Blomsterfrö och medberoende

Av plätten med vilda blommor som maken och en stortvilling sådde i våras finns bara minnen kvar i form av fotografier. En liten hand som tog emot när farfar hällde lite av fröblandningen och som han sedan visade hur gossen skulle sprida ut det i jorden. Blåklint, vallmo och prästkragar. Nu är jorden svart och väntar på en ny vår. Det känns långt till dess.....
Nu är det dags att byta ut blomsterfrö mot fågelfrö. Affärerna har tagit fram talgbollar såg jag idag när jag var till staden och handlade. Lika bra det, vintern kan komma tidigt i år, det är bäst att vara förberedd när de fjäderprydda trädgårdsgästerna kommer för att picka i sig för att uppnå värmande energi.

Tiden är inne för värmeljus och tv-tittande. Med gott samvete får jag rota ner mig i soffan under en varm filt och dra i mig av serier och filmer. Även om det är mitt på dagen för regnar det så är det fullt tillåtet anser jag.

I kväll ska jag titta på bönderna som vill skaffa sig en fru. Eller en man. Träffade på den kvinnliga deltagaren i dag. Vi pratade om priset på citroner. Konstaterade att de är billigare i Norrköping än i Vingåker. Nästa vecka ska vi träffas och jag ska nyfiket fråga ut henne hur det var. Med tv och Linda. Sitta i hennes hemtrevliga kök och om hon vill bjuda mig på te ska jag tacka ja.

I går började en annan serien. Om medberoende. Starkt och känslosamt. Modiga människor som visar upp sitt allra innersta. Jag visste inte riktigt om jag skulle våga titta. Men jag vågade. Och i natt sov jag dåligt.

Men vad gör det. En natt utan sömn har ingen betydelse. Jag kommer inte sitta och gäspa dagen därpå bland allmänheten. Vill jag sova en stund efter lunchen för att ta igen det jag förlorat under natten är det bara att jag gör det. Inga förpliktelser åt något håll.

Ja vad har en natts missad sömn för betydelse när jag med tacksamhet kan säga att jag inte är en medberoende. Ingen betydelse alls. Det är endast en petitess mot hur det kunde ha varit.....

Trygghet och gemenskap

Idag förde jag ett telefonsamtal med en kvinna jag inte kände. Jag ringde upp henne och meddelande mitt ärende.
Till min förvåning började hon ställa krav på mig och plötsligt kände jag mig inte bekväm med situationen. Det till en början artiga samtalet blev strävt och jag kände hur jag vacklade. Ganska omgående förstod jag att hon var i den positionen att människor gjorde det hon befallde dem att göra.
Ett par djupa andetag och sedan fick jag tillbaka min trygghet och motsatte mig hennes krav. Kände att jag hade rätten på min sida och agerade utifrån det.

Genvägar är dock bra att ta till och efter avslutat samtal använde jag mig av den genvägen och hela händelsen löste sig till det bästa. Fick jag just ett mejl om....

Ibland drabbas jag av en sorts osäkerhet inför mig själv och mitt tänkande. Gör jag verkligen rätt nu? Vad ska andra tänka och tycka? Kommer jag verkligen att ro i land det jag föresatt mig att klara av?

För ungefär en månad sedan fick jag den där känslan. Maken och jag satt och drack te medan mörkret sänkte sig utanför vårt fönster.

Trist med hösten resonerade vi. Ruggigt med mörkret enades vi om. Vad skulle kunna liva upp dessa mörka kvällar som förminskar dagens ljusa timmar? Snart ska klockorna ställas tillbaka och dagen blir ännu kortare.

Plötsligt fick jag en idé. Att starta en bok- och läsecirkel kunde vara trevligt. Förslaget var bra ansåg maken och manade mig att ta kontakt med några som kanske ville vara med.

Då föll osäkerhetsyndromet över mig. Vem skulle vara intresserad av ett sådant initiativ?! Ingen antog jag och kände mig missmodig. Utan att försöka går det inte att anta, hävdade maken.

Flera dagar våndades jag över beslutet att kontakta några damer som kanske skulle vilja vara intresserade. Men bara kanske. Pinsamheten över att få avslag förföljde mig ända tills jag stod och knackade på den första dörren. Det var svårt att få fram vad jag ville ha sagt, trots att vi är väl bekanta med varandra.

