Sneakers och solcellsinstalation

Det var glashalt på den stora parkeringsplatsen. Jag spände lårmusklerna, vaderna och ryggen när jag stelt och försiktigt satte den ena foten framför den andra och sakta gick mot huset på andra sidan parkeringen.
Bredvid mig gick en ung dam och det klickade för varje steg hon tog. Hennes vita fina sneakers hade fått broddar under sulorna och den unga damen såg en aning generad ut.

-Tycker du att det är lite pensionärsvarning nu när jag har broddar på fötterna? frågade hon.
-Nej hur kan du tro det? Du ser väl inte ut som nån pensionär heller svarade jag.

Nu funderade jag inte så mycket på hennes klickande broddar, tyckte tvärt om att hon var en förståndig flicka som frågade på sin arbetsplats om någon hade broddar att låna ut. Vilket någon hade, kanske denne någon bara har ett år kvar till sin pensionering. Vad vet jag.
Nej det jag funderade över var hur vi skulle ta oss upp på taket till Norrköpings gamla mejericentral. Hade det varit sommar hade jag inte känt någon större oro men nu tyckte jag att den verkligen var befogad. Min oro. Eller kanske mest oron för den som hade mycket långt kvar till pensionsåldern och som nu trippade med sina sneakers bredvid mig. Henne kände jag en viss oro över.
Själv var jag skodd i rejäla kängor med kraftiga sulor, visserligen iakttog jag största försiktighet, men att klättra på ett glashalt tak med sneakers, ja det kanske inte var så tillrådligt.

Vi kom fram och gick in i byggnaden som vittnade om att det en gång i tiden ystats ost, skummats grädde och kärnats smör i lokalerna. Dessutom var golvet i ett material som gjorde att de broddförsedda sneakerserna for omkring lite hur som helst.

Flera trappsteg senare nådde vi taket och klev försiktigt ut på den isiga och såphala plåten. Klättrade uppför en lite stege och så var vi framme vid den solcellsinstallation jag skulle fota. Flickan kanade runt solcellerna medan jag själv klamrade mig fast vid ett litet utstickande tak. Att fota med en hand är svårt, bilden blev en aning sned och ena hörnet hamnade till och med utanför bilden. Men chefsredaktören har inte klagat på mig. Hon kanske är tacksam att jag kom helskinnad från uppdraget.

När jag åkte hem sken solen och jag fick plocka fram mina solglasögon ur handskfacket.
"Gött, tänkte jag, "gött nu är i alla fall solen här så snart är det väl vår då."

Idag läste jag i tidningen att stormen Rachel är på väg hit från Storbritannien. Ja alltid är det något som irriterar.

Marcus och den egna direktören

Idag har jag träffat Marcus. En kille som vet vad han vill. Jobba inom barn och fritid. Det är en dröm han närt och utbildat sig till. Under tre års tid till och med.
Så ut på arbetsmarknaden. Söka jobb. Först i staden bortom Vättern där han bodde med sin flickvän. Som han älskade och var förlovad med. Kärleken kommer och kärleken går. Så även för Marcus.
Flytt från staden bortom Vättern till Norrköping och fortsatta aktiviteter med jobbansökningar.

Vi är lika Marcus och vi andra. Har planer för framtiden. Tänker på dåtiden och lever i nuet.

Skillnaden mellan Marcus och mig är att han gillar disco och vara ute på krogen. Det intresset har för min del med ålderns rätt falnat för många år sedan.
Men det finns en skillnad till mellan oss. Är jag ute bland folk ser andra mig i ögonen. Talar till mig och lyssnar vad jag har att säga. Inte blir jag speciellt uttittad heller, är nog ganska så alldaglig och inte värd att göra några större inspektionsrundor av.
Skillnad var det förr. När jag var ung. Då kunde killar vissla till, jo det hände faktiskt. Inte så ofta kanske, men det hände!

När däremot Marcus är på stan blir han uttittad. Eller inte tittad på alls. Ignorerad. Ingen talar direkt till honom utan vänder sig till hans personliga assistent. Till den som ser ut som man ska se ut. Normal på ett normalt sätt.

-Vad känner du Marcus, när folk inte tittar på dig eller tittar för mycket? När de inte talar med dig? frågade jag.
-Kränkt! svarade han.

Nu har Marcus kommit på en affärsidé. Han ska bli egen företagare och direktör i sitt egna företag.
Planerna är storslagna. Och han har visat att de även är genomförbara. Brogren´s ska det heta, hans företag. Allt är redan klart. I februari slår han upp portarna. Alla är välkomna. Och alla kommer, det är jag viss och säker på!

