Att lämna och bara gå

Känner en stor irritation och stor frustration över hur människor kan behandla varandra. För att tala i klarspråk, jag är helt enkelt riktigt förbannad. Inte så ofta jag är det nu för tiden, kan stundom sakna den där explosiviteten som fanns inom mig en gång. Även om min omgivning har en helt annan uppfattning. Men en rejäl urladdning rensar upp bland molekylerna och de flyende kan återvända när ovädret dragit förbi.

Just nu i denna skrivandets stund önskar jag att det som är fel och orätt kunde skyfflas ner i en grop, ösas igen och när gropen är full så rättas jorden till med en kratta. Sen är det bara att lämna redskapen åt sitt öde.

Upprinnelsen till min allt mer stegrande ilska är när människor, av okunskap eller ondsinthet vilket av alternativen låter jag vara osagt även om jag misstänker den sistnämnda, lägger näsan där den inte hör hemma. Nu är det inte jag själv som är drabbad utan någon annan ett par mil bort på landsvägen.
Där sprider sig oron över det som komma skall. Jag kan endast lyssna och försöka förstå vad som händer och sker.
Med vilken rätt har människor att klampa in i andras liv, även om situationen är kaosartad?! Peta och rota i tillhörigheter som inte är ens egna. Trava in och öppna gränser som bör vara stängda för obehöriga.

I speciella situationer kan det vara svårt att låta huden växa sig stark och läderartad. Det är lätt att dras med och bara nicka i ett påtvingat medhåll. Styrkan att sätta emot finns inte och orken sinar.

-Jag orkar inte bråka för min rätt, sa hon och jag förstod vad hon menade.
-Vi finns här, svarade jag men vet innerst inne att det räcker inte.
Krafter och andras vilja är mycket starkare än att bara finnas till i denna stund.

Men tröstande ord och varma mjuka händer kan betyda mycket. Råd bör ges när råd efterfrågas. endast då. Råd och förmaningar kan ställa till oreda om man ger dem på eget bevåg och i eget tyckande.
Jag har själv fått råd som jag inte bett om och reagerat med ilska och bestörtning. Men det är kanske bättre att bli arg för då ger adrenalinet en extra skjuts på vägen.

I det här fallet finns ingen ilska. Bara en stor sorgsenhet och tomhet. Det är jag som får bidra med ilskan och tyvärr hjälper det föga.

Jag fick en gång några ord från en väninna:

"Stå på dig innan någon annan står på dig."

De orden vill jag nu förmedla vidare till den det berör och jag vet att hon vet att många finns runt omkring henne som inte kastar sitt tyckande och tänkande in i hennes privatliv. Jag hoppas att hon blir stark av den vetskapen!

Den gamla krattan och den lika gamla spaden får ligga där de ligger och sakta rosta sönder. Bättre tider väntar och det gamla får läggas undan och aldrig plockas fram igen. Det är vår nu och jag ska gå ut i solen och hålla ilskan i lite fastare tyglar medan jag försöker sända positiva tankar i rätt riktning.

Att gå vilse och hålla ordning på sina rötter

Jag anser att jag har ett ganska så gott lokalsinne. Andra i min omgivning tvivlar dock på min förmåga att hitta rätt eftersom jag inte kan hålla ordning på de olika väderstrecken.
Ändå finns en rädsla inom mig att jag ska gå vilse i för mig okända miljöer. En olustkänsla tar fart inom mig om maken och jag är ute i skogen för att leta svamp för att ta ett exempel. Så länge vi går tillsammans känner jag mig trygg men så fort vi förlorar kontakten med varandra och jag blir allena mellan gran och fur börjar jag ropa hans namn. Svarar han inte nog fort ser jag mig omkring för att hitta lämpligaste och snabbaste skogsstigen hem.

