Äventyrlig hundpromenad och en borttappad skogsstig

Min vana trogen går jag en rejäl morgonpromenad med vår lånehund, så även i går morse. Vår vanliga promenadslinga är lagom lång, trevlig och lugn. Dock stördes lugnet när jag på avstånd fick se en väldigt stor svart hund utan hundförare. Jag stannade upp och såg hur den sprang förvirrat bland timmerbilar, personbilar och bussar på Skärblackavägen. Efter en stund lufsade den bort mot ICA och jag ansåg faran avblåst så vi fortsatte vår trivsamma vandring i den svala morgonluften. Då, med fasa ser jag hur den stora svarta hunden vänt färdriktning och är på väg rakt mot oss. Adrenalinet började pumpa och jag skrek till vår lånehund: "Spring, spring så fort du bara kan!" Hon tittade oförstående på mig.
"Spring, det är för ditt eget bästa, du tillhör den rasen av hundar som får ovett om något händer, oavsett vems felet är så spring nu är du snäll, du får godis sen" uppmanade jag vår lånehund som fick fart på benen.

Vi kom fram till en gård, jag rusade upp på kökstrappan med lånehunden i släptåg, bakade på dörren och hoppades att husägaren var uppstigen. Vilken han förmodligen inte var eftersom det var dödstyst bakom dörren.
En bil stod parkerad en bit från huset, jag slet i bildörrens handtag med insikten att den bästa platsen för en hund i trängt läge är instängd i en bil. Oavsett vems bilen är.  Bilen var låst, obevekligen.

Då ser jag den stora svarta. Gården är utrustad med en liten odling av fjäderfä för husbehov och den stora svarta verkade mer intresserad av hönornas utgifter i form av gödsel än av oss. Jag smög så tyst jag kunde genom syrenbersån och fortsatte sedan språngmarschen till en bekant som bor lite längre bort. Han stod och tvättade bilen när vi kom, stannade mitt i den svepande rörelsen med svampen mot lacken och såg förvånat upp på oss.

Då, i tryggheten hos vår bekant ringde jag min make som kom och hämtade mig och vår gemensamma lånehund.

I morse duschade jag och tog på mig lite fina kläder. Det var dags för ett besök på stadens gator. Men först morgonpromenaden.

Efter några hundra meter kom jag på att jag ville överraska vår lånehund med en liten skogspromenad. Jag visste att stigen i början av skogen leder hem till oss, det vill säga min make vet det eftersom det händer att vi går den slingan, utan lånehund. Nu var dock inte maken med så jag fick lita på mitt eget omdöme.
I vita byxor som slutar rätt högt upp på vaden och sandaler trädde vi in i skogen. Det gick bra i början men sedan var stigen som bortblåst. Sten, stockar, högt gräs, stubbar och genar åt vilket håll jag än tittade. Lånehunden tyckte ändå att det var ganska trevligt och tog täten. Rädslan för ormar, fästingar, jordgetingar och en och annan vild gris började ta form. Det stacks och kliade, mest över allt, men lånehunden drog mig på släp, stark och frisk som hon är. Att jag hade problem med skogsvandring i otillgänglig terräng iförd sandaler tog hon ingen större hänsyn till så jag snubblade vidare så fort det var möjligt.

Till sist kände jag vanmakt för jag visste inte vart vi befann oss. Lånehunden började också krokna i värmen och jag misstänkte starkt att hon kanske höll på att få ett astmaanfall. Det lät i alla fall som det.
När vi kom fram till en enormt björnbärsbuske ville lånehunden inte längre ligga i täten utan ansåg att jag skulle bana väg åt oss båda.
Björnbärsrevorna fångade in mig, de vassa taggarna rev upp mina armar och de nakna fötterna i sandalerna, ämnade för stadspromenad.
Högtidligt lovade jag vår lånehund att aldrig mer utsätta henne för något liknade, bara vi tog oss hem och hon såg med tacksamhet på mig med sina bruna ögon.

Det bar mig emot, ville inte ännu en gång telefonera hem till maken för assistans så vi fortsatte tappert framåt och kom till sista ut på kända vägar.

Svettig, blodig och med bankande hjärta klev vi in på egen tomt och i morgon går vi nog bara en liten sväng runt vårt lugna stugområde.

Född i fiskens tecken och och yvig päls

Vill du veta hur året kommer att bli? Frågan dök upp i ett oönskat mejl och tydligt var att min automatiska skräppostsorterare ansåg att just detta skulle kunna gynna mig på något sätt.
Jag blev något konfunderad eftersom mer än halva tiden av detta år passerat men det kunde aldrig skada att se efter hur resterande månader avlöper, resonerade jag med mig själv och klickade på länken.

