Kontaktlinser och grönsaksblandning

Jag har aldrig riktigt kommit överens med mina glasögon. Det bästa med dem (förutom att jag kan se skarpt och bra när de sitter där de ska) är att rynkorna runt ögonen döljs bakom glaset. I alla fall syns de mindre för betraktaren, rynkorna.
Annars är det mest ett gissel att vara glasögonbärare. De skaver, halkar ner och i liggande ställning vid tv-tittandet verkar de mest leva sitt eget liv vilket medför att tv-skärmen blir suddig.
Inte är jag speciellt snygg i glasögon heller trots att maken gör sitt bästa för att övertyga mig om motsatsen.

För snart en månad sedan slog jag slag i saken och bokade tid hos stadens optiker för utprovning av kontaktlinser. Vid första besöket garanterades det att alla, precis alla, kan bära kontaktlinser. Oavsett synfel. Om man inte råkar vara blind förstås, då finns ingen hjälp att få utan man blir utrustad med vit käpp från syncentralen. Och eventuellt ledarhund.

Besöket skulle ta två timmar i anspråk. Det tog sex. Utprovningen gick utmärkt. Linserna skulle "sätta sig" och jag blev kommenderad en rask promenad på stadens gator under femton minuter. Jag promenerade direkt till närmaste konditori. Där fungerade allt väl, jag såg vad jag beställde och klarade även av kortläsarens knappsats.
Tillbaka hos optikern skulle jag lära mig att plocka ut linserna själv. Det var då det verkliga problemet uppstod. De hade sugit sig fast på hornhinnan och satt där utan att vilja röra sig trots mitt ihärdiga grävande med fingrarna. Optikern hejade friskt på och mina ögonvitor blev allt rödare och rödare. Till sist satte optikern dit sitt eget pekfinger medan jag med vilt uppspärrade ögon befriades från de näst intill osynliga pyttesmå plastskålarna.
Så höll vi på tills den gravida optikern inte orkade längre. Antagligen hade hon suttit obekvämt med sin stora mage allt för länge och ville gå hem till sig för att vila.

I den anpassade behållaren med ett vitt och ett grönt lock placerades mina linser och jag skickades hem. Med stränga förmaningar att inte försöka mig på att exprimentera på egen hand efter stängningsdags.
Jag lovade, åkte hem och satte in linserna. Optikern stängde kl. 15.00, det var fredag och kliniken höll strängt på helgstängningens vilodagar.
Vid sänggående satt linserna där de satt och efter ett par timmars resultatlöst grävande och med svidande ögon var paniken nära. Främst hos maken.

Nu har det gått ett tag och med vana fingrar får jag både dit och ur linserna. Jag kan inte påstå att jag ser så värst bra men jag tycker ändå att jag ser bra ut. Varje vecka är jag hos den allt mer tjocknande optikern för att byta linser och efter dagens besök kan jag belåtet konstatera att jag läser även den finstilta texten. Dock ser jag uselt på långt håll. Om sex veckor ska optikern lägga sig på förlossningsbordet men hon har lovat att få ordning på mitt seende innan dess.

Så läste jag av en ren händelse att det är nyttigt för synen att äta mycket grönsaker. Helst övergå till vegetarisk kost. Jag har fått in maken på samma spår efter att han under gårdagskvällen tittade på ett ruskigt program där det varnades för ett allt för stort intag av rött kött. Jag märkte att han blev skakad av den dystra prognosen en köttätare går till mötes. Det vegetariska förslaget klubbades igenom och det var maken själv som höll i klubban.

I kväll tillredde jag en mycket god vegetarisk måltid. Jag måste ge kontaktlinserna en rejäl chans genom att hjälpsamt öka på mitt seende till det bättre på ett naturligt sätt. Men jag lovade maken att det nog kan bli en och annan köttbulle och även fläsklägg när det gått ett tag fram på höstkanten.