Det går även att gå vilse bland sina rötter. Detta virrvarr av rottrådar som är vårt ursprung. Avlägsna släktingar som ingen annan än den som släktforskar kan hålla ordning på. Där finns inget uppspänt rep som leder kursen rak och ett tag var jag inne på att själv börja släktforska. När jag undersökte hur det egentligen går till lade jag projektet på hyllan innan jag ens hade börjat. Det rekommenderades i bruksboken för släktforskning att det först är lämpligt att gå en form av släktforskarkurs innan jag kunde sätta fart och rota reda på mina förfäder. Det hela verkade alldeles för komplicerat och tidskrävande för min personlighet.

Jag ångrar djupt och bittert att jag aldrig förhörde min pappa om hans härkomst. Det finns endast små fragment där jag minns min gammelfarmor som alltid bar ett huckle och malde kaffebönor i kaffekvarnen. Många varv drog hon runt, runt, så kaffesällskapet skulle märka att hon kokte kaffe på en rejäl sats med bönor. Hon hade en låda full av gamla vykort. Vissa med poststämpel från Amerika.
Hon led av parkinsons sjukdom misstänker jag så här i efterhand för hon hade kraftiga huvudskakningar och hucklet kanade ner över pannan lite titt som tätt.
Hon blev trots det ruskigt gammal och en dag beslutade hon sig för att lämna jordelivet. Efter sin nattoalett tog hon av sig hucklet, klädde sig i nattlinne, sade godnatt, lade sig under täcket och dog. Inget märkvärdigt med det, inte heller höjde någon på ögonbrynen i pur förvåning. Det var som om det var den naturligaste sak i världen att när någon uppnått en ruskigt hög ålder så gick det bra att ta ett slutgiltigt godnatt av världen.

Jag minns min farmor lite på avstånd eftersom hon lämnade oss innan jag ens börjat skolan. Farfar minns jag desto tydligare för han var ett av de där uppspända repen jag annars efterlyser och det var fastspänt mellan honom och mig. Hur jag än gick så fanns han där för mig i den andra änden. Mitt liv rasade samman och sönder när det var hans tur att bege sig dit där min farmor vilade, trots att jag då var vuxen.
Men sedan är det stopp med minnen av släkten från min pappas sida.

Idag har jag pratat med min kusin på den sida av släkten som min mamma kommer ifrån. Det var ett trevligt samtal som även rymde en del allvarligheter. Vi kunde konstatera att det var många år sedan vi sist samtalade men lovade varandra att åtgärda den saken.
Det som är lite märkligt med min kusin är att vi har en gemensam mormor. Död även hon sedan många år tillbaka men en gemensam mormor är hon ändock. Eftersom jag är ett ensambarn har jag svårt att förstå att jag delar en nära släkting med någon annan. Det är en ovana helt enkelt. Min farfar behövde jag inte dela med mig av. Min pappa var också ett ensambarn så några kusiner på den sidan har jag inte som kämpade om sin gunst hos farfar.
Nu har jag inte behövt kämpat om mormors gunst, vi delade på henne helt enkelt, kusinerna och jag.

När stortvillingarna och deras storasyster är tillsammans med småtvillingarna och är samlade hos oss blir en av småtvillingarna ofta förgrymmad på sina storkusiner. De kallar mig för farmor när jag är en mormor och då gör småtvillingen sitt yttersta att försöka korrigera felsägningen med den påföljd att stortvillingarna ser förvirrade ut. När jag försöker förklara min modersroll gentemot deras egna föräldrar förstärker det endast förvirringen och vi får lämna ämnet hädan och ägna oss åt gemenskapen istället.

Kanske ska jag och maken skriva ner det vi kan och minnas om vår släkt och förvara det på ett säkert ställe så det finns tillgängligt för framtida bruk. Det kan ju tänkas att barnbarnen en dag frågar sina föräldrar om sin mormor/farmors och morfar/farfars härkomst. Eller också ger de blanka tusan i att nysta i nedgrävda rötter utan låter dessa ligga där de ligger i orörd mark. Det är inte lätt att veta så här i förväg...

