Att hitta gaffeln och sätta tummen i såsen

-Nu får ni se om ni kan hitta gaffeln och föra den till munnen, sa dottern och sträckte över julklappen till maken och mig.

Vi är precis hemkomna från en helg som övergick från ljus till mörker. Det var dottern och hennes mans julklapp till oss. En omtumlande upplevelse där jag vid finalen inte kunde hålla tårarna i styr.

Under hela vår dotters uppväxt och även nu, om än ej så ofta, har vi som föräldrar till ett synskadat barn fått ledsaga och berätta hur omgivningen runt henne sett ut. Framrusande landskap utanför bilfönstret, byggnader och fotografier. Bilder ur böcker och människors hår-och ögonfärg. Styrt henne förbi hinder men även puffat henne i en självständig riktning.
Igår kväll befann oss maken och jag under tre timmar i totalt mörker, vår ledsagning under timmarna var fem blinda människor som vi skulle förlita oss på. Ombytta roller så att säga.

Svartkrogen i Almåsa utanför Västerhaninge bjöd på trerättersmiddag med vin i glasen.
Problemen hopade sig. En sådan enkel sak som att avlägsna kapsylen från Lokaflaskan när ingen visste vart kapsylöppnaren befann sig. Vinflaskan var framställd, bara att ta för sig. Men vilket glas skulle jag välja? Det fanns tre stycken framför mig i allt det svarta. Kanske inte så märkvärdigt svårt om det inte vore för den saken att jag inget såg! Vinet skulle dessutom hällas upp utan att allt för många droppar gick till spillo. Jag övervägde starkt att halsa direkt ur flaskan. Vad skulle det göra, ingen såg ju ändå...

Själva ätandet blev till ett eget kapitel av upplevelsen. Ganska snart lade jag undan gaffeln och använde vänster tumme och pekfinger för att fiska upp kalvfilén, potatiskakan och den färska sparrisen. Tummen fick fungera som såsslev.
Lika besvärligt blev det att äta hallonmousse med sked. Men med pekfingret gick det utmärkt och inget fick förfaras av den goda måltiden.
Jag kladdade och kletade. Löjrom under naglarna och tygservetten låste jag fast i knät med hjälp av mitt ena lår. Katastrof om jag skulle råka tappa den på golvet, då hade jag fått torka mig med blusärmen.
Alla skrek till varandra, ingen såg sin bordsgranne så för att vara på den säkra sidan ropades det över borden så mottagaren av samtalen inte skulle gå miste om ett enda ord.

De blinda servitörerna jobbade som smidiga katter i mörker. Den matgäst som behövde gå på toaletten fick ropa på hjälp för att ta sig dit. Stadiga händer med känsliga fingrar som läser på punkter tog tag i våra händer och ledde oss till dörren med hjärta. Väntade utanför medan vi gjorde det vi skulle, torkade röven, tvättade händerna och åter blev ledda fram till vår plats vid bordet.

Vår dotter var i ungdomens dagar på ett läger tillsammans med sina seende kamrater. Hon behövde gå på toaletten och bad om ledsagning. Ingen hade lust för de var upptagna med annat. Jag minns än idag hur hon med ledsen röst sa vid hemkomsten att det var förnedrande att inte själv kunna uppsöka en toalett. Igår fick den blinde leda den seende i en värld som är vardag för den som inte ser.
Så den seende inte skulle kissa i finbyxor och vacker klänning.

Att byta roller var en mycket tänkvärd händelse. Även för oss som är föräldrar till en synskadad dotter. Vi har under tre timmar fått en ny förståelse för hennes konstanta trötthet. För det är tröttsamt att ständigt behöva överbelasta alla sinnen utom ett enda. Det sinnet som vi bland annat använder oss av när vi ska bedöma andra människor. Vi utgår gärna från det vi först ser av varandra.
"Kärleken ser inte med ögonen utan med själen..."
Så sant som det stod skrivet i rummet där vi sov.