Att komma hem och en blöt skogsväg

Aldrig är vårt hem så fint och hemtrevligt som när vi varit från det under en tid. Öppna ytterdörren och känna doften av det egna. Solen som skiner in på sin bestämda plats på morgonen efter nattens sömn i en säng som inte tillhör någon annan.

Efter en vecka i det landskap där det serveras saffranspannkaka och där fornlämningarna avlöser varandra bär vi med oss minnen, inte minst i form av ömmande bakdelar efter dagliga och långa cykelturer.

En resa är svår att dela med sig av till den oinvigde. Bildbevis och händelser tas ofta mot av artighet men med bristande intresse av åhöraren. Inte så konstigt eftersom upplevelser måste upplevas på plats och ställe.
Men vi som var med kan dela minnet med varandra. De soliga dagarna där den svaga varma vinden var vår följeslagare. Regnet som vräkte ner och blötte ner all vår packning. De 3,5 milen då livet minst sagt var surt, punkteringen och bondens maskinhall.
Vägar som knappt någon boende på platsen känner till och den smala blöta skogsvägen som till sist kunde kallas skogsstig.

Det varma köket där det serverades lax och ett glas vitt vin medan våra kläder torktumlades för att sedan stuvas ner i samtliga cykelväskor. Rasten vid Hångerns källa. Rökta räkor och en upp-och nervänd salladsskål i parken. Pannkakor till frukost och goda bakverk från stenugnsbageriet. Förvirrad vandring på Fårö och matservering som inte tar kort. Salmbär vid dikesrenen och Pippi Långstrumps häst. Cykelkarta och Google maps.

Glada barn och arga barn. Trötta barn och tålmodiga barn. Cykeltrampor som taktfast trampats runt, mil efter mil. Dofter och ljud. Grusvägar och asfalterade vägar. Havet och fina stenar på stranden.

Mitt i allt gemenskapen med varandra. Sju dyrbara dagar som fyllts med minnen. Gräset har växt, smutstvätten avklarad, barnen går till dagis, föräldrarna till sina arbeten. Livet återgår i sina vanliga spår och hösten närmar sig allt mer.

Jag känner mig tillfreds.

Fastkedjad och en snål kommun

Det är sällan eller rättare sagt nästan aldrig som jag funderar över min förmåga att på egen hand förflytta mig dit jag vill. Hur ofta jag vill och när jag vill. Det är en ynnest.

Men så finns det de som på grund av sjukdom, handikapp eller olycka har mist den möjligheten. Som är beroende av andra. Bestämda tider och bestämda dagar. Allt detta kväver den mänskliga friheten.

Otaliga gånger har vår dotter svurit och frustrerat behövt anpassa sig efter de som bestämmer i färdtjänstens värld. Samåkning flera mil, kors och tvärs mellan orter. Tid som bara runnit ut i ingenstans. Stressade chaufförer som gör sitt yttersta för att få det att fungera. Pengar sparas in genom att telefonister på andra sidan jordklotet tar mot de inkomna beställningarna. De har aldrig besökt Reenstiernagatan eller Albrektsvägen. Vad som är kyrka eller gravkapell, sjukhus eller vårdcentral är dolt i dunkel för de boende telefonsvararna i Moldavien. De har lärt in ord utan betydelse på ett främmande språk under några veckors intensivkurs.

I morse läste jag om en man, 67 år gammal och hans hem är ett vårdboende som han delar med andra, långt mycket äldre än honom själv. Hans enda önskan är att få en ledsagare som kan följa honom dit han vill och behöver gå. Fyra timmar per vecka är hans önskemål. Norrköpings kommun är dock av en annan åsikt och har avslagit hans begäran. Motiveringen är bland annat att mannen inte deltagit i de aktiviteter som erbjuds de boende. Han har även varit för trött att gå ut på promenad med personalen. Dessutom har han fått utökad hemtjänst så de nitiska tjänstemännen inom Norrköpings kommun tycker att han borde vara nöjd med det han fått sig tilldelat.

