Barn, djur och lyckopiller

Inget fascinerar barn så mycket som djur. Det spelar egentligen ingen roll vad för slags kräk det är. Akvariefiskar går lika bra som hundar och katter. Eller getter med för den delen. Personligen tror jag det är bra att små barn får lära känna ett djur. De lär sig att ta hänsyn till en annan individ, lära sig vad respekt innebär och att få ta mot kärlek och värme.

Det är vetenskapligt bevisat att ett djur ger en slags inre harmoni. På äldreboende är det inte helt ovanligt att det bor en katt eller en hund som söker närhet. Gamla händer som smeker en mjuk päls. Djurets kroppsvärme ger ett lugn för ett oroligt sinne.

Funktionshindrade kan på en hästrygg stärka inte bara muskler och stela leder utan även stärka sitt självförtroende.

Hundar som leder och letar. Blir ett med sin ägare eller hundförare. Som gör insatser i människans liv.

Men det krävs mycket arbete och ansvar för en djurägare. Det gäller att inte tröttna, då kan följderna bli katastrofala.

Så läste jag en artikel att under 2013 såldes receptbelagda antidepressiva läkemedel till husdjur för 454 435 kronor. Främst till hundar. Träning och terapi kan hjälpa, om inte ja då är det pillerburken som får bli en näst sista utväg. Annars avlivning......

Tanken är skrämmande. Att det inte bara är människor som är deprimerade och har beteendestörningar. Det som skrämmer mest är att det oftast är just människan som försätter sitt djur i den situationen som leder till oro, rädsla och aggressivitet.

Vi föds skyddslösa. Precis som ett djur. Andra ska ge kunskap. De som levt och varit med ett tag. Skydda och värna. Lära ut vad som är rätt eller fel.
Skillnaden på vuxna människor och ett djur är att det bara är vi själva som kan välja vad vi vill ge varandra eller det viktigaste av allt. Om vi vill ta mot det vi får levererat.

En husdjur har inte den möjligheten.

En koll i spegel och ett par kameror

Har i tjänstens vägnar varit bort i Kvarsebotrakten. Färska bullar och en god kopp te. Hundar i storleksordningen kalv och trevliga människor. Nödvändig rekvisita inför mitt jobb och en intressant intervju. Jag bara tycker så mycket om mina tjänsteresor!

För att inte behöva ta samma väg hem utan få lite vägomväxling beslutade jag mig för att ta färjan över Bråviken. Lagom med bilkö och ett glittrande vatten. Solen värme skönt genom den nervevade sidorutan och telefonen ordentligt undanstoppad. Lugn och harmoni under stunden jag väntade och stunden över vattnet.

Så kom jag ut på Arkösundsvägen in mot Norrköping. Där slutade lugnet för min del. Fredag och många skulle in till staden. Förstår egentligen inte riktigt varför eftersom jag finner det mer naturligt att människor åker från Norrköping ut till Vikbolandet när arbetsdagen är slut. Jobben bör finnas i staden och inte tvärtom, tänkte jag sittande i mitt förarsäte.

Jag är väl medveten att jag då och då trampar lite för hårt på gaspedalen. Vilken kan kosta mycket. Men just idag beslutade jag mig för att slaviskt följa skyltarnas hastighetsbegränsning. Vacker väder och jag hade inte bråttom. Det hade däremot alla andra och när jag då och då kastade en blick i backspegeln märkte jag hur kön bakom mig växte. Högerfoten började bli tung i ett försök att vara alla till lags, inte vara den där besvärliga väglusen som stoppar upp i trafiken. Någon som skulle kalla mig för fula ord. Vägskylten med 80 i stora svarta siffror svischade förbi och jag kom till sans och besinning.

Vem ska egentligen mer än jag bestämma om jag vill köra laglydigt eller inte?! Jag såg i backspegeln att föraren i bilen bakom rev sig i håret, kliade sig i ansiktet och uppvisade alla symptom på irritation. Men jag lät  hastighetsmätarens visare vila på 80. Sen blev det 60. Och då blev jag omkörd. Först den bakomvarande sedan kom en hel radda bilar.

Arkösundsvägen har blivit utstyrslad med ett antal fartkameror. Jag har själv inte blivit fotograferad någon gång däremot maken och vid granskning av fotot visade det sig att de där kamerorna tar riktigt bra bilder. Dock en aning dyra.
I god tid innan varje kamera lös det som ett rött pärlband framför mig. Som sedan slocknade exakt efter att kameran passerats.

Värre blev det när jag körde in på Söderleden. Där försökte till och med en bli köra om mig på högersidan. Kanske fanns det en anledning, vem är jag att döma?! Otrevligt kändes det hur som helst.
På Skärblackavägen var läget oförändrat.

