Vemod och lättnad

Hosta och raspig hals medförde att vi fick avboka dagens inplanerade händelse. Istället beslutade vi oss för att städa undan julen. Lika bra att få det undanstökat, resonerade vi när vi sörplade te och kaffe vid frukostbordet samt tuggade knäckebröd och lät de hårda brödbitarna fungera som invändig halskliare.

För 36:e året plockade vi gemensamt ner de fina julgranskulorna, konstaterade att denna julen fick vi fatt på en ypperlig gran. Inte ett barr på golvet och nya ljusgröna skott hade vuxit ut på grenspetsarna.

Det är med blandade känslor granen kastas ut. Vemod och lättnad på en och samma gång. Vemodet spricker fram genom mina bakåttankar. När barnen var små och julförberedelserna skapade förväntningar. Plötsligt stod vi där själva och klädde på och av granen för nu klär våra barn sina egna granar tillsammans med sina barn.

Lättnaden över att få bort allt det juliga ger en försmak av våren. Även om det är ett bra tag kvar till dess. Men ljuset släpps fram när de röda julgardinerna ersätts med mer tunna gardiner.

Under våra snart 37 år tillsammans har vi pyntat och avpyntat vårt hem på fem olika ställen. Tankarna kommer och går. Minnen avlöser varandra. Även det en källa till viss melankoli. Speciellt minnet av vårt första gemensamma hem. Torpstugan vi köpte och renoverade under några år. Det blev VÅRT hem, det riktiga hemmet där vi fick våra barn och där även deras minnen finns.

Det har funnits stunder då jag längtat tillbaka dit, till vårt första hem och tiden vi hade där. Stunder då jag ångrat att vi sålde och flyttade till en för oss helt ny miljö. Jag har helt enkelt haft hemlängtan.
Ibland åker vi förbi det röda lilla huset. Kör upp på gårdsplanen och fortsätter förbi ladugården, in på den smala skogsvägen som leder till huset som min svåger och svägerska äger och bor när de kommer hem på det årliga Sverigebesöket från Frankrike.
Då kniper det i hjärteroten av fler anledningar. Det ser inte längre ut som det gjorde då, när vi bodde där. Huset har i omgångar stått tomt och då blir det som det blir. Flaggstången som jag fick i 30-årspresent lutar betänkligt mot granarna vi tog hem från skogen och planterade. Rabatter och prydnadsbuskar är borta och husets fönster gapar svarta. Blundar jag där jag sitter i bilen ser jag barnen springa omkring och leka, jag kan förflytta mig bakåt i tiden.

En rot från humlen ryckte jag upp vid flytten för 26 år sedan och den är med oss än idag. Den seglivade växten har flyttat dit vi flyttat men nu har den fått ro mot snickarbodsväggen. Den behöver aldrig mer flytta.
Det här är vårt femte hem sedan åtta år tillbaka och när vi köpte vår lilla stuga precis vid sjön kände jag att vi hittat hem igen. Hemlängtan upphörde.

I en fin burk med lock finns en näve jord från vårt första hem. Utan spade greppade jag jorden och hällde ner den i burken med rosor på locket. Våra barn vet vad jorden ska användas till. De har fått tydliga instruktioner. När den dagen kommer ska den Värmländska jorden från vår gamla åkermark följa med mig dit jag ska resa. Då knyts trådarna ihop. Värmland och Östergötland med mig i knutens mittpunkt.

Ut med allt gammalt och in med Loa Falkman

Nykter och redig i sinnet vaknade vi upp till en ny morgon med en ny siffra i året. Krutröken har lagt sig även här ute hos oss som bor på behörigt avstånd från samhället där det knallade på friskt när klockan klämtade Gott Nytt År. En smällare som från ingenstans kom vinande utanför vårt vardagsrumsfönster och lyste upp nattens mörker så hela sjön blev synlig.
Nervösa hundar blev ännu nervösare och tanter ylade ikapp med raketernas tjutande och smällande. I alla fall min mamma som avskyr allt som skapar oljud. Även om det endast pågår en natt om året.

