Ett stort kliv och en utstakad framtid

Året var 1994, månaden september och datumet 28. Medan vi låg under våra varma täcken kämpade andra mot meterhöga vågor, kyla och skräck.

Just den morgonen gjorde jag mig redo för att ta ett mycket stort kliv. Grinden som i många år varit stängd hade plötsligt öppnats och jag var spänd men även förväntansfull.
Dock grusades glädjen av nattens nyheter och i bilen under resan som jag gjorde tillsammans med vår son lyssnade vi på rösten som kom ur bilradion. En rapportering som var svår att ta till sig.

Livet för så ofantligt många människor upphörde att existera. Inget blev som förr.

Även för min egen del förändrades livet. Dock till det positiva. Vi brukar prata om det sonen och jag. Inte ofta men det händer.
"Det var då Estonia sjönk" kan vi säga. "Det var då vi åkte på vår resa som kom att bli en återförening."

Året var 2011, månaden september och natten skulle övergå till den 28. Även denna natt låg vi och sov och mobilen plingade till. "Ni har blivit farmor och farfar" löd meddelandet och jag kände efter vad det skulle innebära.

Farmor kändes äldre än mormor. Men mormor var jag redan. Och kände mig inte alls gammal så att bli farmor skulle inte förändra något på den punkten.

Ändå förändrades mycket......

I går var maken och jag ute på vift med våra stortvillingar. De som fyller tre år idag.
Kvalitétstid under en hel dag. Bara vi fyra. Lek, bus och pannkakor med sylt och grädde. Små händer i våra stora. Trötta huvuden mot våra axlar.

Jag kan titta på de här barnbarn som är i livets start. Åldrar nära varandra. Stortvillingarna, småtvillingarna och småtvillingarnas storasyster. Fem barn med åldrar nära varandra.

Hur kommer deras liv att bli? Är framtiden redan utstakat och uppgiften blir att med möda följa de krokiga linjerna?
Det är så långt kvar. Finns jag med då de är framme vid den första etappen, när de till sist ska släppa taget och bege sig ut på egna ben.

Jag oroar mig. Världen är inte god.

Olikheter och att välja (a)bort

Äppelpaj eller äppelmos. Dålig frukt hamnar på komposten. Oätligt och osmakligt vill vi av naturliga skäl inte ha ha i våra tillredningar.

Vi kan även välja bort ett liv som inte passar in i samhället.

Vår dotter ser ut som alla andra. Nästan. Tittar vi efter noga så ser vi att hennes mörkbruna ögon skiljer sig från de flesta andras.

Som liten flicka kunde jag som mamma ta emot det som hon stundom fick ta emot när hon vuxit upp och jag inte var med. Hon har klarat det alldeles utmärkt men petar man i det förgångna finns säkert läkta ärr inom henne.

Ord som "inte människovärdigt," "samhällsbelastning," eller frireligiösa rapp om Guds tuktelse mot trolösa har direkt hamnat i vår mentala papperskorg.

"Jag tror att Gud valde oss som förälder eftersom Gud ansåg att vi skulle klara uppgiften!"

Maken och jag bär på en mycket ovanlighet. Få människor har det genetiska felet. För att få ett synskadat barn måste två av samma bärare vara inblandade i skapandet av detta barn. Jag ser på det hela som ett stort under. Att just vi två skulle träffas var helt enkelt meningen. Vi var utvalda för detta barn.

När vi väntade vårt yngsta barn var jag i den åldern att läkaren på mödravården ansåg att ett prov borde tas så vi inte riskerade att föda ett barn med Downs syndrom. Visade det sig så vara fallet kunde vi välja abort. Vi vägrade med den motiveringen att vi tar det barn vi får.  Är det ett barn som inte håller sig inom gängse ramar är det så tänkt och det kan ingen göra något åt. Resonerade vi.