-Hur gick det, var det trevligt, undrade dottern när hon ringde oss i morse. Jag berättade och hon skrattade.
-Var du glad att du inte fick inlagda päron på efterrättstallriken, då hade du fått bekymmer!
Jag lyssnade, nickade och förstod verkligen vad hon menade.

En lyhörd krukväxt och ett uppklarat brott

Idag har jag lärt mig att inte tala högt om känsliga saker. Till exempel smida planer om ett bankrån.
Även om jag om min kumpan befinner oss i ett folktomt rum är samtalet avlyssnat. Nämligen av eventuella krukväxter. Den vackra och försynta pelargonen spetsar sina blad och fångar upp vartenda ord. Är blomman av den sladdriga arten kan den hitta på att skvallra för polisen.
Gäller även chipspåsen. Den är lömsk den också. Så funderar någon på att mysa till det lite extra över en påse Estrella medan onda uppsåt planeras, töm påsen och kasta den i sopskåpet. Håll också servetterna utom hörhåll för de suger inte bara åt sig resterna av chipsflottiga fingrar, de suger även åt sig värdefull polisiär information.

Forskare har kommit fram till att ljudvågor från våra samtal skapar vibrationer av mikroskopisk art i blombladen eller chipspåsen. En kamera spelar in vibrationerna och sedan kan en dator återskapa vad som sagts. Låter för bra för att vara sant! Jag undrar dessutom hur någon kan komma på den geniala idén att placera blommor och chipspåsar i förhörsrummen och sedan haffa bovar och banditer utefter förhören.

Jag leker lite med tanken. Om tekniken utvecklas så till den milda grad att även vi privatpersoner så småningom kan gå till Media markt  eller Elgiganten och köpa oss all nödvändig utrustning för att ta reda på vad folk säger bakom ryggen på oss, hur blir det då?!
När vi hembjuda på festligheter hos våra bekanta kan vi lite diskret nypa av ett blomblad eller stoppa servetten i fickan för att sedan sitta hemma på kammaren och analysera vad folk egentligen säger och tycker om sina gäster.

Jag är lite nyfiken på vad vår granne egentligen tycker om mig. Det hände sig nämligen en sommar att han kom över till oss för att tala med min make. Jag höll som bäst på att avlusa vår fläderbuske när han kom. Sprutade på de hopklumpade svarta lössen med trädgårdsslangen och för att få bästa effekt hade jag vridit på vattenstrålen med högsta tänkbara tryck.
Vi småpratade en stund eftersom maken inte var hemma vid tillfället. När han sedan vände på klacken för att gå hem till sin egen fru tittade jag efter honom. Ryggtavlan var bred och rak. Jag kunde inte hålla mig. Impulsen blev allt för stark och handen som höll i slangen vred sig mot hans håll. Nästen helt av sig själv. Jag försökte verkligen hålla emot allt vad tygen höll men handen var starkare än mig. Iskallt vatten träffade honom mitt i ryggen. Hans tröja mörknade och jag tror nästan att det rann ner lite vatten i hans byxor.
Grannen som är en reslig och säkert mycket stark karl vände sig om och hans ögon som normalt är snälla och glada var lika mörka som fläcken på tröjan. Jag var beredd på att kasta vattenslangen på gräsmattan och ta till flykt. Han sa några väl valda men ganska fula och kraftfulla ord sedan gick han hem till frun och skvallrade.

En dag efter händelsen blev vi inviterade till grannen och hans fru. Jag visste först inte om vi vågade tacka ja.
Men som vanligt blev det ett trevligt kalas med god kalasmat. Kanske ska jag ändå plocka av ett blad från deras krukväxter nästa gång vi blir ditbjudna. Det kan tänkas att det går att avlyssna blad som legat i en låda några år och torkat. Kan vara bra att ha lite längre fram, när tekniken släpps fri på den öppna marknaden.