Inledningsvis en ingående beskrivning av mitt väsen, född i fiskarnas tecken. Lite smått förvirrad dagdrömmare som ändå på något vis lyckas med uppgiften att framgångsrikt tillgodose min omgivnings önskemål. Vad exakt dessa önskemål innefattade kunde jag dock inte läsa mig till någonstans.

Värre var det med mitt stora behov av spel och dobbel. Där borde jag vara vaksam över mitt spelande om jag inte ville fastna i träsket. Bedrövad och lite skamsen erkände jag tyst för mig själv att jag då och då köper en trisslott. Sist var någon gång före jul och faktiskt vann jag en så pass ansenlig summa att en ny lott kan inlösas. Den ligger kvar på hyllan i köket och nu tycks den lysa anklagande mot mig. Jag tar det säkra före det osäkra och låter maken lösa in den så kan jag sitta bredvid och titta på när han skrapar fram förhoppningsvis tre lika valörer. Helst med riktigt många siffror. För att önska någon annan en storvinst kan inte göra någon skada. Speciellt som en fisk är mycket empatisk och vill alla andra gott. Om den där andra personen tillhör samma hushåll som mig själv är det endast ett litet plus i kanten. Men bara ett litet, jag är inte lagt åt tiggeri på något sätt och vis.

Så var det det där med min frisyr. En fisk har ett litet huvud och bör låta frisören klippa håret uppåt och inåt. Jag förstod inte riktigt principen men har beslutat mig för att fråga nästa gång jag sitter i frisörstolen. Den yviga pälsen bör däremot avlägsnas och på den punkten undrade jag om astrologen må hända har förväxlat mig som är en fisk med en hund. Mig veterligen har jag aldrig hört talas om en pälsbeklädd fisk. Å andra sidan, har jag ett litet huvud bör jag rimligtvis ha en passande hjärna och då kanske inte all viktig information omkring naturläran fastnat på den tiden jag gick i skolan och lärde mig om saker och ting.

Kärleken är det väl beställt med och kommer så att vara, men i juli, som snart är till ända, kommer ensamstående att flockas omkring den som är född i fiskarnas tecken. Några ensamstående har jag inte sett till under hela månaden, men om jag skulle råka göra det ska jag leta upp ett annat stjärntecken som passar lika bra, eller helst ännu bättre. Men de ensamstående måste sno på om jag ska hitta någon lämplig partner åt dem, om ett par dagar är det för sent och vederbörande kanske måste vänta ett helt år på nästa tillfälle för amorösa äventyr.

Det som oroande mig mest var att en fisk står med ena benet i graven ända sedan födseln. Det andra benet är på fast mark och förskräckt insåg jag att jag måste ha haft en haltande gång i snart sextio år. Jag beslutade mig för att dra upp benet ur gravens mörker och gå som en vanlig människa den återstående tiden jag har kvar här på jordelivets vandring.

Ekonomin är och förblir god under hela året och det tackar jag för. Likaså hälsan och välbefinnandet. Någon resa var det aldrig tal om men det hade antagligen ramlat bort ur texten eftersom en resa är förestående inom en snar framtid.

Fötter, tår och elfenben ska ha någon sorts viktig betydelse i mitt liv som fisk. Det påståendet övergick också mitt förstånd, men är kanske inget jag behöver bekymra mig om så länge de elementen är där de är.

Det är otroligt spännande med horoskop!

Som en dålig människa och förvarade brev

Det gäller att hålla sig uppdaterad. Födelsedagarna fladdrar förbi på min dataskärm, många gratulationer rullar fram när jag scrollar. Det enda som fattas är mina lyckönskningar, jag har missat och känner mig som en mycket dålig människa och internetvän.

Lika usel känner jag mig när jag inte gör tillräckligt många gillatryckningar på bilder av mat, sammanboende par som älskar varandra och husdjur i olika sovställningar. Jag gör så gott jag orkar och förmår samtidigt som funderingarna finns där. Ser vederbörande om jag över huvud taget sänder iväg en gratulation eller klicket med tummen upp? Kanske försvinner jag i mängden och det ger en viss lindring till det svidande samvetet. Mitt osynliga intresse av vad andra gör kan leda till borttagande av min vänskap men det är risker jag kan ta och leva med. En nära vän till oss är en sån där tittare, han kollar andras inlägg men gör ytterst sällan några egna och jag kan nog sälla mig till den skara han tillhör, fast kanske inte lika hårdnackat. Lite vill jag i alla fall synas och märkas.