Nu fick vi inget barn med Downs syndrom. Vi fick ett barn där till viss del vår gemensamma genetiska sammansättning gjorde sig påmind. Ett till par med svagsynta mörkbruna ögon. Vi var på nytt utvalda....

Sonens mörkbruna ögon är helt seende.
"Vilken tur att han klarade sig.!" Vilken "tur" för vem? Honom själv, vår eller alla andra människors?
Jag förstod inte riktigt de lyckönskningarna vid hans ankomst.

Vi har tagit mot våra barn och älskar dem precis som de människor de är.

Tänker jag efter riktigt ordentligt så bär vi nog alla på ett eller annat funktionshinder. Fast på vissa är det inte synligt. Men det går ändå att ana det i en del sammanhang..........

Blomsterfrö och medberoende

Av plätten med vilda blommor som maken och en stortvilling sådde i våras finns bara minnen kvar i form av fotografier. En liten hand som tog emot när farfar hällde lite av fröblandningen och som han sedan visade hur gossen skulle sprida ut det i jorden. Blåklint, vallmo och prästkragar. Nu är jorden svart och väntar på en ny vår. Det känns långt till dess.....
Nu är det dags att byta ut blomsterfrö mot fågelfrö. Affärerna har tagit fram talgbollar såg jag idag när jag var till staden och handlade. Lika bra det, vintern kan komma tidigt i år, det är bäst att vara förberedd när de fjäderprydda trädgårdsgästerna kommer för att picka i sig för att uppnå värmande energi.

Tiden är inne för värmeljus och tv-tittande. Med gott samvete får jag rota ner mig i soffan under en varm filt och dra i mig av serier och filmer. Även om det är mitt på dagen för regnar det så är det fullt tillåtet anser jag.

I kväll ska jag titta på bönderna som vill skaffa sig en fru. Eller en man. Träffade på den kvinnliga deltagaren i dag. Vi pratade om priset på citroner. Konstaterade att de är billigare i Norrköping än i Vingåker. Nästa vecka ska vi träffas och jag ska nyfiket fråga ut henne hur det var. Med tv och Linda. Sitta i hennes hemtrevliga kök och om hon vill bjuda mig på te ska jag tacka ja.

I går började en annan serien. Om medberoende. Starkt och känslosamt. Modiga människor som visar upp sitt allra innersta. Jag visste inte riktigt om jag skulle våga titta. Men jag vågade. Och i natt sov jag dåligt.

Men vad gör det. En natt utan sömn har ingen betydelse. Jag kommer inte sitta och gäspa dagen därpå bland allmänheten. Vill jag sova en stund efter lunchen för att ta igen det jag förlorat under natten är det bara att jag gör det. Inga förpliktelser åt något håll.

Ja vad har en natts missad sömn för betydelse när jag med tacksamhet kan säga att jag inte är en medberoende. Ingen betydelse alls. Det är endast en petitess mot hur det kunde ha varit.....

Trygghet och gemenskap

Idag förde jag ett telefonsamtal med en kvinna jag inte kände. Jag ringde upp henne och meddelande mitt ärende.
Till min förvåning började hon ställa krav på mig och plötsligt kände jag mig inte bekväm med situationen. Det till en början artiga samtalet blev strävt och jag kände hur jag vacklade. Ganska omgående förstod jag att hon var i den positionen att människor gjorde det hon befallde dem att göra.
Ett par djupa andetag och sedan fick jag tillbaka min trygghet och motsatte mig hennes krav. Kände att jag hade rätten på min sida och agerade utifrån det.

Genvägar är dock bra att ta till och efter avslutat samtal använde jag mig av den genvägen och hela händelsen löste sig till det bästa. Fick jag just ett mejl om....

Ibland drabbas jag av en sorts osäkerhet inför mig själv och mitt tänkande. Gör jag verkligen rätt nu? Vad ska andra tänka och tycka? Kommer jag verkligen att ro i land det jag föresatt mig att klara av?

