Jordgubbar och ett svårt val

Helgen som var hade vi förmånen att ta hand om småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna var till Malmö på vila, rekreation och slösande med pengar.
Den ena tvillingen gick raskt mot vårt jordgubbsland. Hon stod där villrådigt en stund och tittade sedan frågande på mig. Inga gubbar kvar, bara gulnande blad. Snopet men den krassa verkligheten, sommaren är över.

I morse hotade maken med att plocka undan trädgårdsmöblerna. Inget mer sittande i solgasset med fika och middagar. Hur gärna jag än vill låta möblerna stå kvar så måste jag inse att de inte kan stå där så mycket längre. Även om solen skiner just idag och det känns som om det är hopp om en fin höst.

Allt har en ände, men så blev jag upplivad för jag kom på att det ligger en ny sommar framför oss. Om vi får förmånen att uppleva den vill säga. Men det utgår jag från att vi får. Snopet vore det ju annars.

Så kom det ett brev på posten. Filipstads kyrkliga samfällighet stod det på avsändaren. Dags att förnya våren och sommarens plantering på farmor och farfars grav antog jag och sprätte upp kuvertet.
Vilket var fel, jag hade blivit tillskriven att gravstenen inte är dubbad och att något måste åtgärdas. Kostnaden för att få hjälp, om jag inte själv ville åka till Filipstad och personligen lyfta upp den tunga stenen på dubbarna, var inte nämnvärt hög. Överkomligt faktiskt med tanke på det tunga arbetet.

Jag funderade en stund över de två olika alternativen som erbjöds och beslutade mig för att ringa och rådgöra med den kyrkogårdsansvarige eftersom det även fanns möjlighet att göra om stenen till en "liggare". Enklare och billigare upplyste han mig om.

Så fick jag ytterligare ett alternativ. Att lämna tillbaka graven. Tanken hade funnits där redan innan jag slog Filipstads riktnummer. Men jag hade inte klarat av att släppa tanken lös.

Reaktionen blev både överraskande och kraftig. Jag började helt enkelt gråta och den kyrkogårdsansvarige blev helt tyst där han satt på sitt kontor på den värmländska kyrkogården. Sen repade han mod och sa "Du kan väl ta å grunne ôver detta ett schlag te ôm du vill" och så beslutade vi.

Maken såg på mig med sorgsna ögon, gjorde i ordning en kopp latte och värme den bulle i micron åt mig, gav mig en kram och jag torkade ögonen och snöt snoret ur näsan. Lite tyst sa han att det är nog inte så dumt med minneslund ändå. Jag låtsades inte höra för jag vill bli jordbegravd! Mull från Värmland har jag i en fin burk, den ska användas när prästen överlåter mig till Gud och den himmelska skaran.

Beslutet att återlämna graven är mycket svårt. Det känns som ett svek både mot farmor och farfar men även mot min pappa. Han har idogt skött om sina föräldrars grav. När jag var liten flicka följde jag med dit och vattnade farmors blommor. När farfar blev lagd bredvid henne var jag vuxen, men för mig har graven alltid funnits där. Jag står sedan flera år tillbaka som gravrättsinnehavare och det är jag ensam som måste ta beslutet. Jag som enda barnbarn. Det känns som om jag bryter en länk med mitt förflutna om jag låter andra bli begravda i den grav där inget egentligen finns kvar efter så många år. Allt är förmultnat och borta. Men att gravstenen ska plockas bort och ställas undan bakom något skjul som ett osynligt monument över svunnen tid känns helt märkligt och sorgligt.
Även en bit av länken till Värmland bryts om jag tar bort graven........

Jag får väl ta o grunne ett tag te på detta innan jag tar det slutgiltiga beslutet.

En liten fläck och en kvarglömd bok

Plötsligt såg jag den. En för mig liten obekant fläck på ryggen. Nu är det inte så ofta jag av förklarliga skäl har möjlighet att se mig själv på ryggen men när jag av en händelse passerade spegeln där övre delen av kroppen kan beskådas fick jag ändå syn på den.
Jag bad maken göra en kontroll men eftersom jag inte helt litar på hans kunskap om just fläckar av obekant art beslutade jag mig att uppsöka utbildad personal inom området.
Vilket visade sig inte vara helt enkelt eftersom min intuition sa mig att det var en hudläkare som skulle göra en bedömning. Hudmottagningen var dock av en annan åsikt. Hur kunde jag ens komma på tanken att kontakta dem när det är vårdcentralen som i första hand tar sig an små fläckar.

Det krävdes remiss, om jag ändå envisades med att komma till hudläkaren så fick jag förslaget att själv skriva remissen. Jag ställde mig mycket oförstående till denna uppmaning och ifrågasatte om det verkligen kunde gå till så. Att var och en av medborgarna själva kan plita ihop en remiss. Kunde det verkligen fungera i praktiken? Det visste sköterskan på sjukhusets hudmottagning inte så noga men hon antog det......