Trots utbildning och brist på förskolelärare får Marcus kanske aldrig jobb där han vill jobba. Han är olik oss som är lika. Men han är direktör! Han har gått längre än vad många andra gjort under ett helt normalt liv. Han tar inget för givet, han har lärt sig att man måste jobba för att ta sig framåt.

Det skulle behövas fler som Marcus i vårt samhälle som många gånger är helt oerhört onormalt.

"Exakt" säger Marcus med hjälp av talsyntesen som han styr med sidorna av huvudet.
Jag kollar när han talar. Och förstår inte hur det går till. Det är för avancerat för mig.

Hyresgäster med sting och vårens första utomhusfika

Det känns faktiskt att vi passerat gränsen från mörker till ljus. Kanske inte så påtagligt ännu men luften verkar annorlunda. Till och med småfåglarna verkar märka skillnaden men jag hoppas det dröjer innan de hittar på att ställa i ordning i barnkammaren. Det är alldeles för tidigt. Lägger de ägg nu så är risken stor att de får djupfrysta ungar och det vore förfärligt sorgligt tycker jag.
Nu behöver jag inte oroa mig, naturen vet bäst hur saker och ting ska vara och i vilken ordning det ska ske.

Men fågelholkarna kan vi ändå passa på att städa om det blir en solig dag framöver. Och beskära fruktträden. Det är dags för det nu. Vi har tre fruktträd, ett mycket gammalt äppelträd, ett körsbärsträd som inte vill växa och ett i höstas nyplanterat plommonträd så vi kommer inte att slita ut oss på beskärningen i alla fall.

För något år sedan flyttade det in bålgetingar i en av fågelholkarna. På kvällarna kom de flygande som små flygmaskiner. Sakta och brummande. Totalt ointresserade av människor. Men människorna var inte lika likgiltiga för getingarna. Snarare lite rädda om sanningen ska fram.

Att bli stucken av bålgetingens otroligt stora gadd är ingen angenäm upplevelse. Det fick maken och jag erfara för rätt många år sedan.
Makens skor stod parkerade utanför ytterdörren. När han satte in foten i den ena skon blev den innanför plösen vilande bålgetingen uppretad och placerade gadden i makens tå. Han är en sällsynt försynt man som inte slösar med kraftiga kraftord i onödan. Men vid dylika händelser plockar han fram hela sitt svavelosande ordförråd. Två dagar i rad fick han dessutom användning av det eftersom han gjorde om manövern nästkommande dag. Fast med den andra fotens tå.

För att inte löpa risk att bli stucken i fötterna när jag själv skulle ta på mig mina sulförsedda fotbeklädnader kände jag omsorgsfullt efter med handen att ingen geting låg  med spetsad gadd beredd på attack. På så sätt undvek jag att bli stucken i tån utan tog emot smärtan med pekfingret istället.

Vart bålgetingarna som flyttade in i fågelholken tog vägen är ett mysterium. De försvann lika snabbt som de kom och hela bohaget tog de dessutom med sig. Småfåglarna flyttade in som om inget tidigare onormalt hänt. Inredde och parade sig. Lade ägg och ruvade. Såg äggen kläckas och sysselsatte sig med att föda upp ungarna till den dag de blev flygfärdiga. När hösten kom flyttade de och återkom våren därpå.

Och nu går jag och väntar på fåglarnas återkomst. Att slippa vakna i mörker, att lökarna ska börja blomma och kvällarna bli ljusa. Björkarna få ljusgröna löv och sitta på yttertrappan och dricka kaffe ur våra vårmuggar. De muggar som vi bara dricker ur på vårens första utomhusfika.

Rotmos och fläsklägg

Äntligen har jag orkat kravla mig ut från dödens förmak och känner hur livslusten sakta men säkert rinner tillbaka. Näsan snorar dock fortfarande men med en trave mjuka näsdukar med fåret som logga och en flaska Otrovin Comp håller jag flödet under kontroll.

Jag är faktiskt så till den milda grad pigg att jag kunde åka och skotta fram mammas postlåda och hälla lite tösalt på isvallarna för att undvika fall och lårbensbrott. Hon blev mig evigt tacksam för just fall och lårbensbrott står högt upp på hennes lista av farliga händelser en människa kan råka ut för.

Som om min återvunna energi inte fick nog passade jag på att koka rotmos och fläsklägg när jag ändå höll på. I mitt eget kök alltså. Inte i mammas. Hon får en matlåda med resterna från det vi inte orkat äta upp.

