guldband tvärs över, ingick det att jag var tvungen att hoppa från den högsta trampolinen i simhallen.
På magra darrande ben klättrade jag upp för de många rostfria stegen med halkskydd för att plötsligt befinna mig högt upp under simhallens tak. Vattnet släppte genom det blå kaklet och avgrundsdjupet låg under mina nakna fötter.
Andra barn var där i samma ärende och jag klev snällt åt sidan för att låta dem passera mig och med bävan såg jag hur de med dödsförakt kastade sig ut i tomma intet för att sedan klyva vattenytan och triumferande åla sig upp från bassängkanten och med utsträckta händer ta emot sina märken.

Själv stod jag kvar, fötterna hade växt fast mot den knottriga trampolinen. Mamma befann sig under mig, ivrigt manande att jag skulle hoppa. Tiden gick och tiden blev till timmar. Badvakten slöt upp vid min mammas sida och gemensamt ropade de för döva öron. Vattnet under mig hade stillat sig och bassängens botten syntes tydligare, därmed hade avståndet mellan mig och vattnet ökat betydligt.

Jag frös och jag svettades växelvis, mamma ropade och badvakten såg bekymrad ut. Han skulle släcka, stänga och låsa men ville inte verka ohövlig genom att låsa in en förtvivlad mamma med sitt skräckslagna barn i den klordoftande hallen.

Den stora väggklockans visare rörde sig obevekligt mot den tidpunkt då vårt tåg skulle gå, utan oss. Det var före mobiltelefonens era och antagligen satt pappa där hemma och undrade om hans barn dränkt sig eller om vi valt att stanna kvar i staden av helt andra orsaker.

Badvaktens tålamod tröt och han beslutade sig för att hämta ner mig från den himmelska höjden. Då skrek jag gällt att jag tänkte hoppa och han klev ner från första steget, gick tillbaka till sin plats bredvid mamma och båda väntade på det stora plasket. Som aldrig kom........

När badvakten till slut gjorde slag i saken och började släcka ner de långa ljusrören greps jag av en annan sorts rädsla, att bli lämnad kvar i stadens simhall. För till och med min mamma började dra sig mot dörren till damernas tvagningsrum, antagligen i ett lamt försök att få mig att hoppa.

När jag kom hem plockade jag ner den blå sammetsskölden med guldbandet, lade den tillrätta längst ner i mitt skåp och där fick den ligga kvar med den förvissningen om att det räckte med att vara simkunnig, det var inte helt nödvändigt att hoppa från höga höjder.