I en låda finns buntar med brev från en väninna. Hopbuntade med band och i varje hörn står en siffra, jag numrerade breven när de kom, kanske en överdrift men idag är det roligt att se hur flitiga vi var med att delge varandra våra liv i skrift. De flesta är handskrivna men så kom datorn in i vår vardag och därefter blev breven skrivna med olika teckenstnitt  beroende på humör och känsla.

Maken stötte på hårt motstånd när det blev tal om att köpa dator. Rädslan inför det nya och onödiga fanns inom mig men en dag stod en tjock dator på skrivbordet bredvid min skrivmaskin. Min gamla maskin hade skrotats en dag när maken kom hem och överraskade mig med en elektriskt som själv kunde sudda mina felstavningar.
Den fick dock fortsätta att jobba och dåvarande chefsredaktör på Länstidningen klagade över min envishet att skriva mitt material enligt en uråldrig metod och sedan faxa över den färdiga skriften till redaktionen. Enträget förklarade han alla fördelar och insparade arbetsmoment om jag bara kunde ta mitt förnuft till fånga och sända över allt i en bifogad fil med hjälp av vår nyinköpta datamaskin. Han hade starkt medhåll av maken och när chefredaktören sade ifrån på skarpen gjorde jag några prövande försök att skriva en artikel med maken som handledare. Det visade sig att alla parter hade rätt och datorns fantastiska värld utåt låg nu öppen även för mig.

Skrivmaskinen hängde dock med i många år, den var användbar i flera sammanhang innan den hamnade på vad jag gissar återvinningsstationen. Jag var inte personligen närvarande då den fördes bort utan det var min äkta hälft som ombesörjde den saken.

Den enda människa jag känner är min mamma som fortfarande använder skrivmaskin i dessa datatider. Hon är mer hårdnackad än vad jag är så någon laptop eller Ipad kommer aldrig in i hennes hem, det är då visst och säkert! Behöver hon googla tar hon bara fram ett av sina otaliga uppslagsverk, bläddrar sig fram och om hon händelsevis behöver uppdatera sig av något modernare slag ringer hon till mig och ber mig att slå på datorn för där finns ju allt!

Fortfarande hoppas jag på att postköraren kanske, kanske har ett brev med sig som han lägger i vår brevlåda. Ett brev fyllt av berättelser och händelser från ett vardagsliv.
Så klart postköraren inte har det, allt jag behöver veta får jag veta via mejl, sms och facebook. Det gäller bara att jag håller mig uppdaterad så jag inte missar något.

Så delar även jag livet med andra, det ska villigt erkännas. Även om vi inte känner varandra så bra. Jag är väl social, "i alls sin dar," som maken brukar säga........

Rök över sjön och aska av en ladugård

Precis som vi skulle sätta oss att äta kvällsvard ringde min telefon. Sonens röst deklamerade att det brann någonstans i närheten av hans hus eftersom brandbilar med blåljus och tutande horn dundrat förbi på vägen.

Oroskänslan gjorde sig påmind och sittande vid det dukade altanbordet såg vi pelaren av tjock rök stiga över barrskogen på andra sidan viken av sjön.
Markens torka är extrem, en enda liten eldunge blir på ett kort ögonblick till ett eldhav som inte låter sig kuvas i första taget.

Svettiga brandmän och frivilliga Blackabor hjälptes åt att få kontroll över det övertända kalhygget bortom högresta granar och tallar medan vänligt sinnade såg till att eldbekämparna fyllde på sina egna vattendepåer med sprattelvatten. Tack vare närheten till sjön kunde de två pumparna jobba upp vattnet till slangarna och efter några kvällstimmar var läget under kontroll. Alla kunde andas ut, lokalnyheterna berättade under kvällens sändning om händelsen, varnade för torra marker, påminde om det gällande eldningsförbudet och den stora brandfaran även vid utomhustillredning av den svenska fläskfilén. Precis så sa de kanske inte, att den skulle vara svensk, utan det är jag som på eget bevåg gör ett förtydligande om vikten att endast köpa svenskproducerat.

Den 11 juni 1986 gick min make ut i ladugården för att morgonmjölka våra kossor. Vi delade upp den arbetsuppgiften på helgerna så en av oss på så sätt fick en sovmorgon en dag i veckan. Eftersom jag skulle ha morgonmjölkningen dagen därpå sov jag lugnt och stilla när min personsökare ettrigt började pipa och kallade ner mig till brandstationen. Tystnaden var total när jag rusade in bland de övriga ditkallade för att kränga på mig mitt brandställ och trä hjälmen med nr 34 på huvudet. Ögon som stirrade och någon som ställde frågan om jag inte visste vart det brann......