Skrämmande tanke. Att inte själv få avgöra sin situation. Bli fråntagen sin trötthet av någon som kan komma och gå som den vill. Lägga sig ner och vila på sin fritid om en ansträngande aktivitet föregåtts. Shopping till exempel. Kan vara nog så uttömmande på ork och energi.

Min ilska växer i takt med tanken att jag år ut och år in betalt skatt för att bland annat säkra ålderdomen. Både för egen del men även för andras. Vi ska ha rätt att leva ett bra liv även om åldern sagt sitt.
Ilska över att mina hoptjänade pengar ska föda de som är friska men inte vill arbeta. För de finns ute i samhället. Och de är tyvärr många.
Jag är gärna med och betalar med mina skattepengar till de som verkligen behöver det. Men inte till de som unnar sig utlandsresor och krogbesök på skattebetalarnas bekostnad!

Nu har dock Norrköpings kommun fått sig en näsbränna av Förvaltningsrätten. Beslutet är upprivet och den 67-årige mannen får sin ledsagarservice. Han behöver inte längre känna sig fastkedjad av kommunens snålhet. Det vore långt mycket bättre att de kommunalt avlönade tjänstemännen samlades och såg över budgeten och delade ut av den till de som är behövande och sluta mata de som lider av arbetsskygghet.

Inte ens kommunala tjänstemän är för evigt unga. Snabbare än vad man kan tro är dagen inne, de sitter på ett vårdboende och bara längtar efter att det ska knacka på dörren och någon från ledsagarservice står beredd med ledsagning. Det oberoende folket kommer även de en dag att bli det beroende folket.

Äventyr och cykel utan motor

Det börjar dra ihop sig. Vi ska ut på semester, en hel vecka. Jag tror att det blir den mest äventyrliga vi gjort, åtminstone den smärtsammaste.

När dottern frågade om vi ville följa med på cykelsemester på Gotland tvekade jag aldrig. Maken var däremot mer skeptiskt inställd. Och är fortfarande om sanningen ska fram. Visst är det ett helt företag, med tanke på att småtvillingarna nyss fyllda två år och deras storasyster ska följa med. Deras föräldrar tar det med ro trots att det verkar föreligger en gnutta nervositet hos deras mor. Hon drömde en natt att vi istället för cyklar hyrde oss giraffer och färdades på dessa långhalsade djur runt den vackra ön. Det anser jag vara en mardröm eftersom jag avskyr höga djur av alla de slag. I alla fall om jag måste sitta på dem.  En hel vecka dessutom.

Maken önskar sig en cykel med hjälpmotor men den önskan har inte gått i uppfyllelse. Så till vida han inte i smyg gjort upp med grannfrun om att få låna hennes. Jag har dock inte hört henne nämna något om detta.

Själv funderar jag över packningen. Det är mitt största bekymmer. Vad tar vi med oss i cykelväskorna för en veckas utomhusaktivitet på en ö där det blåser från samtliga håll? Vårt bagageutrymme är snålt tilltaget så det gäller att tänka i de rätta banorna. När jag var till staden inhandlade jag var sin cykelcape i den händelse vädret får för sig att slå om. Då blir vi endast blöta om benen och det borde vi överleva.

Det är vår dotter och hennes make som är våra reseledare. De har sett ut rutten och möjliga övernattningsställen. Det är bara för oss att hänga med så gott vi förmår. Som en säkerhetsåtgärd har jag beställt en trave böcker, tar orken slut och ändan ömmar allt för mycket får vi slå oss ner på dikesrenen och läsa några kapitel tills orken återfunnit sig och mjölksyran planat ut.

Så tänker jag att långt innan vår bekvämlighet slog till och  bilar, husbilar och husvagnar packades fulla med nödvändigheter åkte familjer i flera mil på cykelsemester. Skulle de iväg och förlusta sig fanns inga andra möjligheter för de som var billösa. Visserligen kunde de ta tåg eller buss dit de skulle men det var en kostnad som sparades in genom att trampa runt på pedalerna. Rejäla cyklar med rejäla däck, hårda sadlar och inga växlar.

