Sammanträffande och krokiga vägar

Den 20 januari 1901 föddes min farfar. Han fick leva i sjuttiofyra år innan hans dagar avslutades på ett äldreboende i Karlstad.
Jag grät och saknade min farfar. Han som alltid funnits där i hela mitt liv.
"Han var gammal," tröstade min pappa och det kanske han var. Då, 1975 ansågs det tydligen gammalt att vara 74 år. Det gör det inte idag. Idag är en sjuttiofyraåring näst intill en ungdom. En aning åldrad ungdom men inte gammal.

Den 20 januari 1912 föddes min svärmor. Min makes mamma. Hon fick ett långt liv. Blev över nittio år innan hon slutade sina dagar på ett äldreboende i Söderköping. Trött i kroppen och trött i sinnet. Somnade stilla och vaknade aldrig.

Min farfar och min svärmor hade samma födelsedag. Men de hann aldrig äta tårta tillsammans.

Den 20 januari 1978 träffades vi, min make och jag. Det är tillfälligheterna som gör att man träffar varandra. Får kontakt och blir förälskade.
Vi har haft ett långt liv tillsammans. Mycket längre än jag levt innan vi träffades. Ibland har vägen varit krokig men vi har alltid tagit oss genom kurvor och finter. Hållit varandra i handen när något varit extra svårt. Hållit kvar handen i ett fast grepp när solen lyst från en klarblå himmel. Våra händer har alltid funnit till för varandra. Både då och nu.

Den 20 januari 1989 föddes vår yngsta dotter. På min farfars födelsedag och på hennes farmors födelsedag. På den dag som hennes mamma och pappa träffades för allra första gången.
Ett svarthårigt litet barn med en smilgrop i ena kinden. Nu står hon mitt i livet med många möjligheter framför sig. Möjligheter till förändring och utveckling inom det hon är bäst på. Än finns det mycket tid kvar för henne.

Jag tänker ofta på att just den 20 januari är ett datum för sammanträffanden. Som vi aldrig kan förklara. Det har bara hänt. Om det som hänt aldrig hänt hade ingen av oss funnits här som dom vi är.

 Idag tänker jag extra mycket på att det är den 20 januari.

Stela damer och en ödslig korridor

Jag har spenderat nästan en hel dag på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Inte som patient utan som följeslagare till min mamma som efter sju månaders väntan fått sin starroperation utförd.
Det gäller att inte drabbas av någon sjukdomsbild av allvarligare art eftersom det är lätt hänt att bli borttappad som patient. Den här gången var det mamma som tappades bort och ett starkt förstoringsglas har varit hennes ständige följeslagare då hon studerat lektyr eller innehållsdeklarationer.

Ett, under tjat från mig påtvingat telefonsamtal, ställde allt till rätta och operationen kunde äntligen bli av.

Anmälan och betalning skulle ske på Kvinnokliniken. I mitt tycke en märklig kombination eftersom ögon och underliv ligger långt från varandra. Rent kroppsligt i alla fall. På Vrinnevisjukhuset ligger de mitt emot varandra av korridoren. Under de timmar jag satt i just den korridoren mellan ögonoperation och Kvinnokliniken fick jag se män i olika åldrar stiga in på Kvinnolkiniken. De blandades med kvinnor som med tjocka magar vankade fram och åter, vissa hängande över en sorts gåställning. Tydliga bevis på vad rajraj i sänghalmen kan leda till.
För en del av männen med ögonproblem var tjocka magar en sedan lång tid tillbaka avlägsen historia i den händelse de inte skaffat sig barnbarnsbarnsbarn förstås.

Vi var många barn som satt i de gröna stolarna av konstläder. Väntade på våra föräldrar som med skum blick lade sig på operationsbordet och gick med ännu skummare blick. Kortvarig skumögdhet som blir bättre om några dagar utlovades det. Vi barn fick även höra om olika sjukdomsbilder och mediciner våra respektive föräldrar förärats med. Jag började själv känna mig krasslig av samtalen och beslutade mig för att läsa min medhavda bok för att slippa uppsöka läkare.

Mamma var dagens sista patient och väntrummet avfolkades. Även personalen började droppa av med ryggsäckar på ryggen och med trötta men glada miner begav de sig hem mot sitt privata. Kvar satt jag och de två uppstoppade och stela damerna som placerats i en monter av glas.
"Undrar om de varit på Kvinnokliniken?" tänkte jag och stirrade in i glasburen. Benställningen på en av damerna tycktes vittna om detta. Medan den andra damen såg mer pryd ut och höll ihop sina ben och pekade inåt med tårna. Hon kanske hade varit på Ögon.