Nu ska allt gammalt ut och nya överdrag träs på. Som att klä om en gammal fåtölj ungefär.
Och med det nya klev Loa Falkman in på scenen och hälsade det nya året välkommen. Åsikterna om han framträdande är delade. Precis som det ska vara när föregångarna lämnar plats för efterträdarna. Det blev i alla fall ett nytt år trots att herr Falkman orerade ikapp med klockorna medan han då och då sneglade på den datoriserade sufflören.
Han är rätt stilig den där Loa men det finns det väl delade åsikter om också antar jag.

Har summerat förra året och inser att det för mig varit det mest vilsamma året på mycket länge. Resor av vitt skilda karaktärer, husrenovering och barn från olika håll i landet med sina familjer, släkt från Frankrike samt goda vänner har tillströmmat lite då och då under denna rekordvarma sommar och jag har njutit av att rosorna blommat tappert ända fram till in i december.

Inget åtagande av större art har legat och pyrt utan vi har tagit dagen som den kommit. Mina skriverier har tagit stor plats både som frilansande journalist men även den skrivkurs på distans som jag anmälde mig till. Ord har formats till meningar och meningar till stycken. Feedback från kursläraren har varit hård men upplyftande och glada tillrop från tidningens chefredaktör har drivit mitt skrivande framåt i en god och trevlig anda.

Dagen ägnas med stor säkerhet på många håll till att skrapa bort tallrikarnas intorkade spår av den stekta oxfilén, putsa vinglasen rena och blänkande, suga upp de smuliga resterna av snacks och kex med hjälp av dammsugaren och kanske ta en uppfriskande promenad för att rena kroppen från den obehagliga andedräkten. Det krävs en hel del arbete efter stora kalas.

Det är alltid spännande när ett nytt år  ligger framför och väntar. Inget kan i förväg säga hur det ska avlöpa lika lite som det går att få det gamla tillbaka. Men det går kanske att putsa till det nya en aning, om alla har den ambitionen vill säga.

Svart och vitt blir grått och intelligenstest

I de sociala medierna florerar just nu olika sorters tester som vi uppmanas utföra. Då får vi veta vilken färg vi är, hur vi är som föräldrar och i vilken ålderskategori vi tillhör. Om vi nu av någon händelse inte vet detta så kan det vara en hjälp på traven att utföra testerna. Vi kan även få veta vart vi bör bo och vem vi ska bo ihop med. Kan ju sluta hur som helst tänker jag. Därför avstår jag från dylika prov eftersom jag är ganska så klar över hur jag vill ha mitt liv, vilken färg jag tycker om och hur gammal jag är.
Hur jag är som mamma får väl barnen orda om direkt till mig, det går bara att göra så gott de mänskliga krafterna förmår och hoppas på att slutresultatet blir så bra som möjligt.

Senaste jag såg var ett slags skolprov för att se vilken poäng man skulle hamna på. Sånt gör mig livrädd, tänk om jag inte är lika smart som jag gått omkring och trott. Kanske visar det sig att jag rent av är dum i huvudet. Då får alla på de sociala medierna reda på det till råga på allt eftersom resultaten är offentliga.

Det går även att ta reda på vilken färg själen har. Är en personlig känsla tycker jag.  Ibland är den svart och ibland vit. Det händer också att det svarta blandas med det vita och då blir själen grå.
Säkert har själen fler färger än så beroende på omständigheterna. Själen och psyket är nog samma sak när jag tänker efter.

Mår vi inte riktigt bra går det att smörja upp själen med balsam i form av resor, musik, frisk luft, en bra bok eller hålla någon man tycker om i handen. Eller befria de själsliga plågorna genom att tala ut med den man inte tycker så värst bra om. Sätten är många för att få ro och harmoni i sin själ. Själavård enkelt uttryckt.