Väl hemkommen kände jag mig nöjd med min trafikinsats Laglydig körning. Icke vållande till olycka och skada. Pengarna kvar i plånboken.

Kanske jag tar en selfie senare i kväll och lägger ut på det sociala mediet. Det kostar gratis..........

Jordgubbar och ett svårt val

Helgen som var hade vi förmånen att ta hand om småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna var till Malmö på vila, rekreation och slösande med pengar.
Den ena tvillingen gick raskt mot vårt jordgubbsland. Hon stod där villrådigt en stund och tittade sedan frågande på mig. Inga gubbar kvar, bara gulnande blad. Snopet men den krassa verkligheten, sommaren är över.

I morse hotade maken med att plocka undan trädgårdsmöblerna. Inget mer sittande i solgasset med fika och middagar. Hur gärna jag än vill låta möblerna stå kvar så måste jag inse att de inte kan stå där så mycket längre. Även om solen skiner just idag och det känns som om det är hopp om en fin höst.

Allt har en ände, men så blev jag upplivad för jag kom på att det ligger en ny sommar framför oss. Om vi får förmånen att uppleva den vill säga. Men det utgår jag från att vi får. Snopet vore det ju annars.

Så kom det ett brev på posten. Filipstads kyrkliga samfällighet stod det på avsändaren. Dags att förnya våren och sommarens plantering på farmor och farfars grav antog jag och sprätte upp kuvertet.
Vilket var fel, jag hade blivit tillskriven att gravstenen inte är dubbad och att något måste åtgärdas. Kostnaden för att få hjälp, om jag inte själv ville åka till Filipstad och personligen lyfta upp den tunga stenen på dubbarna, var inte nämnvärt hög. Överkomligt faktiskt med tanke på det tunga arbetet.

Jag funderade en stund över de två olika alternativen som erbjöds och beslutade mig för att ringa och rådgöra med den kyrkogårdsansvarige eftersom det även fanns möjlighet att göra om stenen till en "liggare". Enklare och billigare upplyste han mig om.

Så fick jag ytterligare ett alternativ. Att lämna tillbaka graven. Tanken hade funnits där redan innan jag slog Filipstads riktnummer. Men jag hade inte klarat av att släppa tanken lös.

Reaktionen blev både överraskande och kraftig. Jag började helt enkelt gråta och den kyrkogårdsansvarige blev helt tyst där han satt på sitt kontor på den värmländska kyrkogården. Sen repade han mod och sa "Du kan väl ta å grunne ôver detta ett schlag te ôm du vill" och så beslutade vi.

Maken såg på mig med sorgsna ögon, gjorde i ordning en kopp latte och värme den bulle i micron åt mig, gav mig en kram och jag torkade ögonen och snöt snoret ur näsan. Lite tyst sa han att det är nog inte så dumt med minneslund ändå. Jag låtsades inte höra för jag vill bli jordbegravd! Mull från Värmland har jag i en fin burk, den ska användas när prästen överlåter mig till Gud och den himmelska skaran.

Beslutet att återlämna graven är mycket svårt. Det känns som ett svek både mot farmor och farfar men även mot min pappa. Han har idogt skött om sina föräldrars grav. När jag var liten flicka följde jag med dit och vattnade farmors blommor. När farfar blev lagd bredvid henne var jag vuxen, men för mig har graven alltid funnits där. Jag står sedan flera år tillbaka som gravrättsinnehavare och det är jag ensam som måste ta beslutet. Jag som enda barnbarn. Det känns som om jag bryter en länk med mitt förflutna om jag låter andra bli begravda i den grav där inget egentligen finns kvar efter så många år. Allt är förmultnat och borta. Men att gravstenen ska plockas bort och ställas undan bakom något skjul som ett osynligt monument över svunnen tid känns helt märkligt och sorgligt.
Även en bit av länken till Värmland bryts om jag tar bort graven........

Jag får väl ta o grunne ett tag te på detta innan jag tar det slutgiltiga beslutet.

En liten fläck och en kvarglömd bok

Plötsligt såg jag den. En för mig liten obekant fläck på ryggen. Nu är det inte så ofta jag av förklarliga skäl har möjlighet att se mig själv på ryggen men när jag av en händelse passerade spegeln där övre delen av kroppen kan beskådas fick jag ändå syn på den.
Jag bad maken göra en kontroll men eftersom jag inte helt litar på hans kunskap om just fläckar av obekant art beslutade jag mig att uppsöka utbildad personal inom området.
Vilket visade sig inte vara helt enkelt eftersom min intuition sa mig att det var en hudläkare som skulle göra en bedömning. Hudmottagningen var dock av en annan åsikt. Hur kunde jag ens komma på tanken att kontakta dem när det är vårdcentralen som i första hand tar sig an små fläckar.