Att hitta gaffeln och sätta tummen i såsen

-Nu får ni se om ni kan hitta gaffeln och föra den till munnen, sa dottern och sträckte över julklappen till maken och mig.

Vi är precis hemkomna från en helg som övergick från ljus till mörker. Det var dottern och hennes mans julklapp till oss. En omtumlande upplevelse där jag vid finalen inte kunde hålla tårarna i styr.

Under hela vår dotters uppväxt och även nu, om än ej så ofta, har vi som föräldrar till ett synskadat barn fått ledsaga och berätta hur omgivningen runt henne sett ut. Framrusande landskap utanför bilfönstret, byggnader och fotografier. Bilder ur böcker och människors hår-och ögonfärg. Styrt henne förbi hinder men även puffat henne i en självständig riktning.
Igår kväll befann oss maken och jag under tre timmar i totalt mörker, vår ledsagning under timmarna var fem blinda människor som vi skulle förlita oss på. Ombytta roller så att säga.

Svartkrogen i Almåsa utanför Västerhaninge bjöd på trerättersmiddag med vin i glasen.
Problemen hopade sig. En sådan enkel sak som att avlägsna kapsylen från Lokaflaskan när ingen visste vart kapsylöppnaren befann sig. Vinflaskan var framställd, bara att ta för sig. Men vilket glas skulle jag välja? Det fanns tre stycken framför mig i allt det svarta. Kanske inte så märkvärdigt svårt om det inte vore för den saken att jag inget såg! Vinet skulle dessutom hällas upp utan att allt för många droppar gick till spillo. Jag övervägde starkt att halsa direkt ur flaskan. Vad skulle det göra, ingen såg ju ändå...

Själva ätandet blev till ett eget kapitel av upplevelsen. Ganska snart lade jag undan gaffeln och använde vänster tumme och pekfinger för att fiska upp kalvfilén, potatiskakan och den färska sparrisen. Tummen fick fungera som såsslev.
Lika besvärligt blev det att äta hallonmousse med sked. Men med pekfingret gick det utmärkt och inget fick förfaras av den goda måltiden.
Jag kladdade och kletade. Löjrom under naglarna och tygservetten låste jag fast i knät med hjälp av mitt ena lår. Katastrof om jag skulle råka tappa den på golvet, då hade jag fått torka mig med blusärmen.
Alla skrek till varandra, ingen såg sin bordsgranne så för att vara på den säkra sidan ropades det över borden så mottagaren av samtalen inte skulle gå miste om ett enda ord.

De blinda servitörerna jobbade som smidiga katter i mörker. Den matgäst som behövde gå på toaletten fick ropa på hjälp för att ta sig dit. Stadiga händer med känsliga fingrar som läser på punkter tog tag i våra händer och ledde oss till dörren med hjärta. Väntade utanför medan vi gjorde det vi skulle, torkade röven, tvättade händerna och åter blev ledda fram till vår plats vid bordet.

Vår dotter var i ungdomens dagar på ett läger tillsammans med sina seende kamrater. Hon behövde gå på toaletten och bad om ledsagning. Ingen hade lust för de var upptagna med annat. Jag minns än idag hur hon med ledsen röst sa vid hemkomsten att det var förnedrande att inte själv kunna uppsöka en toalett. Igår fick den blinde leda den seende i en värld som är vardag för den som inte ser.
Så den seende inte skulle kissa i finbyxor och vacker klänning.

Att byta roller var en mycket tänkvärd händelse. Även för oss som är föräldrar till en synskadad dotter. Vi har under tre timmar fått en ny förståelse för hennes konstanta trötthet. För det är tröttsamt att ständigt behöva överbelasta alla sinnen utom ett enda. Det sinnet som vi bland annat använder oss av när vi ska bedöma andra människor. Vi utgår gärna från det vi först ser av varandra.
"Kärleken ser inte med ögonen utan med själen..."
Så sant som det stod skrivet i rummet där vi sov.

