Nyckelbarn och sommarkollo

I affären idag träffade jag på en bekant. Hon frågade hur jag nu trivdes med livet när vi sålt vårt företag och jag numera är frivilligt arbetslös.
"Bara bra, dagarna går fort som pensionär har jag märkt, tidningen tar sin tid och så alla barnbarn förstås" svarade jag och log.
Genast ifrågasatte hon varför jag vill ha barnbarnen så ofta, hennes barnbarn fick föräldrarna själva ta hand om, hon kunde tänka sig det ibland, när hennes 68-åriga liv inte hade andra planer för dagen.
Att jag ofta är ute och gör reportage för tidningen tyckte hon var helt i sin ordning, det var ju mitt intresse som dessutom ger lite inkomst. Barnbarn är söta på sitt sätt, men några pengar drar de inte in, tvärtom. Tröttsamt är det också, huvudet kokar när de äntligen återbördats till sina föräldrahem.

Jag har hört det tidigare, frågor som hur jag orkar, om jag inte känner mig bunden, att jag säger väl ifrån till föräldrarna om jag inte själv vill ha barnen så ofta.

Men jag vill! De är tillför livet så enormt mycket glädje, jag slipper det huvudsakliga ansvaret, bara ta emot och ge och resten sköter upphoven till dessa små människor.

För en liten tid sedan var gossen bland alla flickor hos oss och han kröp upp i famnen, "farmor läs sagor!"
Fem sagoböcker på raken avverkade vi tillsammans, jag har ju tiden för sagoläsning.
På en av bilderna hängde en nyckel kring halsen på pojken boken handlade om. "Nyckelbarn" förklarade jag. "När jag var liten var det vanligt. Mammorna och papporna jobbade som de flesta mammor och pappor gör om de inte valt att jobba hemifrån. Då fanns det inget dagis, kanske dagmammor men de var inte heller så vanliga. Då fick barnen klara sig själva, en nyckel kring halsen och de kunde själva låsa upp dörren när de kom hem från skolan," fortsatte jag. Gossen nickade, nyckelbarn sa han och vi läste vidare.

När jag var barn var det ovanligt att båda föräldrarna arbetade, mammorna var hemma och såg till barnen och att maten stod på bordet när papporna kom hem. I det samhälle jag växte upp i kom papporna även hem mitt på dagen för att äta lunch. Bruket "lurade" och när signalen ljöd kom männen trampande på sina cyklar. Mistluren var ett tecken på att även jag skulle hem och äta även om inte min pappa kom hem eftersom han arbetade i skogara runt om i andra orter.
Tillsammans sprang vi barn hem till dukade bord, när så luren skar genom samhällets nejden hängde papporna över cykelstyrena tillbaka till järnbruket och vi barn följde efter fast åt andra håll.

Dagis visste jag inte vad det var däremot sommarkollo, jag minns än idag hur barnen samlades utanför affären på Jernfeltsgatan, klev på bussen och försvann i flera veckor. Kvar var mammorna som dukade lunchbord för två och vilade upp sig.
Jag fick aldrig åka på kollo, det var bruksungarnas privilegium, men mamma tröstade mig att jag ändå bara skulle längta hem så jag åkte till min farfar istället.

Våra barnbarn åker till sina dagis som heter förskolan. Men ibland åker de hem till mormor/farmor och morfar/farfar, det är deras minikollo och vår bästa fritidssysselsättning. Alltid!

Att överge och glömma bort

Det är inte så ofta vi ser dem nu för tiden. Säkert finns det några kvar i någon skog där uppväxt av mossa och sly gömmer den rostiga karossen. Nedsuttna säten med trasig överdrag och krossade lyktor som en gång lyste upp färdvägen hem eller bort.

Övergivna och uttjänta bilar som dumpats då de blivit obrukbara eller startats olovandes och bytet i all hast gömts för både ägare och ordningsmakten.
Öde bilkyrkogårdar där prakten och putsad lack sakta vittrats sönder i väder och vind. Ingen vill veta av dessa skelett av plåt, värdelöst skrot.

Då är sjukna skepp mer åtråvärda. Dykare finkammar undervattensområden i jakten på det perfekta vraken som kanske gömmer stora hemligheter i sitt skrov. Lagarna är stränga vid dess expeditioner. Inte vidröra vraket, varken exteriört eller interiört. Inte plocka med sig föremål eller göra åverkan på något sätt.

Havets gömmor inger respekt och det vilar en tyst spänning omkring de etthundratusen vrak som på botten av Östersjön fått sin vilostad.

I den åländska ytterskärgården hittade några dykare ett skeppsvrak som innehöll inte mindre än 145 flaskor champagne och fem flaskor öl, alltihop från mitten av 1800-talet. Lyriska provsmakare och experter blev hänförda och det ställdes till med stor auktion där utropen för en flaska champagne från Veuve Cliquot klubbades till 30. 000 euro. Vem ska man bjuda på ett glas med dessa dyrbara bubblor? undrar jag.