För att undvika onödigt krångel ringde jag vår vårdcentral, fick en tid och i går var jag där på besök. 150 kronor i kassan och tre minuter inne hos läkaren. Som konstaterade att det var en helt normal fläck och inget som oroade honom. Han tillade att damer i min ålder för sådana fläckar. Oftast på halsen. Saklig och bra information för 150 kronor. 50 kronor i minuten kunde jag på egen hand räkna ut.

I alla fall så satt jag lite längre än tre minuter i väntrummet. Med mig hade jag en pocketbok. "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö." När jag blev uppropad så "glömde" jag boken på väntrummets soffa. Under hela gårdagen fanns möjligheten att glömma en bok var stans man än befann sig. Den som sedan hittade boken fick ta med sig den hem om den väckte något intresse.
En mycket bra idé även om jag innan led av en viss ångest över att separera från min bok. Varje bok jag äger har någon form av historia, inte bara innehållsmässigt utan även en personlig. Valet mellan vilken bok jag skulle glömma stod mellan Nessers Kim Novak och P O Enquist Liknelseboken. Den köpte jag när vår dotter och jag var på vår årliga författarresa med båt. Den bär ett minne med sig från resan som jag ogärna lämnar ifrån mig. Därför föll lotten på Nessers bok, den hade jag även som pocket och kunde på så sätt behålla den inbundna.

Den 14 september är det dags igen för att glömma en bok någonstans. Då finns även möjlighet att hitta en bok för lite skön läsning i höstregnet.

Vedspis och induktionshäll

Kvinnans plats är i köket. Eller det kanske går att uttrycka sig mildare i dess tider av jämställdhet och säga att männens plats i köket kan te sig en aning främmande. Så var tongångarna innan kvinnan fick lov av männen att bege sig ut i arbetslivet. När kvinnan hängde undan sitt förkläde och drog på sig sina arbetskläder fick mannen börja steka korv och mosa potatis vare sig han ville eller inte. Hungern vek inte hädan även om frun hade annat för sig. Eller hur var det egentligen med den saken? Kanske var kvinnan ändå en sorts hemmafru även om hon arbetade utanför köksdomänerna?
Det är historia nu att en kvinna titulerar sig hemmafru. Även om det fortfarande finns kvinnor som har sitt arbete i hemmet.

Däremot har det tidigare uteslutande varit män som ritat köken åt kvinnorna. Vissa  kök i slutet av 1800-talet var så storslagna att de kunde rymma tjänstefolk så hemmafrun kunde ta igen sig mellan måltiderna. I de mindre luxeriösa köken fanns inget rinnande vatten utan hemmafrun fick själv gå ut med spannen och hinka upp potatis och diskvattnet ur bakgårdens brunn innan hon satte fyr i vedspisen.

De manliga arkitekterna ritade på nya köksidéer som sedan visades upp för frågande kvinnor på hemutställningar. De ställde obekväma frågor omkring opraktiska lösningar och arkitekterna suckade uppgivna och menade att en kvinna kunde inte tänka så pass konstruktivt att hon kunde utforma sitt kök. Så var det med den saken, sa arkitekterna.

Så blev det 1900-tal och två arkitekter utan herrmundering fattade pennan och ritblock. De tog sig in i männens domäner och fick löfte att rita kök men endast till de mindre bemedlade. Männen fortsatte  målmedvetet sitt egna utsedda kall och hemmafruarna fortsatte sitt klagande men det skulle dröja ända fram till 1950 innan hemmafruarna fick gensvar på sin kritik. Större arbetsyta, mer förvaring och så pass med utrymme att hon kunde utfodra sin familj i köket.

Idag blir vi hänförda och nostalgiska om vi träder in i ett kök där båda parter vispar i grytor och kastruller om en gammal vedspis är bevarad och står intill induktionshällen. Vi byter köksinredning som vi tillsammans suttit vid datorn och ritat. Ut med det gamla och in med det nya och hypermoderna som är omodernt efter ett par år. Det ska gå snabbt att tillreda kvällsmaten när arbetsdagen är slut. Vem som lagar maten har mindre betydelsen i köket är vi könsneutrala.

Skulle köksarkitekterna en gång i tiden ha tänkt på redan från början. Så enkelt det hade varit för en hemmafru.

Blöta kalas och rakt in i dimman

Förra sommaren kom en knippe ballonger festligt guppande ute på Glan när vi tog oss en roddtur. Vi skrattade och sa till varandra att det måste ha varit ett riktigt blött kalas. Kanske på mer än ett sätt.
En del kalas är mer blöta än andra. Är det fest så är det. Resonerar en del av oss.