Tvära kast och de som sitter i träden

Det finns de som aldrig bryter upp. Stannar på samma plats där de föddes, går till sina arbeten och lämnar inte den invanda arbetspalsen innan det är dags för pensioneringen. Om inte företaget lägger ner eller säljer till utlandet vill säga. Så finns det de som håller ihop genom livet. Från förlovning, giftemål och fram till dess att döden skiljer dem åt.

Jag hör inte till den kategorin av människor. Jag har brutit upp både för min egen överlevnads skull men även för att jag varit nyfiken och orädd att prova på nya utmaningar. I grunden har jag ingen hög och märkvärdig utbildning. Endast gått i skolan de nio år som jag varit tvingad till det. Om jag bortser från det år jag gick och utbildade mig till verkstadsmekaniker med inriktning på supportsvarvning samt en sjukvårdsutbildning. Ändå har jag lyckats nästla mig in på flera olika arbetsplatser under åren som gått. Vilket medfört att jag nu kan unna mig att i förväg få smaka på pensionärslivet. Idogt pensionssparande har öppnat möjligheten trots att jag hört oroliga röster som gruvat sig över att "du som aldrig jobbat" inte heller kan räkna med att klara mig ekonomiskt som pensionär. Med hänvisning till att lantbruk, som varit min huvudsyssla under många år, inte räknas som ett arbete. Därav minsta möjliga pensionpengar...

Vår son har även han genomlidit skolan som ett nödvändigt ont. Gått dit för att han varit tvingad. Efter skolan befann han sig i ett mellanland, svävade fram och gjorde oss föräldrar oroliga. Efter en tid tog han steget ut i arbetslivet och har i flera år suttit bakom ratten på en taxibil. Dåligt betalt och krångliga arbetstider. På slutet var han nog en aning krånglig själv och vi såg hur han vantrivdes.
Så ringde han oss en dag och berättade att han tänkte säga upp sig, sadla om och bli trädgårdsmästare.
Vi blev mäkta förvånade eftersom vi aldrig uppfattat honom som intresserad av trädgårdsskötsel,
Visserligen såg vi hur hans och sambons egen trädgård började grönska och blomstra, men att överleva på trädgårdsskötsel hade vi aldrig trott att han skulle ge sig in på.

Sonen och sambon sökte till trädgårdsmästarskolan och kom in på andra försöket. När vi träffades handlade det om sticklingar, trädbeskärning och mullens unika egenskaper. Vi började förstå att de hittat rätt och gladde oss med dem båda
Lagom till jul blev de klara med sin utbildning.
"Sök jobb!" uppmanade vi dem. De hade dock andra planer med sin utbildning och startade en egen trädgårdsfirma. Vi nickade och hurrade samtidigt som den där oron gnagde inom oss.
Eget företag. Som egenföretagare känner vi till våndan och vet hur medaljens baksida ser ut. Hård konkurrens och hårt arbete...

Tre månader har nu Kullerstads trädgårdsservice varit igång. Dagarna efter de lämnat ut reklam kom jobben. Och jobben fortsätter att strömma in. Majoriteten är Skärblackabor som vill ha deras tjänster. Skärblackaborna som håller hårt på de lokala företagen och är dem köptroga.
Uppflugna i fruktträden har de med noggrannhet klippt bort vattenskott, rabatter har rensats för att
vår -och sommarblommorna ska få möjlighet att frodas och plattgångar har lagts om.
Mun mot mun-metoden har börjat ge ringar på vattnet och Kullerstad trädgårdsservice får sakta men säker en plats på den vårgrönskande marknaden.

Vi som föräldrar, och även svärföräldrar, känner en stolthet över deras egna projekt.  För den som verkligen vågar och vill är inget omöjligt. Det gäller bara att inte vara rädd för utmaningar. Borde fler försöka sig på...