Idag är det näst intill exotiskt att företa sig en sådan här resa. Två veckor i Thailand är inte jämförbart eftersom det är den naturligaste sak i världen att göra. Så gör folk. Åker på charter med all inclusive. Då behöver hotellområdet aldrig lämnas, allt finns inom bekvämt avstånd.

Några inbrottstjuvar behöver inte göra sig besväret när vi är på vår resa. Vi har tagit hit en norsk dam som kommer att vaka över hus och hem. Risken är på så sätt minimal att vi finner vårt hem utan bohag när vi återvänt.

Äventyret väntar på oss..........

Att välja yrke och bli kriminell

Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan fick jag otaliga gånger som barn. Något svar som passade de vuxna hade jag dock inte att ge. Däremot närde jag en dröm om att bli kirurg och de anatomiska kunskaperna införskaffade jag mig genom det rikt illustrerade läroboken om kroppens alla delar. Invärtes likaväl som utvärtes.

Då jag låg i moderlivets trygga kammare spådde många att av den rådande aktiviteten som försegick där inne tydde allt på att barnet  säkert blev en fotbollsspelare. Vilket aldrig skedde. Jag har dock aldrig hört någon utgjuta sitt missnöje att det inte blev så.

Jag funderar ofta på vad våra barnbarn kommer att syssla med när de avlagt alla examen som kan avläggas. För utan många slutbetyg är det svårt att träda in i yrkeslivet.
Än så länge är barnen sorglösa. Ett papper, några kritor, farfar/morfars tumstock och med handräckning även hans såg och en brädstump. Kärlek och omsorg från alla som står runt omkring. Då är de glada och till freds.

Hemma hos småtvillingarna och deras storasyster frågade jag en dag det stora barnet vad hon skulle tänka sig bli i framtiden.
"Kriminell" blev det rappa svaret. Jag försökte utröna vad för slags kriminalitet hon tänkte välja. Barnens far visade ett plötsligt intresse av samtalet och lade fram att ekonomisk brottslighet kanske var något att tänka på.
Jag blev en smula förvånad eftersom jag bedömt att den mannen är ärligheten själv. En rekorderlig karl. Jag tror mig veta att så är fallet, trots allt.

Flickan kanske inte förstod innebörden av att vara en ekobrottslig, dock stod det snart klart att det aldrig var aktuellt för hennes del.
"Pirat" förkunnade hon. "Pirat är vad jag ska bli, mormor. Då kommer jag att få en sån där krok." Hon viftade med handen framför mitt ansikte. Jag nickade och sa att det där tål nog att tänka på både en och två gånger innan beslut fattas.

För ett par dagar sedan fick jag genom jäntungen reda på att hon ska lägga den påtänkta kriminella banan bakom sig och avancera till klohållare istället.

Det lät inte helt rumsrent det heller men fick snart klart för mig att det är en som aldrig blir gammal och dör.
Efter en del efterforskning från min sida visade det sig att själva innebörden med att vara klohållare är att hålla rent med ett instrument utrustat med en klo längst ner. Ta reda på andras sopor och skräp.
Om en klohållare är särskilt långlivad har jag dock inte fått något konkret svar på.  Jag vet däremot att det finns människor som viger sina liv till att rensa upp efter andra. Eller rensa upp inom andra så de kan leva ett drägligt, glatt och lyckligt liv. Rensa upp inom sig själva också för den delen så de kan glädjas tillsammans med de som redan är glada och nöjda.

Kanske borde vi alla vara något av en klohållare. Dela varandras instrument så vi får möjligheten att leva i harmoni med oss själva och vår omgivning. Hjälpas åt med lite av varje. Då det behövs.

Det där med klohållare är kanske inte så dumt när jag tänker efter.