Just nu florerar en film från en arbetsplats. Den som jag antar är arbetsledaren blir intervjuad av en tv reporter. Ämnet är nykterhet på jobbet. Med säker stämma deklamerar mannen att på den här arbetsplatsen förekommer inga problem med alkoholpåverkade jobbare. Helt säkert bedyrar han.
Plötsligt dyker en allt annat än nykter man upp i rutan. Håller sig rakt stående så gott det nu går. Bakom ryggen på arbetsledaren som fortsätter självsäkert att arbetsplatsen är en nykter arbetsplats. I bakgrunden vinglas det friskt.
Nu är det meningen att vi som tittar ska skratta. Tycka att det är roligt och smått komiskt. Både arbetsledarens agerande och den anställdes allt i från nyktra uppsyn. Ja kanske är det också roligt eller ska jag kanske säga ett dråpligt sammanträffande. Just den dagen som tv kommer på besök så har en i gänget tittat en aning för djupt i flaskan med vodka. Eller vad det nu är för dryck han släckt törsten med.

För mig är det lätt att skrattet fastnar någon stans på vägen. För jag tänker ett steg längre. Har den här mannen någon familj? Är arbetet så pass högavlönat att han har råd med alkohol i sådan utsträckning att han kan unna sig att dricka även på arbetstid? Vem väntar på honom hemma och hur ser situationen ut för de som står honom nära?

Arbetsledaren förnekar att det finns några som helst problem med onyktra medarbetare. Han ställer sig själv i ett slags medberoende eftersom jag har svårt att tänka mig att han står alldeles ovetande om problemen. Varför skulle då en intervju göras gällande nykterheten på en arbetsplats. Antagligen ville han skydda både sig själv och sina arbetskamrater. Att vara onykter på sin arbetsplats tyder på verkligt stora problem.

Det är lätt att bli medberoende. Skam, skuld och utsatthet för andras åsikter och tyckande är svårt. Även om det sker av största välvilja och hjälpsamhet. Det är svårt som anhörig att erkänna vad han eller hon lever i för situation. Ständig brist i kassan. Ständig oro. Ängslan över en äkta hälft som är borta under flera dygn. Ovissheten för nuet och framtiden. Söndertrasade semestrar, julhelger där granen står så grön och grann i stugan och inget annat blev som man tänkt sig än just att granen glittrar.

Jag känner ofta en stor tacksamhet över att alkohol är en sällsynthet hos oss. Speciellt tacksam är jag att våra barnbarn inte behöver se sina föräldrar dricka sig berusade, Det är varje förälders skyldighet och varje barns rättighet!

Jag är ingen moralkärring men jag har en egen personlig åsikt om alkohol. Vilket inte betyder att jag är en nykter alkoholist eller nykterist.

Tycker till och med att det kan vara gott med en alkoholhaltig dryck någon gång. Och det kan jag väl få tycka, om både det ena och det andra menar jag. Behöver ju inte ge mig rakt in i dimman för det.

3 D och stereoskop

För ett par år sedan var vi inne i en tv-affär för att titta ut en ny tv. Där presenterades den första 3D-tv:n och vi kunde få pröva på att få alla medverkande i tv-rutan så nära inpå oss att vi kunde ta på dem. Inte speciellt inbjudande att släpa hem en dylik tingest för att sedan sitta rakt upp och ner i soffan iförda glasögon med benämningen aktiv 3 D och passiv 3 D. Ett helt företag verkade det som.

Vill minnas att den gamla vanliga tv:n för många år sedan visade filmer där det krävdes att par glasögon i hårdpapp och ena glaset var rött medan det andra var grönt. Vi köpte var sitt par i byn kiosk och hänfört suckade vi över det fantastiskt revolutionerande vi fick uppleva. Jag tror dock att vi inte upplevde någon större skillnad mot den traditionella filmförevisningen för jag kan inte dra mig till minnes annat än att barnen lekte med de vinda och sneda glasögonen när filmen tagit slut och att de aldrig mer brukades framför tv-skärmen.

När jag var liten hade min mormor ett stereoskop. Apparaten som var mycket otymplig hade uppfunnits 1840 av en engelsman och användes bland annat i underhållningssyfte. Under noga övervakning av mormor kunde jag och min kusin Johan få roa oss med att titta på fantastiska bilder från främmande städer, vackra damer och herrar och en och annan hund. "Det heter stereo" undervisade mormor och bytte ut bilderna och vi tröttnade aldrig.

Så fick jag mitt egna stereoskop i julklapp. Den var röd och på kartongen stod det View Master och var helt i plast. Tre skivor tillhörde, Familjen Flinta, Kalle Anka och en skiva med naturbilder.Jag älskade min "vevmaster" och tröttnade aldrig på att förflytta mig in i sagolandskapen och figurernas äventyr. Det var ett verklighetsförankrad upplevelse och kändes magiskt.

Jag önskar att jag hade kvar den röda View Mastern. Att jag kunde erbjuda barnbarnen en föreställning precis som min mormor gjorde. Se till att skivan sitter som den ska, med de båda hacken exakt rakt upp, annars blir det dubbelseende.

Nu tittar vi på Bullerbyn, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga på dvd. Eller på min iPad. Eller i min iPhone. Jag har en iPhone 4s. Så ute som det kan bli. Nu ska det vara iPhone 5, men pass på iPhone 6 lanseras om några veckor har jag läst. Då är de som har 5:an lika omoderna som jag är. Nästan i alla fall.