Glatt överraskad och med en känsla av gemenskap återvände jag hem och kunde meddela maken att alla jag frågade ville vara med! De blev till och med glada över inbjudan.

Nästa vecka är det dags. Det ser jag verkligen fram emot!

Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv.........

En blodig hammare och civilkurage

För många år sedan var sonen och jag på väg hem från staden. Småpratade med varandra i bilen så som man gör under en resa.
Det var en klar och solig höstdag. Vetet var tröskat och de brungula fälten med stubb susade förbi vindrutorna. Plötsligt fick vi se en man och en kvinna stå bredvid sin parkerade bil på en liten avstickande väg. Vi tystnade mitt i samtalet när mannen med höjd arm och knuten näve slog kvinnan rakt i ansiktet. Reflexmässigt vred jag om ratten och körde ner mot paret. Precis när vi kom fram grabbade mannen tag i kvinnans blonda hästsvans och lät den hårt knutna handen landa precis mitt i hennes näsa. Det syntes en liten rännil av blod som letade sig ner mot hakan.

När jag rusade ur bilen och kommenderade sonen att sitta kvar där han satt fick kvinnan fart på fötterna och sprang utan strumpor och skor ut över fältet. Mannen stod stilla med hängande armar och tom blick. Jag sprang efter kvinnan. Mina skosulor trampade sönder den sylvassa stubben med ett krasande och jag ropade för döva öron. Till slut kom jag i kapp och fick tag i hennes tröja så farten bromsades. Hon grät hejdlöst, tårar och snor blandades med blodet.

Hon hade gjort slut med sin man och han tappade besinningen och slog.

Ett annat år långt senare.
Jag stod med två polismän utanför dörren till en lägenhet i Norrköping. Ditkallad å tjänstens vägnar. Nu har jag förträngt synintrycken men inte hur det luktade. Det minns jag än. Brutalt våld mot huvudet med en hammare.  En mammas förtvivlan över en son som var borta för alltid. Förövarna satt bakom lås och bom i häktet. Gripna kort efter mordet. De hade också en mamma........

Nutid.
En man i Malmö ska gå till lekparken med sitt lilla barn. Fel färg på huden och straffet för det bevittnades av det lilla barnet. Plus upp till 40 andra vuxna människor. Ingen ingrep och hjälpte pappan. Bara tittade på. Runt omkring och uppe på balkonger och i fönster.
Ingen ville vittna, alla höll tyst och polisens akt över händelsen förblev tunn.

En man i en busskur i en annan stad i väntan på bussen som skulle föra honom till rättssalen för att vittna om brutalt våld. Han fick båda sina knän sönderskjutna och rättegången ställdes in.

Hur skulle jag göra idag? Skulle jag visa upp mitt civilkurage i ord och handling?

Jag är osäker. Rädslan tar överhand.

En stickad tröja och en kappa i rött

För precis 31 år sedan stickade jag en tröja till min man, Jag minns hur jag satt i fåtöljen och lät arbetet växa fram. I takt med att plagget ökade växte även min mage och det blev en vilsam paus att sitta en stund och bara få vara mitt under graviditeten.
Än idag bär maken den tröjan. Ärmarna har under årens tvättar blivit längre och längre så nu måste han kavla upp ärmsluten. Maskorna i kanterna har släppt lite här och där och jag anser plagget som helt anskrämligt. Det gör dock inte maken och han envisas hårdnackat med att inte kasta den i soptunnan. Den har antagligen någon sorts betydelse för honom förutom att den är värmande när det är kyligt. " Den är snygg" hävdar han som motargument till mitt påstående om motsatsen.
Men han får dock inte använda den vid publika tillfällen!

Under veckan som gått har jag rensat ut lite i våra garderober. Tröjan vågade jag mig inte på att avyttra däremot kläder som av någon anledning inte längre stämmer med passformen och kläder som aldrig används utan endast har till uppgift att sluka utrymme.