Men vem kan få äganderätten till ett helt vrak om det hittas och upphittaren vill göra anspråk på fyndet? Det är en knivig juridisk fråga där vissa hävdar att det är först till kvar som gäller. Men om jag förstår saken rätt så gäller det endast de vrak som ligger dolt under ytan. De övergivna skutor som ligger synliga ger kommunernas anställda inom området grå hårstrån eftersom ägaren måste hittas för att sedan på anmodan av det kommunala styret frakta bort sin skuta.
Vart är min nästa tanke? Vart finns det uppställningsplatser för gistna båtar? Eller är det bara att bogsera ut dem på djupt vatten och låta det sjunka ner mot botten för att sedan glömmas bort?

De här funderingarna kom till mig då jag var vid Bråviken och såg den halvt sjunkna skutan som ingen tycks vilja ha något som helst att göra med. En tragisk syn mitt bland segel- och motorbåtar som gav sig ut på sjösemester. Männen vid rodret eller vid ratt och reglage i styrhytten, kvinnorna på däck med utsträckta nakna ben, barn och hundar i färggranna flytvästar flöt de förbi och gladdes åt att vara ombord, bryggseglare eller riktiga sjöfolk, ingen ägnade vraket en tanke eller ett enda litet ögonkast.

Och vraket verkade på något sätt mänskligt där det låg så tyst och stilla..........

Pinaler och fyra generationer

Idag förde mitt frilansande arbete mig till en plats där fyra generationer varit verksamma. Medan jag väntade att den fjärde generationens företagare skulle bli klar med sitt för att sedan ägna sig åt mig och det jag ville fråga om vandrade jag runt på egen hand och såg mig omkring. Där fanns saker jag aldrig tidigare sett eller ens begrep vad de används till.
När jag plötsligt upptäckte en liten visp som hängde på en spik bland alla verktyg förstod jag att jag på ett nästan overkligt sätt hamnat i Sven Nordqvist värld. Jag hade blivit föga förvånad om små varelser hoppat fram ur skrymslen och vrår och jag måste så här i efterhand erkänna att en aning besvikelse föll över mig att så aldrig skedde. Det som ändå förvånade mig var vad vispen egentligen fyllde för funktion bland allt det andra. Kanske det inte ens var en visp för redning av mjöliga såser?!

Allt var intakt sedan staren i slutet av 1800-talet. Märken från de tidige generationerna fanns kvar, till och med den gamla stolen där en vilande bak i arbetskläder suttit medan räkenskaper som utgifter och inkomster gjorts.
Tidskrifter med tunna, sköra sidor där trycksvärtan bleknat och bladen gulnat, kassaböcker med snirklig skrift och i dagens mått små summor skrivits ned med blyertspenna. Säkrad inkomst och levebröd.

Trappor nötta av grova kängors travande upp och ned, ålderdomliga maskiner som fortfarande är i bruk och framställer produkter för försäljning.

Då fanns inga hypermoderna gym och jag är både viss och säker att efter arbetsveckan värkte både ryggar och knän. Inga kontroller av säkerhetsanordningar, drift eller mänskliga kroppar.
Idag lyfttekning och myndighetskontroller.....

Tiden hade stannat där den var, då en gång, och det kändes andäktigt att stå mitt i den historiska atmosfären
där de döda var vid liv genom forntidens ting.

Företagaren var stolt över sina förfäders verk och den egna viljan att fortsätta där hans far slutade. Jag tänkte, många fler än honom har tagit över sina fäders sysslor men byggnader och lokaler har ändrat planlösning, moderniserats och datoriserats. Allt för den ekonomiska vinnings skull. Det gamla ersätts med det nya och välfärden sprider ut sig som en klick smör i en het stekpanna.

Här fanns inga krav annat än omsorg för råvaran och kundens belåtenhet att få med sig prima vara, helt utan tillsatser av gifter och bekämpningsmedel.

Gången tid som lever än idag och jag insåg det unika i att vårda ett arv utan förstörelse.

Början på en roman och verkligheten

"Hon satte sig på trätrappan framför dörren in till hallen. Trät hade ännu inte blivit uppvärmt men morgonen var stilla och varm. Daggdroppar fick de vita rosornas kronblad att skimra i morgonsolens strålar och när hon såg ut över sjön såg hon två svanar och deras kroppar speglade sig i det blanka vattnet."

Jag tänkte att nu är jag väl patetisk, men kom på att ordet inte endast betyder löjeväckande utan även starkt känslosam. För det var så jag kände när jag satt där i min morgonrock och tog in dagens första timmar.
Starkt känslosam. Och tankarna blev som början på en smörig roman ända tills maken ropade att nu var mitt ägg perfekt kokt, bara att komma in till det dukade frukostbordet. Verkligheten i form av ett lagom löskokt ägg förde mig tillbaka, men jag är ändå kvar i den andra verkligheten. Jag finns här och ingen kan flytta på mig för här vill jag stanna, om inte liemannen kommer och knackar på. Men honom ska jag försöka hålla på avstånd så mycket mina mänskliga krafter förmår.