Gula faran och varm choklad med massage

Har idag varit inne till staden i tjänstens vägnar och bekantat mig lite närmare med spårvägstrafiken. Trots att vi bott i stadens kommun i 26 års tid har jag dock aldrig satt mig i en av Norrköpings spårvagnar för att ta mig framåt dit jag tänkt bege mig.

När vi var nyinflyttade och landat ute i ödemarken på Vikbolandet var jag fast besluten att aldrig någonsin köra bil i Norrköping. Söderköping skulle bli mitt stadsmål, den lilla pittoreska staden utan allt för hetsig trafik. Och framför allt, där finns inga spårvagnar som kör på samma gator som jag.
Efter en tid kändes det som om jag växte ur småstadsidyllen och gjorde ett försök att styra bilen in till Norrköping. Därefter blev det många resor dit och eftersom min arbetsplats under nära nog 20 år var beläget i staden med dessa spårvagnar hade jag inget val. Hittills har allt gått bra, jag har aldrig kolliderat med de framrusande vagnarna på hjul även om andra smäller ihop med dem lite då och då.

Precis utanför den begravningsbyrå vi ägde och drev finns en spårvagnshållplats. Människor klev ut och in genom vagnarnas dörrarna, några på väg för att göra ärenden i Gamla stan eller hem med fyllda kassar med tryck. Det finns Arbetsförmedling, småbutiker och Kinarestauranger runt Nya Torget samt en begravningsbyrå och ett äldreboende på bekvämt avstånd från varandra.
Jag kunde blicka ut över de gula vagnarna och genom fönstret lärde jag känna vissa av spårvagnsförarna. Vi vinkade till varandra om det passade med tid och ögonkontakt. Några av förarna hade som policy att stänga dörren och lägga i växeln om passagerarna inte stod vid hållplatsen. Otaliga språngmarscher har jag bevittnat där den som tänkt sig en resa på spårrälsen blev frånåkt. De som hann fram bankade på vagnens sidor men lyckades aldrig få stopp på den.
Busschaufförer och spårvagnsförare skickades iväg på en charmkurs men den bet tydligen inte på vissa av de som spakade Gula faran. Insändare skrevs i Norrköpings Tidningar och Östgötatrafiken svarade.
"Det finns inte tid för att hatta med sena resenärer." Punkt slut!

Det roligaste jag visste, jag som är oerhört lättroad, var när chokladvagnen skramlade förbi. Mor-och farmödrar satt med sina barnbarn och åkte staden runt medan det serverades varm choklad i vagnen. På kvällarna satt andra människor, som slutat sina arbeten och ville göra något roligt innan hemgång, där barnen suttit och druckit choklad några timmar tidigare. Men då var det andra drycker som serverades och skratten klingade annorlunda än barnens.
En massagevagn startade upp på prov. Då kunde den som ville lägga sig på bristen och få en massage medan de reste mellan Östra Eneby och Klockartorpet med en avstickare förbi min begravningsbyrå på Trädgårdsgatan. Jag såg massagevagnen endast ett fåtal gånger. Tror inte att det blev någon större succé, men det var i alla fall ett bra om något udda försök.

Maken dristade sig en enda gång att åka spårvagn. Jag satt spänt vid mitt arbetsbord och såg hur han stod i beredskap en tiokrona i handen. Skulle han klara det? Nej! Ve och fasa! Han stod på fel sida av gatan och om han klivit ombord på den anländande spårvagnen hade resan gått åt helt galet håll. Han stoppade pengen i fickan och promenerade dit han skulle. Att vara lantortsbo och åka spårvagn i Norrköping är inte helt enkelt. Vår yngsta dotter däremot, hon var en van spårvagnsresenär när hon bodde i staden. Hon var en riktig fena på att ta sig dit hon skulle och tillbaka hem igen.

Vad jag hört är det numera ännu krångligare att åka spårvagn i staden. Det krävs att man skickar ett sms för att få resa med. Det duger inte längre med att lägga en tiokrona i näven på föraren.
För att vara på den säkra sidan tar jag bilen till centrum och parkerar i ett parkeringshus, sedan går jag dit jag är på väg. Känns lugnast så. Men ett trevligt inslag i den Östgötska staden är de gula spårvagnarna om rullat där sedan början av 1900-talet.