Jag kände mig ensam i den oändligt långa korridoren. De uppstoppade damerna höll sig tysta och gjorde inga ansatser till att lätta upp stämningen. Även de med runda magar hade försvunnit in bakom Kvinnoklinikens stängda glasdörrar.

Sjukhus är ett deprimerande ställe. Inte blir det bättre av att stela personer stoppas in i fyrkantiga lådor av glas. En konstinstallation för att skapa trevnad, visserligen, men ändå.

Hoppas att jag aldrig blir uppstoppad någon gång i framtiden och utställd i en korridor till allmän beskådan!

Grodor i kyrkan och andlig dans

Helgen är snart till ända och i morgon början en ny oxvecka. För den som tjänar sitt levebröd från måndag till fredag vill säga. För min del spelar det egentligen ingen större roll om det är lördag eller tisdag. Det är knappt att jag längre vet veckodagens namn när jag vaknar på morgonen utan får titta efter i kalendern vad det är för dag och om jag har något inplanerat. Lättjefullt och befriande.

Den här helgen har vi haft småtvillingarnas storasyster boende hos oss, i alla fall från lördag till idag. Det är sådana stunder som allt läggs åt sidan, när barnbarnen är hos oss. Det jag inte gör idag gör jag när barnbarnen åkt hem till sina föräldrar. Om jag ens gör det då utan skjuter upp det till en helt annan dag. Det beror på min sinnesstämning. "Min egen emedan pensionär - rekommenderas" som maken säger.

Efter pannkakslunchen plockade vi upp den unga damens mamma som för en gångs skull var ledig från sin prästerliga uppgift men ändå ville åka till kyrkan för att sitta i kyrkbänken och lyssna till kollegans predikan. Barnet var en aning exalterad över att sitta tillsammans med mamma, mormor och morfar i kyrkan. Annars brukar hon beskåda sin mor lite på avstånd när hon är på gudstjänst.
Under trosbekännelsen, som för dagen var sjungen, utförde flickebarnet stående i bänken någon form av andlig dans. Så vackert och behagfullt att jag direkt kom av mig med att sjunga.

Under predikan lyssnade hon noga för en kort stund. Prästen berättade om en brunn där det fanns grodyngel. Det väckte barnets intresse för just grodor och reptiler är vid sidan om det största intresset dinosaurier, ett stort intresseområde. Vi hade nyss pratat om att när hennes mamma, morbror och moster var små barn så håvade vi om vårarna upp grodrom ur något dike och lät de svarta prickarna kläckas och få svansar i en stor glasburk. Vi beslutade oss viskande att vi ska göra det i vår och sedan släppa ut de runda huvudena med viftande svansar i vår trädgårdsdamm så de kan få växa till sig och bli grodor.

Jag undrar om barn nu för tiden gör sig omaket att leta upp grodrom för att sedan följa dess utveckling. Sitta med näsan tryckt mot en glasburk och förundras över naturens märkliga process. Det var i alla fall ganska vanligt när jag själv var barn. Åtminstone i vårt hem. Jag släpade ofta med mig hem allehanda smådjur, kanske berodde det på att jag så hett och innerligt önskade mig ett husdjur. Om det var outvecklade grodor, ludna larver eller spottstritar spelade ingen större roll. Bara det var ett djur. Min zoologiska samling överlevde aldrig och jag sjönk alltid djupt ner i jämmerdalen vid varje dödsfall tills jag repat mig från sorgen och gav mig på jakt efter nya djur att vårda till döds.

Finns inte orken att införskaffa sig grodrom går det att titta på YouTube, där finns en trevlig film som visar hela händelseförloppet från grodornas parning till nya små grodor.

Nu är det dags för söndagskvällsfika hör jag maken påannonsera. Och i kväll byter jag ut Den stora sagoboken med Askungen, Pannkakan, Korven och Bockarna Bruse och alla de andra påhittade figurerna mot min halvlästa deckare.

Kjell, Anki och kärleken

Kärleken övervinner alla hinder sägs det. Det kan visserligen råda delade meningar om det, men att kärleken består fast föremålen växlar kan kanske var ett mer passande uttryck i tiden.

Idag har jag dock träffat Kjell och Anki som gifte sig för omkring femtio år sedan. Hon var nitton år och han tjugosex. Om inte Kjell blivit instängd i en tunnel i över fyra dygn kanske de aldrig gift sig eftersom han lovade sin fästmö genom ett uppborrat hål att om han kom upp i dagsljuset skulle han fria till till henne. Eller också hade han friat ändå utan att först ha behövt vara instängd, de var ju fästfolk och älskade varandra.
Nu blev dock Kjell upphissad ur den svarta tunneln så bröllop blev det. Stort dessutom med gäster som fyllde hela kyrkan.