När maten var klar dukade jag bordet för tre eftersom en stortvilling gjorde visit hos sin farmor och farfar medan brorsan och de vuxna var till staden och uträttade ärenden.
Med stor skepsis studerade hon den upplagda portionen med färgglatt mos och fläskbitar medan hon ömt och tryggt höll undan sin egen lilla rosa gris i plysch så denne inte skulle se vad grisar kan råka ut för.
Efter ett moget övervägande konstaterade flickebarnet att det där var mat som inte föll henne på läppen.

"Mat för riktiga karlar" försökte farfar men eftersom barnet med sunt förnuft och intelligens ansåg sig själv stå utanför den kategorin av människor lät hon gaffeln ligga kvar på bordet.
Frestelsen och nyfikenheten tog dock överhand och fläskläggen försvann medan moset lämnades i en liten hög efter kanten.

Kan tänka mig att det kanske inte stompas rotmos och görs långkok på gris i de unga hushållen nu för tiden. Därav misstänksamheten hos den uppväxande generationen resonerade jag med mig själv och lät flickebarnet komma undan moset.

När barnet skulle åter hem till sitt och blev hämtad av sin pappa förklarade han att det var lite bråttom.
Han skulle nämligen hem för att göra långkok på högreven som han och sambon passat på att köpa när de var i staden.

Nåja, fläsklägg och högrev är inte riktigt samma sak. Det ena kommer från gris medan det andra kommer från nöt....

Söndagsfrossa och en tom låda

Kände av den direkt när jag vaknade i morse.  Söndagsfrossan
Kan ha två betydelser.
Nummer 1. Ägna dagen åt frosseri. Glufsa i sig av allehanda bakverk, maträtter, godis och mera bakverk.
Nummer 2. Kroppslig frossa. Tänker då i första hand på feberfrossa. Nedbäddad under tjocka täcken och ändå frysa så tänderna skallrar i käften.

För min del är det alternativ nummer två som gäller. Vilket har medfört att jag även fått en släng av irritation mitt i allt ihop. Är inte van att vara sjuk. Men nu har vi dragits med det här under en längre tid. I första hand maken, barnbarn, dotter, svärson och sonsambo. De som klarat sig bäst är jag och sonen. Nu är han ensam vinnare. Än så länge vill säga.
Vi klämde ihop oss i min bil i går kväll för att bege oss till de Geer konsert i Norrköping och lyssna och se Peter Carlsson & Blå Grodorna. Sonsambon och jag hostade i kapp.
Maken överlät sin biljett till vår dotter på grund av sin svåra hosta.  Hon lämnade sin make, småtvillingarna och deras storasyster mitt i pizzabaket för att fröjda loss med mamma, bror och svägerska en helt vanlig lördagskväll.
Det kan få följder, även för sonen. Bilkupén är en bra bacilltumlare så vi får spänt avvakta slutresultatet.

I mitt sjuka tillstånd har jag sovit till och från hela dagen. Maken åkte hem till dottern och svärsonen under förmiddagen. Småtvillingarna och deras storsyster välkomnade sin morfar och svärsonen skickade med nybakat bröd och en len och mycket god soppa till sin krassliga svärmor. Men dess för innan bokade han och maken min födelsedagspresent. Som även gynnar resten av vår stora familj. Något roligt ändå mitt i sjukdomens härjningar.

Mellan sovstunderna har jag kollat lite på nätet. Efterföljderna av det tragiska i Paris. Anita Ekbergs död. Skidåkning och ett recept på en festlig kaka på Facebook samt att den svarta lådans pingsignal nu lokaliserats. Ska äntligen anhöriga till de omkomna få reda på vad som hänt det störtade Air Asiaplanet? Så klart att lådan sitter fast under bråten. Inget ska vara enkelt.
Hoppas bara att lådan inte är tom när den blir bärgad.

Jag äger för övrigt en gammal tom låda. En av stortvillingarna ska äntligen glo i den varje gång hon är här. Besvikelsen lyser ur hennes ögon när jag lyfter på locket. Det hjälper inte att jag upplyser henne om att låda är och förblir tom eftersom jag inte vet vad jag ska lägga i den. Tycker bara att den är fin som den är.

Kanske behöver vi en tom låda lite då och då.  Lyfta på locket och ha den som en sorts meditationslåda. Låta osynliga tankar hamna i det tomma utrymmet. Goda tankar men även lite sämre tankar. Såna som vi inte kan uttala högt.

Se där! Nu har jag äntligen kommit på vad jag ska ha lådan till!