När kroppen dör stannar själen kvar och många är forskarna som försökt fånga själen och lägga den i en vågskål. En amerikansk läkare fastslog att en människas själ när kroppen släppt den ifrån sig vägen 21 gram. Men det var år 1907. Jag tror att den väger mer idag. Det har hänt mycket bland oss människor sedan dess.

Egentligen spelar det mindre roll vilken färgnyans själen har eller hur mycket den väger. Huvudsaken är ändå att vi inte är själlösa. Eller ännu värre, hjärtlösa. Det vore rent förfärligt!

Torr inuti och blöt utanpå

Plötsligt en dag för rätt många år sedan började jag få svårt att sova om nätterna. Det har hängt i sedan dess. Nätterna blir varma, jag vaknar och badar i svett som blir till en iskall hinna på huden när jag kastar av mig täcket.
När det är dags att sova vill jag ha kallt, ja näst intill kylslaget i sovrummet. Maken klagar och undrar om han ska behöva ta på sig en stickad huvudbonad för att slippa ligga och huttra. Vi har gjort en kompromiss. Elementet ska skruvas ner så pass att köksgolven är svåra att gå på utan strumpor när morgonen kommer men att en ganska lagom känsla av värme finns kvar i vårt sovgemak när vi säger godnatt till varandra. Helt nöjda är vi dock inte eftersom det aldrig blir lagom lufttemperatur som behagar oss båda.

Jag har alltid varit ojämn i humöret. Ungefär som en ilsken geting på sensommaren sa vår dotter till mig en gång. En geting som blir bortmotad från sockerstinna kanelbullar.
Då, innan de varma nätternas intåg, var det värst under några dagar varje månad. Jag körde taxi under ett år och satt i väntrummet på Linköpings lasarett för att vänta på en kund som hade ett läkarbesök. Bläddrade i en tidning och läste en för mig ny bokstavskombination. PMS. Det enda som hjälpte mot PMS var några sorts gelékapslar med en gulaktig smörja innanför den genomskinliga gelén. Burken var hiskeligt dyr men jag lovade min familj att det fanns gott hopp om bot mot mina månadssvängningar. Misstron lyste mot mig genom deras ögon. Kapslarna var svåra att svälja och jag fick kväljningar varje gång jag skulle pillra i mig enligt bipacksedelns förmaningar. Idag minns jag inte hur undermedlet verkade men jag är benägen att tro att det hela var en form av hokus pokus för att tillverkaren skulle tjäna pengar på svallande hormoner eftersom jag inte har något minne av att fler burkar inhandlades,

Så kom då dagen då jag plötsligt blev torr inuti och blöt utanpå. Eller klimakteriekärring som det så muntert kallas i folkmun. Det finns piller och kurer för det också har jag sett i reklamen. Glada damer som är sportiga och virvlar fram på stranden där vågorna kluckar med en ännu gladare och käckare vän av manligt kön vid sin sida. Om det även finns en liten skvätt inkontinens inblandat i det hela gör det inte så mycket. Det går att vara snygg och fräsch ändå och de tajta och snygga byxorna i lättvättat material avslöjar inget onormalt.

Idag brakade vår diskmaskin så vi fick diska på gammaldags vis. Så kan vi verkligen inte ha det resonerade maken och for in till staden och köpte en ny diskmaskin. Bara så där. Hyggligt tycker jag.
Under bilresan lyssnade han på radion. Det var ett program som handlade om klimakteriet. Det var väldigt intressant upplyste han mig om under tiden han låg inknölad i diskbänksskåpet och kopplade samman diskmaskinen med några rör.