Pressuppbådet och allmänhetens intresse var enormt.  Anki vankade fram och tillbaka över marken som dolde hennes älskade. Alla försökte övertyga den unga flickan att hennes fästman låg död djupt där nere i underjorden. Den enda som inte lyssnade på de negativa rösterna var flickan som visste att hennes kärlek skulle komma upp till henne oskadd. Vilket han också gjorde. Men trycket och uppmärksamheten omkring paret ville inte lägga sig när allt var över.  Dygnen gjorde sig påminda i vardagen och dåtidens dåliga psykvård kunde inte läka Ankis trasiga inre. Skilsmässan blev ett faktum efter några års äktenskap.

Det har gått över fyrtio år sedan och den unge Kjell har grånat hår med tillhörande skäggväxt. Ankis smala former har fått en viss utfyllnad men kärleken har inte övergett dem för det.

Ett telefonsamtal som blev till många fler under ett helt år satte fart på glöden som hela tiden legat och pyrt. Separerade minnen blev plötsligt gemensamma minnen och till slut ett besök i Norrköpings rådhus.

I Ankis och Kjells kök hänger den fina kristallkronan de köpte som nygifta 1965. Vem som behöll den efter skilsmässan glömde jag att fråga. Men ett är säkert, den kasserades aldrig utan har hängt med under alla år Anki och Kjell levt egna liv långt från varandra. Idag är lampan en symbol för att kärleken är stark, häftig och svår att släcka.

"Kom ihåg Carina," sa Anki när jag skulle åka hem, "kom ihåg att man ofta ska säga - jag älskar dig och om det behövs någon gång i livet - förlåt."
Kjell står bakom henne med våra urdruckna kaffekoppar i händerna. Han är på väg ut till köket med dem. Dit där kristallkronan hänger. Han nickar och jag ser hur hans mun ler mitt i det där gråa skägget.

Sneakers och solcellsinstalation

Det var glashalt på den stora parkeringsplatsen. Jag spände lårmusklerna, vaderna och ryggen när jag stelt och försiktigt satte den ena foten framför den andra och sakta gick mot huset på andra sidan parkeringen.
Bredvid mig gick en ung dam och det klickade för varje steg hon tog. Hennes vita fina sneakers hade fått broddar under sulorna och den unga damen såg en aning generad ut.

-Tycker du att det är lite pensionärsvarning nu när jag har broddar på fötterna? frågade hon.
-Nej hur kan du tro det? Du ser väl inte ut som nån pensionär heller svarade jag.

Nu funderade jag inte så mycket på hennes klickande broddar, tyckte tvärt om att hon var en förståndig flicka som frågade på sin arbetsplats om någon hade broddar att låna ut. Vilket någon hade, kanske denne någon bara har ett år kvar till sin pensionering. Vad vet jag.
Nej det jag funderade över var hur vi skulle ta oss upp på taket till Norrköpings gamla mejericentral. Hade det varit sommar hade jag inte känt någon större oro men nu tyckte jag att den verkligen var befogad. Min oro. Eller kanske mest oron för den som hade mycket långt kvar till pensionsåldern och som nu trippade med sina sneakers bredvid mig. Henne kände jag en viss oro över.
Själv var jag skodd i rejäla kängor med kraftiga sulor, visserligen iakttog jag största försiktighet, men att klättra på ett glashalt tak med sneakers, ja det kanske inte var så tillrådligt.

Vi kom fram och gick in i byggnaden som vittnade om att det en gång i tiden ystats ost, skummats grädde och kärnats smör i lokalerna. Dessutom var golvet i ett material som gjorde att de broddförsedda sneakerserna for omkring lite hur som helst.

Flera trappsteg senare nådde vi taket och klev försiktigt ut på den isiga och såphala plåten. Klättrade uppför en lite stege och så var vi framme vid den solcellsinstallation jag skulle fota. Flickan kanade runt solcellerna medan jag själv klamrade mig fast vid ett litet utstickande tak. Att fota med en hand är svårt, bilden blev en aning sned och ena hörnet hamnade till och med utanför bilden. Men chefsredaktören har inte klagat på mig. Hon kanske är tacksam att jag kom helskinnad från uppdraget.

När jag åkte hem sken solen och jag fick plocka fram mina solglasögon ur handskfacket.
"Gött, tänkte jag, "gött nu är i alla fall solen här så snart är det väl vår då."

Idag läste jag i tidningen att stormen Rachel är på väg hit från Storbritannien. Ja alltid är det något som irriterar.