För ungefär en månad sedan fick jag den där känslan. Maken och jag satt och drack te medan mörkret sänkte sig utanför vårt fönster.

Trist med hösten resonerade vi. Ruggigt med mörkret enades vi om. Vad skulle kunna liva upp dessa mörka kvällar som förminskar dagens ljusa timmar? Snart ska klockorna ställas tillbaka och dagen blir ännu kortare.

Plötsligt fick jag en idé. Att starta en bok- och läsecirkel kunde vara trevligt. Förslaget var bra ansåg maken och manade mig att ta kontakt med några som kanske ville vara med.

Då föll osäkerhetsyndromet över mig. Vem skulle vara intresserad av ett sådant initiativ?! Ingen antog jag och kände mig missmodig. Utan att försöka går det inte att anta, hävdade maken.

Flera dagar våndades jag över beslutet att kontakta några damer som kanske skulle vilja vara intresserade. Men bara kanske. Pinsamheten över att få avslag förföljde mig ända tills jag stod och knackade på den första dörren. Det var svårt att få fram vad jag ville ha sagt, trots att vi är väl bekanta med varandra.

Glatt överraskad och med en känsla av gemenskap återvände jag hem och kunde meddela maken att alla jag frågade ville vara med! De blev till och med glada över inbjudan.

Nästa vecka är det dags. Det ser jag verkligen fram emot!

Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv.........

En blodig hammare och civilkurage

För många år sedan var sonen och jag på väg hem från staden. Småpratade med varandra i bilen så som man gör under en resa.
Det var en klar och solig höstdag. Vetet var tröskat och de brungula fälten med stubb susade förbi vindrutorna. Plötsligt fick vi se en man och en kvinna stå bredvid sin parkerade bil på en liten avstickande väg. Vi tystnade mitt i samtalet när mannen med höjd arm och knuten näve slog kvinnan rakt i ansiktet. Reflexmässigt vred jag om ratten och körde ner mot paret. Precis när vi kom fram grabbade mannen tag i kvinnans blonda hästsvans och lät den hårt knutna handen landa precis mitt i hennes näsa. Det syntes en liten rännil av blod som letade sig ner mot hakan.

När jag rusade ur bilen och kommenderade sonen att sitta kvar där han satt fick kvinnan fart på fötterna och sprang utan strumpor och skor ut över fältet. Mannen stod stilla med hängande armar och tom blick. Jag sprang efter kvinnan. Mina skosulor trampade sönder den sylvassa stubben med ett krasande och jag ropade för döva öron. Till slut kom jag i kapp och fick tag i hennes tröja så farten bromsades. Hon grät hejdlöst, tårar och snor blandades med blodet.

Hon hade gjort slut med sin man och han tappade besinningen och slog.

Ett annat år långt senare.
Jag stod med två polismän utanför dörren till en lägenhet i Norrköping. Ditkallad å tjänstens vägnar. Nu har jag förträngt synintrycken men inte hur det luktade. Det minns jag än. Brutalt våld mot huvudet med en hammare.  En mammas förtvivlan över en son som var borta för alltid. Förövarna satt bakom lås och bom i häktet. Gripna kort efter mordet. De hade också en mamma........

Nutid.
En man i Malmö ska gå till lekparken med sitt lilla barn. Fel färg på huden och straffet för det bevittnades av det lilla barnet. Plus upp till 40 andra vuxna människor. Ingen ingrep och hjälpte pappan. Bara tittade på. Runt omkring och uppe på balkonger och i fönster.
Ingen ville vittna, alla höll tyst och polisens akt över händelsen förblev tunn.

En man i en busskur i en annan stad i väntan på bussen som skulle föra honom till rättssalen för att vittna om brutalt våld. Han fick båda sina knän sönderskjutna och rättegången ställdes in.

Hur skulle jag göra idag? Skulle jag visa upp mitt civilkurage i ord och handling?

Jag är osäker. Rädslan tar överhand.