En taxichaufförs dilemma och en oönskad present

Ett stilla vårregn strilar mot fönstret till min skrivarbod. Ledarhunden som idag är vår lånehund ligger och snarkar vid mina fötter. Han värmer lika gott som ett par rejäla raggsockor. Trevlig hund den där Sigge. Ett verkligt sällskap även om han inte säger så mycket.

Läste i tidningen om en taxichaufför som tagit en hund i pant för utebliven betalning för en resa mellan Arlanda och Jönköping. Så kanske det också går att göra. Alla sätt är bra utom de olagliga skulle min pappa ha sagt om han levat. Pappa som satte heder och ärlighet högst på listan över hur människor bör vara mot varandra.

En gång i tiden körde även jag taxi. Då hade jag nog aldrig vågat ta något i pant om pengar från kunden saknats. Nu skulle jag i alla fall våga käfta emot men nu kör jag ingen taxi så det problemet är mycket avlägset. Däremot ställde jag av en kund mitt i natten på landsvägen utanför Dagsbergs kyrka. Han gav mig skamliga förslag och för att markera att han menade allvar klämde han mig på tuttarna. Då stannade jag och kastade helt sonika ut honom eftersom jag tog illa vid mig.  Eller blev fly förbannad är nog den rätta benämningen. Hur han sedan tog sig vidare fick jag aldrig reda på.

Men att ta en hund som pant. Det verkar mest besvärligt tycker jag. Den ska rastas och ha mat på bestämda tider. Kan gnaga på bohaget om det vill sig illa, skälla och bli allmänt olycklig över att helt ofrivilligt fått byta miljö. Något annat hade väl kunden med sig som chaffisen kunnat lägga beslag på.

Mina tankar går till den gången då maken skulle till att fylla 60 år. Barnen och jag kom på den strålande idén att förära honom en liten minigris på bemärkelsedagen. Under stort hemlighetmakeri åkte barnen till minigrisfarmaren och kom tillbaka hem med en mycket skabbig och lortig gris som inte var någon mini i det avseende som först gällde. Den var gråsvart, luktade förfärligt och skrek som bara en gris kan skrika. Vi fick börja med en renande varmvattendusch och sedan smorde vi in den skabbiga kroppen och raggiga behåringen med väldoftande oljor. Vilket hjälpte föga. Resultatet blev att grisen skrek allt vildare och mer hjärtskärande än när den först kom innanför vår ytterdörr.
Maken föll totalt ihop. Han bemödade sig inte ens att verka glad på utsidan.
Grisen fick flytta in på vår gästtoalett eftersom vi (barnen och jag) ansåg att hon skulle bli en kelgris som bodde tillsammans med sitt husfolk. Som en hund ungefär.
Varje gång jag skalade potatis bet grisen mig i vaderna om jag inte kastade till henne lite potatisskal. Hon jagade barnen där de yngsta i barnaskaran skrek av skräck och fasa. Grisen utvecklades från en kelgris till en ondsint gris. Maken tog den hand som han aldrig lagt på grisen från henne och ansvaret vilade på mig och i viss mån barnen.

Efter diverse åverkan på både toalettstolsring och toalettborste fick grisen flytta ut i ladugården där enligt maken en gris hör hemma. Vid det laget erkände sig samtliga familjemedlemmar som inte fått en gris i present besegrade och lättnaden blev stor när hon flyttade. Ännu större blev den när Niklas tillkallades och skickade den stora minigrisen in i himmelriket för dylika djur.
Varje gång vi efteråt ordade om grisen fick maken något mörkt och hotfullt i blicken så vi förde sällan saken på tal.

Men tänk om den där taxikunden rest med en minigris i knät. Undrar om taxichauffören tagit den i pant...