En enda liten gnista från fläktvingen på höskullen och hela vår ladugård var övertänd. Det nybärgade höet hann aldrig bli till foder, mjölkkor som rusade ut när maken öppnade reglarna och skrek sprang förvirrat omkring på ladugårdsbacken, kvigor som skulle kalva och de kalvar som redan kommit till världen, den brölande tjuren och en tjock kanin fick en varm, sorglig och sotig hädanfärd. Lutad mot en stängselstolpe stod min make med mycket ledsna ögon och tillknäppt ansikte. Vi tittade på varandra när jag kom körande i brandbilen medan mina kollegor  försökte få mig att komma ihåg vart vår bäck hade sitt flöde. Bäcken som jag ofta förbjöd våra barn att drutta i, plötsligt mindes jag inte var den rann.........

Mannen som hindrade maken att den tidiga morgonen återvända in till djuren för att rädda dem försvann lika fort som han obemärkt dykt upp, Han grep tag i maken arm, sa med tydlig röst att gick han in där kom han aldrig mer ut. Vi efterlyste en ängel och hoppades att änglar lyssnade på radio,såg på tv och läste dagspressen. Vilket visade sig att änglar gör, för en ängel var nog den okände man som sedan ringde för att höra hur det hela avlöpt. En genomresande som såg lågorna, helt resolut knacka på en främmande dörr för att låna telefonen och sedan fortsätta till ladugårdsplanen för hindra bonden från att rädda sina djur.

Efter den händelsen har jag stor respekt för både eld och änglar, fast på lite olika sätt.

Levande sopor och lejonets tecken

Innan dagens hetta hunnit lägga sitt lock över mig och den övriga mänskligheten tog jag i morse en rejäl promenad med vår lånehund. Tänkte belåtet att frukosten kommer att smaka så mycket bättre när jag återvänt hem om promenaden sker på nattens fastande mage.

Den svaga brisen efter vår väg förde med sig dunster av förruttnelse varje gång jag släntrade förbi de gröna och bruna soptunnorna som står placerade utanför varje villaägares husknut. När jag passerade en sopbil, som med sin käcka dekal längst hela sidan tackade varje medborgare att vi sköter vår sopsortering föredömligt, var stanken outhärdlig och jag vek av för att kunna hålla ett så stort avstånd som möjligt.
Sopåkaren ryckte med likgiltig min i spaken, den bruna tunnan skramlade till och dess innehåll försvann. Stora flugor surrade förvirrat omkring bilens tömningslucka, det syntes att de var besvikna över att deras äggläggningsplatser saboterats med ett enda spakryck.

"Undrar vad en sopåkare tjänar?" tänkte jag samtidigt som jag konstaterade att han inte såg nämnvärt påverkad ut, varken av flugorna eller odören. De som tar hand om det vi själva inte vill befatta oss med när det hamnat under de bruna och gröna soptunnornas lock, samhällets avfallshanterare, föds de till sopåkare eller går det helt enkelt att vänja sig vid yrket? Jag beundrar dessa män och kvinnor, för det finns faktiskt några få kvinnor som hänger sig åt att tömma tunnor, få utslitna knän och kämpa mot kräkreflexer heta sommardagar. För hur behärskade de än må verka vara måste en viss äckelkänsla uppstå.

Själv vägrar jag för tillfället att kasta soporna i våra tunnor, spelar ingen roll om det är den bruna, avsedd för komposterbart avfall eller den gröna där brännbara hushållssopor dumpas. Under locken sjuder det av liv, det surrar och det krälar. Maken har av mig utsetts till vår sopavlämnare och han tar ett djupt andetag, öppnar locket, tittar bort och uträttar sitt ärende med beundransvärt mod och enorm hastighet.

Rötmånaden är här, solen står i lejonets tecken, det är då mjölken surnar och köttet ändrar karaktär om vi inte är vaksamma och försiktiga. Oförsiktighet leder till toalettbesök där vi får tömma oss från båda håll, blir svaga, utmattade och längtar efter vinterns kyla då vi kan glömma osten på köksbordet utan att den blir svettig, får hårda kanter och oaptitlig.

Själv längtar jag just nu till fredagen, då kommer sopbilen och tömmer våra tunnor. Med skammens rodnad för dess extra innehåll av levande materia får jag stå bredvid med en flaska Klorin och trädgårdsslangen, redo att sanera och desinficera. Om jag inte överlåter även den sysslan åt maken vill säga. Han är en mästare på utmaningar av alla de slag.

Jag kan istället ha vatten, tvål, ren handduk och rinnande vatten i beredskap när han är klar. Den förmånen har inte alla. Länder som inte har tillgång till rent vatten orsakar omkring 1800 dödsfall av barn under fem år per dag. Eller fyra miljoner människor per år som drabbats av vattenburna sjukdomar och epidemier..........