-Hur gick det, var det trevligt, undrade dottern när hon ringde oss i morse. Jag berättade och hon skrattade.
-Var du glad att du inte fick inlagda päron på efterrättstallriken, då hade du fått bekymmer!
Jag lyssnade, nickade och förstod verkligen vad hon menade.

En lyhörd krukväxt och ett uppklarat brott

Idag har jag lärt mig att inte tala högt om känsliga saker. Till exempel smida planer om ett bankrån.
Även om jag om min kumpan befinner oss i ett folktomt rum är samtalet avlyssnat. Nämligen av eventuella krukväxter. Den vackra och försynta pelargonen spetsar sina blad och fångar upp vartenda ord. Är blomman av den sladdriga arten kan den hitta på att skvallra för polisen.
Gäller även chipspåsen. Den är lömsk den också. Så funderar någon på att mysa till det lite extra över en påse Estrella medan onda uppsåt planeras, töm påsen och kasta den i sopskåpet. Håll också servetterna utom hörhåll för de suger inte bara åt sig resterna av chipsflottiga fingrar, de suger även åt sig värdefull polisiär information.

Forskare har kommit fram till att ljudvågor från våra samtal skapar vibrationer av mikroskopisk art i blombladen eller chipspåsen. En kamera spelar in vibrationerna och sedan kan en dator återskapa vad som sagts. Låter för bra för att vara sant! Jag undrar dessutom hur någon kan komma på den geniala idén att placera blommor och chipspåsar i förhörsrummen och sedan haffa bovar och banditer utefter förhören.

Jag leker lite med tanken. Om tekniken utvecklas så till den milda grad att även vi privatpersoner så småningom kan gå till Media markt  eller Elgiganten och köpa oss all nödvändig utrustning för att ta reda på vad folk säger bakom ryggen på oss, hur blir det då?!
När vi hembjuda på festligheter hos våra bekanta kan vi lite diskret nypa av ett blomblad eller stoppa servetten i fickan för att sedan sitta hemma på kammaren och analysera vad folk egentligen säger och tycker om sina gäster.

Jag är lite nyfiken på vad vår granne egentligen tycker om mig. Det hände sig nämligen en sommar att han kom över till oss för att tala med min make. Jag höll som bäst på att avlusa vår fläderbuske när han kom. Sprutade på de hopklumpade svarta lössen med trädgårdsslangen och för att få bästa effekt hade jag vridit på vattenstrålen med högsta tänkbara tryck.
Vi småpratade en stund eftersom maken inte var hemma vid tillfället. När han sedan vände på klacken för att gå hem till sin egen fru tittade jag efter honom. Ryggtavlan var bred och rak. Jag kunde inte hålla mig. Impulsen blev allt för stark och handen som höll i slangen vred sig mot hans håll. Nästen helt av sig själv. Jag försökte verkligen hålla emot allt vad tygen höll men handen var starkare än mig. Iskallt vatten träffade honom mitt i ryggen. Hans tröja mörknade och jag tror nästan att det rann ner lite vatten i hans byxor.
Grannen som är en reslig och säkert mycket stark karl vände sig om och hans ögon som normalt är snälla och glada var lika mörka som fläcken på tröjan. Jag var beredd på att kasta vattenslangen på gräsmattan och ta till flykt. Han sa några väl valda men ganska fula och kraftfulla ord sedan gick han hem till frun och skvallrade.

En dag efter händelsen blev vi inviterade till grannen och hans fru. Jag visste först inte om vi vågade tacka ja.
Men som vanligt blev det ett trevligt kalas med god kalasmat. Kanske ska jag ändå plocka av ett blad från deras krukväxter nästa gång vi blir ditbjudna. Det kan tänkas att det går att avlyssna blad som legat i en låda några år och torkat. Kan vara bra att ha lite längre fram, när tekniken släpps fri på den öppna marknaden.