Det krävdes remiss, om jag ändå envisades med att komma till hudläkaren så fick jag förslaget att själv skriva remissen. Jag ställde mig mycket oförstående till denna uppmaning och ifrågasatte om det verkligen kunde gå till så. Att var och en av medborgarna själva kan plita ihop en remiss. Kunde det verkligen fungera i praktiken? Det visste sköterskan på sjukhusets hudmottagning inte så noga men hon antog det......

För att undvika onödigt krångel ringde jag vår vårdcentral, fick en tid och i går var jag där på besök. 150 kronor i kassan och tre minuter inne hos läkaren. Som konstaterade att det var en helt normal fläck och inget som oroade honom. Han tillade att damer i min ålder för sådana fläckar. Oftast på halsen. Saklig och bra information för 150 kronor. 50 kronor i minuten kunde jag på egen hand räkna ut.

I alla fall så satt jag lite längre än tre minuter i väntrummet. Med mig hade jag en pocketbok. "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö." När jag blev uppropad så "glömde" jag boken på väntrummets soffa. Under hela gårdagen fanns möjligheten att glömma en bok var stans man än befann sig. Den som sedan hittade boken fick ta med sig den hem om den väckte något intresse.
En mycket bra idé även om jag innan led av en viss ångest över att separera från min bok. Varje bok jag äger har någon form av historia, inte bara innehållsmässigt utan även en personlig. Valet mellan vilken bok jag skulle glömma stod mellan Nessers Kim Novak och P O Enquist Liknelseboken. Den köpte jag när vår dotter och jag var på vår årliga författarresa med båt. Den bär ett minne med sig från resan som jag ogärna lämnar ifrån mig. Därför föll lotten på Nessers bok, den hade jag även som pocket och kunde på så sätt behålla den inbundna.

Den 14 september är det dags igen för att glömma en bok någonstans. Då finns även möjlighet att hitta en bok för lite skön läsning i höstregnet.

Vedspis och induktionshäll

Kvinnans plats är i köket. Eller det kanske går att uttrycka sig mildare i dess tider av jämställdhet och säga att männens plats i köket kan te sig en aning främmande. Så var tongångarna innan kvinnan fick lov av männen att bege sig ut i arbetslivet. När kvinnan hängde undan sitt förkläde och drog på sig sina arbetskläder fick mannen börja steka korv och mosa potatis vare sig han ville eller inte. Hungern vek inte hädan även om frun hade annat för sig. Eller hur var det egentligen med den saken? Kanske var kvinnan ändå en sorts hemmafru även om hon arbetade utanför köksdomänerna?
Det är historia nu att en kvinna titulerar sig hemmafru. Även om det fortfarande finns kvinnor som har sitt arbete i hemmet.

Däremot har det tidigare uteslutande varit män som ritat köken åt kvinnorna. Vissa  kök i slutet av 1800-talet var så storslagna att de kunde rymma tjänstefolk så hemmafrun kunde ta igen sig mellan måltiderna. I de mindre luxeriösa köken fanns inget rinnande vatten utan hemmafrun fick själv gå ut med spannen och hinka upp potatis och diskvattnet ur bakgårdens brunn innan hon satte fyr i vedspisen.

De manliga arkitekterna ritade på nya köksidéer som sedan visades upp för frågande kvinnor på hemutställningar. De ställde obekväma frågor omkring opraktiska lösningar och arkitekterna suckade uppgivna och menade att en kvinna kunde inte tänka så pass konstruktivt att hon kunde utforma sitt kök. Så var det med den saken, sa arkitekterna.

Så blev det 1900-tal och två arkitekter utan herrmundering fattade pennan och ritblock. De tog sig in i männens domäner och fick löfte att rita kök men endast till de mindre bemedlade. Männen fortsatte  målmedvetet sitt egna utsedda kall och hemmafruarna fortsatte sitt klagande men det skulle dröja ända fram till 1950 innan hemmafruarna fick gensvar på sin kritik. Större arbetsyta, mer förvaring och så pass med utrymme att hon kunde utfodra sin familj i köket.

Idag blir vi hänförda och nostalgiska om vi träder in i ett kök där båda parter vispar i grytor och kastruller om en gammal vedspis är bevarad och står intill induktionshällen. Vi byter köksinredning som vi tillsammans suttit vid datorn och ritat. Ut med det gamla och in med det nya och hypermoderna som är omodernt efter ett par år. Det ska gå snabbt att tillreda kvällsmaten när arbetsdagen är slut. Vem som lagar maten har mindre betydelsen i köket är vi könsneutrala.

Skulle köksarkitekterna en gång i tiden ha tänkt på redan från början. Så enkelt det hade varit för en hemmafru.