Ibland känner jag mig otacksam när jag vänder mig runt i den verklighet vi lever i. Otacksamheten kommer efter det att jag gått omkring och surat över små bagateller som egentligen inte behöver betyda något eller meningsutbyten som inte stämmer överens med varandra. Irriterat kan jag pusta och stånka över människor som försöker ta makten från varandra, verbalt eller handlingskraftigt. Bättre vore att engagera sig i något som kan påverka situationen, vara mer noggrann med sopsortering är en bra sak att börja med. Inte så kraftigt ansträngande heller men som vår dotter säger, varje liten sak gör skillnad för mänsklighetens överlevnad. Det brukar jag tänka på när jag så obemärkt som möjligt slänger en bit plast bland hushållssoporna på grund av min stundom uppkomma lathet. Då hör jag hennes ord och fiskar upp det som hamnat fel och lägger var sak på sin plats.

Kanske borde vi även sopsortera det som finns inom oss. Rensa upp och paketera om. Köra avfallet till det brännbara så det inte blir återvunnet. Eller återvinna det som är fult och trasigt för att formatera om det så det blir brukbart igen, fast på ett annat sätt.

Kommunen delar ut Sopbladet till alla berörda hushåll, kanske skulle ett av bladen innehålla instruktioner om våra invändiga sopor. Nästa gång jag kommer till staden ska jag promenera förbi huset där de kommunala tjänstemännen arbetar för att se efter om de har någon "önskelåda" på väggen.

Nu är daggen borta från rosornas kronblad. Jag har gjort mig färdig för att ta emot dagen. Den nytvättade och nystrukna vita klänningen doftar sol och vind efter att ha hängt ute på tork. Precis så som reklamen vill att vi ska dofta.

Vart svanarna har tagit vägen vet jag inte, kanske paddlat iväg med sina breda fötter till nästa vik av sjön.

Ostyriga skator och en ögonoperation

Någonstans i utkanten av vår tomtgräns bor en skatfamilj som anser att vår trädgård tillhör dem lika mycket som oss. Till en början var det riktigt trevligt att titta på dem när de jazzade fram med vippande stjärtfjädrar, men nu har de tagit sig allt vildare friheter. Arla morgonstund stampar de hårt på taket precis över vårt sovrum, familjens barn har fattat tycke för våra barnbarns leksaker och de snor allt löst de kan hitta. Riktigt förgrymmad blev jag vid upptäckten av att de länsat vår buske med röda vinbär, förtretad plockade jag av de mogna bär som de sparat till ett senare tillfälle och nu står en ynklig burk sylt i vårt kylskåp.

Idag har jag dock lämnat skatorna framfart för idag var den stora dagen inne som min mamma väntat på så länge, undersökningen i Vrinnevisjukhusets ögonmottagning. Mamma var skeptiskt inställd till läkaren utlåtande gällande en starroperation för hon är av den åsikten att Landstinget önskar livet ur gamla människor för att på så sätt spara på Landstingets medel och jag mumlade tyst att det inte är gratis att ligga på ett bårhus heller. Synen må vara skraltig för mamma men hörsel är god och hon ifrågasatte mitt påstående angående kostnaden för övernattning i kyla och ansåg att det måste vara billigare än en starroperation.

Snålheten slog till och jag parkerade längst ner på gratisparkeringen och mamma blev euforisk över den enorma ytan där bilar trängdes för att bli mänskliga grillar i solgasset. Hon trodde knappt på mig när jag berättade att parkeringen på US i Linköping är större, ja så stor att jag en gång tappade bort min bil när jag parkerat där. Förtvivlat ringde jag hem till maken och bad honom komma och hämta mig eftersom min bil blivit stulen. Han såg det orimliga i påståendet och uppmanade mig att systematisk leta mig fram, rad efter rad, tills jag hittade en bil där nyckeln motsvarade tändningslåset. Mamma såg tveksamt på mig men sa inget.

När vi suttit av två väntrum och förpassats till det tredje var jag fylld av mänskliga livsöden. En liten iransk pojke skulle få ögonen undersökta och han hade sina föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder mor-och farföräldrar och en tolk som sällskap. Samt en mycket avundsjuk syster som även hon ville få sina ögon fotograferade. Brodern viftade energiskt med klistermärket framför sin syster, jag log inom mig själv och tänkte att även om vi inte förstår varandras språk så är vi alla lika från begynnelsen.

Det som förvånade mig mest var att ingen plockade med sina mobiltelefoner i något av väntrummen. Förutom en lite äldre dam som kollade sin face booksida i smyg med telefonen nedstucken i den vita handväskan.

I sofforna trängdes män och kvinnor, en dörr öppnades ideligen och en sköterska som hela tiden log medan hon frenetiskt smorde händerna ropade upp patient för patient för ögondroppning. Till sist såg hela skaran av människor förfärliga ut, ögonvitor som färgats gula från den lilla droppflaskan, jag tittade på hur de torkade sig med vita servetter över sina kinder medan jag undrade hur mycket handkräm sköterskan egentligen gjorde över med under ett arbetspass.

Två timmar och två leverpastejsmörgåsar senare åkte vi hemåt och mamma var nöjd, glad och en smula förvånad över att hon äntligen ska få sin starroperation.