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi. Hon som har åsikter om amning, vet allt om allergi och ser sunt på städning i hemmet. Nu har jag laddat ner hennes klimakterieprogram till min iPad och om svetten börjar sippra i natt och stör min sömn ska jag lyssna på vad hon har att orda i ämnet. Det ska bli spännande att höra om jag känner igen mig. Skulle inte tro det. För med åldern kommer faktiskt lugnet. Jag låter numera andra stå för heta diskussioner utan att bry mig så mycket eller ens lägga mig i. Varken om det är riktat mot mig eller någon annan. Det suger fett energi!

En taggig busschaufför och en mistlur

Bläddrade lite bland mina bilder som jag tagit under året. Det är på bilderna jag ser förändringarna som sker runt omkring oss. Bilderna väcker också minnen till liv. Ofta är det minnen som skapar känslan av tillfredsställelse eftersom det är sällan en amatörfotograf som jag fotar sorgliga och tråkiga händelser. Det är det roliga och vackra jag vill föreviga.

Jag fastnade bland bilderna från cykelsemestern på Gotland. Småtvillingarna, deras syster och föräldrar hade inbjudit oss gamlingar att hänga med. Jag nappade direkt medan maken ställde sig mer tveksam. Visserligen är vi ganska rutinerade cyklister, i alla fall på hemmaplan, men en hel veckas pedaltrampande på annan ort verkade vara en utmaning. Vilket det även blev. I alla fall första dagen då maken hotade med att lämna in sin cykel på första bästa återvinningsstation han hittade och återvända med båt till fastlandet där vår bil befann sig.
Vi trampade på och såg barnfamiljen försvinna i fjärran men övning ger färdighet och efter fyra och en halv mil första dagen, en natts sömn och stadig pannkaksfrukost var vi redo att anta nya utmaningar från cykelsadeln.

En av dagarna fuskade vi dock. Cyklade någon mil, klev av sadlarna och kopplade ihop transportmedlen med varandra för att skapa besvär i den händelse att långfingrande individer ville ta sig en olovandes cykeltur, och gömde cyklarna bakom ett litet hus. Sedan promenerade vi en kort bit och ställde oss vid vägkanten för att invänta bussen till Fårösund.

Busschauffören var mycket vänligt om än  en aning svårbegriplig dialektmässigt. Men vi lärde oss mimiken och följde chaufförens anletsdrag medan han glatt berättade om det framrusande landskapet.
Hemfärden blev inte lika munter. En ovanligt taggig busschaufför som talade rikssvenska vägrade ta oss med ombord med anledning av den stora tvillingvagnen som han ansåg var allt för skrymmande. Nu är barnfamiljens pappa en fena på att veckla ihop stora barnvagnar med en topphastighet på tre sekunder så problemet löstes snabbt och vi fick tillåtelse att åka med i den gotländska linjebussen.

Resan kunde ha blivit lika bra och trevlig som mot Fårösund men kedjereaktioner är ett vanligt fenomen på prövningar så återresan blev till ett bestående minne där tålamod blev en viktig ingrediens.
En av tvillingarnas goda humör sviktade kraftigt och ljudnivån blev extrem. Så våldsam att damen som satt på sätet framför den ylande tvillingen med en blandning av demonstration och förakt för skrikande barn stoppade pekfingrar i sina öron. Inte diskret utan fingrarna rakt in, med utstående underarmar och övriga fingrar hårt knutna i handflatan.
Då tappade även jag  tålamodet. Reste mig och med ond blick manade jag damen till besinning samtidigt som jag berättade för henne att hon antagligen själv låtit som en mistlur när hon var nyss fyllda två år.
Busschauffören såg inte längre taggig ut, han såg hysterisk ut. Det lättade en aning för honom när han hörde hur någon klämt på knappen om att bussen skulle stanna vid en hållplats och det gick upp för honom att det var familjen med stor barnvagn och ett skrikigt barn som ville kliva av.

Ibland, när jag är ute i folksamlingar där det övervägande är vuxna personer, då kan jag förundras över den höga ljudnivå som uppstår. Men det är väl skillnad på skrik och skrik gissar jag.