Längst bort i garderoben hängen en röd kappa. Den tillhör inte mig utan den rättmätiga ägaren är en av våra döttrar. Jag vet att hon inte vill ha den tillbaka. Ena fickan är trasig och färgen är urtvättad.
Men den bär så många minnen att jag inte vill göra mig av med den trots att den aldrig mer kommer att användas.
När hon köpte den var jag med som smakråd och jag har sett den på i så många olika sammanhang. För mig är det bara glada och varma minnen kvar i den blekröda tyget. Säkert har ägarinnan egna minnen som kan vara både bra och dåliga. Den får ända hänga där den hänger på sin vita trägalge. Jag ser den när garderobsdörren åker upp och jag blir glad i hjärtat och sinnet.

Kläder bär på historia. Vissa historier glöms bort, sköljs ner i avloppet tillsammans med tvättmedlet medan andra sitter kvar för evigt. Skjortan jag hade på min när jag satt hos min pappa och höll hans hand precis innan han dog. Kostymen jag köpte till vår dotters prästvigning. Dräkten med lång kjol till dotterns bröllop. Den gula blusen jag bar när vi slog upp portarna till vårt företag. Några av de kläder som för mig har sina egna speciella minnen.

Glada, sorgliga, smärtsamma, känslomässiga och vardagliga minnen.

Ibland sparas kläder som nostalgi i en låda. Stoppas undan och har ingen betydelse för någon annan än den som burit dem eller för den som vill minnas bäraren.
När den oundvikliga dagen kommer är det någon annan som öppnar låda, förvånat vecklar upp plaggen och undrar varför i alla dagar  de där gamla paltorna sparats och de kastas i brännbara sopor.

Kläder tillverkas, används, blir förbrukade och till sist begravs de. Precis som vi människor.

Rakt hår och Babyliss

Varje gång jag går till frissan bokar jag en ny tid, åtta veckor framåt i tiden. Praktiskt eftersom det är svårt att komma till skott och ringa när det väl är dags.
Jag har nästan alltid haft kort frisyr. Men framför allt rak frisyr. Som ung önskade jag hett och innerligt att jag en morgon skulle vakna och att det under natten skett ett stort under. Att jag blivit lockhårig. Vilket aldrig hände. Inte ett enda hårstrå ville på naturlig väg kröka till sig. Det enda ostyriga i min kalufs är den virvel jag har mitt på huvudet. Nu befinner den sig som väl är i bakhuvudet vilket medför att jag själv inte kan se den. Därför har jag heller inget större bekymmer om den. Däremot har min frissa det. "Vilken kraftig virvel du har här" säger hon varje gång och sätter dit sitt pekfinger och trycker till.

När jag i min ungdom ansattes av en allt för häftig längtan att vara lockhårig gick jag och permanentade mig. Vi satt där på rad vid framför den stora långa spegeln. Vi som ville bli snygga.
Det rullades permanentspolar i olika färger och fästes med en liten gummistropp. Det stramade och sved i skalpen. Lukten av permanentvätska var förfärlig och hela processen mycket långdragen.

Efter sista sköljningen var det dags för andra rullningen. Den som gav mjuka stora fina lockar. Torkhuven drogs ner över huvudet. Jag kände mig som en modern och sofistikerad kvinna bland de andra kvinnorna som antagligen kände likadant.

Det susade och surrade runt öronen. Vi rökte cigaretter och drack kaffe. Bläddrade i den framlagda kvinnolektyren.

När jag som liten flicka var med pappa till herrfrisören fanns det annan slags lektyr framlagd. Pappa sa åt mig att sitta stilla och vänta på honom men framför allt inte bläddra i några tidningar. Han höll ögonen på mig genom spegeln och jag löd.

Gemenskaphetsfaktorn var hög mellan kund och frissa. Det var inte lönt att lägga sig i samtalen. Vi var sammanfogade med vår egen frissa, gränserna gick mellan våra frisörstolar. Det skvallrades. Rejält dessutom.

En dag ringde faster Elsa. Hon hade vunnit på bingo. En Babyliss elektriska hårspolar. Jag fick lådan med åtta stycken hårspolar som skulle värmas upp genom elnätet innan de kunde tas i bruk. Mamma var lika nervös varje gång jag skulle rulla håret. Hon tyckte det verkade farligt.

Med torrschampo och Babyliss elektriska hårspolar klarade jag mig utmärkt bra genom mina ungdomsår.Tog sen mascaran slut körde jag ner den lilla mascaraborsten i pappas svarta skokrämsburk.