Tvära kast och de som sitter i träden

Det finns de som aldrig bryter upp. Stannar på samma plats där de föddes, går till sina arbeten och lämnar inte den invanda arbetspalsen innan det är dags för pensioneringen. Om inte företaget lägger ner eller säljer till utlandet vill säga. Så finns det de som håller ihop genom livet. Från förlovning, giftemål och fram till dess att döden skiljer dem åt.

Jag hör inte till den kategorin av människor. Jag har brutit upp både för min egen överlevnads skull men även för att jag varit nyfiken och orädd att prova på nya utmaningar. I grunden har jag ingen hög och märkvärdig utbildning. Endast gått i skolan de nio år som jag varit tvingad till det. Om jag bortser från det år jag gick och utbildade mig till verkstadsmekaniker med inriktning på supportsvarvning samt en sjukvårdsutbildning. Ändå har jag lyckats nästla mig in på flera olika arbetsplatser under åren som gått. Vilket medfört att jag nu kan unna mig att i förväg få smaka på pensionärslivet. Idogt pensionssparande har öppnat möjligheten trots att jag hört oroliga röster som gruvat sig över att "du som aldrig jobbat" inte heller kan räkna med att klara mig ekonomiskt som pensionär. Med hänvisning till att lantbruk, som varit min huvudsyssla under många år, inte räknas som ett arbete. Därav minsta möjliga pensionpengar...

Vår son har även han genomlidit skolan som ett nödvändigt ont. Gått dit för att han varit tvingad. Efter skolan befann han sig i ett mellanland, svävade fram och gjorde oss föräldrar oroliga. Efter en tid tog han steget ut i arbetslivet och har i flera år suttit bakom ratten på en taxibil. Dåligt betalt och krångliga arbetstider. På slutet var han nog en aning krånglig själv och vi såg hur han vantrivdes.
Så ringde han oss en dag och berättade att han tänkte säga upp sig, sadla om och bli trädgårdsmästare.
Vi blev mäkta förvånade eftersom vi aldrig uppfattat honom som intresserad av trädgårdsskötsel,
Visserligen såg vi hur hans och sambons egen trädgård började grönska och blomstra, men att överleva på trädgårdsskötsel hade vi aldrig trott att han skulle ge sig in på.

Sonen och sambon sökte till trädgårdsmästarskolan och kom in på andra försöket. När vi träffades handlade det om sticklingar, trädbeskärning och mullens unika egenskaper. Vi började förstå att de hittat rätt och gladde oss med dem båda
Lagom till jul blev de klara med sin utbildning.
"Sök jobb!" uppmanade vi dem. De hade dock andra planer med sin utbildning och startade en egen trädgårdsfirma. Vi nickade och hurrade samtidigt som den där oron gnagde inom oss.
Eget företag. Som egenföretagare känner vi till våndan och vet hur medaljens baksida ser ut. Hård konkurrens och hårt arbete...

Tre månader har nu Kullerstads trädgårdsservice varit igång. Dagarna efter de lämnat ut reklam kom jobben. Och jobben fortsätter att strömma in. Majoriteten är Skärblackabor som vill ha deras tjänster. Skärblackaborna som håller hårt på de lokala företagen och är dem köptroga.
Uppflugna i fruktträden har de med noggrannhet klippt bort vattenskott, rabatter har rensats för att
vår -och sommarblommorna ska få möjlighet att frodas och plattgångar har lagts om.
Mun mot mun-metoden har börjat ge ringar på vattnet och Kullerstad trädgårdsservice får sakta men säker en plats på den vårgrönskande marknaden.

Vi som föräldrar, och även svärföräldrar, känner en stolthet över deras egna projekt.  För den som verkligen vågar och vill är inget omöjligt. Det gäller bara att inte vara rädd för utmaningar. Borde fler försöka sig på...